Sidebar Menu

Subaltern 2019:3-4
Subaltern 2019:3-4


Speculum

av LUCE IRIGARAY

LUCE IRIGARAY är en fransk feministisk filosof och psykoanalytiker. På 1960-talet medverkade hon i den franska tidskriften Tel Quel och bland hennes många publikationer kan förutom Speculum de l’autre femme, ur vilken vi översätter ett utdrag till d­etta nummer, också nämnas Passions élementaires (1982) och L’Oubli de l’air chez Martin Heidegger (1983).


Varje teori om ”subjektet” har alltid redan approprierats som ”manlig”. När kvinnan underkastar sig denna omständighet, försakar hon ovetande det specifika med sitt förhållande till det imaginära. Genom att åter situera sig såsom objektiverad – i egenskap av ”kvinnlig” – av talet. Genom att återobjektivera sig själv i talet när hon gör anspråk på att identifiera sig ”som” ett manligt subjekt. Ett ”subjekt” som skulle efter-söka sig självt som förlorat (moderlig-kvinnligt) ”objekt”?

Den för kvinnan förnekade subjektiviteten är säkerligen en hypotetisk garant för varje irreducibel konstitution av ett objekt: representationens, talets, begärets. Om ni föreställer er att kvinnan föreställer sig något, skulle ob-jektet genast förlora sin fasta karaktär (av fix idé), av en pejling som i sista hand är mer ultimativ än subjektet, vilket enbart hålls samman genom en returneringseffekt från en objektivitet vilkensomhelst, från ett syfte vilketsomhelst. Om det inte längre finns någon ”jord” att trampa på (tränga bort), att bearbeta, att representera (för sig), ingenting vars till­ägnelse kan begäras, utan denna opaka materialitet som inte kan bli medveten om sig själv, vilken sockel skulle då finnas kvar för ”subjektets” ex-istens? Om jorden snurrade, i synnerhet om den snurrade omkring sig själv, skulle subjektets erektion riskera att förbryllas i sin resning och i sin inbrytning. För utifrån vad skulle det resa sig och på vad skulle det utöva sin makt? I vad?


Den kopernikanska revolutionens alla effekter har ännu inte genomdrivits i det manliga imaginära. Den decentrering av mannen i förhållande till honom själv, som den har lett till, utgörs framför allt av hans ex-stas i det transcendentala (subjektet).[1] Genom att stiga upp till ett perspektiv som behärskar allt, till den mäktigaste synvinkeln, skiljs han från sitt materiella säte, från sitt empiriska förhållande till den ursprungliga matris som han gör anspråk på att bevaka. Spekularisera, spekulera. Genom att ge sig av längre och längre (på väg) mot den plats där den största kraften finns, blir han till ”en sol” då det är omkring honom tingen cirkulerar, ett kraftfullare attraktionscentrum än ”jorden”. Det omåttliga i denna universella fascination ligger i att den, ”jorden”, också snurrar runt sig själv, att den känner till åter-vändandet (till den själv) utan den utsida som tillkommer sökandet efter ens identitet i den andra: naturen, solen, Gud… (kvinnan). Dit mannen deporterar sig själv för att upprätthålla värdet av sin representation. Och mot detta sätter kvinnan ett minnes kvardröjande, ett minne som inte är medvetet om sig självt som sådant. Och som i upprepandet av detta åter-vändande till sig självt – vars särskilda ekonomi det är nödvändigt att lokalisera – kan hålla fast vid illusionen om objektets orörlighet. En ”materia” till vilken man alltid och på nytt kommer att kunna vända tillbaka för att ta stöd och ge sig iväg än längre bort, för att hoppa högre, då det handlar om en natur som redan förhåller sig till sig själv. Som redan kluvits och spräckts. Och som i sina spiralrörelser tillbaka till sig själv också drar med sig det som man anförtrott den att re-presentera. Därav förmodligen att man kallar den orolig och instabil. Sannerligen är den strängt taget aldrig riktigt densamma. Alltid på väg att slå runt, mer eller mindre nära den sol vars strålar den fångar in och böjer av i enlighet med sina cykler.

”Objektet” är därför inte så massivt och motståndskraftigt som man brukar tro. Att ett ”subjekts” ägande av det, begäret efter dess tillägnelse av ett ”subjekt”, utgör ytterligare ett av ”subjektets” svindlande sammanbrott. För där det slungar (sig) ut (i) någonting att absorbera, att gripa, att se, att äga… och på nytt en grund på vilken det kan hålla sig stående, en spegel att se sig i, då är det redan fråga om en annan spekularisering. Dess listiga karaktär är dess obenägenhet att säga (till subjektet) vad den representerar så att jakten på ”objektet” blir en mise en abîme. Utan slut. Det mest amorfa med idén, det mest uppenbara ”tinget” om man så vill, den mest opaka materien, öppnar (sig) mot en så mycket renare spegel som den inte känner sig själv, och som man inte känner till några reflexer i den. Förutom de som mannen har reflekterat där men som i detta konkava spekulums piruettrörelse snabbt blir bedrägliga.


Och om mannen alltid vill höja sig högre – även i sitt vetande – kommer marken också alltid att bli mer uppbruten under hans fötter. ”Naturen” drar sig alltid undan från hans representations- och reproduktionsprojekt. Och från hans grepp. Att detta alltför ofta realiseras i form av en homolog rivalitet, som en kamp på liv och död mellan två medvetanden, kringgår inte det faktum att det på ett eller annat sätt, för det subjekt som i sin högdragenhet insisterar mer och mer, handlar om en risk för subjektets upplösning. Och därmed även om ”objektets” upplösning, och om upplösningen av åtskiljandet av ekonomin dem emellan. I synnerhet av talet, där den enas tysta lojalitet garanterar den andres själv-tillräcklighet och själv-ständighet, så länge utfrågandet av denna stumhet som symptom – på en historisk bortträngning – inte tränger sig på. Men om ”objektet” satte igång att tala? Det vill säga även att ”se” etcetera. Vilken sönderdelning av ”subjektet” i egenskap av det samma skulle ge sig till känna därigenom? Inte en sönderdelning likt schizots mellan honom och hans andre, hans på olika sätt specificerade alter ego, inte heller mellan honom och den Andre, som alltid i någon bemärkelse är hans Andre även om han inte finner sig själv där, även om det skjuter ut över denne Andre ända tills det har stängt det ute/sig inne för att åtminstone hålla fast vid förmågan att befrämja sina egna former. Andra som alltid redan kommer att ha varit det sammas förutsättningar, förutsättningar för (det sammas) logos självt utan skadliga förändringar av dess diskursivitet. Alltså inte egentligen andra även om den ene, den störste, i sin tillbakadragenhet håller inne med hotet mot denna diskursivitet. Därav hans position utanför scenen. Även denne bortträngd. Men där uppe, i ”himlen”? Bortom, även den? Oskyldig i sitt utsträckta imperium. Men om man är uppmärksam på skälen för dess extrapolering och om man tyder subjektets behov av att dubblera sig i ett tänkande – en ”själ”? – ska den ”andres” funktion kläs av de slöjor som ännu täcker den.


Var kommer denna funktion att dyka upp därefter? Var är den risk belägen som för ”subjektet” sätter fart på lidelsen att förbli densamma, att gång på gång bekräfta sig som densamma? I dess spekulations falskhet? Mer eller mindre medvetet? Och därigenom bara delvis, och marginellt, belägen där subjektet reflekterar (sig)? Där det lär känna (sig)? En l­ike vars pris det omedvetnas ”natt” växlar in? Som den Andre nu sjunkit in i från sin skugga, för att där med sina utbrott störa organisationen av det universum som alltid är identiskt med sig självt. Bakom representationen (av självet), de ytor där han speglar sig? Åter-skenet förökar sig snabbt i en svärm av motsvarigheter. ”Subjektet” blir därigenom flera, i pluralis, ibland flerformigt, men sätter ändå sig självt som orsak till a­lla dess(a) hägringar vilkas uppräkning påminner om och kräver en ändlös återsamling. En fantastisk, fantasmatisk sönderdelning. En de-/nedmontering genom vilken ”subjektet” flyter ut/isär, en process vars orsak ”subjektet” fortfarande vill utge sig för att vara. En förställning kanske? Säkerligen en. För detta signifikantfolk stavar sig ännu igenom den solipsism som tillkommer det som framkallar dem, sammankallar, om så bara för att ta isär. ”Subjektet” agerar för att mångfaldiga sig där, till och med för att deformera sig. I sig självt far, mor och barn. Och deras relationer. I sig självt manligt, kvinnligt, och deras relationer. Ett förlöjligande av alstringen, en parodi på genealogi och parning, som lånar sin kraft från samma modell, från det sammas modell: subjektet. Utifrån vars synvinkel varje utanför förblir självbildens och självreproduktionens möjlighetsbetingelse. En trofast, polerad spegel, tom på förändrande reflektioner. En själv-kopiornas oskuld. En annan för att den bara står i subjektets tjänst, ett subjekt för vilket den presenterar ytor, väna i sin okunskap om sig själva.


Den Andres fall från en stjärnbeströdd himmel ner i psykets avgrunder tvingar således ”subjektet” att återerövra nya gränser för sitt implantationsfält, att på nytt säkra – på ett annat sätt, någon annanstans – sitt herravälde. Från det högsta där det var, blir det nu här ombett att bege sig till det lägsta. Dessa förflyttningar är hur som helst även de reglerade av vertikalitetspostulat. Falliska, alltså. Men hur ska man bygga ut dessa mörka territorier, dessa mörka kontinenter, belägna bortom spegeln? Hur bemästra dessa djävulskaper, dessa det omedvetnas fantomer i ständig rörelse, när historien länge har lärt er att inte söka och att inte begära någonting annat än klarhet, (den fixa) idéns åskådlighet? Kanske är det tid att understryka tekniken? Att tillfälligt avstå från tänkandets suveränitet för att smida verktyg som kan bygga ut dessa ännu oexploaterade resurser, dessa outforskade gruvor? Kanske måste subjektet provisoriskt överge den stilla kontemplationen från sitt herradöme för att domesticera dessa krafter vilka, frisläppta, skulle kunna spränga själva dess konstruktion. En omväg genom strategin, taktiken och praktiken, åtminstone tills seendet, vetandet, självbehärskningen, även i dess decentrering, är till­baka. ”Subjektet” undviker sanningen, övervakar den med bara ett öga, från sidan, för att försöka tillägna sig det som den inte kan, inte längre kan, s­äga. Bana sig väg, genomborra, dessa metaforer – framför allt fotologiska – som har konstituerat sanningen utifrån den västerländska filosofins premisser: obefläckad, stum, och maskerad i själva sin demaskering, en optik som fortfarande är naivt ”naturlig”, ur en synvinkel som fortfarande är resolut blind, och som inte anar vad dess blindhet täckte över.

Varefter det är lämpligt att skrida till verket för att inte förlora allt. Plöjningen av den mark som man trodde var definitivt uppodlad måste återupptas, mark som täcks över av obrukad jord, som kan producera någonting som kan kväsa det som grundas på den. ”Subjektet” måste gå djupare och på nytt bearbeta sina fundament, gräva längre fram i de underjordiska gångar som garanterade dess övertygelses uppbyggnad, gräva ut de källare på vilka det reser monumentet över sin identifikation, allt detta för att på ett mer hållbart vis stödja sin ”hemvist”: systemet för dess förhållande till sig självt, sina själv-representationers slutenhet, centrumet för dess solitära exil som ”subjekt”. Dess/a teoretiska utvecklingar genom vilka mannen i en omöjlig metaforisering har försökt att rekonstruera matrisen och den väg som skulle leda dit, ta med honom dit, har blivit hans mest bekanta uppehåll. Men i sin vilja att vända på ångesten inför inspärrningen i den andre, inträngandet i den andre, genom att göra denna hemvist till sin egen, blir mannen fånge i ett spel av symmetrieffekter som inte känns vid några gränser. Han stöter överallt emot murarna i sitt spegelpalats, vars golv för övrigt börjar skaka, gå isär. Vilket förvisso sätter igång dess verksamhet igen, stimulerar honom till nya uppgifter som ännu en tid distraherar honom från hans spekulära fångenskap. En avledning från djupet av hans vansinne, en ursäkt för ökad uppmärksamhet, vaksamhet, behärskning. Det är nödvändigt att undersöka orsaken till skakningarna, att tolka dessa seismiska, själv-ipsiska, konvulsioner.

Men mannen ställer bara sådana frågor (till sig själv) som han redan kan besvara, tillräckligt försedd med instrument för att kunna göra till och med sin historias baksidor till en del av sig. Denna gång kommer han åtminstone att satsa, och med ett par nya vapen kommer han att göra det omedvetna till en egenskap av språket. En förbryllande sådan förvisso, som kommer att blanda upp det som han alltid definierat som meningens specificitet. Men det är inte, tycks det, den mest betydelsefulla insatsen. Det mest angelägna är att garantera koloniseringen av detta nya ”fält”, att med det våld som krävs tvinga in det i produktionen av (den sammes) tal. Och eftersom det inte kan handla om att sätta denna ”främmande” dialekt, detta ”barbariska” språk med vilket man helt enkelt inte kan gå i dialog – läs, gå i monolog med sig själv – på samma ”plan”, kommer man att etablera en hierarki, konstruera avsatser för att sätta in denna upptäckt i en ordning. Genom att ibland ge lite mer spelrum åt systemet, eller lite mindre… Anordningsformerna kan variera, de inbegriper alla paradoxen att i samma representation – den sammes representation – vika in det som gör sig gällande som heterogent, annat.


Att drömmen bara kan tolkas som en ”rebus” borde ha lett dess ”läsare” till att vrida den i alla riktningar, till alla positioner, utan att privilegiera en viss typ av inskription som redan föreskriver dess innebörd: en linjär förskjutning, teleologiskt horisontell eller vertikal, på en ännu oskriven yta som läsaren märker upp genom att dela in den i enlighet med repetitionens och upprepningens regler, underordnad processer som redan fixerar ”kroppens” gester i en viss grafisk ordning, etcetera. Varför inte snarare erinra sig de ”bilder” för barn, piktografier på vilka en jägare, eller jagad, och deras dramatiska relationer, står att utläsa mellan grenarna, att lösgöra från träden. Luckorna mellan figurerna, eller statisterna. Mellanrum som organiserar scenen, tomrum som underbygger dess struktur och som likväl aldrig läses som sådana. Inte läses alls? Inte alls ses? Aldrig verkligen representerade, inte heller representerbara, vilket inte innebär att de s­kulle vara overksamma i den nuvarande scenografin. Men fixerade i glömskan, och väntande på att komma till liv. Och vända allt upp och ner. Om det tolkande subjektet inte hade behov av att ”det” förblev en grund för mångfaldigandet av (själv)bilder, en bakgrundsdekor med trompe l’œil-­effekter för samma skådespel, en dekor för en identitetens teater.

Drömmarna är gåtor också för att de omkullkastar – under ”sömnen” och för att ”bevara” dem – de roller som historien har föreskrivit ”subjektet” och ”objektet”. En talande stumhet utan språk, en orörlighet som rör sig utan gester, om det inte är fråga om ett annat språk, en annan skrift. Drömsk piktografi, koreografi, fonografi, pornografi som supplement till den paralys i vilken den som sover befinner sig. Och som bara (skulle) väck(a)s – kanske? – om ”barnet” (?) inför sådana ”rebusar” inte hade lust att till varje pris ”se” en annan, och likadan, figur eller form som den som redan är närvarande. Om det räckte för barnet att bli förförd av, så att säga, en dubbel syntax utan att göra anspråk på att reglera den andra med representationen, re-presentationen, av den första som mått. Om det inte vore ”sårat”, hotat att ”kastreras”, av det nej som är omedelbart synligt för barnet, eller av det icke-förnimbara som det samma som barnet självt. Och därigenom inte längre uppfatta behovet av att utarbeta en ny ”teori”, nästa i den oräkneliga raden av optiska instrument, för att avgränsa ett andra – eller nästa i den oräkneliga raden – synsätt, som skyddas av teknikens fördröjning, på det omedvetnas ”manifestationer”. En protes till hjälp för den skräckslagna blicken i rationalitetens slitsamma, ”samvetsgranna”, konstruktion, med begrepp efter begrepp, av sin bortträngning. Dess välgrundadhet. Upprepande i seans efter seans, i enlighet med ett protokoll reglerat även av seendets – erinringens – imperativ, en och samma gest som fäller ner bommen på nytt, igenbomningen. Likväl tillåtande, lyssnande med en välvillig neutralitet, och på en liten omsorgsfullt inringad scen insamlande, det förbjudna. Talets förbud. Men reserverande åt sig att (åter en gång) märka upp och ”analysera” dess konturer, liksom att (åter en gång) konstruera olika avsatser för att ordningen, den ”goda” medvetna ordningen ska följa. Någon annanstans.


Men låt oss föreställa oss – och vad annat kan man göra efter en omläsning av Freud än att föreställa sig ett svar, med mindre än att medge sin egen oförmåga att mäta sig mot en sådan föreställningsförmåga – att mannen, Freud händelsevis, upptäckte formuleringen av dessa (låt s­äga) två syntaxer, utan katakomber, som på samma gång det mest ohörda, det mest lidelsefulla, det mest vetenskapligt rigorösa, det mest trogna förhållandets materialitet och det historiskt mest läkande. Irreducibla i sitt främlingskap och excentricitet i förhållande till varandra. De härstammar från skilda tider, platser, logiker, ”representationer”, ekonomier. Dessa termer, inklusive det tudelade och ”skillnaden” kan för övrigt inte användas för att beteckna dem, om inte annat för att de inte är lämpade för jämförelse. Att använda dem skulle inte innebära något annat än att upprepa en rörelse som har en lång historia, nämligen att tala om den ”andre” i ett språk som redan systematiserats av/för den samme. För att skilja mellan dessa två syntaxer, märka upp dem och artikulera dem, skulle det krävas ännu icke existerande operationer, vilkas komplexitet och subtilitet man bara kan ana utan att förutsätta något resultat. Utan att kunna följa en redan pågående teleologi. Men hade mannen-Freud föredragit dessa två ekonomiers spel, rentav duell, framför ett hierarkiserande ordnande av dem, garanterat av en (eller två) barriärer, en (eller två) censurer, skulle han kanske inte ha stångat huvudet mot det som för honom i hans spekulationer förblir irreducibelt i sin ”dunkelhet”. Mot det icke synliga och därför icke teoretiserbara hos könet och i kvinnans njutning. Vilka utforskningar han än prövar och vilka som än frestar honom vad denna ”mörka kontinent” anbelangar, förpassar han dem alltid vidare till en annan undersöknings ”horisont”, en ännu blind och obegriplig sådan. Och, genom det som han medger vara utanför sin prospekterings spelfält – utanför jaget? – indikerar Freud säkerligen en väg ut ur den historisk-transcendentala scenen, samtidigt som hans teori och praktik i sitt uttryckssätt eller i utsägelsens drama vidmakthåller den, densamma som vi denna gång kallar hysterisk-transcendental. Och genom denna åter-uppmärkning, genom denna repetitionsverkan – denna re-petition av princip –, denna rekapituleringsverkan och denna härmning, tillkännager hans inspirations privilegium. Och dess utslocknande.


För när Freud bekräftar incestförbudet en gång till, gör han ingenting annat än att återigen formulera och återigen sätta möjlighetsbetingelserna för ”subjektets” spekulativa matris på plats. Han försäkrar dess grundvalar på ett än mer ”vetenskapligt” sätt som är än mer maktfullkomligt i deras ”objektivitet”. En demonstration som han säkerligen själv behövde för att ”sublimera” sitt begär efter sin moder/n i mer allmängiltiga intressen. Men genom att i sin psykoanalys/en bara utfråga sitt subjekts, sina subjekts, historia, utan att tolka de historiska betingelserna för konstitutionen av ”subjektet” självt (som det samma), restaurerar han än en gång den på nytt bortträngda jord på vilken det reser sig. Vilken för honom, i enlighet med traditionen men på ett mer explicit vis, kommer att vara denna natur-moders kön-kropp med vilken det uppenbarligen pågår en tävlan om kraft, produktivitet, i övertäckandet av den med denna plafond av ideal. Genom identifikationen med fadern lagstiftaren, med hans egennamn, med hans kapitaliseringsbegär i alla bemärkelser som föredrar ägandet av territoriet, om det nu inte är begäret efter att utbyta kvinnor – fetischerade objekt, varor vilkas värde han borgar för – med sina likar. Fördömandet av återkomsten, av regressionen, till moderns mage, men också till det med henne delade språket och de med henne delade drömmarna, är punkten, linjen, ytan på vilka ”subjektet” fortsatt kommer att uppehålla sig, framskrida, utveckla sitt tal, till och med få det att dansa. Just undkommen inringningen, valvet, lockelsen att försona sitt ändamål med sina arkiv som utgörs av återkommande påminnelser om dess början. Ett något mer instabilt ekvilibrium än det – subjektet självt – som talar. Men eftersom subjektet nu är bekant med orsakerna till sin olägenhet… Och när allt kommer omkring handlar det väl här om tillägnelsen av nya rike­domar? Överdeterminering, fördröjning, drömmar, fantasmer, ord­lekar… Genom att för subjektets räkning ta upp dess/a ”annex” – även ocku­lära, uterina, embryonala –, ökar språket subjektets tillgångar, vinner i ”djup”, täthet, omväxling, genom att mångfaldiga dess procedurer och tekniker. Kunde man tro att det var i fara? Se här ett subjekt som dansar, leker, skriver sig, mer än någonsin förut. Man gör till och med anspråk på att det är mer ”sant” än i det föregående, återförlöst från sin barndom. Ett medvetande i grossess än mer medvetet om sitt förhållande till det moderliga.


Alltmedan ”hon” inte kan säga vad hennes kropp genomlider. Berövad själva de ord som man förväntar sig från henne på denna scen som uppfunnits för att lyssna till henne. I ett erkännande av språkets ocker e­ller hennes fetischistiska förnekelse? Men hysterin, åtminstone den som är det ”kvinnligas” privilegium, har nu ingenting att säga. Det som ”hon” genomlider, det som ”hon” åtrår”, till och med det som ”hon” njuter av utspelar sig på en annan scen i förhållande till de redan kodifierade representationerna. Bortträngd ur talet, förbjuden i ”hieroglyfiska” symptom – en beteckning som redan låter ana hennes för-historiska karaktär –, ett förbud som man säkerligen inte kommer att häva i denna historia. Annat än genom att, i förakt för hennes kön, föra in henne i de ”manliga” tropernas och tropismernas spel. Omvänd till ett tal som förnekar hennes njutnings specificitet, skrivs hon in – censureras till och med – i sina falliska intygs hål, baksida, negativ. Manskönad alltså. Perverst travesterad/transformerad för fadern-makens pederastiska eller sodomiserande böjelser. Skrikande krav vilkas ofarlighet är alltför uppenbar för att man ska oroas av dem, krav som lockar till skratt. Såsom man roas av ett barn som högt och ljudligt proklamerar galna ambitioner som de vuxna tystar. Man vet mycket väl att det inte kan förverkliga dem. Och att hon lika naivt visar upp de vuxnas maktfantasmer och skänker dem ett tillfälle för rekreation på deras väg mot makten. Iscensättande för dem, bevarande för dem, i sin barnsliga språklöshet, det från vilket de är tvungna att ställa sig på lite avstånd från för att kunna ägna sig åt bekräftelsen på sitt herravälde men från vilket de inte helt och hållet kan göra sig fria utan att förlora sin kurs. Som ett orakel härmar hon inducerade begär, suggestioner som är främmande för hennes ännu amorfa medvetande, och som ropas ut med desto större övertygelse som de tar henne än längre från hennes intressen. Underkastande sig på nytt, i denna alienerande statistroll, den rådande ordningen, överger hon, förnekar till och med, detta prerogativ som historiskt har förlänats henne: det omedvetna. Hon prostituerar det omedvetna självt för det maskulina medvetandets ännu närvarande projekt och projektioner.

För där mannen-Freud – eller, om man ställer honom mot hans skuld, kvinnan – skulle ha kunnat utröna det som språkets överdetermination, dess fördröjda effekter, dess underjord av drömmar och fantasmer, dess krampartade skakningar, dess paradoxer och motsägelser… var skyldig bortträngningen av återvändandet till den moderliga makten – till matriarkatet för att nämna ett förhistorisk exempel – men även till den kvinnliga sexualitetens historia, möter man bara ytterligare bekräftelser på och utsträckning av den sammes tal. ”Kvinnan” som än en gång har hamnat i en situation där hon brakar in i, ramas in och spetsas av denna arkitektonik som är starkare än någonsin förut. Själv medverkar hon emellanåt till det genom att vilja få ett erkännande som medvetande, till och med en tillägnelse av det omedvetande som hon inte kan äga. Det omedvetande som hon är men inte för sig själv, i avsaknad av subjektivitet som kan skrida till verket med det, kan erkänna det som eget. Nära sig själv säkerligen men i fullständig okunskap (om sig själv). En ”sinnlig” resurs för upphöjelsen av intellektet, ett stödmaterial för formernas avtryck, en garanti för möjligheten av en regression till den naiva varseblivningen, en representant-representerande för (dödens) negativitet, en mörk kontinent av drömmar och fantasmer, och därtill en trumhinna som troget dubblerar musiken, men inte hela, för att serien av omflyttningar ska kunna fortsätta, utan henne, för ”subjektet”. Som hon bara garanterar i dess bestämning om hon nu skulle göra anspråk på att beröva det dess nyttighet: det – som är av subjektet – som det samma utvecklat ur detet – ur henne – som är uteslutet ur spekula(risa)tionen. Det kommer alltid att handla om samma sak. Kapitaliseringen skulle knappt ha bytt händer. En utbytets lösning som hon skulle ta till i sitt begärs vakans. Och med en stunds fördröjning i förhållande till processen, historiens framskridande.


Men om kvinnan, genom sina egna gärningar, på nytt skulle öppna vägar i ett (förvisso) logos som konnoterar henne som stympad, särskilt och i synnerhet på ord, som förbjuden att arbeta annat än som prostituerad för den dominerande ideologins intressen – för homo-manssexualiteten på grund av dess tvister med det moderliga – och en viss mening och riktning, som alltid också utgör historiens mening, skulle underkastas en utfrågning, revolution, som man aldrig hört talas om förut. Men hur göra? Eftersom de ”sansade” orden – som hon för övrigt disponerar över bara genom mimicry – är oförmögna att översätta det som pulserar, skriar, och suspenderas, flytande, i det hysteriska lidandets kryptiska banor. Alltså… Vända all mening upp och ner, bak och fram, hit och dit. Få den att skaka i grunden, föra dit, åter-importera, de kriser som hennes ”kropp” genomlider i hennes oförmåga att formulera det som upphetsar den. Även medvetet insistera på dessa talets vita fält som erinrar om platserna för hennes uteslutning, mellanrum som genom sin tysta plasticitet garanterar sammanhållningen, artikuleringen, den koherenta expansionen av de etablerade formerna. Skriva in dem igen på avstånd, annorledes och annorstädes än där de förväntas, i ellipser och försvinnanden som dekonstruerar läsaren-skrivarens logiska mallar, får hans e­ller hennes förnuft att spåra ur, stör hans eller hennes syn till den grad att ett obotligt dubbelseende orsakas. Röra om syntaxen, genom att suspendera dess alltid teleologiska ordning, genom att klippa trådarna, bryta strömmen, ta sönder strömbrytarna, invertering av kopplingarna, modifikationer av kontinuiteten, växlingarna, frekvensen, intensiteten. Så att man, för en lång tid fram­över, inte längre kan förutse varifrån, varthän, när, hur, varför, … det händer e­ller det försiggår; rörelsen kommer, utbreder sig, vänder sig, stannar. Inte genom den sammes ökande komplexitet, så klart, utan genom andra anslutningars utbrott, genom interventionen av intermittenta kortslutningar, som sprider, böjer, avleder utan ände, ibland får energin att explodera, utan möjligheten av återvändo till ett ursprung. En kraft som inte längre är möjlig att kanalisera på ett visst plan: projektion från en ensam källa, inklusive sekundära kopplingar med retroaktiva effekter.

Allt detta gäller redan för orden, ”ordbokens termer” (som man säger), sammankopplade även de och i samma riktning. Men det är nödvändigt att även utfråga dem som en rappning med vilken ”subjektet” kyskt klär det ”kvinnliga”. Och det ”kvinnliga”, begravet under alla dessa överskattande eller nedsättande metaforer, vet inte hur det ska sprätta upp dessa förklädnader, finner för övrigt ett visst behag i dem, lägger till och med en viss guldkant själv därtill. Men hur skulle hon, alltmer investerad av troper, kunna artikulera ett ljud – något ”eget” – under alla dessa ridderliga ornament? Hur finna en väg, en röst, som är tillräckligt stark och tillräckligt precis för att ta sig över alla dessa skikt av utsmyckning, denna dekorativa grav, där hon går förlorad, till och med tappar andan? Kvävd under alla dess/a melodier. Än en gång måste hon vilja uppstå ur alla dessa tygstycken, ge sitt medgivande till att hennes nakenhet och hennes avklädning exploderar och exponeras – i språket. Bakom och mot allt – orden också. Den oavvisliga nödvändigheten av det ”kvinnligas” skam, av dess kyskhet – vederbörligen omgärdad av konvenansens diskurs –, av hennes anständiga blygsel, hennes diskretion, har inte upphört att bekräftas av alla. I alla toner, under alla former, i alla teorier, alla stilar, på några få undantag när vilka för övrigt väcker misstänksamhet i deras pornografiskt homo-manssexuella överbud. Ska man tro att det rör sig om gemensamma grunder för deras produktion?

Den (re)produktiva förmåga som tillkommer modern, kvinnokönet: båda står på spel i systemens förökning, båda är slutna rum för ”subjektet”, och fetisch-ord, tecken-objekt, vilkas sanningscertifikat söker kompensera risken att värden kan kastas om till/av den andra. Men inget tydligt eller entydigt yttrande kan i praktiken betala av detta hypotek, då alla är tagna, infångade, i samma kreditregim. Yttrandet kan rekupereras i samma stund som det sänds ut av det närvarande betecknande dispositivet. Det är bättre att inte tala annat än genom tvetydigheter, allusioner, andemeningar, liknelser, … Även om man ber er om förtydliganden. Även om man försäkrar er att man ingenting förstår. Man har under a­lla omständigheter aldrig förstått någonting. Så varför inte ursinnigt fördubbla föraktet? Till dess att örat blir redo för en annan musik, tills rösten börjar sjunga på nytt, tills samma blick upphör att spärras upp enbart mot tecknen för dess självrepresentation, tills (re)produktionen inte längre kommer tillbaka till och i samma former, på några figurer när.

Detta osäkrande av språket för att vara anarkisk i dess namn, kräver inte desto mindre tålmodig stränghet. Symptomen är obevekligt precisa. Och om det kommer an på att bryta (med) ett visst sätt att spekul(aris)era, är det likväl inte nödvändigt att försaka varje spegel, inte heller att vika undan från analysen av påverkan från det representationsplan som gör det kvinnliga begäret afatiskt och mer allmänt atonalt förutom i dess pallomorfiska krav och maskerader. För undvikandet av denna tolkningstid slutar med att den sluter sig igen, går förlorad, skär upp igen. Än en gång. Men bortom denna spekulära yta, som understödjer talet, kanske det inte är intets tomhet utan en bländande syn av en speleologi med oräkneliga fasetter som tillkännages. En gnistrande och glödande konkavitet, även i språket, som hotar att sätta fyr på de fetischerade objekten och guldfyllda ögonen. Omgjutningen av deras sanningsvärde är redan förhanden. Det räcker att bryta ytterligare lite mark, att gå ner ytterligare en aning, i denna så kallade mörka grotta som tjänar som bortrövad grund för deras spekulationer. För där den för ett, i vissheten om sitt ljus, orörligt logos opaka och tysta matrisen borde befinna sig, börjar eldar och isar snarare glänsa, vilket underminerar förnuftets givenhet. Inte så mycket från deras grottreserv – ett påstående som även det har sitt ursprung i den slutna volymen – som från deras brinnande härdar som tänts på nytt och på obestämd tid.


Men vilket ”subjekt” har någonsin utfrågat det faktum att en konkav spegel koncentrerar ljuset, och i synnerhet det faktum att kvinnans kön inte är helt främmande i denna spegel? Inte mer än mannens kön är det i den konvexa spegeln. Vilket ”subjekt” har intresserat sig för den produktion av anamorfer i vilken sammanlänkningen av sådana kurvor resulterar? Vilka omöjliga reflexer, skakande reflexioner, parodiska transformationer inträffade vid var och en av deras artikulationer? ”Det är” annullerar dem i kopulans sanning, från vilken ”han” fortfarande och alltid hämtar nya källor för sin identifikation som den samme. Inget alltså, eftersom det skulle riskera att falla ut ur sin existens. Och även där kan man misstänkliggöra varje perspektiv, hur förstulet det än må vara, som utgår från subjektets centrering, varenda en av subjektivitetens autonoma kretsar, varje systematicitet sluten kring sig själv, varje slutenhet i metafysisk bemärkelse – men även familjens, den samhälleliga liksom den ekonomiska – för att i någon bemärkelse ha approprierat, fixerat och förstenat, denna den konkava spegelns gnistrande härd. Om denna – som likväl utgör en hålighet – reser sig och gör anspråk på att ge form åt ett ”subjekts” imaginära mur, försvarar det sig skräckslaget i/genom detta ”cent­rum” för den eld som brinner i begäret efter kvinnan/kvinnans begär. För att därigenom förbli i en säkerställande morfologi, av sin egen struktur skapa en bekväm grav, från vilken subjektet eventuellt, genom en spekulativ överlevnad av något slag, kan blicka ut. Betraktande/bevarande sig genom a­lla möjliga slags användbara fönster, optiska apparater, rutor och speglar, från/i denna ”bittra spegel” som bränner allt som träffas av den.


Men, har man redan kunnat invända – till det objektivas och objektets försvar –, ett spekulum är inte med nödvändighet en spegel. Det kan – helt enkelt… – vara ett instrument som särar på läppar, springor, väggar, för att ögat ska kunna penetrera innanför. För att det ska kunna ta sig dit för att se, för spekulativa syften nämligen. Kvinnan, efter att ha blivit misskänd, glömd, fryst i olika skådespel, inrullad i metaforer, begraven under stiliserade figurer, upphöjd i olika idealiteter, skulle nu bli ett ”objekt” att betrakta, som man uttryckligen har att ta i beaktande, och att lyfta in, som sådant, i teorin. Och om detta centrum, som i sin slutenhet fixerade och gjorde metafysiken orörlig, ofta nog hänvisats till en gudomlighet av något slag eller till en annan osynlig transcendens, då kanske man kan komma fram till dess yttersta mening genom att leda det till det kvinnliga könets synlighet?


Ja, mannens öga – här fattat som ett substitut för penisen – kommer att kunna prospektera kvinnans kön för att där söka nya källor till profit. Även teoretiska. Och därigenom fetischera sitt begär/et än mer. Men mysteriets hypotek fortbestår, vad än den idag och sedan nyligen möjliga ”hysteroskopin” kan bistå med. För om ursprungets plats, om den ursprungliga hemvisten, om inte bara kvinnan utan även modern avslöjar sig för hans seende, vad kan han göra med utforskningen av denna gruva? Annat än att tillskansa sig lite mer av rätten att blicka på allt, på alltet, och därigenom förstärka slitaget på sitt begär, just vid den punkt där han, ihärdigt och bestämt, trodde sig arbeta för reduktionen av en illusion. Om den så vore transcendental. För vad kommer han, vad kommer de att ha sett i dess öppningar? Och vad kommer de att ta med därifrån? En lika illusorisk desillusion, eftersom det transcendentala bevarar sin hemlighet. Mellan det empiriska och det transcendentala kommer en ovisshet att ha lämnats oskändad, att ha undkommit prospekteringen. Rum-tiden i risken för en förtärande eld som ligger i omfamningen av fetischerna. I denna eld, i detta ljus, i det oöverblickbaras optiska försvagning vid ögonblicket för deras möte i flammorna, kommer det grundande schizot som strukturerar skillnaden mellan erfarenhet och transcendental höghet, den falliska väl att märka, också att ha brunnit upp. Ex-schizitisk kris för den ontiko-ontologiska skillnaden. Vad följer av omgjutningen av varje ekonomi? För att hålla sig till sanningen: vi vet ingenting om det. Och står man fast vid det, kan man inte annat än befara det värsta. För man kan frukta uppkomsten av en generell kris för värdesystemet, en kollaps av de värden som gäller, devalvering av deras myntfot och av deras monopolregim.

Den kopulativa utgjutelsen och sammansmältningen gjuter vid varje extas om valutans kreditvärde. Förnyar och omfördelar de värderbara insatserna: mellan två kriser, två explosioner, två upphettningar av den fetischerade mineralen. Och det är inte lätt att i detta spel förutse om den som – han som? – kommer att ha tillskansat sig och ackumulerat flest marker kommer att gå ut som vinnare. Man kan lika gärna föreställa sig att den som – hon som – har fördrivit tiden med att polera sin gruva tar hem vinsten. Då abrasionen av de depositioner som har tillförtrotts den reflekterande ytan gör den mer benägen att sätta eld på de reserver och kapitaliseringar som hör till den som, i skydd av förförelsen, skyltar med sina rikedomar.


Men, invänder man på nytt – i namn av någon annan objektikalitet –, man livnär sig inte på eld och flammor. Kanske. Men inte mer än på fetischer och blickar. Och när upphör man att blanda samman kvinnans kön med det moderliga bröstet, att påstå att bröstet har ett värde bara i den mån det tar emot könets arv? När överger mannen sitt behov av e­ller begär efter att i trygghet leva på sin moder-kvinna för att för sina bröder, sina vänner, visa upp de vackra objekt som han bildar när han diar sin amma? Och/eller när försakar han, genom att kasta om rollerna för att bevara dem bättre, att vilja hålla sin barn-kvinna oförmögen, enligt honom, att producera (sig) på arbetsmarknaden? ”Äktenskapet” löses upp i ännu en mer eller mindre subtil dialektisering av det närande förhållande som, för att denna ekonomi ska fortbestå, understödjer åtminstone skillnaden mellan moder-barn, producent-konsument.


För att komma tillbaka till blicken, kan han alltså utforska alla interna håligheter. Behjälpt emellertid, för de hemligaste av dem, av supplementärt ljus och av supplementära speglar. Approprierade solar och speglar. Den instrumentella och tekniska användningen av solen och av spegeln kommer att ha visat för honom, avslöjat, att dessa gruvor inte innehöll något guld. Blickar som alltså kommer att bli skräckslagna inför en sådan nakenhet och som kommer att ha trott att åtminstone all glans var dem förbehållna, att de kunde fortsätta spekulera utan konkurrens. Att den barnsliga, arkaiska kredit som tillskrivits den allsmäktiga modern i­nte var någonting, en fabel. Men hur begära utan fiktion? Och vilken njutning bereder den riskfria och kostnadsfria ackumulationen?


Man kommer för övrigt att ha noterat att det som polariserar ljuset för utforskningen av de interna håligheterna, det är på ett paradigmatiskt vis den konkava spegeln. Det är nödvändigt att den koncentrerar blickens alltför svaga strålar, solens strålar, den solbestrålade blickens, för att håligheternas hemligheter ska lysas upp. Den vetenskapliga tekniken har tagit efter den ”brännande spegelns” kondenseringsegenskaper för att tränga in kvinnokönets mysterium i en ny uppdelning av den experimentella metodens förmågor och av ”naturen”. En ny avspekularisering av det moderliga och det kvinnliga? En vetenskaplighetens fiktion som söker driva ut begärets olyckor, späka det genom att analysera det ur alla synvinklar, men likväl lämnar det intakt. Annorstädes. Ännu brinnande.

Chorē: ögats unga oskulds-pupill

Och nu möter det inte längre någon svårighet att förstå hur bilder skapas i speglar och alla andra blanka och släta ytor. Två eldar förenas med varandra, en inre och en yttre, och på den blanka ytan uppstår en enda eld vilken sedan omvandlas på många olika sätt, och när elden från ansiktet smälter samman med elden från betraktarens öga på den blanka och släta ytan framträder med nödvändighet alla sådana spegelbilder. Men höger syns om vänster därför att delar av elden från synen möter motsatta delar av den yttre elden tvärtemot vad som händer vid en vanlig sammanstötning mellan dessa båda eldar. Däremot syns höger som höger och vänster som vänster när det ena ljuset byter sida då det sammansmälter med det andra: så sker när den jämna spegelytan är konkavt uppböjd i båda ändarna och stöter ljuset från höger till vänster och ljuset från vänster till höger. Och när samma spegel vänds på längden i förhållande till ansiktet kommer alltsammans att synas upp och ned, eftersom den stöter ljusstrålens nedre del uppåt och den övre nedåt.[2]

Allt kommer dock att göras för att ögat, åtminstone ögat, inte ska förstöras av begärets eldar. Vid dess begynnelse lär visdomen ut att man inte ska titta ”rakt på” solen av rädsla för att den bränner det membran med vilket ögats inre är tapetserat, en skärm för projektion och produktion av former i dess mörkrum. Att finna en ljusets ekonomi utan risk för förbränning och död i bländningsögonblicket markerar tröskeln till filosofin. Och om solen även under dess förmörkelser bara får lov att betraktas genom en spegels fördröjning, såvida man inte vill betala med förlusten av synförmågan, fungerar själen på motsvarande vis som en supplementär reflekterande apparat som bistår blicken i kontemplationen av det Goda. Strängt taget omöjligt att betrakta för en dödlig.


Men ljusets brännande beröring ska också undvikas genom att uppmärksamheten enbart vänds mot formerna. Seendet skyddar sig från risken att förblindas genom att använda dagen för den exakta varseblivningen av de ”varande” och för beräkningen av deras inbördes relationer och förhållanden till deras ideala inskription i psychē. Det rätta seendet är tveklöst det som tittar rakt fram men genom medieringen av en uppsättning optiska apparater som förbjuder varje beröring av ljuset. Förnuftet – det som man fortfarande kallar det naturliga ljuset – är resultatet av spekulära montage som förvisso garanterar en konstant lysförmåga men som lyser upp kyligt, utan glans. Det väl seddas, det riktigt iakttagnas eviga exakthet känns inte längre vid någon natt, men inte heller de eldar som brinner mitt på dagen. Ett epistēmē börjar bygga, mäta, beräkna, utifrån skuggor projicerade på/av ytor, skärmar och ställningar. Och formerna (som man oftast översätter med termen Idéer) kommer att bestämmas som sådana – i deras närvaro, deras väsen – endast genom det ljus som de har fångat in, gripit, i sina profiler. Desto mer pregnanta, och därför minnesvärda, ju mer de har hindrat, skurit ner en kraftigare strålning. Avtryck inringade efter mängden luminiscens. Deras verkan, deras kontakt, betecknas – åtminstone implicit – som alltför sinnlig, alltför materiell, för att det intelligibla ska kunna finna principen för sina vinster. En alltför mutbar insats, alltför obeständig och inkonsekvent för att etablera ett bestående förhållande till självet och till Alltet.

Och solen med sin glöd, den sol som när den böjs i en brännande spegel – och som därtill kan upprätthålla fiktionen av att alltid redan ha svalt, internaliserat den i sin självförbränning – kan få ett helt folks flotta att ta eld, måste sjunka ner från sin status som modell för att ge plats åt utvecklingen av Stadens eviga lagar. Denna ”son” är än så länge alltför nära Moder Jord, alltför gripen av hennes universums bana, av lidelser, närmanden, beröringar, för att kunna tjäna som måttstock för faderns ideala spekulationer. Att solen har pekat ut, indexerat någonting med sin makt, och även tjänat som empirisk grund för vetenskapen, hindrar den inte från att sjunka ner under horisonten när tiden väl är inne för att undvika att med sina strålar, sina brännande och fläckvisa uppflammanden, störa logos orörliga sanning – dess alētheia – i dess jungfruliga godhet. Dessa faderns ord vilkas givenhet kräver en måttfull, harmonisk reflektion av varje enskild del i det hela, utan strålkastare och utan förmörkelser. Denna rigorösa fördelning av varje stycke klarhet, från vilka endast informationen hålls kvar, garanteras av länkade speglar – men också av filter, linser, parafragma, mörkerrum, projektions- och reproduktionsskärmar,… – vilka delar upp ”varat” i olika fragment anpassade för varje ”varande”: det Godas spegel, alla spekula(risa)tioners ursprung; själens spegel, som förskjuter i enlighet med graden av vishet hos varje existens; detta psychē som bistås av leverns divinatoriska spegel; ögats spegel vars centrala synvinkel chorē– är den som reflekterar r­enast; den fluktuerande, ”strömmande” röstens spegel i vilken omdömenas bilder reflekteras,… En hel hierarki av chatoptron kyler ner ljusets hetta till den grad att den reducerar de sinnliga intryck, till och med de visuella, som hade kunnat få varseblivningen av ”formerna” att variera, att göra dem rörliga, bryta lös dem ur deras eidetiska ståndaktighet. Är inte deras källa också en spegel?


Därmed inte sagt att man inte misstror spegelns egenskaper. Att man inte brännmärker dem som leker med speglar för att skapa ”falska” varanden som förfalskare. Att man inte också insisterar på det faktum att den ena kan blandas samman med den andra i den inversion som de förverkligar. Den konkava spegelns specificitet i denna tingens ordning är rentav framhävd: den inverterar inte seendets invanda koordinater på den vertikala generatorn. Skulle mannen alltså se sig där som han ser alla och envar och inte sig själv reflekterad som en annan? Skulle identifikationen ”som” till och med vara omöjlig? Symmetrins intervention outtydbar? På den horisontala generatorn däremot skulle han reproducera den upp och ner. Vad gäller dess brandfarliga egenskaper sägs ingenting.


De preciseringar som framförts gällande speglarnas ontiska kvaliteter har ändå inte uträckts till att gälla den varandes status. Att denne alltid redan är stelnad, förtennad, på olika sätt reflekterad och reflekterande är på ett eller annat vis förnekat. Idén vill vara verklig, utan spekulär konstladhet. Likväl är världen i alla sina delar organiserad som mimēsis; lik-heten stiftar lagen. Ljusets universella ordnande och även defensiva process? Homokromer, homotyper, som driver ut dess förmågor? Skyddar sig mot dess makt att upplysa, sända ut, beröra, frambringa, förvandla? Att värma? Physis tillägnar sig genom (sin) hägring, inte genom (sin) bländning. Den förstår sig själv genom att kyla ner den/sig inte genom att sätta eld på den/sig. Och de namn som man börjar ge ljuset är lika många snitt – geometriska, aritmetiska, logiska… – skurna ur naturens jordmån genom vilka den på olika sätt förhåller sig till sig själv. Säger mannen något annat om sig själv? Avtäckande av alētheia genom uppräkningen av dess attribut? Förblir ”varat” den källa till glans i vilken förnuftet, filosofens logos, ex-staserar sig?


Men det vara som från andra sidan himlen motstår att vända sig direkt mot själva varat här, bör det tolkas som en utsändning av ljuset till det oändliga? Dess kondensering i/av något slags ”brännande spegel” i vilken Guden kan kontemplera sig själv i sin härliga enhet, och där sammanblanda till och med urskiljningen av sina egna attribut (som det samma)? Eller skulle varat vara denna uppsamling, extrapolerad från alla skådespel, från alla de blinda fläckar med/i vilka ögat – även själens öga – reflekterar (sig) och ser (sig)? Denna spekularisering av seendet av/i den andre som mannen inte kan uppfatta i det ögonblick den uppstår, när den får honom att uppstå. Gropar med/i vilka han tar sikte (på sig) och som avtäckandet av Sanningen saknar i sina ontologiska förgivettaganden. Ett vara som alltså redan är inbegripet i en spekulativ ekonomi – och som dess avfall om det yttersta goda som mannen gör anspråk på att vända sig till är varje varandes verklighet bortom dess konstitution som/i sken/et. Är varat fortfarande ljusets monopol, farligt i sitt blixtrande sken för de dödligas alltid känsliga blick, eller redan – alltid redan – en princip för skenens kapitalisering? Yttersta och första orsak, men sluten omkring sin osynliga hemlighet, till de dödligas mångfaldigande i det ideala. Ett ”ursprung” som täcker/täcks över och maskerar, och i sitt slutgiltiga icke-framträdande som sådant, i sitt fullständiga undandragande från den intelligibla varseblivningen likväl grundar denna varseblivning, upprätthåller Varats – hysteri? – mysterium? Det som inget ögonkast, om aldrig så filosofiskt utfört, kommer att kunna ta fram ur dess grotta. Den visaste kommer knappt ens i sina mest upphöjda ögonblick av kärleksfull kontemplation av det Goda – eller det Sköna? – att ha fått så mycket som en svåröversatt ”åskådning” av det.


Mannen har här alltså ännu inte ”Varats” fullhet i sig, men en hel teoretisk instrumentalitet – geometrisk, matematisk, diskursiv, dialogisk… –, en hel filosofisk teknik och till och med en konstnärlig praktik, börjar sättas i verket för att han av detta ska kunna konstituera en matris för appropriering. Och det som han redan konnoterar som ”naturligt”, som ”mer” naturligt, är trans-formerat – delat och kluvet på nytt – av hans spekulationer. Ett projekt som därtill påstås vara möjligt men bara med nöd och näppe, och som är okänt i hela sin omfattning och som ”han” bara t­alar om som en besvärjelse: ”ett sådant hantverk kan utföras överallt och snabbt, men snabbast går det nog om du tar en spegel och bär den med dig överallt. Kvickt kan du då skapa solen och himlakropparna, jorden, dig själv, de andra levande varelserna, möbler och redskap, växter; allt som vi nämnde nyss.”[3]

Till registret över Platons verk: kvinnan[4]

Alkibiades, 120b (6, 89): Sokrates:

Nej, bäste vän! Du ska ha vakteluppfödaren Meidias för ögonen och andra av hans sort som fuskar i politik! I sina själar har de fortfarande ”slavhåret kvar”, som kvinnorna säger, och ännu har de inte lyckats bli av med det på grund av sin obildning. De kommer hit för att smickra staten med sitt barbariska språk, inte för att styra den.

Sokrates försvarstal, 35ab (1, 37):

Jag tycker att de drar sådan skam över staten, att en utomstående måste dra den slutsatsen att de athenare som är så överlägsna i dygd att stadens invånare väljer ut dem framför sig själva när de ska tillsätta ämbeten och utdela andra hedersbevisningar – att de där athenarna är som fruntimmer.

Gorgias, 511e (1, 404):

[…] efter att ha räddat och fört i hamn allt det som jag nämnde nyss, det vill säga en själv, ens barn, ägodelar och kvinnfolk […]

Gorgias, 512e (1, 405f):

Livet må bli kort eller långt: åtminstone om man är en verklig man måste man låta den saken vara, måste man låta bli att älska livet och i stället förlita sig på guden i dessa frågor och tro på kvinnorna, som säger att sitt fastställda slut kan ingen undkomma.

Menon, 99d (2, 63):

Och kvinnorna, Menon, kallar de goda männen gudomliga.

Faidon, 60a (1, 216):

Och när Xanthippe fick se oss började hon klaga högljutt och säga sådant som kvinnor brukar: […] Sokrates såg på Kriton och sade: – Kriton, se till att någon för hem henne.

Faidon, 116b (1, 303):

[…] sedan bad han kvinnorna och barnet att gå och kom in till oss. (För att dö.)

Gästabudet, 176e (1, 149):

– Sedan vi nu har bestämt att var och en bara dricker det han har lust till och att inget ska vara obligatoriskt, sade Eryximachos, så föreslår jag också att flöjtspelerskan, som just har kommit, får gå igen – hon kan spela för sig själv eller för kvinnorna i huset, om hon har lust – och att vi underhåller oss med samtal i dag.

Gästabudet, 179b–e (1, 152):

Dessutom är det bara älskande människor som är beredda att dö för andra – inte bara män, utan också kvinnor. Ett klart bevis för det påståendet har grekerna i Pelias dotter Alkestis, som ensam var beredd att dö för sin egen man, trots att både hans far och hans mor var i livet. På grund av Kärleken överträffade hon föräldrarna i tillgivenhet så till den grad att de blev som främlingar för sin son, bundna till honom bara med namnet. Det hon gjorde framstod som en lysande bedrift, inte bara för människor utan också för gudar, och trots att det bland alla dem som har utfört ädla bedrifter är få som mottar den gåvan av gudarna att deras själar får lov att återvända från Hades, så beundrade gudarna hennes handlingssätt så mycket att de lät hennes själ få komma tillbaka. Där ser man också att gudarna sätter stort värde på omsorg och mod för Kärlekens skull. Men Orfeus Oiagros son skickade de tomhänt tillbaka från Hades. De visade honom bara en skuggbild av hustrun, som han hade kommit för att hämta, men de lämnade aldrig ut henne själv: Orfeus var bara en kitharaspelare och en vekling, som inte vågade dö för Kärleken som Alkestis utan försökte hitta på ett sätt att komma levande in i Hades. Det var naturligtvis därför som gudarna straffade honom och lät honom dödas av kvinnor […]

Gästabudet, 180d–181e (1, 154f):

Vi vet ju alla att det inte förekommer någon Afrodite utan Kärlek. Så om Afrodite vore en, vore Kärleken en, men eftersom Afrodite faktiskt är två måste också Kärleken vara två.

Det är ju alldeles uppenbart att Afrodite är två. Den ena, den äldre, är Uranos moderlösa dotter, som vi också kallar Urania, den Himmelska; den andra är yngre och dotter till Zeus och Dione, och henne kallar vi den Folkliga. Följaktligen blir det rätt att kalla den Kärlek som hör ihop med den senare Afrodite för den Folkliga och den Kärlek som hör ihop med den förra för den Himmelska. Alla gudar ska visserligen prisas, men man bör försöka bestämma vilken roll som var och en av dessa båda kärleksgudar har fått.

Med alla handlingar är det så att de varken är sköna eller fula i sig själva när de utförs. Ta till exempel det som vi nu håller på med: att dricka, sjunga och samtala. Inget av det är skönt i sig. Men sättet som det görs på bestämmer hur det blir. Görs något på ett skönt och riktigt sätt blir det skönt, görs något på fel sätt blir det fult. Det är likadant med att älska, och all Kärlek är inte skön och värd att hylla, utan bara den Kärlek som får oss att älska på ett skönt sätt.

Den Kärlek som hör ihop med den folkliga Afrodite är således verkligt folklig; den verkar på ett slumpmässigt sätt. Det är den Kärleken som obetydliga män upplever. För det första älskar sådana män kvinnor lika mycket som pojkar, för det andra älskar de snarare deras kroppar än deras själar, för det tredje älskar de så dumma människor som möjligt, eftersom de bara vill nå fullbordan och struntar i om det sker på ett skönt sätt eller inte. Därför blir följden att de gör något helt slumpmässigt – lika gärna något gott som motsatsen. Denna Kärlek utgår från den Afrodite som är mycket yngre än den andra och som genom sitt ursprung har del i både det kvinnliga och det manliga.

Men den Himmelska Afrodites Kärlek har för det första inte någon del i det kvinnliga, utan bara i det manliga – den är Kärlek till pojkar – och för det andra är den äldre och aldrig obehärskad och hänsynslös. De som är inspirerade av denna Kärlek inriktar sig därför på det manliga könet och älskar det därför att det är starkast av naturen och mest intelligent. Och även bland dem som ägnar sig åt kärlek till pojkar ser man lätt vilka som enbart drivs av denna Kärlek: de älskar inte pojkar förrän dessa börjar bli intelligenta, det vill säga när de nästan börjar få skäggväxt. De som börjar älska pojkar i den åldern är troligen inställda på att vara i lag med dem hela livet och leva ihop med dem, inte att utnyttja den unges oförstånd, lura honom, flinande överge honom och sedan springa efter någon annan. Det borde rentav finnas en lag som förbjöd kärlek till pojkar, så att man inte slösar stor möda på något som är ovisst. För det är ju ovisst vart det bär hän med pojkar: om de till slut blir onda eller goda till skäl och kropp. Goda män ålägger sig visserligen frivilligt en sådan regel, men man borde lägga samma band på de där vulgära älskarna – på samma sätt som vi efter bästa förmåga tvingar dem att inte älska friborna kvinnor.

Gästabudet, 191b (1, 167):

Och när ena hälften dog och den adra blev kvar började den kvarlämnade söka en annan hälft och omfamna den, antingen det var hälften av hel kvinna (det som vi nu kallar en kvinna) eller hälften av hel man som han träffade på.

Menexenos, 238a (2, 233):

Vår jord och moder ger här ett övertygande belägg för att hon har framfött människor: hon var den första och vid den tiden den enda som frambragte människoföda i form av vetets och kornets frukter, som ger människosläktet den bästa och skönaste födan, och därmed visade hon att hon verkligen hade framfött denna varelse. Dessa belägg är mer giltiga för en jord än för en kvinna, för jorden härmar inte kvinnan i fråga om avlande och födande, utan kvinnan jorden.

Kratylos, 414a (2, 423):

Gynē [kvinna] tror jag betyder gonē [alstring]. Och thēly [kvinnligt] tycks vara namngett efter thēlē [bröstvårta].

Kratylos, 418b (2, 429):

Det ska jag säga. Du vet ju att våra fäder använde många i och d, framför allt kvinnorna, som alldeles särskilt bevarar det gamla språkbruket.

Kratylos, 430b–431c (2, 446):

SOKRATES Låt oss nu se – jag kanske inte begriper vad du menar, och kanske kan du ha rätt: är det möjligt eller omöjligt att fördela dessa två slag av efterbildningar – målningarna och de här namnen som vi diskuterar – relatera dem till de saker som de är avbildningar av?

KRATYLOS Det är möjligt.

SOKRATES Tänk då först på det här. Skulle man kunna relatera bilden av mannen till mannen och bilden av kvinnan till kvinnan och så vidare med annat?

KRATYLOS Javisst.

SOKRATES Tvärtom också? Bilden av mannen till kvinnan, bilden av kvinnan till mannen?

KRATYLOS Det är också möjligt.

SOKRATES Är båda dessa fördelningar riktiga eller bara den ena?

KRATYLOS Bara den ena.

SOKRATES Den, antar jag, som relaterar det passande och lika till varje föremål?

KRATYLOS Ja, det anser jag.

SOKRATES Låt oss inte strida med ord du och jag, som är vänner – godta nu vad jag anser: min vän, det är den här sortens fördelning som jag k­allar riktig i båda fallen av efterbildning, alltså när det gäller både målningar och namn, och när det gäller namn anser jag att den inte bara är riktig, utan dessutom sann. Men den andra sorten, den som innebär att man relaterar och hänför en efterbildning som inte är lik – den sorter är inte riktig, och när det gäller namn är den också falsk.

KRATYLOS Men det kan ju vara så, Sokrates, att det går att göra en oriktig fördelning när det gäller målningar, men inte när det gäller namn: i det fallet är det nödvändigt att den alltid blir riktig.

SOKRATES Vad menar du? Vad är det för skillnad? Visst är det möjligt att gå fram till en man och säga ”Det här är din bild” och så visa honom hans egen bild, om det råkar sig så, eller en kvinnas bild, om det råkar sig på ett annat sätt? Med ”visa” menar jag då ”låta uppfatta med ögonen”.

KRATYLOS Visst.

SOKRATES Och vidare: visst är det också möjligt att gå fram till samme man och säga ”Det här är ditt namn”? Och namnet är väl en efterbildning precis som målningen. Jag menar: visst skulle det vara möjligt att säga till honom: ”Det här är ditt namn” och sedan låta honom uppfatta med hörselsinnet en efterbildning av honom, och nämna honom som man, om det råkar sig så, eller som kvinna, om det råkar sig så att efterbildningen gäller människosläktets kvinnliga del? Anser du inte att det är möjligt och att det också inträffar ibland?

Staten, 329c (3, 27):

”Hur har du det med erotiken, Sofokles? Kan du fortfarande ligga med en kvinna?” – ”Tig människa!” svarade Sofokles. ”Jag är överlycklig att jag har sluppit ifrån det där – det är som om jag har klarat mig undan en vild och rasande slavdrivare.”

Staten, 360b (3, 73):

Väl där förförde han drottningen, intrigerade tillsammans med henne mot kungen, mördade honom och grep makten.

Staten, 387e–388a (3, 112):

Då har vi rätt när vi avskaffar namnkunniga mäns klagolåtar. Dem kan vi överlåta på kvinnorna – men inte ens på de mest seriöst inriktade bland kvinnorna – och på de fega männen. De som vi säger att vi ska fostra till väktare måste göra oss till viljes och vämjas vid att göra som de.

Staten, 395d–e (3, 125):

Vi kommer alltså inte att tillåta, sade jag, att de personer, som vi säger att vi har omsorg om och som ska bli dugliga män, efterbildar kvinnor, varken unga eller gamla, varken kvinnor som grälar på sina karlar eller kvinnor som tävlar med gudarna och beter sig högmodigt i sin inbillade lycka, eller kvinnor som drabbats av olyckor, sorger och klagan. De som vi har omsorg om är ju män! Än mindre ska vi tillåta dem att efterbilda sjuka eller förälskade kvinnor eller kvinnor som ligger i födslovåndor.

Staten, 398e (3, 130):

– Vilka tonarter är det då som är klagande? Säg det du, som är musiker.

– Den mixolydiska, sade han, den spända lydiska och några till av den sorten.

– Ska vi alltså förkasta dem? Sade jag? De är ju odugliga till och med för kvinnor som ska bli goda. För att inte tala om män.

Staten, 431b–c (3, 176):

– Titta nu på vår nya stat, sade jag. Där kommer du att finna ett av dessa tillstånd. Du kan med full rätt säga att staten är sin egen herre, eftersom den stat bör kallas besinningsfull och sin egen herre vars bättre del styr över den sämre.

– Du har rätt, det ser jag när jag tittar efter, sade han.

– Men man hittar också många begär, njutningar och plågor av alla de slag, framför allt hos barn, kvinnor och slavar och hos den stora massan av enkla människor bland de så kallade fria.

Staten, Bok 5:

Man skulle behöva citera en stor del av denna bok; några fragmentariska utdrag ska presenteras som visar att i den ideala staten ska kvinnan delta i samma funktioner som mannen, som Statens väkterska. Men utöver att hon utför sina plikter mindre väl, givet hennes naturs underlägsenhet, har hon tillgång till dessa funktioner bara i den mån hon är detsamma som mannen. Något som krävt en lång debatt – till vilken det finns anledning att vända sig – om definitionen av det samma och av det olika.

Staten, 451b–c (3, 204):

– Men kanske är det riktigt att göra så här – först spela igenom det manliga dramat helt och hållet och sedan det kvinnliga, så mycket mer som det är så du vill ha det.

Staten, 451d–e (3, 204):

– Låt oss följa den tanken och ge dem [kvinnorna] en födsel och en uppfostran som blir snarlik [männens]. Låt oss sedan se om det passar för oss eller inte. […]

– Så här. Anser vi att honorna bland vakthundarna ska vara med och vakta det som hanarna vaktar, och att de ska jaga och göra allt annat tillsammans med dem? Eller anser vi att honorna inte kan det därför att de föder valpar och uppfostrar dem och följaktligen ska hålla sig hemma medan hanarna arbetar och tar hela ansvaret för hjordarna?

– Vi anser att de ska göra allt gemensamt, sade han, men vi behandlar honorna som svagare och hanarna som starkare.

Staten, 451e (3, 205):

– Så om vi ska använda kvinnorna till samma uppgifter som männen måste vi också lära dem samma saker.

Staten, 452a (3, 205):

– Vilket av våra förslag tycker du är löjligast då? Frågade jag. Det är förstås att kvinnorna ska öva nakna tillsammans med männen i idrottsanläggningarna…

Staten, 454d–e (3, 209):

– Om det visar sig, sade jag, att man- och kvinnokönet skiljer sig åt i lämplighet för ett yrke eller en syssla kommer vi alltså att säga att den sysslan ska anförtros det ena könet. Men om det visar sig att skillnaden enbart består i att kvinnokönet föder barn och mankönet avlar barn, kommer vi att säga att det ingalunda därmed är bevisat att kvinnan skiljer sig från mannen inför det som vi talar om. Vi kommer fortfarande att anse att våra väktare och deras kvinnor ska ha samma syssla.

Staten, 455b–e (3, 209f):

– När du sade att den ene hade anlag för en sak men inte den andre, menade du då att den ene lärde sig den med lätthet och den andre med svårighet? Kunde den ene efter en kort inlärning upptäcka en hel massa om det ämne som han studerade, medan den andre efter långvariga studier och övningar inte ens kunde hålla kvar det han lärt sig? Var kroppens färdigheter ett effektivt stöd för den enes tänkande men ett hinder för den andres? När du bestämde vilka som hade och inte hade anlag för olika ting, var det då något annat än detta som avgjorde saken? […] Vet du något som människor bedriver där inte mankönet överträffar kvinnokönet i alla dessa avseenden? Eller måste vi öda tid på att tala om vävning, kakbak och matkok, där kvinnorna förstås anses duktiga och där de skulle bli till fullkomligt åtlöje om de blev besegrade.

– Du har rätt i att det ena könet är underlägset det andr ai praktiskt taget allt, sade han. Ändå är många kvinnor bättre än många män i mycket. Men i det stora hela är det som du säger.

– I så fall, min vän, finns det ingen syssla som har med statens skötsel att göra som ankommer på en kvinna därför att hon är kvinna, eller på en man därför han är man. De naturliga anlagen är likartat spridda i båda könen, och kvinnan har naturliga förutsättningar att ta del av alla sysslor precis som mannen, men i allt är kvinnan svagare än mannen.

Staten, 456b (3, 211):

Sådana kvinnor som kan bör alltså väljas ut att leva tillsammans med likadana män och sköta bevakningen tillsammans med dem, eftersom de är kompetenta och närbesläktade med dessa män till sin natur.

Staten, 457a (3, 213):

– Väktarkvinnorna ska ta av sig, eftersom de ska klä sig i duglighet i stället för kläder. De ska delta i krig och övrig vakthållning i staten och enbart syssla med detta. I det arbetet ska kvinnorna få lättare uppgifter än männen eftersom deras kön är svagare.

Staten, 457b–c (3, 213):

– Med våra lagbestämmelser om kvinnorna kan vi säga att vi har klarat oss undan ett slags första våg: vi lyckades undvika att bli fullständigt översköljda då vi slog fast att våra manliga och kvinnliga väktare ska utföra allt gemensamt. I stället hänger resonemanget ihop på något sätt och visar att det här är både möjligt och nyttigt.

– Det var verkligen en rejäl våg! sade han. Och du klarar dig!

Staten, 457d (3, 213):

– Att de här kvinnorna måste vara gemensamma för alla dessa män. Ingen kvinna får bo enskilt med en enda man. Barnen ska också vara gemensamma. Ingen förälder får känna sitt eget barn och inget barn sin förälder.

Staten, 458c–d (3, 215):

– Du är deras lagstiftare, sade jag, och på samma sätt som du valde ut männen ska du nu välja ut kvinnor med så långt möjligt samma naturliga anlag och lämna dem till männen. Eftersom de har gemensamma hus och gemensamma måltider och ingen har någon privat egendom av det slaget kommer de att leva tillsammans, och eftersom de umgås blandat under både fysiska övningar och annan fostran tror jag att de av medfödd nödvändighet kommer att förenas sexuellt. Tror du inte att det jag säger blir nödvändigt?

– Inte matematiskt nödvändigt men erotiskt, sade han. Den erotiska nödvändigheten är säkert starkare än den andra när det gäller att övertala den breda massan och dra den med sig.

Staten, 458e (3, 215):

– Ja säkert, sade jag. Men Glaukon – att sedan ha sexuella förbindelser med varandra fullkomlig oordnat eller att göra något annat okontrollerat är ogudaktigt i de lyckligas stat, och det kommer de styrande att förbjuda.

[…]

– Uppenbarligen måste vi då göra förbindelserna så heliga vi bara kan. Och heliga är bestämt de förbindelser som är nyttigast.

Staten, 459d–e (3, 216):

– Det följer av det som vi har enats om, sade jag, att de dugligaste männen bör ha sexuella förbindelser med de dugligaste kvinnorna så ofta som möjligt men de sämsta männen med de sämsta kvinnorna så sällan som möjligt, och de förras avkomma bör uppfödas men inte de senares, om kvaliteten på hjorden ska ligga på topp.

Staten, 460c (3, 218):

– Dessa skötare ska också ansvara för barnens uppfödning och hämta mödrarna till barnkrubban när deras bröst är fulla av mjölk, men de ska med alla medel se till att ingen mor känner igen sitt eget barn […]

Timaios 42b–c (4, 448):

Och om en människa levde på rätt sätt hela sin utmätta tid skulle han sedan få återvända till sin egen stjärna, bo där och leva ett lyckligt liv som stämde med hans karaktär, men om han misslyckades med detta skulle han förvandlas till kvinna vid sin andra födelse, och om han inte heller då kunde avstå från sitt usla beteende skulle han efter arten av sitt fördärv förvandlas till ett djur med en karaktär som var gång stämde med hans egen […]

Timaios, 76d (4, 493):

På fingrarna flätades senor, hud och ben samman, och blandningen av de tre torkade och blev en hård hud, ett enda ämne som innehöll alla och som hade skapats med dem som bidragande orsaker: men den verkligt grundläggande orsaken till dess tillkomst var tanken på vad som skulle komma längre fram. Ty de som hade konstruerat oss visste att det ur män en dag skulle alstras kvinnor och allehanda vilda djur […]

Timaios, 90e (4, 511):

Av de födda männen förvandlades alla de som varit fega och levat ett orättfärdigt liv enligt den sannolika framställningen till kvinnor vid sin andra födelse. Och därför skapade gudarna vid den tiden den erotiska driften […]

Brev 8, 355c (6, 289):

Men det språkbruk som säger att de rika är lyckliga är självt eländigt, det är kvinnors och barns vettlösa prat och det gör dem som tror på det eländiga.

Hur framställa en flicka?

Barnet har därtill en kvinnlig form, och kvinnan liknar en steril man.

Men formen kan emellertid inte sträva efter sig själv, eftersom den inte har behov av något, inte heller kan dess motsats sträva efter den (motsatserna förintar ju varandra), utan det är hylē som strävar: liksom det kvinnliga strävar efter det manliga eller det fula efter det sköna, förutom att det varken är fult eller kvinnligt i sig, utan bara av en tillfällighet.

Något som också tyder på att honan inte utsänder någon sperma som hanen och att produkten inte är en blandning av de två, det är att honan ofta avlar utan att uppleva någon njutning under samlaget; och att när hennes njutning tvärtom inte har varit mindre, och när hanen och honan har gått med jämna steg, blir det ingen groning om flödet av det som man k­allar menstruation inte frambringas på passande vis.

Ty menstruationens natur hör till den första materiens (prōtē hylē) d­omän. [5]

  – Aristoteles

Men elden då, vad är det? En enkel kropp, en elementär substans, som det är möjligt att tillskriva vissa kvaliteter. Och ljuset? Transparensens aktualitet för vissa kroppar som potentiellt kan vara sådana: luft, vatten och flera andra solida element. Det över vilket filosofen ännu i början av detta epistēmē råkade i extas, det räcker att föra det tillbaka till en rigorös vetenskaplig analys för att upphäva dess makt. Att sätta det på plats, tillbaka på dess plats, i en allmän teori om varat för att reducera fascinationen inför det.

Och, men, den ”första materien”? Detta ovetbara som inte äger någon existens i sig, vad är det? Det som sålunda drar sig bort från frågan tode ti, skulle det inte vara moderns kroppsblivande eller kroppens blivande i modern? Physis-blivandet, som alltid redan konstituerats som h­ypocheimenon för definitionen av mannens substans? Denna med-kroppslighet med modern som inte känns vid några i egentlig bemärkelse e­gna rörelser, inte några bestämbara intervaller, inte några avgränsningar, men strängt taget inte heller något mått för vare sig behållaren eller den omgivande miljön och lika lite för innehållet som för deras relationer. Alltså obestämbar till en form av något slag. Blandning, sammanblandning, överföring, av materia, av kropps-materia, där det elementära självt undkommer varje bestämd beskrivning. Där den samme och den andre ännu inte skulle ha erhållit sin innebörd.


Oförutsägbarheten beträffande ”begynnelsens” stadium, ur vilket det varande ska uppstå, ex-sistera, genom att åberopa sig på den han-förälder som redan åtnjuter en specifik form. Och om man ställer upp orsakerna till denna alstring, detta begär och till denna faders kärlek till Gud: ett ”ursprung” av rena egenskaper. Ett begär för vilket det intelligibla ska identifieras med en åskådning utan minsta apori från den ”första materiens” gränslöshet på grundval av dess eviga och perfekta autonomi. En varelse främmande för all tillblivelse. För alltid åtskild från det som ännu kan komma ur dess bildning. Men ändå en fullhet i handlingen som inte växer fram ur det förflutnas jordmån. En verksamhet som aldrig behövt trans-formera sin kraft för att uppnå något ändamål – om det så vore att göra den andre i honom till den samme – eftersom varelsen alltid varit den i sig själv fullkomliga varelsen. Och som inte heller rör sig från någon (ännu) naturlig plats, inte inbegriper, inte förflyttar sig i, n­ågon utsträckning där hans kropp fortfarande skulle insistera i/med hans moders-materias kropp.

Och om Gud – självets absoluta princip – är i sin/den rena avlelse/n, skulle han kunna tjäna som paradigm – även från sin befästa plats bortom himlen – för representationen av varje varande, inklusive fostrets dubbelt aporetiska varande i modersmagen. Dess alltid redan distinkta form, före­trädet hos dess differentiering i förhållande till det (henne) som bär det, finner en ovedersäglig borgen i detta Icke-alstrade som frambringar det på ett mer ursprungligt vis. Det innebär inte att det inte alltid behöver börja om med definitionen av sin substans som alltid underkastad blivandet, i synnerhet alstrandet. Men en första bestämning, och en mer arkaisk sådan än själva dess begynnelse, har redan på förhand tillskrivits det i förhållande till dess princip, till dess telos. Och, i sista hand, i förhållande till universums första motor.

Något som det inte är givet att den ”första materien” åtnjuter, då dess svaghet kanske är det på vilket Guds suveräna upphöjelse upprättas. Det tjänar, i avsaknad av varje predikat, som ändlös och odefinierad grund för varje varandes ontologiska befordran. I grund och botten impotent i förhållande till logos och på samma gång allsmäktig, och ovetande, jordmån för dess utbredande. Ett misskännande som tränger bort detta i sin brist på differentiering orörliga centrum till det lägsta, till det mest tyngande och betungande i dess cirkulära process. Så att dess erkända motor snarar verkar i banans periferi.


Varje uttalande, varje påstående, utvecklas alltså och attesteras genom övertäckandet av nedgrävningen av den odelbara relationen mellan varat och moder-materien. Då varats a priori återförseglar – som ett ὐποχείμενον (sub-jectum) censurerat från den förhandenvarande existensen –, kan mannen efter behag blotta sina dispyter, som alltid redan är fixade, med hylē och med dynamis. Därtill är det som repeteras med enträgenhet i yttrandet alltid benäget till en förnekelse av något slag, e­ller ett miss-tag av något slag. Och en filosofisk diskurs som tar (tror sig ta) materien som sådan i beaktande förtjänar att man lyssnar till den på ett särskilt uppmärksamt vis. Någonstans glömmer eller förnekar den att en viss spekulation redan har travesterat det om vilket den talar. Och ju mindre spegelns intervention, som den lägger till/i physis, är synlig, igenkännbar, desto mäktigare och försåtligare är den verksamma fiktionen.


Materien – en första suspendering, och misstanke – är alltså redan oformad. Physis är alltid redan på väg att appropriera ett telos. Det gäller växten, eller till och med dess blomma, ”till exempel”. Måste ett logos också ha kunnat bedöma växtens släkte och art? Spekulera om det växtligas kvaliteter? Etcetera. Berättigandet av växtens överensstämmelse med dess ändamålslighet kommer till växten från någon annan, från en talande varelse som är mer filosofiskt. Växten kan vara helt och hållet sig själv, och i sig själv, men avgörandet av detta tillstånd kommer att fastställas av en annan. Den utstår alltså i sitt blivande effekter av ett utsägande som kommer från en annan. Och om den, i en tid som ännu inte anlänt, s­kulle visa upp en ännu onämnd kraftutveckling, är det inte den som skulle ha att avgöra om denna oförutsedda manifestation är eller inte. Skulle den värdera detta helt nya uppträdande i framträdandet som en monstrositet, en avvikelse i förhållande till växtheten, ett okvalificerbart växtblivande, en naturlig hybridisering eller?… Det är inte växten själv som s­kulle avgöra dess befordran till varat. Och om den i en ”omöjlig” – i termens aristoteliska betydelse – aktualisering av ett ännu okänt ”väsen”, trängde undan eller åtminstone ifrågasatte själva mannens ontologiska blivande, genom att kasta om de premisser som garanterar dess logik, kan man misstänka att diskursen skulle verkställa en prövning av dess missbildning. Att den skulle avslöja det ateleologiska hos en sådan bestämning av den kraft som kan ifrågasätta diskursivitetens grundvalar.


Växtens substans kan, liksom allas och envars, varken gå utöver, överskrida eller förskjuta den ontologiska status som tillskrivits den. En gång för alla. Den är inte kapabel till vare sig mer eller mindre. Den måste förbli i sin individualitet och i sin numeriska enhet. En materia-kraft vederbörligen inhägnad i/av oföränderliga kategorier, formulerade av filosofin från början och vid var och en av dess vetenskapliga uppdelningar i vilka Varats olika släkter och arter behandlas, då Varats innebörder är orubbliga i förhållande till allt blivande.

Och fysiologen själv kan i sin undersökning av naturen inte förändra det som postuleras i ”Analytikerna”. Det särskilda med hans undersökningsområde är redan inbegripet i de föreskrifter som bestämmer eller tolkar hans upptäckter. Om han gör anspråk på en motsättning i förhållande till det som filosofen säger är det av okunskap om denna uppdelning av Varat som redan har ägt rum och som gör det möjligt för honom att enbart betrakta något av dess delars attribut. Det är brist på kunskap om denna logiska princip som förbjuder att Varat någonsin definieras på något annat sätt än det redan var i förutsättningarna för hela syllogistiken.


Dessa konflikter om vad som äger företräde till arkivets plats och i makten att bestämma varje enskild företeelses placering i teorin är säkerligen inte frånvarande i frågan om ”det oändliga” och i de aporier som den inte upphör att resa på nytt. Om den första motorn inte, till exempel, satte upp en säkerhetsspärr framför regressionen i det oändliga, till vilken materiens urskiljningslöshet skulle då inte alla substanser utan ände falla tillbaka och störta samman? Förförd av återvändandet till jord-moderns mage där varats identitet med sig självt åtminstone är problematisk. Tillfarten måste alltså spärras genom ett ursprungligt utarbetande av en onto-­teologi. Något som – med undantag för den Gud som är främmande för all materia – reducerar varje varande till alstrings-, föröknings-, förändrings- och expansionspotential. Var och en är på detta vis faktiskt berövad rotfastheten i sin jordmån, ”kroppens” första resurser, dess utsträcknings virtuella oändlighet. Men alla måste ändå dela på den ”plats” som sålunda bestäms, och begränsa varandra ömsesidigt. Därav nödvändigheten av att ingen överskrider sin plats eller de rörelser som överensstämmer med ens natur, av att ingen ny varelse dyker upp och läggs till det antal som redan existerar, med mindre än att det inkräktar på någon annans yta och förstör henne. Eller också att avgränsa (sig) denna behållare i vilken de utvecklas. Åtminstone att sätta den i rörelse. Beröring. Något som för en (passande) ort är ”omöjligt”.

Det återstår för alla och envar att på det mest fullkomliga vis förverkliga sitt väsen, att till fullo aktualisera sitt telos, inom ramen för de gränser som förlänats en. Det skulle i sin tur föranleda en kamp på liv och död mellan individualiteterna för att tillägna sig dynamis om nu inte filosofen i sin suveräna visdom och i sin intresselösa frihet redan hade förutsett allt. Nämligen att bara Gud njuter restlöst av sig själv, men i himlen och utan förbindelser med den modersmateria som han inte känns vid, och aldrig känts vid, i sin fullkomliga enteleki. Vad gäller mannen, slav av natur, är han alltid på väg att komma i besittning av sin form. Men handlingen är hur som helst hans privilegium i relation till kvinnan vars förhållande till substansen, genom en differentiering som gör dem komplementära och inte rivaliserande, i högre grad är dynamis. Närmare materien alltså, och mindre benägen att ta form i enlighet med varats ordning. Upp till mannen att hjälpa henne att tillägna sig den? Att tillägna sig? Om han nu inte snarare använder denna krafts disponibilitet till andra ändamål, sina egna? Faktum är att de för honom högst värderade handlingarna förvisso är de vilkas telos blandas samman med själva utförandet. Som inte har något annat verk i sikte, vilkas energia skulle kunna transformeras i ett producerat föremål. Att bidra till fullkomningen av en kvinnas kvinnlighet – låt oss säga att det skulle vara möjligt, för en man i alla fall –, utgör oundvikligen en omväg, en avledning, av verksamheten till en sekundär produktion i förhållande till mannens ontologiska blivande. Det är snarare åt att se, tänka, framställa – vilket inte nödvändigtvis innebär att alstra –, åt att leva och åt att smaka lyckan som mannen måste ägna sig: bara rörelser vilkas ändamål är immanenta i förhållande till handlingen, och som enbart därigenom utgör gärningar. Agenten är där på en och samma gång producent och patient i förhållande till sin energi, som således följer en tur och retur-resa tillbaka till den/honom själv som skyddar den/honom från att tyna bort. Genom att inte distribuera eller förbruka den för att röra en substans som är honom främmande, och inte heller är passivt underkastad en annans verksamhet. Om det nu inte är den första motorn som sätter fyr på hela universum. På detta vis aktiverar sig den vise bara i sitt varas blivande, det vara som är hans orsak och ändamål, principen för hans cirkulära översättning, den enda som – säger man – inte skulle ha vare sig sin början eller sitt slut i naturen. Hans enda ”lidelse” skulle alltså vara det vara om vilket man kan fråga sig/honom utifrån vilken jord han kultiverar den/det.


Kvinnan som sådan skulle inte vara. Skulle inte existera om hon nu i­nte vore i ett modus av inte ännu. Och det är fortfarande i mellanrummen hos varats, eller varelsernas, blivande som någonting av hennes icke-specificitet skulle kunna lokaliseras. Intervall som, i det att de öppnar ”tomhetens” fråga på nytt, allt som oftast väcker en energisk och förskräckt vägran, och en tillslutning av de spekulativa ”organens vävnad”. Vederbörligen stöttade av den helt naturliga påtagligheten hos ett kontinuum. Men om allt(et) är upptaget av aktualiseringen av physis, då har kvinnan inte, då kommer hon inte att äga (något) rum. Även i fråntagandet av hennes vara, vilket det är av yttersta vikt att genom ett oupphörligt dialektiskt arbete, som inte ännu låter sig utföras utan mellanhänder, föra till, ta med till substansens fullkomliga tillägnelse i sig.

Utanför denna process är intet: kvinnan. Den enda – kanske? – som är i stånd att utfråga sin funktion i denna kraftfulla ”maskin” som meta­fysiken ännu representerar i den allsmäktiga ”teknik” som utgörs av onto-teologin. Den enda – igen… – i stånd att välja, men som alltid redan är bestämd av ”naturen”, mellan en manlig njutning och sin roll som ”medel” i tillblivelsen. Vars absolut säkraste (?) manifestation är ”menstruationen” som ”hör till domänen för prōtē hylē”. Genom att ha återvänt till moderscykeln kommer man åtminstone potentiellt att ha vänt tillbaka till den första materien och dess mysterier. Till vilka den manliga individen måste akta sig för att regrediera. För ingenting finns att vinna där för dess form. Det är snarare i avståndet och åtskillnaden som mannen bekräftar sin identitet för sig själv.


Men av vad konstituerar han den som ”primär”? Denna fråga som Aristoteles har sökt utarbeta i en näst intill konstant närkamp med materien och som han löser genom att bekräfta en ”immanens” som hänskjuts till problemet med logos ”immanens”, på vilket även Freud stupade i stundtals motsägelsefulla yttranden, skulle nu få ett svar utan brister: i faderns namn. Transcendent(a), immanent(a) i förhållande till hans (liksom) naturliga blivande? Det är dock fortfarande nödvändigt att physis inte hejdar sitt förlopp. Eller att man inte insett att den, åtminstone på vissa ställen, alltid varit tra(ns)vesterad. Ett fantasmatiskt stoff, även i sitt könande, som ändå delar och skär upp i enlighet med en logisk ordning. Den apori som uppstår i identifikationen av ”det primära” med ”det kvinnliga” fortsätter där att åsamka en reva i sitt eget stängsel.


På detta vis lämnad i sitt lyte, formens last, begär ”honan” ”hanen”, såsom det fula det sköna. Något som inte bör förstås som att hon skulle vara ful ”till sitt väsen” – en sådan föreställning skulle vara alltför ateleologisk – men enbart ”av tillfällighet”.

Men hennes existens, reduceras inte den till en ”tillfällighet”? För det mänskliga livet får enbart sin form av fadern och närmare bestämt av hanens sädesvätska, då parningens produkt inte utgörs av blandningen av spermie och ägg. Hur skulle hon då kunna vara möjlig att framställa? Annat än genom en kromosomisk anomali? Under alla omständigheter skulle hon inte kunna göra anspråk på en substans av vilket slag det vara må. Som ett simpelt tillägg – eller brist –, ett slumpmässigt, förargligt, tillfälligt, tillägg till essensen, kan hon alltså modifieras eller dras bort utan att ”naturen” förändras.

Återstår att ”hon” begär att tillägna sig allt då hon är fråntagen allt. Något mot vilket det gäller att vara på sin vakt, för vad hon sålunda förför i sig reduceras till en reflex, en skugga, en fantasm, en brist, av det som han verkligen var i sin naturliga fullkomning.


[1]    På franska är ordet för man och människa l’homme, en dubbeltydighet som inte saknar betydelse för resonemanget. Jag har valt att översätta med man, men det ska läsas som mannen-människan. Ö.a.
[2]    Platon, ”Timaios” i Skrifter. Bok 4, övers. Jan Stolpe (Stockholm: Atlantis, 2006), s. 455.
[3]    Platon, Republiken, s. 411 596e
[4]    Alla citat är hämtade från Jan Stolpes översättning av Platon i Skrifter. Bok 1–6 (Stockholm: Atlantis, 2000–2009). Hänvisningarna i brödtexten inom parentes är till volym och sidnummer.
[5]    Det första, tredje och fjärde stycket har Irigaray hämtat från Aristoteles skrift Peri zōn geneseōs [Om djurens tillkomst]. Det andra stycket är citerat ur Aristoteles, Fysiken, övers. Charlotta Weigelt (Stockholm: Thales, 2017), s. 103. Ö.a.

ur Luce Irigaray, ”Speculum” i Speculum de l’autre femme (Paris: Ed. du Minuit, 1974) Översättning: Erik Erlanson


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top