Sidebar Menu



Allt är falskt i ”invandrarfrågan”

av Guy Debord

Guy Debord (1931–1994), fransk regissör och filosof, främst känd för sin ledarroll i Situationistiska Internationalen.


1985 skrev Guy Debord ned sina tankar om invandrarfrågan för att bistå författaren Mezioud Ouldamer i arbetet med en bok om ämnet, Le Cauchemar immigré dans la décomposition de la France (1986). Texten har inte förlorat sin aktualitet.

Allt är falskt i ”invandrarfrågan”, precis som i alla andra öppet ställda frågor i dagens samhälle, och det av ett och samma skäl: ekonomin – det vill säga den pseudo-ekonomiska illusionen – har tagit över den och skådespelet har behandlat den.

Man diskuterar bara dumheter. Ska man behålla eller göra sig av med invandrarna? Naturligtvis är en permanentboende med främmande ursprung inte den sanna invandraren, utan den som uppfattas och uppfattar sig som annorlunda och som förutbestämd att så förbli. Många invandrare eller barn till invandrare är av fransk nationalitet; många polacker eller spanjorer har till slut gått upp i massan av en fransk befolkning som var någonting annat. Liksom avfallet från atomindustrin eller oljan i oceanen – och där definierar man inte lika hastigt och mindre ”vetenskapligt” intoleranströsklarna – kommer invandrarna, även de produkter av den moderna kapitalismens förvaltning, under sekler, millenier, fortfarande vara kvar. De kommer att vara kvar för att det var mycket lättare att eliminera de tyska judarna under Hitlers dagar än det är att eliminera nordafrikanerna och andra här idag: för i Frankrike finns varken ett nazistparti eller en myt om en infödd ras!

Assimilation mot multikulturalism?

Ska man då assimilera dem eller ”respektera den kulturella mångfalden”? Ett befängt falskt val. Vi kan inte längre assimilera någon: varken ungdomen, de franska arbetarna, eller ens landsortsborna eller de gamla etniska minoriteterna (korsikaner, bretoner, etcetera), för Paris, denna förstörda stad, har förlorat sin historiska roll av att göra fransmän. Vad är en centralism utan huvudstad? Koncentrationslägret skapade inte en enda tysk bland de deporterade européerna. Det koncentrerade skådespelets spridning kan bara likrikta åskådare. Man frossar, med ett rent marknadsföringsspråk, i den ”kulturella mångfaldens” rika uttryck. Vilka kulturer? Det finns inte längre några. Varken kristen eller muslimsk; varken socialistisk eller vetenskaplig. Tala inte om de frånvarande. Det finns inte längre, om man för ett ögonblick ser sanningen och det uppenbara, någonting annat än ett (amerikanskt) världsomfattande skådespel, en degradering av varje kultur.

Det är verkligen inte så att man assimileras genom att rösta. En historisk demonstration av att röstandet är betydelselöst, även för de fransmän som är väljare och inte längre betyder någonting (1 parti = 1 annat parti; ett väljarengagemang = sin motsats; och mer nyligen upphörde det politiska programmet – som alla vet inte kommer att genomföras – för övrigt att vara en besvikelse då det inte längre angriper något viktigt problem. Vem har röstat på brödets försvinnande?) Man har nyligen medgett denna avslöjande siffra (som förmodligen avrundats nedåt): 25 % av ”medborgarna” i åldersspannet 18–25 år är inte inskrivna i röstlängden – av simpel avsmak. Soffliggarna, som inte är inräknade, kan läggas till.

Vissa för fram kravet på att ”tala franska”. Skrattretande. Fransmännen av idag, talar de franska? Är det franska de talar dagens analfabeter, Laurent Fabius (”Bonjours, les dégâts!”), Françoise Castro (”Ça t’habite ou ça t’effleure?” eller B.-H. Lévy? Är vi inte uppenbarligen på väg, även om det inte skulle finnas några invandrare, mot en förlust av allt artikulerat språk och av allt förnuft? Vilka sånger lyssnar dagens ungdom på? Vilka oändligt mycket löjligare sekter än islam eller katolocism har inte med lätthet gripit en viss fraktion av samtidens utbildade idioter (Moon, etcetera)? Utan att nämna de autister eller djupt sinnesslöa som sådana sekter inte rekryterar av det enkla skälet att det inte finns något ekonomiskt intresse i exploateringen av sådan boskap: man lämnar över ansvaret för dem i det offentligas händer.

Amerikaniseringen av Frankrike

Vi har gjort oss till amerikaner. Det är helt i sin ordning att vi hittar samma eländiga problem här som i USA: från droger till maffia, från snabbmat till mångfaldigandet av etniciteter. Italien och Spanien, till exempel, amerikaniserade som de är från ytan till ganska långt ner på djupet, är inte etniska blandningar. I denna bemärkelse förblir de i större utsträckningen europeiska (liksom Algeriet är nordafrikanskt).

Här har vi Amerikas problem utan att ha dess kraft. Det är inte säkert att den amerikanska smältdegeln kommer att fungera länge till (till exempel med de chicanos i åtanke som har ett annat språk). Men det är helt säkert att den inte för ett ögonblick kan fungera här. För det är i USA som centrumet för tillverkningen av dagens levnadssätt är beläget, hjärtat av det skådespel som skickar impulser hela vägen till Moskva eller till Peking, och som under alla omständigheter inte kan skänka något oberoende åt sina lokala underhuggare (förståelsen av detta visar olyckligt nog på en mycket mindre ytlig underordning än den som de vanliga kritikerna av ”imperialismen” vill förstöra eller mildra). Här är vi inte längre någonting: koloniserade som inte vetat att göra uppror, välsignade ja-sägare till skådespelets alienation. Vilka krav möter vi i Frankrike när vi betraktar den ökade närvaron av invandrare av alla färger, som om man stal något från oss som fortfarande var vårt? Vad? Vad trodde vi, eller snarare vad gav vi sken av att tro? En de rena slavarnas stolthet över sina sällsynta högtidsdagar när svartskallarna hotar deras oberoende!

Risken för apartheid? Den är i allra högsta grad verklig. Den är mer än en risk, den är redan oundviklig (med ghetto-logik, rasmotsättningar och – en dag – ett blodbad). Ett samhälle som är på väg att fullkomligt upplösas är naturligtvis mindre benäget att utan alltför stort motstånd ta emot en stor mängd invandrare än ett enhetligt och förhållandevis lyckligt samhälle. Vi kunde redan 1973 observera den slående överensstämmelsen mellan teknikens utveckling och mentaliteternas: ”Miljön, som ombildas allt hastigare för den repressiva övervakningens och för profitens skull, blir samtidigt mer ömtålig och sporrar till mer skadegörelse. Vad kapitalismen bygger upp i skådespelsamhället är oäkta och den frambringar pyromaner. Så blir dess dekor överallt lika brandfarlig som en högstadieskola i Frankrike.” Med invandrarnas närvaro (som redan har tjänat som ursäkt för vissa fackförbund att ta avstånd från vissa arbetarstrejker, som de inte kunnat kontrollera, för att de skulle vara uttryck för ”religionskrig”), kan man vara säker på att de existerande makterna kommer att verka för en utveckling i stor skala av de små motsättningar som vi har sett utspela sig mellan falska eller verkliga ”terrorister” eller mellan rivaliserande fotbollssupportrar (inte bara mellan engelska supportrar).

Men vi förstår mycket väl varför alla ansvariga politiker (inklusive ledarna för Front national) anstränger sig för att mildra ”invandrarfrågans” allvar. Allt som de vill bevara förbjuder dem att betrakta ett enda problem ur alla dess aspekter eller i dess verkliga sammanhang. De ena ger sken av att tro att det bara skulle vara fråga om att sprida ”en god antirasistisk vilja”, de andra att det skulle handla om att erkänna de beskedliga rättigheterna hos en ”rättrådig främlingsfientlighet”. Och alla samarbetar för att få denna fråga att framstå som den mest brännande, nästan som den enda av de skrämmande problem som ett samhälle inte kan ta sig förbi. Den nya skådespelsapartheidens ghetto (inte den lokala, folkloristiska versionen i Sydafrika) är redan här i dagens Frankrike: en övervägande majoritet av befolkningen är redan instängd och bedövad i den; och allt skulle ha fortskridit på samma sätt även utan invandrare. Vem bestämde att Sarcelles eller Minguettes skulle byggas, och att Paris eller Lyon s­kulle förstöras? Man kan visserligen inte säga att ingen invandrare deltog i d­etta skändliga arbete. Men de har bara utfört de order som man har gett dem: det är lönearbetarnas vanliga olycka.

Frankrike på väg att försvinna?

Hur många verkliga utlänningar finns det i Frankrike? (Och inte bara i juridisk bemärkelse eller vad gäller färg eller utseende.) Det är uppenbart att det finns så många att man snarare måste fråga sig: hur många fransmän finns kvar och var är de? (Och vad kännetecknar en fransman idag?) Och hur ska fransmännen fortsatt finnas kvar? Vi vet att nativiteten går ner. Är inte det helt naturligt? Fransmännen kan inte längre stå ut med sina barn. De skickar dem till skolan från tre till åtminstone 16 års ålder för att de ska lära sig analfabetism. Och de som är yngre än tre år är det fler och fler som finner ”outhärdliga” och man slår dem mer eller mindre hårdhänt. Barnen är ännu älskade i Spanien, i Italien, i Algeriet, hos zigenare. Inte så mycket i Frankrike för närvarande. Varken bostäder eller städer görs längre för barn (därav den cyniska reklamen från storstadspolitiker på temat ”öppna staden för barnen”). Därtill har preventivmedlen brett ut sig, abort blivit fritt. Nästan alla barn i Frankrike idag har man velat ha. Men inte frivilligt! Väljaren-konsumenten vet inte vad hon vill. Hon ”väljer” någonting som hon inte tycker om. Hennes mentala struktur har inte längre en sådan enhetlighet att hon kan minnas att hon har velat någonting, när hon blir besviken över erfarenheten av just den sak som hon ville ha.

I skådespelet försökte klassamhället, mycket systematiskt, att göra sig av med historien. Och nu påstår man sig beklaga just detta som ett resultat av den stora mängden invandrares närvaro, som om Frankrike skulle kunna ”försvinna” på det sättet? Komiskt. Frankrike försvinner av helt andra skäl och, mer eller mindre snabbt, på nästan alla områden.

Invandrarna har den vackraste rätten att leva i Frankrike. De är representanter för berövandet; och berövandet är välbekant i Frankrike, till den grad är det spritt och nästan allmänt utbrett. Invandrarna har, som a­lla vet, förlorat sin kultur och sitt land utan att finna något nytt. Och fransmännen befinner sig i samma sits; det är knappast en hemlighet längre.

Med utjämningen av hela planeten i den nya miljöns och det rakt igenom lögnaktiga förståndets elände, är fransmännen, som har accepterat allt detta utan alltför mycket motstånd (utom under 1968), inte berättigade att säga att de inte längre känner sig hemma på grund av invandrarna! De har all anledning att inte känna sig hemma längre, det är helt sant. För i denna nya hemska alienerande värld finns inga andra än invandrare.

När Frankrike har försvunnit kommer det att finnas folk som lever på Jordens yta, även här. Vilken etniska blandning liksom vilka kulturer som kommer att dominera är omöjligt att förutse, till och med vilket språk som kommer att talas. Man kan konstatera att den avgörande frågan är denna: dessa framtida folkslag kommer de genom en emanciperad praktik att behärska den nuvarande tekniken, som globalt sett är simulakrats och berövandets teknik? Eller kommer de, tvärtom, att behärskas av den på ett än mer hierarkiskt och förslavande vis än idag? Man måste föreställa sig det värsta och kämpa för det bästa. Frankrikes försvinnande är så klart beklagansvärt, men sorgen fruktlös.


Guy Debord, ”Tout est faux dans la ’question des immigrés’”, från comptoir.org, 2017. Överättning: Erik Erlanson


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top