Text: Julien Coupat et al.
Julien Coupat är en fransk politisk strateg och metafysiker.
Vi har sett de borgerliga konstitutionernas mest grundläggande frihet – friheten att komma och gå – avskaffas med en fingerknäppning.
Vi har sett en president låtsas reda ut ”detaljerna i våra dagliga liv” från Élyséepalatset.
Vi har sett en regering från en dag till en annan kungöra nya vanor, det korrekta sättet att hälsa och rent av föreskriva ”det nya normala”.
Vi har hört hur barn behandlats som ”virusbomber” – och så småningom inte.
Vi har sett en borgmästare införa förbud mot att sitta ned i mer än två minuter på bänkarna i ”hans” stad och en annan mot att köpa färre än tre baguetter åt gången.
Vi har hört en deprimerad professor i medicin tala om ”en form av kollektivt självmord för egen och andras del” angående unga människor som solade i en park.
Vi har sett ett fullständigt misskrediterat mediesystem försöka återfå ett uns av moralisk trovärdighet genom att ta sig för en massiv skuldbeläggning av befolkningen, som om återuppståndelsen av ”ungdomsfaran” skulle minska dess egen.
Vi har sett 6 000 gendarmer från ”bergsenheterna”, med stöd av helikoptrar, drönare, utombordare och terrängfordon, sättas in i en landsomfattande spaning efter vandrare längs gångstigar, längs floder, sjöar – för att inte tala om längs havet.
Vi har sett hur polacker i karantän tvingats välja mellan att fotografera sig i sina hem med en app som kombinerar geolokalisering och ansiktsigenkänning eller få besök av polisen.
Vi har hört gamlingarna banka på sina rumsdörrar på ålderdomshemmen och böna och be om att få komma ut för att se solen kanske en sista gång, medan det civiliserade barbariet draperar sig i sanitära ursäkter.
Vi har sett hur idén om ”social distansering”, som uppstod i 1920-talets Amerika för att kvantifiera vitas fientlighet mot svarta, etablerats som den självklara normen i ett samhälle av främlingar. Vi har alltså sett hur ett begrepp som föddes som en reaktion på raskravallerna i Chicago 1919 tas i bruk för att frysa 2019 års globala upprorsvåg.
Vi har när vi suttit instängda om nätterna sett Elon Musks satelliter ersätta stjärnorna, liksom jakten på Pokémons ersatte jakten på försvunna fjärilar.
Vi har sett hur vår lägenhet, såld till oss som en fristad, plötsligt slutit sig runt oss som en fälla.
Vi har sett hur metropolen, så snart den fördunstat som skådeplats för våra förströelser, visar sig vara ett panoptiskt rum för poliskontroll.
Vi har sett tvärs igenom det täta nät av beroendeförhållanden i vilket våra existenser är suspenderade. Vi har sett vad våra liv bottnar i och av vad vi hålls fast.
Vi har sett hur det sociala livet, i sin suspension, visar sig bestå i en enorm ansamling av absurda begränsningar.
Vi har inte sett vare sig Cannes, Roland-Garros eller Tour de France – och det var bra.
Vi har läst följande meddelande från den schweiziska arbetsgivarorganisationen Centre patronal: ”Vi måste se till att vissa människor inte frestas att vänja sig vid den nuvarande situationen, eller rent av låter sig förföras av dess bedrägliga sken: mycket mindre trafik på vägarna, en himmel utan flygtrafik, mindre buller och uppståndelse, återgången till ett enkelt liv och lokal handel, konsumtionssamhällets slut… Denna romantiska uppfattning är vilseledande, eftersom avmattningen av det sociala och ekonomiska livet i själva verket är ytterst smärtsam för oräkneliga invånare som inte längre vill tvingas genomgå denna nedväxt.”
Vi har sett USA, Frankrike och Italien förklara ett oförsonligt krig mot en fiende som naturligtvis är osynlig och därmed härma den kinesiska makten. Vi har sett hur de mest västerländska stater helt naturligt börjat använda sig av ord, metoder och sätt som anses utmärkande för den ”österländska despotismen” – men utan den senares resurser. Vi har sett den hänsynslösa kinesiska styrningsmentaliteten pekas ut som en fiende fastän den i själva verket tjänar som modell. Vi har sett vart demokratierna är på väg.
Vi har sett det sociala sugas upp alltmer av styrningen, och den senare reduceras till det rent fientliga. Vi har sett den fullbordade separationen sammanfalla med projektet att fullända styrningsmentaliteten.
Vi har i flera veckor bevittnat en oändlig tv-sketch med masker, tester och intensivvårdsplatser. Och i denna maskerad har vi sett en spegelbild av vår egen ofantliga vanmakt. Vi har sett det sorgliga begäret efter att vara väl styrd som att vara ständigt besviken.
Vi har sett bysömmerskor kompensera för statens brister och vårdbiträden tala högre än en så kallad president. Vi har inte sett något annat än talespersoner utan ord, generaler utan en armé, strateger utan strategi och ministrar utan auktoritet.
Vi har sett den gamla tilltron till staten kollapsa i samma ögonblick som den senare fann ett oväntat existensberättigande.
Vi har sett den franska staten, så ofta drabbad av storhetsvansinne likt allt som är franskt, reduceras till sin verkliga rang av kollapsad stat. Vi har sett hur den under sin överdådiga apparat döljer en verklighet från tredje världen – genom att knycka masker från sina egna lokala myndigheter och ”europeiska allierade”, mobilisera armén som första bästa mexikanska president för att iscensätta ett bemästrande av situationen som ingen tror på, dramatisera en konstgjord effektivitet med hjälp av helikoptrar och höghastighetståg, bemäktiga sig den spontana solidariteten med sjukvårdare den hittills aldrig upphört med att skinna.
Vi har genom hålen i sjuksköterskornas uniformer sett det frenetiska gör-det-själv-arbete som påstås vara ”våra institutioner”.
Vi har sett att de globala konsultföretagens metabyråkrati är lika trög som den statliga byråkratin och att den överallt utökar sitt grepp.
Vi har sett att USA, en faktiskt kollapsad stat, förtjänar Frankrike.
Vi har överallt sett hur anspråket på att förvalta saker, att hantera dem på avstånd, krockar med verkligheten – och detta, till att börja med, på sjukhuset.
Vi har sett att reflexen att centralisera-planera-organisera överallt förvärrar situationen och inte förbättrar något annat än organisatörernas image.
På krisens höjdpunkt har vi sett staten som något vi inte längre behöver och från vilken ingen undsättning kommer förutom i form av smygande hot och slag under bältet. Vi har sett hur valet att leva utan staten, eller långt ifrån dess imperium, har blivit ett första viktigt steg för många.
Vi har sett den lokala självorganiseringen utvecklas undan för undan, i våra omedelbara livsmiljöer, som en viktig reflex som ger lite mening och grepp – som en ringa men verklig upplevelse av kollektiv makt.
Vi har sett lusten att odla en trädgård, rent av bygga hönshus, gripa dem som tidigare endast haft tre krukor med vissna blommor.
Vi har i den globala nedstängningens försöksrunda inte sett någon brytpunkt mellan en värld före och en värld efter. Vi har sett den som något som helt enkelt uppenbarat den värld som redan fanns där men vars inre sammanhang hittills varit outtalat.
Vi har med husarresteringen av större delen av världens befolkning sett uppkomsten av en helt färdig separationsarkitektur där avsaknaden av kontakt utgör själva förutsättningen för att alla relationer ska kunna förmedlas cybernetiskt.
Vi har mot bakgrund av viss statistik från inrikesministeriet beträffande de 20 procent av Parisborna som gav sig av för att stänga in sig någon annanstans sett ett tidigare hemligt ekosystem för massövervakning framträda. Vi har sett att det på denna punkt var lönlöst att skilja mellan statliga organisationer och privata data brokers, mellan dem som innehar titlarna och dem som håller i spakarna.
Vi har hört Eric Schmidt, Googles före detta vd och sedermera en pelare i det amerikanska militärindustriella komplexet, uttrycka det som man är noga med att inte säga officiellt i Frankrike: att barns nätifierade hemskolning verkligen är ett ”massexeperiment inom distansundervisning”. För att sedan precisera planen: ”Om vi ska bygga framtidens ekonomi och utbildningssystem helt på distanslösningar behöver vi en fullt ansluten befolkning och en blixtsnabb infrastruktur. Regeringen måste göra enorma investeringar – kanske i form av ett stimulanspaket – för att omvandla landets digitala infrastruktur till molnbaserade plattformar och ansluta dem till 5G-nätet. Vi har i hans vädjan om tacksamhet till de digitala jättarna – ”Tänk bara på vad era liv i Amerika vore utan Amazon!” – hört de nya härskarnas triumferande röst.
Vi har sett pandemin fungera som en obestridlig förevändning för att demonstrera hur tidigare åtskilda delar i imperieplanerna hänger ihop: geolokalisering, ansiktsigenkänning, Linky, drönarsvärmar, förbud mot kontantbetalningar, sakernas internet, utbredning av sensorer och produktion av spår, tilldelning av digitala medborgarskap, rasande privatisering, enorma besparingar genom distansarbete, distanshandel, distansmöten, distansundervisning, distanskonsultation, distansövervakning och, slutligen, distansuppsägning.
Vi har i nivån av teknisk utrustning som var och en har tillgång till sett villkoret för att uthärda en isolering som för tio år sedan hade känts olidlig – ungefär som införandet av tv-apparater i fängelserna kväste de stora upploppen där.
Vi har bevittnat den explosionsartade inflationen av en specifik typ av teknik: den som Kafka sade att vi kommer att förgås av eftersom den ”mångfaldigar det spöklika bland människorna”.
Vi har med den globala nedstängningen sett hur det virtuellas socialisation svarar mot det socialas virtualisering. Det sociala är inte längre det verkliga. Det verkliga är inte längre det sociala.
Vi har i USA sett hur det polisiära utegångsförbudet tar vid efter den sanitära nedstängningen, och spårningsapparna avsedda ”för covid” användas för att spåra upprorsmakare.
Vi har i Frankrike sett hur manifestationer som en gång förbjöds av en så outgrundlig anledning som allmän ordning nu förbjuds av en så outgrundlig anledning som sanitär ordning.
Vi har sett att när befolkningen väl är instängd åtnjuter polisen sin nyvunna suveränitet intill mord i ett idealiskt öde offentligt rum. Och vi har i gengäld i USA sett vad som kan vara en lyckad motvikt till nedstängningen: återtagandet av gatan, upploppen, plundringarna, förvandlandet av varuhus, banker och regeringsbyggnader till aska.
Vi har på en balkong i Nantes sett denna dumma och fega banderoll: ”Stanna hemma! Låt oss förbereda oss för morgondagens kamp!”
Överallt har vi sett medborgare liksom i ett eko upprepa det ”gå hem!” som kommer från skällande snutar och deras drönare.
Vi har sett vänstern, som alltid, i spetsen för den ”medborgaranda” som de styrande vill ingjuta – alltså i spetsen för flockmentaliteten.
Vi sett skämtet med de ”tillstånd att leva” som uppfanns 1947 av dadaisterna i Da Costa Encyclopédique förverkligas som statlig politik och medborgarmått. Att det var fritt fram för var och en att utfärda dem borde ha varit en varningssignal om hur fånigt initiativet var.
Vi har sett vad ”budgetåtstramningarna” bottnar i, liksom det moraliska kravet att stiga upp tidigt för att gå till jobbet.
Vi har sett att för dem som fortsätter arbeta är tvångsarbete sanningen om lönearbete, att exploateringens väsen består i dess gränslöshet och att självexploateringen är dess huvudsakliga källa.
Vi har sett hur den sociala hierarkin grundar sig uteslutande på graden av parasitism. Vi har sett det utilitaristiska samhället skicka hem sina egna, numera ”onödiga”, förvaltare.
Vi har i det falska valet mellan ett offentligt rum helt under kontroll och ett privat rum som går samma öde till mötes upplevt avsaknaden av mellanliggande platser där vi lokalt skulle kunna återta kontrollen över de existensvillkor som på alla håll och kanter glider oss ur händerna. Vi har i förökningen av alla slags mellanhänder – kommersiella såväl som politiska, intellektuella såväl som hälsomässiga – sett konsekvensen av denna brist på platser.
Vi har känt hur medie- och regeringsapparaten, i form av alltifrån kovändningar och grova lögner till gapande motsättningar och falska uppenbarelser, spelat i två månader på våra sinnesstämningar som på ett piano. Och njuta av övningen till den grad att den tänker fortsätta så länge som möjligt. Vi har upplevt hur vi till följd av det outgrundliga hotet från viruset bundits till oss själva genom att bindas till andra, men med ett band som är själva upplösningen av alla band: rädsla.
Vi har sett en ny medborgerlig dygd födas ur det som så sent som i går utgjorde ett brott: att vara maskerad. Vi har sett rädslan bedyra sin altruism och normopatin tjäna som modell. Vi har sett det mest fullständiga virrvarr i fråga om levnadssätt – det mest fullständiga främmandeskap inför sig själv – fungera som en lektion i levnadsvett. Vi har i denna ovisshet och detta främmandeskap sett löftet om helt omprogrammerbara seder.
Vi har sett makthavare och multinationella företag hylla care i hopp om att avråda oss från att gå i krig med dem. Vi har sett misstrons förkämpar försöka dränka buropen mot dem genom att applådera löntagarnas fördömda. Vi har sett de obotliga slöfockarna uppfinna hjältemodet hos ”frontlinjens kämpar” som det ultimata sättet att gå under jorden.
Vi har sett hur det var omöjligheten att skilja lögn från sanning, inte lögnens envälde, som gjorde att vi kunde manövreras efter behag, hur minsta lilla övertygande information systematiskt dementerades senare under dagen av annan, inte mindre osannolik information och att det därför räckte att låta alla fakta som härskarna har monopol på förbli höljda i ett visst dunkel för att få oss att tappa fotfästet.
Vi har sett att vetenskapen är så genomsyrad av intressen att den inte längre förmår producera minsta tillstymmelse till sanning. Vi har sett att kunskapen är så fylld av makt att den imploderat. Vi har fått förlita oss på intuitionen och undersökningen som de sista framkomliga vägarna till verkligheten, som rötterna till allt logiskt tänkande.
Vi har sett ”folkhälsofrågan” som en ren och skär expropriation av varje förnuftig visshet beträffande vår faktiska hälsa.
Vi har inte smakat på doktor Vérans och hans ”skyddsänglabrigaders” omtänksamma inkvisition.
Vi har sett den republikanske suveränen förverkliga sin dröm om att samla alla undersåtar för sin mässa, företrädesvis åtskilda framför sina skärmar mellan hemmets fyra väggar, och slutligen begränsade till hans ensidiga kontemplation. Vi har sett Leviathan förverkligad.
Vi har sett Macron i lugn och ro lägga beslag på arbetarnas 1 maj och CNR:s [Conseil national de la Résistance] lyckliga dagar, och vänsteristerna ta efter honom genom att göra anspråk på arvet snarare än att dra slutsatsen att det definitivt passerat sitt bäst före-datum.
Vi har i två månader sett den eviga vänsterismen mångfaldiga sina uppmaningar i tomma intet och program som inte riktar sig till någon. Vi har sett hur den under dessa ”exceptionella omständigheter” varit oförmögen att göra något annat än att mobilisera, det vill säga utnyttja de sista subjektiva resurserna till bristningsgränsen.
Vi har sett de stora frihetliga socialisterna försvara nedstängningen och förespråka maskbärande för medborgarens del och de största fascisterna fördöma dess tyranni. Anarkisten som vill tro på någon välvilja eller rent av omtanke från staten påminner oss följaktligen om att det inte finns något styre utan självstyre, och tvärtom. Styre och självstyre hör ihop, ingår i samma dispositiv. Att herden sköter sin hjord har aldrig hindrat honom från att leda lammen till slakteriet.
Vi har sett marxisterna, förbluffade över att ”kapitalets lakejer” över huvud taget avbryter dess reproduktion, sätta i halsen när ekonomins prästerskap beslutar sig för att blockera den en aning, kort sagt: vi har sett marxisterna upptäcka att ekonomin inte är ett rått och ofrånkomligt faktum utan ett sätt att styra, och producera, en viss typ av människor.
Vi har sett en burgundisk borgare, filosof när det faller honom in, som så sent som i går besjöng ”ekonomin som vetenskapen om passionerade intressen” och vände sig till Microsoft för att finansiera sin professur, uppmana till ett utträde ut ekonomin.
Vi har sett hur en rik kines i Aubervilliers under nedstängningen tog tillfället i akt att förleda sin sons lärarinna till att bli permanent privatlärare i deras hem, och för detta dubbla hennes lön – mindre girig på denna punkt än så många familjer i Paris bourgeoisie, men ändå fast beslutad att sätta stopp för offentlig utbildning.
Vi har sett franska utbildningsministeriet uppmana sina anställda att vara vaksamma ”i korridorerna och på gården för att lägga märke till kommentarer som angriper den sociala sammanhållningen”.
Vi har i nedstängningens snårskog mötts av medbrottslingens leenden. Vi har sett en regering så inriktad på disciplin att den får en enkel picknick i skogen att te sig som en sammansvärjning och förser goda medborgare med balansreflexer.
Vi har sett FNSEA [Fédération nationale des syndicats d’exploitants agricoles, majoritetsfackförening], alltid redo att, som 1942, lansera något nytt ”arbetsprogram för ungdomar”, uppröras över att volontärerna kräver att hädanefter få betalt – bara för att i slutänden gå tillbaka till att exploatera papperslösa, när rumäner saknas.
Vi har sett att det goda franska folket, liksom 1942, alltid är lika benäget att rapportera de otillräckligt instängda, och Ouest-France ge sig i kast med subtila gränsdragningar mellan angiveri och rapportering.
Vi har sett svinen – industriella fiskerier, stora skogs- eller jordbruksföretag – få fria tyglar att trappa upp sin slakt av hav, jord och skogar medan vi satt instängda i våra hem.
Vi har sett dem som när de ställts inför situationen skyndat sig att bygga för ”morgondagen” och ”världen efter”, där de kan sätta sina mysiga illusioner i säkerhet, och dem som nöjer sig med att notera det som håller på att ske, hur rysligt det än må vara.
Vi har alltså sett vem som förlorar förståndet och vem som håller huvudet kallt, vem som ansluter sig till paniken och vem som behåller sin värdighet, vem som har propaganda i munnen och vem som ännu förmår känna och tänka själv.
Vi har skymtat inträdet i en annan temporalitet, främmande för social tid, tätare, mer kontinuerlig, mer anpassad, ren och delad. Vi har velat komma fysiskt närmare våra nära och kära och längre bort från de mest fientliga av våra grannar.
Vi har runt omkring oss sett hur alla de band och platser som gör livet levande stärks och hur allting som i grunden saknar existensberättigande försvagas.
Vi har sett allt detta, och det har resulterat i ett delande – ett delande med dem som välkomnar sanningen om situationen och ett delande med dem som ännu inget ser. Vi tänker inte omvända de senare till vårt synsätt: de har redan hindrat oss tillräckligt med sin förbannade blindhet.
Vi ser hur demokratiernas tilltagande ”oregerbarhet” bidrar till att befästa ett socialt-flockliknande block som rustats teknologiskt, ekonomiskt och polisiärt samtidigt som tusen enskilda deserteringar och små spretiga motståndsrörelser, närda av några övertygelser och vänskaper, låter sig skönjas. Vi ser en allmän desertering från detta samhälle, det vill säga från de relationer det befaller, som en grundläggande överlevnadsstrategi utan vilken inget kan återfödas. Vi ser förintelse som detta samhälles bestämda öde, och hur det är upp till dem som tagit sig för att överge det att påskynda denna förintelse – åtminstone om vi vill göra livet på jorden, var det än må vara, uthärdligt på nytt. Den mur vi står inför utgörs just av deserteringens medel och former. Vi har erfarenheten av våra misslyckanden som ett sprängstoff för att rasera den. Varje strategi följer av detta.
Vi är tvungna att sätta ord på vad vi bevittnade under senaste våren, innan den organiserande minnesförlusten grumlar våra uppfattningar. Vi har sett och vi glömmer inte. Snarare kommer vi att återskapa oss utifrån dessa bevis. Vi förutsätter inget ”vi”, vare sig i form av folket eller något klarsynt avantgarde. Vi ser inget annat ”vi” i dessa tider än det som kännetecknar klarheten i gemensamma uppfattningar och beslutsamheten att ta dem i beaktande på alla nivåer av vår blygsamma och dåraktiga tillvaro. Vi strävar inte efter att etablera ett nytt samhälle, utan en ny geografi.
”Covid: choses vu”, i Reporterre, 4 september 2020
Översättning: Nils Järvinen