2016 presenteras som ett nyckelår i diskursen om den ökande nationalistiska populismen i väst. Brexitomröstningen och Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet framställs i en rad texter från det året som tecken på ett paradigmskifte, där Europas, USA:s och till viss del Sydamerikas politiska styre rört sig allt längre från 00-talets globaliseringsvurmade nyliberalism i riktning mot ett populistiskt styre.[1] En mängd vitt skilda politiska kandidater och rörelser med olika mått av framgång – Boris Johnson, Donald Trump, Marine Le Pen och Victor Orban m.fl. – framställs i flera texter från 2016 som i princip sinsemellan utbytbara delar av samma politiska maskineri.[2]

Gemensamt för de som tycker och tänker om den nuvarande situationen är de beskriver dessa rörelser, kampanjer, individer eller partier som ”populistiska”, att de definierar situationen som förankrad i nuet, och att de ser en pågående utveckling i negativ riktning.

Här uppstår genast en del motfrågor: Hur definieras populism, och gentemot vilket alternativ? Är denna utveckling ny, är nutiden och ter sig framtiden egentligen ”sämre” än dåtiden? Samt: vad är det normaltillstånd utifrån vilket den politiska krisen i väst definieras, och var ligger intresset i att definiera detta tillstånd som normalt?

Begreppet populist kommer ursprungligen från en amerikansk folk­rörelse som rönte stora politiska framgångar i slutet av 1800-talet. Den bestod av en koalition mellan bönder och industriarbetare av olika hudfärg, och de kallade sig själva Populisterna. Populisternas mål var bland annat att öka folkligt inflytande i statsapparaten och nationalisering av industrier. Men rörelsen var också mycket brokig och föll senare sönder i en socialistisk och en konservativt antisemitisk/rasistisk falang.

Historieskrivningen kring Populisterna har gett upphov till stora konflikter i den amerikanska forskarvärlden, och åsikterna går isär huruvida de ska betraktas som protokryptofascister eller USA:s sista socialistiska hopp.

I en uppsats från 1984 gick en fransk forskare på den förra linjen, och använde ”nationalpopulist” för att beskriva det då nystartade Front National. Grundaren Jean-Marie Le Pen såg fördelar med ett mer neutralt epitet än det sedvanliga ”rasister” eller ”neofascister” och approprierade helt fräckt begreppet. Front National började använda ”populist” för att tala om sig själva och laddade således ordet med en ny innebörd. Le Pen menade att populist innebar att vara ”för folket, mot eliten” – konsekvensen blev ett nytt sätt att tala om högerpartier utan att egentligen benämna dem ideologiskt. ”Populist” populariseras just till följd av termens plasticitet snabbt av journalister.[3] Kanske kan den enorma inflationen i populismetikettering förstås just som en kombination av förvirring kring ideologiska hemvister i en tid som ofta framstår oöverskådligt fragmenterad, och ett journalistiskt objektivitetsanspråk.

Trots begreppets diffusa natur och motsägelsefulla historia, återfinns dock två viktiga beståndsdelar i populismbegreppet i nästan alla försök till pinpointing. Uppdelningen mellan ”vanligt folk” och en motståndare till dessa, där populisten i fråga säger sig representera det vanliga folkets intressen gentemot eliten, samt att populisten präglas av en enbart retorisk och kosmetisk opportunism där man säger vad som krävs för att få och behålla parlamentarisk makt. Strategier som används av många, för att inte säga de flesta, politiska partier.[4] Det är knappast kontroversiellt att påstå att parlamentariska val mer än något annat går ut på att vinna popularitet.

Men vanligen åsyftas med populismbegreppet även misstänksamhet mot ”storföretag, storbanker, multinationella bolag, sakkunniga i medier, valda politiker och statstjänstemän, intellektuella eliter och vetenskapliga experter eller arroganta och privilegierade, förmögna personer”. Samt en sammankoppling av populism med xenofobi och konservatism, i opposition mot ”progressiva” och ”liberala” världen.[5] Populism används just i dessa journalistiska och akademiska sammanhang som etiketten att fästa vid allt som (med parlamentarisk framgång) erbjuder någon form av kritik av ett liberalt etablissemang. Därmed kommer det liberala etablissemangets egna ”populistiska” tendenser undan kritik.

Populismbegreppet har i och med kritiken mot det liberala etablissemanget kommit att ses som fruktbart för vänstertänkare, såsom Chantal Mouffe och Åsa Linderborg här i Sverige. Det är värt att fundera över varför en term utan någon egentlig ideologisk förankring välkomnats så varmt av vänstern. Att ”reclaima” populismetiketten och ladda den med progressivt vänsterinnehåll verkar snarare svara mot ett behov av att dansa retorisk tango med media och andra akademiker, än mot att termen skulle vara mer användbar för att beskriva verkligheten och vilken sorts politik man vill driva än de äldre, väldefinierade begreppen. Det känns kanske mer kittlande och fräscht att svänga sig med kontroversiella neologismer, istället för att återgå till grundbegreppen och de grundläggande intressekonflikter dessa beskriver.

Populismbollen kastas fram och tillbaka mellan mitten, högern och vänstern som en förvirrad spökbollsmatch – mellan 2014 och 2016 användes ordet inte mindre än en miljon gånger i journalistiska publikationer.[6] Fenomenen som beskrivs är inte nya, utan det är termen i sig som ska signa­lera ett slags brott med det tidigare rådande.

Tittar man närmare USA:s och Englands historia för att analysera graden av populism/ondska i deras parlamentariska representation, kan man fråga sig på vilka sätt exempelvis Donald Trump i egenskap av populist är ”värre” än Richard Nixon, Ronald Reagan och George W. Bush för att nämna några. Trump har inte inlett eller eskalerat det ”War on drugs” vilket jämförts med Jim Crow-lagarna, och är en av de främsta orsakerna till att USA har störst mängd fångar i världen, mestadels fattiga afroamerikanska män.[7] Trump och Boris Johnson har inte, till skillnad från Bush och Tony Blair, på falska grunder startat krig i Irak. Boris Johnson har inte, i motsats till Margaret Thatcher, nedmonterat något välfärdssystem. För att göra en mycket schematisk genomgång av de senaste decenniernas politiska historia.

Alla nämnda har dock utnyttjat någon form av så kallad populistisk opportunism såsom främlingsfientlig retorik, skrämselpropaganda eller en läpparnas bekännelse om att stå på ”folkets” sida gentemot etablissemanget.

Men varför den stora förvåningen, och besvikelsen, över ”populisternas” framgångar som föranlett behovet av ny terminologi? Är det en naiv tro på framsteg, historielöshet, eller jämför man helt enkelt med det som ligger närmast i minne och betraktas som det eftersträvansvärda normala? Det som brukar anses vara den nyliberala globala världsordningens guldålder: det sena 1990-talet och perioden innan finanskrisen 2008.

Den före detta redaktören för Politico Magazine Michael Hirsh beskriver det gemensamma i Donald Trumps och Boris Johnsons ideologier på följande sätt: ”The common refrain is ’we want our country back.’ Back from whom or what is unclear, but the biggest bogeymen appear to be international institutions, open trade and (let’s be honest) the influx of brown-skinned migrants”.[8] Även statsvetarna Ronald F. Inglehart och Pippa Norris menar att den populistiska diskursen

[…] föredrar monokulturalism framför multikulturalism, det nationella egenintresset framför internationellt samarbete och utvecklingsstöd, stängda gränser framför ett fritt flöde av folkgrupper, idéer, arbetskraft och kapital samt traditionalism framför progressiva och liberala sociala värderingar.[9]

Det framstår alltså som att det i den gängse användningen av populism­begreppet finns inbäddad en grundläggande ideologisk konflikt mellan liberal kosmopolitism och konservativ nationalism, och samtidigt en sammanlänkning mellan människors och kapitalets rörlighet.[10]

Modern nationalismforskning hävdar att nationalstatens uppfinnande som politisk enhet är en följd av den kapitalistiska industriella organiseringens behov av enhetlighet och utbildning.[11] Att försöka separera nationalism från industriell kapitalism är ett moment 22. Men från att ha varit en förutsättning för kapitalistisk industri, är den exklusionistiska nationalstaten nu huvudmotståndare till produktion och tillväxt. Istället är globalisering nödvändig för kapitalismens reproduktion och fortlevnad, och ett överdrivet vurmande för nationalstaten resulterande i protektionism eller merkantilism är riskabel.

De internationella finansintressena behöver ändå bevara nationalstaterna – dock så försvagade som möjligt – för att maximera sin nivå av autonomi:

I globaliseringens kabaré genomför staten en striptease och är vid slutet av föreställningen iklädd endast den rena nödvändigheten: sin repressiva makt. När dess materiella bas har förstörts, dess suveränitet och oberoende annullerats, dess politiska klass utplånats, blir nationalstaten blott en säker­hetsservice för megaföretagen…              

    Världens nya härskare har inget behov av att styra direkt. Nationella regeringar uppdrages att administrera affärerna för deras räkning.[12]

Nationalstaten är i sig inte något problem så länge den styrs av en liberal mittenkonsensus utan egna motiv. Makten över lejonparten av den ekonomiska politiken tillfaller dock i praktiken EU, IMF, frihandelsavtal, samt den globalt rikaste procenten.

Två saker Donald Trump ville göra så fort han blev president var att bygga en mur mot Mexiko och dra sig ur det internationella frihandelsavtalet TTIP som nästan var färdigförhandlat – och gav företag rätten att stämma stater på förmodade vinster om de införde vissa lagar, såsom miljö­lagar eller mot privatisering av välfärd.[13] Två murar alltså: en bokstavlig mot människor, och en bildlig mot megaföretagen. Helt i linje med detta citat från Trumps främste chefsstrateg under presidentkampanjen, ”ärkepopulisten” Steve Bannon, tidigare finansman på Goldman & Sachs vilka anses i princip på egen hand orsakat finanskrisen 2008. I en intervju i New York Magazine apropå ”10-årsjubileet” av finanskrisen säger Bannon:

This is what the Democrats miss: Tariffs are more than economics, it’s about dignity and self-worth. You’ve got to get those jobs back. […] Here’s the concept of right-wing populism. […] We’re going to maximize citizenship value. If you’re an American citizen, you get a special deal. I don’t care if you’re Jewish, Muslim, Hindu, black, white, red, pink, green. […] Until we get Baltimore, Detroit, and St. Louis with […] youth unemployment down to zero, and people making high value-added jobs, I don’t need any foreigners. And I’m not a racist. What I want is our citizens to get the jobs. Right now illegal immigration is used as nothing more than a scam to suppress workers’ wages. […] You can’t be a populist and buy into the globalist system – and the globalist system is open borders. […] Trade and immigration are just two sides of the same coin.[14]

År 2008 kollapsade så den globala ekonomin i den värsta börskraschen sedan 1930-talet. Det har beskrivits som resultatet av en totalt oreglerad finansmarknad.[15] Sedan dess har fattigdomen ökat i det som under globalismens guldålder ansågs vara välmående västländer i princip utan fattiga människor. I Boris Johnsons Storbritannien har reallönerna sjunkit med 10 % sedan 2007, och 17 miljoner britter har mindre än 1 000 svenska kronor i besparingar.[16] Sedan 2008 har den akuta hemlösheten i Sverige ökat med över 30 % – två särskilt drabbade grupper är pensionärer och barnfamiljer – och i maj 2018 hade inkomstklyftorna aldrig varit större i modern tid.[17] Vi vet alla hur det gick i USA, krisens själva epicentrum, men Steve Bannon uttrycker det ändå med önskvärd klarhet:

The elites save themselves. If you’re an asset holder, if you owned real estate, stocks, or intellectual property, if you’re an owner, you had the best run in human history, okay? If you’re a deplorable, you got fucked.[18]

I praktiken har den globala tillväxten, den politiska förevändningen för frihandel och avregleringar genom löften om fler jobb och nedsippring av vinst, i stort sett avstannat sedan 2008.[19]

Populisternas” tjat om stängda gränser och hetsjakt på invandrare betraktas stå i motsättning till mittenliberal ”öppenhet” och ”tolerans”. Men globaliseringens önskvärda konsekvens blir att alla politiska och ekonomiska ageranden når en omfattning långt utanför nationens gränser. Proxykrig om kontroll över internationell handel och naturresurser, outsourcing eller klimatförändringar är ju givetvis ofta den bakomliggande orsaken till att människor tvingas fly, allt detta i enlighet med den ”toleranta” och ”öppna” globalistiska ideologins exekution. 00-talet var globaliseringens guldålder, men är dagens ”populistiska” stängande av gränser ”mer” främlingsfientligt än en ekonomisk politik och utrikespolitik som tvingar främlingen på flykt, såsom 00-talets amerikanska interventioner i Irak?

Vad som är hönan och ägget av ökande migration och ökande ”populism” skulle med andra ord vara en ickefråga om vi levt i en värld där människor inte ständigt tvingades lämna sina hem och söka sig till en plats – ett land, stad eller bostad – de helt saknar förankring och relation till. Lokal förankring är globaliseringens värsta fiende också för att det är en grundläggande förutsättning för kollektiv organisering. [20]

Många är de europeiska högerpartier som utlovar en mer urvattnad version av Steve Bannons nya giv genom att (med framgång) propsa på att stänga gränser och utöka nationalstatens enda kvarvarande politiska befogenhet, den repressiva. De har dock lika lite som de impotenta mitten- och vänsterkandidaterna några konkreta förslag på hur den ekonomiska makten ska tillföras majoriteten – antingen för att deras intressen inte ligger i linje med de som valt dem till makten, eller för att de inser att det är en omöjlighet.

Vad är problemet med, och lösningen på, det som benämns populism? Kanske borde problemformuleringen helt enkelt flytta fokus några centimeter, eller snarare blicken lyftas: mot de som sitter på den verkliga makten. Och kalla dem vid deras rätta namn.

^[1]       Michael Hirsch, ”Why the New Nationalists Are Taking Over”, Politico Magazine, 2016-06-27, https://www.politico.com/magazine/story/2016/06/nationalism-donald-trump-boris-johnson-brexit-foreign-policy-xenophobia-isolationism-213995 (kontrollerad 21 april 2020).

Scott Detrow, ”From ’Brexit’ To Trump, Nationalist Movements Gain Momentum Around World”, NPR, 2016-06-25-, https://www.npr.org/2016/06/25/483400958/from-brexit-to-trump-nationalist-movements-gain-momentum-around-world (kontrollerad 21 april 2020).

Mark L. Movsesian, ”The New Nationalism”, Law & Liberty, 2016-12-08, https://lawliberty.org/the-new-nationalism/ (kontrollerad 21 april 2020).

Zack Beauchamp, ”White riot”, Vox, 2016-01-20, https://www.vox.com/2016/9/19/12933072/far-right-white-riot-trump-brexit

Se även Ronald F. Inglehart och Pippa Norris i detta nummer av Subaltern.

^[2]       BBC news, ”Europe and right-wing nationalism: A country-by-country guide”, BBC, 2019-11-13, https://www.bbc.com/news/world-europe-36130006 (kontrollerad 21 april 2020).

^[3]       Anton Jäger, ”The Myth of  ’Populism’”, Jacobin Magazine, 2018-01-03, https://jacobinmag.com/2018/01/populism-douglas-hofstadter-donald-trump-democracy?fbclid=IwAR2W8gXjG3zaTWFq-Ay_lFCg3J_2ZTN-urwwOsxm-tm1GAz2XroHkWHDXH4 (kontrollerad 10 november 2020).

^[4]       Åsa Linderborg och Göran Greider, Populistiska manifestet, (Stockholm: Natur & Kultur, 2018), s. 14.

^[5]       Ronald F. Inglehart & Pippa Norris, ”Trump, Brexit och populismens uppsving: De ekonomiskt obemedlade och den kulturella motreaktionen”, i föreliggande nummer av Subaltern.

^[6]       Jäger.

^[7]       History.com, ”War on Drugs”, 2017-05-31, https://www.history.com/topics/crime/the-war-on-drugs, (kontrollerad 25 aug 2020).

Graham Boyd, ”The Drug War is the New Jim Crow”, NACLA Report on the Americas (Juli/Augusti 2001).

Erin Duffin, ”Countries with the largest number of prisoners, as of June 2020”, Statista.com, 2020-06-16, https://www.statista.com/statistics/262961/countries-with-the-most-prisoners/ (kontrollerad 25 aug 2020).

^[8]       Hirsch (kontrollerad 21 april 2020).

^[9]       Inglehart & Norris.

^[10]      Ibid.

^[11]      Umut Özkirimli, Theories of Nationalism: A critical introduction, (New York: Palgrave M­acmillan, 2010), s. 102.

^[12]      Zygmunt Bauman, Globalisering, (Lund: Studentlitteratur, 2000), s. 64.

^[13]      BBC News, ”Trump’s campaign promises – has he delivered on them?”, BBC, 2018-12-24. h­ttps://www.bbc.com/news/world-us-canada-37982000 (kontrollerad 21 april 2020).

Daniel Swedin, ”Företagen vill ha makt över väljarna”, Aftonbladet, 2015-05-01, https://www.aftonbladet.se/ledare/a/J1LBP6/foretagen-vill-ha-makt-over-valjarna (kontrollerad 21 april 2020).

^[14]      Noah Kulwin, ”Steve Bannon on How 2008 Planted the Seed for the Trump Presidency”,             New York Magazine, 2018-08-10.

^[15]      Jonas Ohlin, ”Finanskrisen – vad var det som hände?”, svt.se, 2018-09-15, https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/finanskrisen-vad-var-det-som-hande (kontrollerad 21 april 2020).

^[16]      Katie Allen m.fl., ”UK joins Greece at bottom of wage growth league”, The Guardian, 2016-06-27, https://www.theguardian.com/money/2016/jul/27/uk-joins-greece-at-bottom-of-wage-growth-league-tuc-oecd (kontrollerad 21 april 2020).

Patrick Butler, ”Record 60 % of Britons in poverty are in working families – study”, The Guardian, 2017-05-22, https://www.theguardian.com/society/2017/may/22/record-britons-in-work-poverty-families-study-private-rented-housing (kontrollerad 21 april 2020).

Lee Boyce, ”Huge savings black hole revealed: How 17m Britons have less than £100 put away for a rainy day”, This is money, 29-09-2016, https://www.thisismoney.co.uk/money/saving/article-3813659/16-million-people-working-age-100-savings-study-shows.html.

^[17]      TT, ”Inkomstklyftor på rekordnivå visar ny statistik”, Sveriges television, 02-02-2018, https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/inkomstklyftor-pa-rekordniva-verkligen-inte-nojd (kontrollerad 21 april 2020). Michael Syrén, ”Akut hemlöshet ökar stort – varje dag blir ett barn hemlöst”, Expressen, 30-11-2018, https://www.expressen.se/nyheter/qs/akut-hemloshet-okar-stort-varje-dag-blir-ett-barn-hemlost/ (kontrollerad 21 april 2020).

^[18]      Kulwin.

^[19]      Aaron Bastani, Fully Automated Luxury Communism, (London: Verso books, 2019), s. 26f.

^[20]      Bauman, s. 67.