Sidebar Menu



”Den enda fackliga reaktionen som skulle kunna mäta sig med dessa händelser vore att kalla till generalstrejk utan slutdatum”

En intervju med Anne Steiner om de gula västarna

av Anne Steiner och Le Média Presse

Anne Steiner, fransk sociolog och expert på politiskt våld.


Som docent i sociologi vid l’Université Paris Ouest Nanterre La Défense, forskar Anne Steiner om politiskt våld. På bokförlaget l’Échapée har hon publicerat två verk om de syndikalistiska upploppen: Le goût de l’émeute: mani­festations et violences de rue dans Paris et sa banlieur à la ”Belle Époque” (Smaken för uppror: manifestationer och gatuvåld i Paris och i förorten under Belle Époque) och Le Temps des révoltes: Une histoire en carte postales des luttes sociales à la ”Belle Époque” (Revolternas tid: en historia om sociala strider under la Belle Époque på vykort). I samtalet med den franska nättidskriften Le Média Presse om de gula västarnas mobilisering återkommer hon till likheten mellan dem och de syndikalistiska rörelserna från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Vägran att låta sig representeras och definieras av politiska färger, våldsam direkt aktion: sedan de syndikalistiska upploppen under Belle Époque (1879–1914) har Frankrike inte upplevt någon liknande social rörelse. Ändå går jämförelsen bara att dra till en viss gräns. Som arvtagare till kommunarderna tillhörde syndikalisterna en organisation, CGT, de skrev in sig i ett tydligt ideologiskt ramverk, definierat av la Charte d’Amiens (1906) och de hade ett väl definierat mål: avskaffandet av kapitalismen och den borgerliga staten. För de gula västarna verkar dylika frågor mer diffusa. Anne Steiner, sociolog och specialist på upplopp och politiskt våld, hjälper oss att förstå. 

Le Média De gula västarna började med att blockera rondeller och med att öppna upp vägtullar. Sedan dess har rörelsen antagit andra former, med allt fler folksamlingar i de stora städerna, folksamlingar som ofta utvecklats till skådeplatser för hårdföra sammandrabbningar med ordningsmakten. Har vi passerat från demonstration till upplopp?

Anne Steiner Alla demonstrationer bär på möjligheten att utvecklas till upplopp, så länge de inte är verkningsfullt inringade av ordningsmakten. Den ”rationella” demonstrationens modell, med tillstånd och en på förhand bestämd rutt infördes relativt sent i Frankrike. Det första exemplet är en demonstration som organiserades i Paris den 17 oktober 1909 för att protestera mot avrättningen av den frihetliga katalanska pedagogen Francisco Ferrer, efter att en tidigare spontan demonstration, den 13 oktober, urartat till ett upplopp med barrikader, brända spårvagnar och kiosker, uppbrutna gator, barlagda och uppeldade gasledningar, revolverförsedda poliser… Men det är först efter första världskriget som det blir standard med godkända demonstrationer där organisatörerna själva kontrollerar förfarandet, en modell som, trots vissa utbrytningar i utkanterna av tågen, blivit dominerande under flera årtionden.

Under mobiliseringen mot arbetslagen 2016 kunde vi se hur den här modellen vacklade och att de fackliga organisationerna inte längre h­ade styrkan, kanske inte heller viljan, att motsätta sig de upploppsförsök som utfördes av allt fler och allt mer bestämda individer. Men det är en stor skillnad mellan demonstrationstågets svarta blocks våld, vilket är estetiserat, kodifierat, till och med ritualiserat och understött av en insurrektionalistisk teori, och de gula västarnas våld, vilket är mycket mer spontant och icke-elitistiskt, i den meningen att alla och envar, oberoende av ålder och världssyn, kan finna sig i det och delta. Detta våld väcker i mycket större utsträckning än det svarta blockets våld tanken på de odisciplinerade demonstrationerna under Belle Époque. De senare protesterna var, så att säga, ”hängivna åt den individuella inspirationens slump” som Jean Jaurès [legendarisk fransk socialistisk politiker som mördades 1914 på grund av sin antimilitarism] sa i ett försvarstal till förmån för demonstrationsrätten, i opposition mot de stora folksamlingar som organiserades under proletariatets eget ansvar och kontroll. 

Hos de gula västarna finns en vägran, eller åtminstone en motvilja mot de regler som från och med 1935 underordnade demonstrationsrätten en fastställd ordning och en förutbestämd rutt. Följaktligen betraktas deras sammankomster som upproriska och de blir föremål för en enorm repression från ordningsmaktens sida, vilket i sin tur provocerar fram ett ökat våld från demonstranternas håll, även från de som inte från början hade för avsikt att stöta sig med polisen eller gendarmeriet. Övergången från demonstration till upplopp är mycket mer abrupt när avsikten inte från början var att utföra våldshandlingar, då det inte handlar om att förstöra några eländiga McDonalds-restauranger som under 1 maj 2018 för att sedan upplösa demonstrationen, utan när det handlar om att ge sig hän åt en strid med tomma händer och oskyddade ansikten, ända tills ilskan, som ingen utifrån kan lugna, blivit uttömd.  Upploppet uppstår när rädslan överger kroppen och sinnet, när man inte längre fruktar slagen, misshandeln, arresteringarna, domarna, när vreden lägger beslag på en folkmassa utan varken ledare eller organisation, utan någon ”revolutionär katekes”, när den lägger beslag på alla och envar utan något förut­bestämt vad gäller typ, ålder eller fysisk belägenhet…

Le Média Vägran att låta sig representeras och definieras av politiska f­ärger, direkt aktion: liknar de gula västarna det syndikalistiska CGT?

Anne Steiner  Man kan inte jämföra de gula västarna, som är en mångskiftande massrörelse, med en organisation som det fackligt revolutionära CGT vilken, även om den vägrade alla partipolitiska försök till kontroll över fackföreningarna, hade en klar vision om vilka mål den ville uppnå och vilka medel den skulle använda. Det handlade om att frammana det stats- och klasslösa samhället, genom direkt aktion och generalstrejk.

Däremot är det helt och fullt möjligt att göra analogier mellan strejkerna under den syndikalistiska revolutionära perioden (mellan 1 000 och 1 500 strejker om året i hela landet och inom alla yrkesgrupper, från 1906 till 1912) och gula västarnas mobilisering. För de här typerna av rörelser uppstår ofta inom befolkningsgrupper med svag politisk organisering, föga fackliga, som lever i småstäder eller till och med i byar, som låssmederna i Pickardie, träarbetarna i l’Oise, skomakarna i Raon l’Étape (jag pratar i maskulinum men den kvinnliga arbetskraften är mycket viktig). Våldsnivån i dessa konflikter är ofta mycket hög med nedbrända eller sprängda chefsbostäder, förmän och chefer som symboliskt blir brända på bål eller hängda, saboterade fabriker, attackerade administrativa byggnader och hårda konfrontationer med armén.

Och man ser hur offren för dessa attacker upptäcker, som vid utträdet ur en dröm, det hat som de framkallat i arbetarnas hjärtan och som de trodde att de skulle kunna fortsätta trycka undan, med full straffrihet, med upprepade slag av ett allt hårdare regelverk, med hårdnade produktivitetskrav, med lägre löner. Precis som de härskande klasserna blir skräckslagna när de ser de brutala utbrotten av folket i gula västar, folk som de trodde var apatiska och en gång för alla besegrade, folk som sedan många decennier stått ut med globaliseringen, kuvandet av de småstäder och byar till vilka de är förvisade, nedskärningarna i offentlig sektor, förlusten av all politisk bestämmanderätt, mångdubblandet av skatter, det allt mindre förklädda föraktet från makthavarna.

En annan gemensam nämnare: i den syndikalistiska revolutionära periodens sociala rörelser kan man observera ett ifrågasättande av den representativa demokratin, en misstänksamhet mot politiska partier och mot de representanter som man ironiskt kallade les quinze mille [de femton tusen, övers. anm.] eller les QM då deras parlamentariska arvode steg från 9 000 till 15 000 francs under ett år. För att förbättra sin situation trodde aktörerna i dessa mobiliseringar mer på strejken för att visa sin styrka än på parlamentarisk kamp. De var inte reformister. Det var en verklig avförtrollning av Republiken som de tidigare var anhängare av.

Le Média I motsats till under de syndikalistiska upploppen, sker allt under helgerna och det är inga demonstrationer under veckodagarna. Hur förklarar du det? Är det de traditionella fackföreningarnas frånvaro som förklarar det?

Anne Steiner  Upploppsrörelserna under Belle Époque ägde för det mesta rum i en kontext av långa och hårda strejker. Och i ett sådant ramverk äger mobiliseringen givetvis rum på vardagarna. Men däremot hade man under den stora revolten bland vinodlare i södra Frankrike 1907 ett sätt att mobilisera som är jämförbart med de gula västarnas, med möten på söndagarna, den enda lediga dagen på veckan. Det var 15 000 personer som deltog på ett sådant möte i Capestang den 21 april 1907, 80 000 i Narbonne den 5 maj, 150 000 i Béziers den 12 maj, 250 000 i Carcassonne den 26 maj, 800 000 i Montpellier den 9 juni. Man såg hur en hel befolkning som levde på en monokultur av vinodling reste sig mot den utarmning som drabbade dem. Liksom de gula västarna, sade sig vinodlarna från Languedoc vara apolitiska och menade att de endast hade regeringen som motpart av vilken de krävde en lagstiftning mot förfalskning (av viner). Till de som frågade om deras klasstillhörighet och deras politiska preferenser eller som anklagade dem för att vara reaktionärer, svarade de: ”Vilka är vi? Vi är de som har skulder överallt: hos bagaren, hos specerihandlaren, hos skatteindrivaren och hos skomakaren, de som fordringsägarna förföljer, de som skatteindrivaren ansätter. Vi är de som älskar republiken, de som hatar den och de som inte bryr sig.”

De gula västarna har inte utgått från strejken. Deras enda motpart är staten. Det de kräver av den är en mer rättvis finanspolitik och en höjning av minimilönerna, då det är staten som sätter den summan. De för en klasskamp på så sätt att de problematiserar fördelning av rikedom och av makt, men de har inte arbetsplatsen som bas. Även facken är offside. Och den enda fackliga reaktionen som skulle kunna mäta sig med dessa händelser skulle vara att kalla till generalstrejk utan slutdatum, vilket utan tvekan inte skulle ge resultat. Vissa löntagare skulle kanske, genom att dra fördel av arbetsledningens svaghet, kunna ge sig in i en rörelse för bättre villkor med strejken som vapen. Men hur som helst, jag tycker att principen med demonstrationer om lördagarna verkar mycket passande då den tillåter alla, strejkande eller inte, att delta. Om de anställdas deltagande under mobiliseringen mot arbetslagen, då demonstrationerna alltid ägde rum under arbetsveckan, gradvis minskade, berodde det delvis på att det var omöjligt för många löntagare att kräva fler strejkdagar.

Le Média Frågan om förhållandet till ordningsmakten förblir öppen. Borde rörelsen försöka attrahera en del av den?

Anne Steiner Under rörelsens inledande fas förekom det flera försök att fraternisera med ordningsmakten, i synnerhet i rondellerna. Naturligtvis skulle poliser och gendarmeriet ha kunnat känna igen sig i de gula västarnas krav, då de delar samma livsvillkor, låga löner och ofta har sina bostäder i semiurbana områden. Men från och med de första urbana demonstrationerna har de gula västarna erfarit repression, de har om vartannat blivit sönderslagna, blockerade, tårgasade, beskjutna med gummikulor eller rökhandgranater, misshandlade med batong. Det förstör alla illusioner om en möjlig övergång, att ordningsmakten skulle gå från att upprätthålla ordningen till att göra uppror. Som regeringens enda skydd mot folkets vrede har de vunnit den ekonomiska kompensation de önskade och med allra största sannolikhet kommer de hålla ut.

För många av de gula västarna som inte tidigare demonstrerat, och som, i sin helhet, inte hyste någon känsla av fientlighet gentemot polisen, har denna brutala konfrontation med repressionen blivit verkligt chockartad. Den har väckt ett hat utan like och en vilja att slåss, vilket i sin tur har ökat polisens brutalitet. Antalet allvarligt skadade är anmärkningsvärt högt. En kvinna, som inte ens demonstrerade, blev mördad i Marseille utan att inrikesministern eller premiärministern bad om ursäkt. Om handgranatens kollaterala offer hade varit en invånare i huvudstadens fina kvarter, slår jag vad om att de hade visat större hänsyn. På samma sätt är det något helt nytt att höra en gammal minister, utbildningsministern till råga på allt, beklaga att ordningsmakten inte kan använda riktiga kulor för att skjuta på demonstranterna. Man kan för övrigt fråga sig om det inte, i frånvaro av andra politiska svar på rörelsen, till slut kommer inträffa.

Le Média I december försökte gula västarna blockera varudepån i Rungis, som förser hela Parisregionen med matvaror. I en tidigare intervju förklarar du att: ”Idag måste man genomföra en konsumtionens generalstrejk, det är den enda hävstången vi kan använda oss av. Det vill säga att man drastiskt måste minska sin konsumtion av massproducerade varor, att man i så stor utsträckning som möjligt ska vända sig bort från varucirkulationen, och på ett annat sätt börja producera det som vi anser vara nödvändigt för vårt välmående. Kapitalismen överlever inte en ödeläggelse av masskonsumtionen.” Kan de gula västarna styra oss mot ett sådant beteende? 

Anne Steiner De gula västarna har blockerat både köpcentrum och varu­lager. Deras veckovisa demonstrationer i stadskärnorna resulterade i att den viktiga handeln inför jul och nyår minskade drastiskt. Dessa hög­tider, som hade kunnat upplösa rörelsen, minskade inte deras beslutsamhet att protestera det minsta. Här finns hoppet om att se rörelsen utvecklas till ett ifrågasättande av de vardagliga konsumtionsmönstren. Flera inom de g­ula västarna har framhållit att de inte frossade som traditionen påbjöd och att de föredrog att spendera högtiderna i de små stugorna som man uppfört i de ockuperade rondellerna, dessa mikroområden av självbestämmande. De har smakat på kamratskapen, som under de kommunistiska strejksoppköken från förr där man samlade in matvaror som man tillredde och åt tillsammans. Från de här icke tidigare upplevda erfarenheterna, kommer nya konsumtionsmönster att kunna födas. Dessa nya livsmönster kommer att kunna leda till ett avståndstagande från de massproducerade och ohälsosamma matvarorna som i sista hand även blir d­yra, för att istället producera och byta det man behöver äta. Det handlar också om att tillverka eller återvinna kläder och andra föremål, att dela på vissa tillgångar såsom fordon. Allt detta på en lokal nivå, utan att passera de mekanismer som förvandlar allt som ges, lånas eller delas, till varor.

För närvarande lever många av de gula västarna av ren materiell nödvändighet på ett sätt som inte ökar tillväxten, det är av nödtvång som deras konsumtion ligger under genomsnittet, men de skulle mycket väl kunna konsumera mindre av egen vilja ifall de insåg hur subversivt det är. Det kommer inte att inträffa om några veckor, det kommer att ta tid, men vad som än blir utgången, kommer kampen inte att lämna någon som deltagit oberörd och det kan mycket väl hända att den tar ovan nämnda riktning.


Anne Steiner: ”La seule réaction à la hauteur des événements serait un appel à la grève générale illimitée”, i Le Média Presse, 14 januari 2019. Översättning: Anna Örman


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top