Under sensommaren 2016 trängde två nya, symbiotiska begrepp in i svensk politisk offentlighet. Någon ledande kommentator hade förmodligen snappat upp att en intervjuad statsvetare referat till den så kallade GAL/TAN-skalan. Den traditionella höger/vänster-skalan, så grundläggande för svenskt politiskt liv, behövde nu kompletteras med en annan distinktion mellan ”gröna alternativa liberaler” och ”traditionella auktoritära nationalister”.

Det hände förstås andra, mer betydande saker i den politiska världen 2016. De snabba förskjutningarna av det politiska landskapet som utmärkte detta ”högerns 1968” skakade om den globala politiska infra­strukturen och vände upp och ned på gamla sanningar. Men GAL/TAN-skalans lockelse är ändå symptomatisk, eftersom den återspeglar ett behov av att begreppsliggöra en förändrad värld. GAL och TAN verkar också ha etsat sig fast i det offentliga medvetandet som namn på en ”ny” politisk skiljelinje. Det finns två problem med detta synsätt. Dels det uppenbara, nämligen att GAL och TAN är just uttryck för snarare än en ”förklaring” av politikens förskjutning. Dels den lilla detaljen att den politiska skiljelinjen ifråga inte är att betrakta som särskilt ny.

Skalan lanserades i en artikel redan 2002 som modell för att förklara nationella europeiska partiers inställning till ökad integration inom EU-systemet.[1] Slutsatsen där var att inställningen till fördjupad EU-integration inte drevs av en traditionell höger-/vänsterkonflikt, utan av partiernas positionering längs en ny axel, alltså GAL/TAN-skalan. Vad som strukturerade positioneringen var helt enkelt inte längre högerns och vänsterns fördelningsfrågor, utan snarare inställningen till värderingar rörande livsstil och moral. Bakom forskningsansatsen låg en sociologisk teori om att västerländska samhällen sedan 1960-talet genomgått en ”tyst revolution” i fråga om värderingar och ”politisk stil”.

Upphovsmannen bakom denna teori, statsvetaren Ronald Inglehart, född 1934, presenterade den i bokform 1977 (begreppet ”tyst revolution” lanserade han dock i en artikel redan 1971).[2] Det är intressant att notera att Ingleharts tankar är ungefär samtida med den franske demografen Jean Fourastiés användande av en snarlik term, ”den osynliga revolutionen”, när han myntade uttrycket les trentes glorieuses för att beskriva Frankrikes exceptionella ekonomiska och sociala utveckling under efterkrigstiden.[3] De trettio år av ekonomisk tillväxt och egalitär fördelning som följde på andra världskrigets förstörelse saknar motstycke i kapitalismens historia och förändrade i grunden de länder som kunde dra nytta av dem.

Alla delar av den revolutionära förändringen under dessa trettio år var förstås inte tysta. Det långa 1960-talets kampcykler och det högljudda revolutionsåret 1968 visar på något annat än det som Inglehart kartlagt, men samtidigt är det svårt att förneka att det finns en förenande tendens. Det syns inte minst i den tematiska närheten till situationister, provos, hippies och i allmänhet till det experimentella sökandet efter alternativa levnadsformer som exploderade kring 1968. Radikala tänkare som Herbert Marcuse, Antonio Negri och André Gorz, föreslog i anslutning till denna våg av revolter att den nya vänstern skulle överge en förstockad arbetarrörelse och dess krav för att istället i sin kamp för frigörelse alliera sig med andra potentiellt subversiva grupper.

Trots spirande misstankar mellan vänstern och arbetarklassen fanns det spår av 68-andan även i arbetarupproren under denna tid, som i det tilltagande samhälleliga välståndet ofta riktades lika mycket mot alienationen i arbetet som mot ekonomisk exploatering, ojämlikhet och usla arbetsvillkor. Gruvstrejkens berömda slagord ”Vi är inga maskiner” bär syn för sägen. En del av dessa teman skulle också bli skönj­bara i den nyliberala kontrarevolutionen ett decennium senare, då aspekter av 1968-upprorens libertarianska tendenser kunde leta sig in både i management­tänkande och i angreppen på den statliga byråkratins alienerande former.

Kritiken av det instrumentella förnuftet visade sig därmed kunna tjäna olika herrar. Och det är i detta som Ingleharts ”tysta revolution” blir särskilt intressant som analytiskt verktyg. Spåren av den tysta revolutionen var, menade Inglehart 1977, ”inte omedelbart uppenbara”, men de var ändå så pass grundläggande att de kunde sägas utgöra just en revolution, en förändring med både djup och bredd. Den växande andelen arbetare inom tjänsteekonomin och den ökande mängden immateriellt arbete i de utvecklade ekonomierna är förstås en del av samma historiska formation, både som pådrivande faktor och som en produkt av förändrade förväntningar och behov bland västvärldens konsumenter. Revolutionens spår är hur som helst möjliga att avläsa i de avgörande värderingsförändringar som utmärkt det senaste halvseklets samhällsutveckling, vilken Inglehart följt under en lika lång karriär.

Vad som skiljer Ingleharts analys av detta värderingsskifte från många andra spekulationer om pågående kulturella förskjutningar är den monumentala surveydata som han arbetar utifrån. Underlaget är av global omfattning och har inhämtats i flera omgångar sedan 1981. I grund och botten kan Ingleharts teori förenklat förstås som en tillämpning av Abra­ham Maslows behovstrappa på samhällelig nivå. Ett samhälle som har uppnått en viss materiell trygghet kommer att utveckla andra horisonter än ett samhälle där en stor andel av medborgarna på daglig basis förblir upptagna av grundläggande överlevnadsfrågor. Som Inglehart senare uttryckt det: under årtiondena efter andra världskriget växte det i väst upp en generation som kunde ta sin överlevnad för given på ett sätt som inga tidigare mänskliga generationer kunnat.[4]

Under större delen av denna generations livstid har samhället därför präglats av ett långtgående skifte från vad Inglehart kallar materiella till postmateriella värderingar, från att främst värdesätta säkerhet och konformitet till att eftersträva individuell frihet och självförverkligande. I­stället för att behandla politisk intressekamp som en överlevnadsfråga kunde efterkrigstidens generationer i stigande grad betrakta politiken som en arena för realiserandet av värderingsfrågor. Det främsta uttrycket för denna utveckling var, enligt Inglehart, etablerandet av gröna politiska partier i Västeuropa – eller, i förlängningen, en politisk gruppering som kan beskrivas som grön, alternativ och liberal. Men skiftet var förstås större än så och präglade efterkrigsgenerationernas världsbilder. Västvärldens utveckling mot postindustrialisering har alltså också inneburit en tilltagande dominans för postmateriella värderingar.

Det här menar Inglehart, tillsammans med statsvetaren Pippa Norris, är bakgrunden till den populistiska våg som dragit fram över världen under 2010-talet. Denna är ett uttryck för en ”kulturell backlash”, en motrevolution mot 1970-talets tysta revolution, om man så vill det traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska svaret på nära ett halvsekel av postmateriella värderingars dominans. Den här analysen kan förefalla bekant. Det saknas inte direkt exempel på försök till förklaringar av det gångna decenniets förändrade politiska förutsättningar som talar i termer av en konflikt mellan någon sorts genuin folklig bas och en ”politiskt korrekt elit”, eller mellan ”somewheres” och ”anywheres” som en populär modell formulerar uttrycker det.[5] Ett alternativ, mer populärt inom den traditionella vänstern, har varit att det är ekonomisk osäkerhet och grasserande ojämlikhet som är den strukturella orsaken bakom den så k­allade populistiska vågen.

I linje med Ingleharts tidigare studier av den postmateriella värdeförskjutningens förbindelser med ekonomiska omständigheter pekar han och Norris på ett mer komplext sammanhang. Det finns ekonomiska komponenter bland förutsättningarna för den nya populismen, men de räcker inte för att ensamma förklara den populistiska vändningen. Värderingar spelar en avgörande roll, liksom demografi. Det stadigt ökande stödet för populistisk politik beror, menar Inglehart och Norris, på en interaktiv process där grasserande ekonomisk ojämlikhet och en kulturell backlash samverkar.

Överrepresenterade bland de som stödjer den populistiska reaktionen i västvärlden finner vi äldre, män, medlemmar av etniska majoriteter, religiösa och lågutbildade. Just generationskonflikten i värderingsfrågor är slående, men det bör tilläggas att den förstås samverkar med andra faktorer. Möjligheten att kunna ta del av högre utbildning har till exempel formligen exploderat under det halvsekel som den tysta revolutionen pågått. Det betyder i sin tur att många unga också har högre utbildning än vad äldre kohorter har, samtidigt som de möter en väldigt förändrad arbetsmarknad. Här blir dock ett potentiellt problem med Inglehart och Norris analys synligt. De tenderar nämligen att betrakta postmateriella värderingar som ett uttryck för en trygg medelklassposition, men frågan är om en sådan ens är möjlig för många ur den unga prekära generationen av idag, högutbildade eller ej.

I förlängningen öppnar detta för en möjlig inkonsekvens i den övergripande analysen. Inglehart pekar på ett vidare sammanhang för att förklara den kulturella backlashens plats i den politiska utvecklingen. Med Ingleharts ord: tilltagande ekonomisk osäkerhet, eller declining existential security, förklarar de populistiska rörelsernas tillväxt, medan kulturella faktorer förklarar enskilda individers stöd till dessa rörelser och deras verklighetsbild.[6] Men dagens unga, relativt högutbildade generation står inför en i det närmaste garanterad ”existentiell osäkerhet” – och ändå uttrycker denna ålderkohort än så länge en högre grad av frihetliga och individualistiska postmateriella värderingar än sina föräldrar, för att inte tala om far- och morföräldrar.[7] Ett likartat mönster kan observeras ur genusperspektiv: kvinnor är i allmänhet sämre avlönade och i högre grad prekära än sina manliga kollegor och generationskamrater, men kvinnor är ändå betydligt mindre representerade bland de auktoritära populistpartiernas väljarskaror än vad män är.

Ytterligare ett potentiellt problem är det faktum att samhällets politiska komponenter är så påtagligt frånvarande i analysen hos Inglehart och Norris. Här tycks det finnas väldigt lite utrymme för politiska institutioner, aktörer och ideologier att spela någon betydande roll. Men det är värt att notera att under den tid som postmaterialismen vuxit fram som dominerande kraft i västerländska samhällen har traditionella politiska partier och underifrån organiserade samhällsintressen i form av exempelvis fackföreningar förlorat mark. De har i stigande grad blivit professionaliserade och specialiserade organisationer styrda av tjänstemän, mindre beroende av en utbredd folklig mobilisering.[8]

Det har föreslagits att den här processen av urholkande av folkligt inflytande i alla representativa organ och ersättandet av dem med teknokratiskt styre bör ges större utrymme i analysen av populismens framgångar, som ju ofta betraktas som en reaktion på tilltagande teknokrati. Men populism och teknokrati utgör ur en kritisk synvinkel två sidor av samma mynt. Tendenserna kompletterar nämligen varandra som en manifestation av postmaterialitetens politiska former. Båda är på en gång uttryck för misstro mot partidemokratin och för försök att överskrida dess begränsningar i relation till kollektivets ”verkliga” intressen, utan förmedlande mellanled som partier och fackföreningar.[9] Tillsammans utgör populism och teknokrati helt enkelt koordinater för det rådande politiska systemet.

Inglehart tycks följa denna tendens i själva förutsättningarna för sin analys. I hans och Norris text framträder samhällets politiska liv främst som en effekt av samverkan mellan ekonomi och etik. Kanske är det symptomatiskt och möjligt att relatera till de pågående förändringarna själva, men det framstår i så fall som en bekräftelse på Carl Schmitts gamla iakttagelse om liberalismens tendens till att upplösa politiska avgöranden i ekonomiska och etiska överväganden.[10] Men Schmitts relevans för dessa frågor är möjligen större än så. I en mindre känd essä betitlad Die T­yrannei der Werte, ”värdenas tyranni”, från 1960 beskriver han hur det senmoderna samhället underkastats ett teknokratiskt styre genom inrättandet av olika normerande värdeskalor. Det är inte längre dygd, ideologisk övertygelse, eller liknande som föreställs leda vårt beslutsfattande och lägga grunden för allmänhetens acceptans. Istället är det olika typer av upphöjda ”värden”, med någon sorts skenbar neutralitet vidhäftade, som nu åberopas för att legitimera och motivera styret av västerländska samhällen.[11]

Schmitts tankar får en tydlig aktualitet i relation till Ingleharts analys av postmaterialismens villkor för det politiska livet. Liksom populism och teknokrati kan förstås som ett förenat uttryck för en underliggande politisk logik kan GAL/TAN-konflikten och 2016 års populistiska våg förstås som manifestationer av konflikter inom ramarna för denna logik. Den kulturella backlashen skulle i så fall inte vara ett uttryck för någon ”politikens återkomst” eller innebära begynnelsen på en ”postliberal epok”, utan snarare utgöra en fördjupning av den postmateriella belägenheten och, därmed, vara en paradoxal bekräftelse av de former som grundlade liberalismens ideologiska herravälde. Den kulturella backlashen må samverka med ökande ojämlikhet och tilltagande existentiell osäkerhet, men förefaller utgöra en reaktion inom ramarna för postmaterialitetens villkor. Vad vi ser är inte formerandet av ett verkligt alternativ till det postmaterialistiska liberal-kapitalistiska statsskicket i dess reellt existerande former, utan framväxten av alternativa värdekoordinater inom det.

Det finns alltså viktiga frågor att arbeta vidare med i anslutning till Ingleharts och Norris analys av populismens uppgång som uttryck för en backlash mot postmaterialismens tysta revolution. De erbjuder dock en grundad ansats till att studera hur kulturella faktorer och värderingar interagerar med ekonomiska förutsättningar i samhällsutvecklingen sedan 1970-talet. Och samtidigt som det finns frågetecken kring deras berättelse om denna historiska interaktion så presenterar de fakta som kraftigt stärker hypotesen om förändrade förutsättningar för det postindustriella samhällets politiska liv. Vad som behöver tillföras är en genuint politisk uttolkning av de samverkande konfliktfaktorer och styrkeförhållanden som utmärker den framväxande nya (o)ordningen.

^[1]       Liesbet Hooghe, Gary Marks och Carole J. Wilson, “Does Left/Right Structure Positions on European Integration?”, Comparative Political Studies, vol. 35 nr. 8, 2002, s. 965-989.

^[2]       Ronald Inglehart, The Silent Revolution. Changing Values and Political Styles Among Western Publics, Princeton N.J.: Princeton University Press, 1977.

^[3]       Jean Fourastié, Les Trente Glorieuses, ou la révolution invisible de 1946 à 1975, Paris: Fayard, 1979.

^[4]       Ronald Inglehart, Cultural Evolution. People’s Motivations are Changing and Reshaping the World, Cambridge: Cambridge University Press, 2018, s. 1.

^[5]       David Goodhart, The Road to Somewhere. The Populist Revolt and the Future of Politics, L­ondon: Hurst & Company, 2017.

^[6]       Inglehart, Cultural Evolution, s. 173.

^[7]       Se till exempel Keir Milburn, Generation Left, Cambridge: Polity, 2019, för en relevant diskussion av detta på samma huvudsakliga bas som Inglehart och Norris (alltså Storbritannien och USA).

^[8]       En process effektivt sammanfattad och gestaltad i Peter Mair, Ruling the Void: The Hollowing of Western Democracy, London: Verso, 2013.

^[9]       Se Christopher Bickerton och Carlo Invernizzi Accetti, ”Populism and technocracy: opposites or complements?”, Critical Review of International Social and Political Philosophy, vol. 20 nr. 2, 2017, s. 186–206.

^[10]      Carl Schmitt, Der Begriff des Politischen, Text von 1932 mit einem Vorwort und drei Corollarien, Berlin: Duncker & Humblot, 2002, s. 69.

^[11]      Carl Schmitt, Die Tyrannei der Werte. Dritte, korrigierte Auflage, Berlin: Duncker & Humblot, 2011.