Sidebar Menu

Subaltern 2019:1-2
Subaltern 2019:1-2


Avciviliseringens element

”Ekonomin är en nedräkning mot utrotning”

av Jane Doe

Jane Doe, teoretiker och aktivist knuten till franska webportalen Lundi Matin.


Gula västarnas revolt är historisk. När man menar att rörelsen kommer från medelklassen placerar man den inte sociologiskt, däremot bortser man från dess alldagliga och tvärgående egenskaper. Den här gången är det inte politiskt medvetna personer som försöker övertyga andra, det är personer som upptäcker politiken genom vredens lära. När den vanliga människan hittar orden, talar om det vardagliga lidandet och greppar det som ett vapen, springer det inte ur upprorens historia, utan kort sagt ur historien. Gula västarnas revolt är historisk. När man menar att rörelsen kommer från medelklassen placerar man den inte sociologiskt, däremot bortser man från dess alldagliga och tvärgående egenskaper. Den här gången är det inte politiskt medvetna personer som försöker övertyga andra, det är personer som upptäcker politiken genom vredens lära. När den vanliga människan hittar orden, talar om det vardagliga lidandet och greppar det som ett vapen, springer det inte ur upprorens historia, utan kort sagt ur historien.

DEL I / PREDATION, DEN HISTORISKA FRÅGAN

Ekonomi, stat, skövling av planeten, de är alla delar av samma historia. Den som handlar om produktion: om domesticering som en form av predation.

Den gula u-båten sonderar historiska djup. Strålkastaren träffar en ny definition av makten.

Gula västarnas revolt är historisk. När man menar att rörelsen kommer från medelklassen situerar man den inte sociologiskt, tvärtom visar man på dess tvärgående vadsomhelst-karaktär. Den här gången är det inte politiskt medvetna personer som försöker övertyga andra, det är människor som upptäcker politiken genom vredens lära. När det ordinära finner orden, när det vardagliga lidandet talar och när man tar till det som ett vapen, springer det inte ur upprorens historia, utan ur historien som sådan. ”Inte en social rörelse, herrn, utan en revolt.”

När historien får ett utbrott, kan man i själva nutiden finna en öppning mot de mest dolda skikten. Vad händer när man snubblar över ett enkelt skeende och rasar rakt in i händelsernas centrum? Plötsligt får man tillfälle att betrakta världen från en bestämd punkt. Man är som den som faller ner i brunnen en stjärnklar natt. Från den positionen behöver man bara lyfta på huvudet för att uppfinna teleskopets princip. Händelsen öppnar upp för epokens fråga.

På så sätt är revoltens utgångspunkt inte en förevändning utan ett tillfälle, och det är något helt annat. Från början finns allt. Det finns bränsle och makt, det som har drivit oss så långt och som nu pressar oss att fortsätta. Det finns det som ännu återstår att finna för att möta epokens fråga.

Epokens fråga är världens sämst bevarade hemlighet och ryms i formuleringen: ekonomin är en nedräkning mot utrotning. Vi måste alltså välja mellan att offra oss för att rädda ekonomin, eller offra ekonomin på revolutionens altare. Vi måste alltså handskas med ekonomin ända till slutet, eller förgöra den för att ge plats åt något annat.

Det är denna stränga men riktiga logik som regeringen bryter mot hela tiden, då de inte lyckas formulera annat än alternativa sanningar. En av dem finns just i gula västarnas uppvaknande: en bränsleskatt, som har hittats på som en lösning på jordens undergång. Styrandet leder till mästerligt absurda och mystiska idéer. Man missar inte bara att ”ekonomi” och ”apokalyps” är två ord som betecknar en och samma sak, utan går så långt att man investerar en messiansk kraft i det första som ska kunna triumfera över det andra.[1]

I denna skitåtgärd upptäcker man minst tre anmärkningsvärda saker, om man bara ser efter noga.

För det första: skatt som en av maktens konstitutiva gester. Den urgamla praktiken att bygga en inhägnad runt det som man vill utvinna ett överskott ur. För att få rätten att låta sig mjölkas, måste man bära halsband. För att få fram skattebetalare, måste man ha de förvaltade och de straffbara. Lika gammalt som världen är den oförstörbara länken mellan produktion och tvång.

För det andra: bränslet som en symbol för ett levnadssätt som sammanfaller med ett sätt att dö. Systemets bränsle är också den planetära eldens, som systemet låter brinna vidare. 

För det tredje: ett styrelsesätt som reglerar jordens undergång. Fångade i sin egen logiks infernaliska cirkel, hämtar civilisationens företrädare lösningar ur problemets medel.

För att sammanfatta, i begynnelsen av gula västarnas revolt finner vi paradigmet för det nuvarande styrelsesättet: ett emblem för nutidens helvete och den obscena operation som utger sig för att mot vår vilja rädda oss ur helvetet, och söker göra det med just de metoder som driver helvetet.

Allt det här är enormt, men tar inte bort någonting av det slumpartade i händelsernas igångsättande. Låt oss inte förledas, förklaringarna kommer efteråt. Vreden erbjuder aldrig förklaringar, den kräver dem. Den rasar på det sätt och så mycket som den får tillfälle att göra. Vreden hittar hela tiden möjligheter att brisera ‒ ju mer historien ökar farten, desto fler tillfällen erbjuder den. I en enskild lag finner vreden alla lagars skandal. Man anser att vreden är blind, men den är extra klarsynt. Den kan läsa av det som sker.

Produktion

På så vis ger revolten tillträde till frågan om makten. Ju mer revolten politiseras, desto tydligare framträder maktens natur och därmed även medlen för att bekämpa den. Idag känner vi närmast till den som civilisation. Annorlunda uttryckt: vi vägrar att särskilja det allmänna levnadssättet från maktens allmänna form. Denna vägran går via en grundlig undersökning av produktionen och rör sig strikt mellan tvångssystemet och samhällsprojektet.

Det tål att upprepas, ingen produktion utan tvång, och det kan man konstatera för alla epoker. Ändå skulle man, som marxisterna, kunna se blott en rad historiska (olyckliga) omständigheter i denna ekvation, och, som alltid, kräva en förändring av produktionssättet. I själva verket finns det en djupt liggande orsak till denna ekvation som gör den till en invariant. Orsaken måste sökas i det som var där a priori för att hindra oss från att se, nämligen i frågan om levnadssättet.

De flesta människor säger att produktionen, innan den blev ett tvång, ”helt enkelt” var ett sätt att leva. Men man vet idag att ett levnadssätt inte är någonting oskyldigt, av den enkla och goda anledningen att det levnadssätt som man kallar produktion är synonymt med total ödeläggelse. När någon säger ”inte någonting oskyldigt” ska man förstå det som ”politiskt”. I sättet att leva måste man lyckas urskilja den allmänna politik som uppbär det, gör det dynamiskt och bekräftas i det. Det är en politik som inbegriper något religiöst, eftersom den avgör hur varje ting förbinds med andra ting. Produktionen, det är ett visst ordnande av tingen, ett visst slag av tingens politik.

Låt oss backa tillbaka. Man kunde inte uppfatta produktionen som ett levnadssätt förrän tyngden av dess olägenheter blev tillräckligt betydande för att spräcka naturlighetens tak, under vilket produktionen kunnat söka skydd i tio tusen år. Trots allt är det argument som består i att se en naturlig nödvändighet i produktionen fortfarande hegemoniskt. Det är vad som underförstås när man, till exempel, säger att problemet enbart är kapitalismen.

Om vi går med på att se på produktionen som ett levnadssätt, får vi snart också medge att den är ett skadligt levnadssätt. Under tiden har vi då också lyckats färdigställa ekvationen.

Produktion = levnadssätt + tvång = ödeläggelse. Om vi kan bevisa giltigheten i denna ekvation kan vi också säga: ”Ekonomi, stat, skövling av planeten: de är alla en del av samma historia.” Och bron kan byggas mellan de gula västarna och ”miljöfrågan”.

Det tycks som att produktionen är civilisationens grundval, som samtidigt binder samman det sociala projektet, tvångssystemet och dödens ordning. Men man kan förstå produktionens centrala roll bara om man tecknar dess arkeologi.

Domesticering + fångenskap

Vi har i skatte-formen sett maktens konstitutiva gest. Det är inte av en slump som vi har dragit samman den skattebetalande, förvaltade arbetskraften med den boskap som man föder upp, vårdar och övervakar i dess inhägnad. Det finns en uppenbar relation mellan domesticering och produktion.

Likväl är det avgörande att bibehålla möjligheten av ett slags icke-­civiliserad domesticering (eller domesticering 1). I realiteten är produktionen bara det sätt att domesticera som har gjort den till segrare, eftersom produktionen har gjort domesticeringen till en maktmaskin och en hegemonisk princip (domesticering 2).

I det civiliserade projektet finns en grundläggande analogi mellan domesticeringen av en planta vildvete, ett får, en arbetare, en kvinna och en krigsfånge som tagits som slav. I varje enskilt fall är det en fråga om att kunna exploatera en produktiv kraft. I varje enskilt fall är ”kostnaden” dubbel. Till priset för exploateringen får man nödvändigtvis lägga till kostnaden för fångenskapen: vetesortens beroende av människans hand, fårets herde, betingningen av barnet, upprätthållandet av den sociala ordningen och av hemmets ordning. Att vilja ha produktion är att vilja ha medlen för fångenskapens upprätthållande. Detta förutsätter ett slags formell låsning. Den produktiva ordningen genererar också två slags relationer, som är till fullo invecklade i varandra: å ena sidan, i vart och ett av dessa fall, den hierarkiska uppdelningen mellan övervakare-åtnjutare och producerande, mellan centrum och periferi; å andra sidan den enhetliga organisationen, en organisk enhet, uppbyggd av olika element. Den organiska enheten är källan till den eviga civiliserade utpressningen. ”Accep­tera din underordning, eftersom du är beroende av mig.” Naturligtvis hejdar man sig från att tillägga: ”för att produktionsordningen ska bestå”.

Det är alltid samma historia. Herden behöver sin flock, som står till förfogande och som hon exploaterar. Staten behöver ha en befolkning till sitt förfogande, för att på ett eller annat sätt utvinna ett överskott: skatt i form av pengar eller i natura, arbetskraft, tillgänglig hjärntid, energi, kanonmat. Man kräver av befolkningen att den ska ha flockens dygd. Folket är ett tamt djur som har satts under bevakning av förmedlande kroppar, hundar som vet att spåra upp vargarna i fårhagen. Folket måste kultivera religiösa sakrament (plikter och skulder) som utgör grunden för statens materiella och symboliska kraft. Flocken måste tycka om att man utvinner det överskott den skapar. Den måste tycka om sig själv som produktiva får och tycka om att de som övervakar den mjölkar den. Upprätthållandet av ordningen syftar alltid till att få rikedomens källor att leva vidare och den produktiva verksamheten syftar alltid till att upprätthålla ordningen.

Predation + domesticering

Uppfödningen som relation, som politisk form, utgör det civiliserade projektets kärna. När man tittar närmare på denna relation, och anlägger en retrospektiv misstänksamhet gentemot den, tar man ett avgörande kliv mot förståelsen av domesticering 2. Vad hände när man började föda upp får? Man omvandlade ett byte till boskap. På samma sak tillämpade man två helt olika slags relationer. 

Skillnaden är att man inte längre förföljer dig för att döda dig och konsumera dig. Man fångar i stället in dig för att döma dig till fångenskap, dig och din avkomma, och för att hela tiden ha dig till hands för att utvinna profit ur dig. I ena fallet råder det inga tvivel om våldet. I det andra tycks det våldsamma motivet försvinna, för i realiteten förutsätter uppfödandet inte en direkt och accepterad aggressivitet, utan tvärtom omsorg och ömsesidigt beroende.

Vi kommer nu fram till problemets kärna: eftersom skillnaden mellan jakt och uppfödning är så uppenbar, kan man inte fatta kontinuiteten mellan dem. Denna paradoxala kontinuitet kan formuleras med ett ord: predation. Med domesticering 2 har predationen revolutionerats. Följaktligen, vid den tidpunkt i berättelsen där vi befinner oss, gör mänsklighetens historieskrivning skillnad på två eror: eran för icke-civiliserad predation och eran för civiliserad predation. Den första är kompatibel med domesticering 1 och den innebär övergången till domesticering 2.

Produktionen har i sin själva dynamik en benägenhet att tvinga igenom försörjningens logik och att bli det dominerande förhållandet till världen. Den produktiva domesticeringen har en benägenhet att utesluta jakten, inte att samexistera med den. När det har blivit så kan man säga att det uppstår ett slags överföring av predationen, från jägarens värld till producentens. Det är detta som döljs av den alltför enkla motsättningen mellan å ena sidan predation/grymhet och domesticering/civilisation å den andra. Civilisationen är predationens fortsättning genom andra medel. Att bekräfta denna hypotes tillåter oss att motbevisa förnekandet av sambandet mellan producerande civilisation och systematisk förgörelse. Man upphör då att ta symptomen för sjukdomen, att blanda ihop utbyte av information med den verkliga ordergivaren: produktionen.

Således handlar det inte om att ifrågasätta jordbruk och uppfödande genom att hålla dem ansvariga för produktionens logik. Tvärtom: det är produktionens logik som, genom att ha gjort sig oberoende, är ansvarig för en radikal omvälvning inom alla domäner ‒ inklusive jordbruk och uppfödning. Det som man måste förstå är att denna omvälvning är otänkbar utan det våldsmonopol som den har beviljat sig själv.

Bofasthet: När domesticeringen blir fångenskap

För att upprepa, produktion är inte domesticering kort och gott, utan den särskilda form som den antar i civilisationen. Domesticering 1 kommer långt före civilisationen. Man kan illustrera det på enklast möjliga vis med domesticeringen av elden, som går tillbaka till Homo erectus och innebär en mycket viktig omformning av den levande omgivningen – svedjebruket framkallade en omorganisering av floran och faunan – och en djupgående förändring av födointaget och det mänskliga matsmältningssystemet. Allt det som människan är förbunden med omvälvdes och omvälvde i sin tur människan.

Jordbruk, uppfödning, fruktplockning, jakt och fiske är inte skilda ”försörjningssätt”, utan från början en serie kända tekniker som så att säga alltid har funnits, och vilkas mångfald utgjorde den största fördelen. När domesticeringen på detta vis inte är kopplad till produktionen, när den inte är förbunden med nomadens uppehälle, utan snarare med försörjningssättens nomadism, har den ännu inte erhållit den form vi känner igen. Den är inte oåterkallelig, den är inte en resa utan återvändo. Domesticering 1 är en övergång, en årstid: ett uppehåll på en resa och inte en uppgift. Det som efter att ha brukats lämnas fritt och släpps tillbaka till naturen, kan med lätthet återigen passera över domesticeringens tröskel i den andra riktningen.

Civilisationen däremot fäller ut en ”säkerhetsspärr”. Ju mer den rör sig framåt, desto mer blir återgången kostsam, farlig och svår att föreställa sig. Man beskriver det alltid som en tillbakagång, en regression. Och med hjälp av olika sorters låsningsapparater (moraliska, kulturella, tekniska, känslomässiga) gör sig civilisationen gällande, som en enkel resa till domesticeringen, en resa som man senare ska kalla ett framsteg.

Låt oss rekapitulera. Vi kallar produktionen den domesticeringens politik som kopplar samman utvinningen med infångandet. Den politik i vilken man verkligen är domesticeringens fånge. Och det finns ett namn för detta: bofasthet.

I ”domesticering” hör man romarnas domus, vilket betyder ”hus” e­ller ”hem”. I ”ekonomi” och ”ekologi” hittar man grekiskans motsvarighet o­ikos. Den civiliserade människan är besatt av hemmet och domänen. Produktionen är i denna bemärkelse alltid en ”ekopolitik”. Vid första ögonkastet verkar det finnas ett uppenbart problem med begreppet ”huset” (även i överförd bemärkelse) och med beslutet som består i att göra huset till politikens hemvist. Genom att se det lite på avstånd, kan man fråga sig om överensstämmelsen mellan en huslig värld och fångenskap inte är en gammal missuppfattning som hör till bofasta kulturer. Med andra ord, man måste först ta sig ur bofasthetens inbillning för att bilda sig en uppfattning om det vardagliga livet som inte gör livet till ett fängelse.

Man brukar betrakta nomaden som en varelse dömd att irra omkring, som är oförmögen att bosätta sig. I verkligheten är nomaden den som verkligen vet vad det betyder att bosätta sig, för hon har ännu inte fått den civiliserade monomanin inplanterad i sig, som blandar ihop ”att bo” med ”att ha ett hus”. Nomaden lär oss inte lösdriveriet, hon lär oss att om man vill bo i världen måste man kunna tämja flertalet platser och inte en enskild.

Detta kunde vara civilisationens ordstäv: ”Åt alla och envar hennes hus”, och så kommer korna att bli vaktade ordentligt. Huset är platsen där vi samlas in och där insamlandet håller oss sysselsatta. Domesticeringens första princip, handlingen att ordna ‒ ”Everything in its right place”, sjöng Radiohead ‒ med andra ord att oupphörligen sätta tillbaka varje sak på sin plats, denna idé verkar ha koloniserat alla områden i den bofasta existensen. Man lever i bofasthet från och med att ordnandet blivit mycket mer än en mani, ett politiskt förhållande. Varför denna besatthet av ordnandet? För att det är så tingen blir effektiva. Alla säger samma sak. Om man vill att någonting ska fungera på bästa möjliga vis, om man vill kunna öka dess avkastning ‒ om man vill förmera dess värde är det nödvändigt att tilldela det en uppgift och utveckla den för sig ‒, kort sagt: man specialiserar det. Specialiseringen är ordnandet som politiskt förhållande.

Överspecialisering

Människan utmärker sig bland primaterna genom en anmärkningsvärd utveckling av hjärnan. Civilisationen är det ögonblick då fördelen börjar bli ett problem. Sedan människan klev ner från trädkronorna verkar hon ha prioriterat en särskild anpassningspolitik: den som siktar på att kompensera för eller kringgå en fysisk brist (på klor, skarpt luktsinne, skal), snarare än att åtgärda den. För etnologen Pierre Jouventin är det först och främst i syfte att skydda sig från rovdjur och jaga stora villebråd som människan har utvecklat kapaciteter som koordination, kollektiva strategier, list, tekniker och tålamod, det vill säga abstrakt projicering. Detta har åtföljts av en ökning av hjärnmassan.

Civilisationen är den tröskel från vilken hjärnans kraft urartar i hypertrofi och obalans. Inuti en organism eller en kultur utgör en ”funktions” hypertrofi alltid en svaghet. Att vara överanpassad betyder att vara underanpassad för omständigheternas omvälvningar. Överspecialisering är inte en det centrala nervsystemets hypertrofi, utan att på samma gång vara dess kategoriers herravälde. Det är dess rationella sätt att gripa och appropriera världen som härskar. Här översätts hypertrofin av en funktion inuti en organism till en utbredning, en epidemi av existentiella och politiska funktioner. I civilisationen sätts det verkliga igång på ett sådant sätt att ingenting tycks kunna vederlägga dess gång. Samtiden utgör dess karikatyrteckning.

På så sätt är specialiseringen ett igångsättande av världen, ett förverkligande av det rationella som forcerar sig fram som gripmetoden framför alla andra. Vad gäller det allmänna utvinningssättet, av nödvändighet förbundet med specialiseringen, sammanfaller det med värdeförmeringen.

Våld

Vi återgår till den centrala tesen: i sin civiliserade form är domesticering en form av predation. Predationen försvinner nämligen inte då den träder in i hemmen, fängelserna, palatsen, verkstäderna, sovrummen, skolorna, inte på en enda plats eller civiliserad instans. Produktionen är en autonom maskin som underkastar alla ting under en grip/utvinnings- och specialisering/värdeförmerings-dynamik.

”Predationen” har inte lämnat plats åt ”domesticeringen”. Domesticering 2 är en omvälvning av predationen. En betydande omvälvning, som gör att den oftast tenderar att misstas för fred. Lite som att det är svårt att känna igen vild majs som en släkting till odlad majs, så mycket skiljer de sig åt. Domesticering 2, det är inte fred, det är ett allmänt pacificeringsföretag, i termens koloniala bemärkelse. Det är när freden härskar. Men detta herravälde är ett krig som förts kontinuerligt sedan tio tusen år. Ett krig mot världen.

Vad är världen? Förmodligen är det först efter att man vid varje sekund riskerar att förlora den ur sikte som vi har blivit förmögna att tala om den. Världen är ett alltid undflyende byte, ett byte som ingen kan låta bli att jaga. Ett byte som bara existerar genom de avtryck som det lämnar efter sig: tingen.

Världen är makt och horisont. Den är en fantasmatisk verklighet: man kan inte identifiera den, objektivera den, den låter sig inte reduceras till något enskilt ting. Den är en fantasmatisk verklighet: en makt som verkar i allt, som man inte kan reducera till någonting, en röst som man inte kan tysta, ett outsläckligt skratt som aldrig har varit människans eget. Sådan är världen. Västvärlden, som kultiverar tingtänkandet, går miste om världen: antingen genom att inte känna till den (genom att tro att den är ingenting ‒ eftersom den är ett byte som inte låter sig fångas), eller genom att skaffa kunskap om den (att tro att det är möjligt att gripa den).

Världen är ett obotligt lidande, och det för alla ting – inte bara för människorna. Vilken barnslighet: människorna uppfinner Förnuftet och tror sig vara världens skapare, de tror sig ha en reserverad tillgång till den ‒ i detta finns civilisationen. Men det är tvärt om: människorna är specialister på att förlora världen, för de har fått för sig att tillverka nycklarna till den ‒ som om världen hade formen av ett lås! Och allt har blivit nyckel och lås. Universum ekar som inuti ett fängelse. Varenda ting blir en sluss som skyddas av en kod, som ger tillgång till en annan sluss, även den ”skyddad” ‒ och så vidare. Trollformeln lyder: underkastelse. Trots alla visor om obegränsad tillgång till det här och det där, är det alltid samma sak. Man tar sig aldrig längre än fram till ett nytt mellanskikt. Att komma fram till ett ting, det är att kunna komma in. Men att känna till dess objektiva kodning är något helt annat! Detta garanterar bara att man får stanna utanför allting, ”bepansrad”, vad som än händer. Hur kan man göra på annat sätt? Vi fantiserar. Om ett ting är ett hus, skulle villkoret för att komma in vara att man ställde sig för att se ut på världen genom fönstret. Den som vill komma in måste kunna se ut. Och omvänt: den som vill se ut måste kunna komma in.

Civiliserat våld: det andra våldet

Vi upprepar. Den produktiva civilisationen är i krig mot världen. Vad betyder det? Om det är riktigt att säga att produktionen utövar våld, hur ska dess våld karaktäriseras? Det är dess domesticerande karaktär som sätter oss på rätt väg, liksom de angränsande idéerna om dompterande och tämjande. Civilisationens våld har alltid att göra med en återgång till lugnet, med underkastelsen av det som varken vet att bete sig eller stanna på sin plats. I praktiken handlar det om ett mot-våld, om ett andra gradens våld (våld 2). Det återstår nödvändigtvis att definiera våldet 1, det ursprungliga, som civilisationen systematiskt motarbetar genom de sätt som vi tagit upp: gripandet och uttaget av överskott. För att ha någonting att gripa, måste det någonstans finnas en rebellisk verklighet.

När man funderar på det, är produktionen det lömskaste av maktens verktyg. Gripande och uttag av överskott är fullständigt hoptrasslade. Man gör bara uttag av det som man har inom räckhåll. Vad man tar ut är redan förhanden i formerna, för att göra ett uttag, det är att stimulera till produktion, och producera, det är att handla i formerna. För att uttrycka det kortfattat, skulle man kunna tala om olovligt förfarande, ett uttryck som binder samman appropriering (gripande) med utsugning (uttag av överskott).

Man får dock aldrig gömma dimensionen av provokation. Så länge vargen inte ylar, kan man inte ”lära” den att skälla. Man måste alltid förorsaka översvämningen, överflödet, och uppmuntra till överskott för att lära vargen tala i formerna, för att på så sätt kunna öppna en ny ”formell marknad”. Produktionen är ett formellt våld, ett våld i formerna själva. Det handlar om att tygla, att få det som man tyglar att uttrycka sig, för att bredda marknaden för olovligt förfarande. Ju mer systemet konfronteras med det heterogena, desto mer finslipar systemet sin gripförmåga, sin rovgirighet.

Våld och form

Väl framme vid denna punkt, finns ingen utväg i sikte. Sprickan finns likväl där, i det civiliserade våldets andra dimension, den parasitiska. För det finns ett ursprungligt våld. Mot de civiliserade, objektiva formerna sätter det sina egna, irreducibla former. Våld 1 är metafysiskt. Det har ingen grund ‒ såsom, till exempel, något slags biologiska rötter. Då det hör till det irreducibla, är det motspänstigt gentemot all slags reducering och förklaring. Det handlar aldrig om midi-chlorianer i blodet. Våldet är att vara instängd i det man är. Allt som existerar måste möta sina begränsningar, erfara instängdheten i det man är, sätta slutenheten på prov. I denna bemärkelse är allt som existerar våld.

Ett tings form är inte dess behållare, utan dess möjlighet att svämma över! Ett tings form är att stöta emot dess gräns, att gå i kontakt med det som begränsar det, det vill säga att komma i kontakt med dess egna makt. Vi kallar våld 1 för formen som spänning och makt. För att beskriva det på ett annat sätt: allt som existerar lever över sina tillgångar. Existensen finns i överflöd, och i brist på tid. Vi har alla någonting i oss som går utöver det vi är, som kallar på allt som vi saknar. Således är ödet inte ett svar eller ett slutmål. Ödet är istället att gå ens egen fråga till mötes. Mot civilisationens objektiva, ändliga öde, sätter vi ödet som varje tings irreducibla karaktär.

Var och en måste erfara sin existens som det som är för stort för denna lilla kropp. Detta betyder att man aldrig bör nöja sig med en enbart positiv uppfattning om tingen. Tingen har en baksida som vi kallar världen. Om jag vill se någonting när jag tittar på dig, måste jag hitta ingången till din värld. Ett bruk av tingen finns bara för den som vänder sig till världen. För i och med att man vänder sig till världen, gör man bruk av tingen. Och att älska, göra och använda tingen är villkoret för att möta världen. Världen måste alltid undfly oss, men man kan inte upphöra att, i allt man gör, vända sig till den. Bara det som motsäger och övervinner det nyttiga, instrumentella, reduktiva förhållandet, förtjänar namnet bruk. Det som står på spel i vår tid är att ge denna vision, ”utanför produktionen”, en politisk formulering. En formulering som tillkommer en ny tingens regim och, som en konsekvens därav, en ny våldsregim.

Det är avgörande att vägra särskilja form och våld. Man får aldrig ge vika för påtryckningar om att välja det ena framför det anda. Kampen består i att inte låta kampens form bli påtvingad, alltså beslagtagen. Det handlar om att aldrig komma till vanmaktens skrik: ”Det var inte mitt krig.” Det förutsätter också att man är i stånd att se det komma.

Våldet är att vara instängd i det man är. Det är på samma gång en stark känsla och en handling, den att bryta instängdheten, att låta Utsidan komma in. Utsidan är det som varken finner eller söker sitt utrymme i det produktiva universumet ‒ det skapar sig utrymme. Det produktiva universumet är organiserat som en samling objektiva villkor där varje enskilt ting står under inflytande av ett annat ting och där var och en på samma gång måste tjäna till någonting (behov, funktion), ett mynt (förmedling av något annat), och först och främst reduceras till sig själv för att bli tilldelad en hemvist. Syftet med allting är ekorrhjulet av behov, förmedling och kontroll.

Men vi konstaterar att tingen, i princip, svämmar över. Tingen är levande. Det finns ingen skillnad mellan deras våldsamma karaktär och deras levande karaktär. Det är på grundval av denna föreställning som etiken och politiken måste grundas på nytt. På detta vis erkänner man och återupprättar deras våldsamma sida. Alla attacker på den civiliserade predationens apparat måste stödja sig på våld 1 och göra det större. Att göra större betyder här inte att släppa lös, utan att se det resa sig. Vi söker ett görande som är ett sätt att utläsa ett öde i tingen.

Det stora, civiliserade misstaget är att ha startat projektet för ett generellt tyglande av våldet. Å ena sidan bildar detta projekt, i motsats till vad det säger sig göra, ett nytt slags våld, det lägger till våld till våldet. Våld 2 är det som leder planetens ödeläggelse. I dess rasande för att uppnå absolut konformitet, krossar det verkligheten. Under det att det till varje pris söker kartlägga hela territoriet, är våld 2 en tömningsprincip. Samtidigt är det civiliserade kriget fåfängt, för det kommer aldrig att nå fram till en fullständig reduktion, till det etiska våldets (att vara instängd i det man är och göra motstånd mot det) villkorslösa kapitulation. Blind för det irreducibla vinnlägger sig civilisationen överallt om att förfina instängningen och således, på sätt och vis, fördubbla våld 1. Ju mer man försöker tygla det, desto större blir explosionens kraft ‒ vare sig man vill det eller inte, vare sig man upplever det eller inte.

Den historiska frågan är att det etiska våldet, som överallt motarbetas, är spritt överallt. Det är på samma gång allestädes närvarande och systematiskt avskuret från sin egen kraft, som består i att på ett oförstörbart sätt förena en känsla och en rörelse ‒ det som man förr talade om som en ”folkrörelse”. Våldet är att känna sig fången på platsen där man är, på så sätt att känslan direkt är ett rop efter luft, ett igångsättande av ett motstånd, en inbjudan av Utsidan. Det är inte när den som befinner sig i exil nostalgiskt beklagar sig. Det är när hon omvandlar sin klagan till kraft: mötets makt, hårdhet inför kampen.

Vår roll är att återvinna våld 1 och att återknyta med dess egen koherens. För att göra det måste de formella föreställningar som gör det möjligt sökas någon annanstans. Redan nu kan vi säga att det förutsätter att man ser det politiska våldet på ett nytt sätt. Med politiskt våld menar vi alla legitima attacker på den produktiva predationens apparat. Där civilisationen är ett mot-våld, är det politiska våldet en mot-predation. Det handlar om att dra fördel av en särskild social tolerans gentemot våld, genom att alltid pressa på, att reta motståndarmakten, att få intoleransen mot våldet bland oss att gå tillbaka, och att överskrida gränserna. Det politiska våldet kan inte bli självständigt, inte isolera sig från den historiska situationen, det vill säga från en särskild konfiguration av maktförhållandena, som begränsar spelplanen med sina regler. Att utgå därifrån, vilket man alltid måste, det är att uppsöka gränserna. Detta betyder att man aldrig nöjer sig med att bara leka ‒ förresten har repressionen bjudit in sig själv i våra liv. Men detta betyder inte på något vis att man inte känner till gränserna. Det är hela det statliga arbetet med att måla upprorsmakarna i samma färger som mördare. Än en gång, våld innebär inte ett förakt mot formerna, utan att man tvärt emot är förtjust i vissa former, vilka kräver att man attackerar andra.

pressar man tillräckligt länge för att skapa former som är för stora för de sociala skalen. Man kan alltså inte föreställa sig det politiska våldet genom att bryta loss det från den affirmativa sidan av de former som man utvecklar. I hjärtat av ett kollektivt äventyr är det politiska våldet alltid ett sätt att låta det oundvikliga tryck som ackumuleras sjunka ner igen. Först genom den sunda och heliga kampen. Det är alltid bra att attackera den produktiva predationens tekniker och förfaranden. Därefter, genom intern konflikt. För att man fortsätter att ställa sig de krävande frågorna och för att man inte stannar upp förrän man har gjort sig av med den rovgiriga domesticering som tränger sig in, bosätter sig, stänger in oss och förstör oss. Skiten finns där, man måste göra sig av med den. Det är för att en form är generös och krävande i vad den har som är mest ambitiöst och för att den är alla sina svagheters elände som en form vecklas ut och växer. I själva verket är det outhärdligheten som är den ständigt möjliga vändpunkten mellan den interna konflikten och själva kampen.

Utsidan

Civilisationen är våld i betydelsen gripande av tingens själ. Man berövar oss etiken, vår våldsamma själ, genom kvävning och utjämning av t­rycket. Det är det välkända, ”sociala våldet”, vida spritt, atmosfäriskt, och de mest solida verkligheter som skyddar det, explicit eller inte. Vi har växt upp i denna miljö. Allt är skapat för att man ska anpassa sig till den. Om vi ska säga en sak, är det att man måste tillbakavisa tesen om vår möjliga anpassning till detta.

Sammanfattningsvis är civilisationen en krystad form av predation, ett våld som grundar sig på inneslutandet av våldet. Tyglandet är helt enkelt produktionen av behållare för livet. Organisationen av livet breder ut sig under objektiva villkor som man får oss att ta för verkligheten. Men verkligheten är sakernas irreducibilitet. Utsidans utbrott. Om Utsidan aldrig är särskilt avlägsen, är det för att vi, likt alla andra ting, är ett koncentrat av den universella historien. Vi vet det idag: det mänskliga inbegriper stjärnor, mineraler, växter, djur, svampar och bakterier. Vi behöver inte längre Gud, för vi har mer än nog för att ändå känna oss som en del av någonting mycket större än oss själva ‒ så länge man passar sig för olämplig självkärlek.

Historien om våldets nedtrappning, den om mot-våldet, är också historien om dess misslyckande. De objektiva villkorens herravälde har alltid sällskap med den myt som proklamerar att man kan hålla Utsidan på avstånd, och som slår fast att man bör göra så. Man hyllar dem som har triumferat över Utsidan. Den rädsla som herraväldet skapar är en oändlig källa till föreställningar, vilka samtidigt detekterar dess irreducibla närvaro. Det är förmodligen i skräckfilmerna som man får bäst förståelse för vad en dörr är. För att plocka upp biologernas lite vaga termer är civilisationens anpassningsstrategi abnorm, eftersom den grundas i rädslan och sedan i bortträngningen. Man lever i förnekelse av det främmande, det inkräktande, av det tillfälliga ‒ med andra ord av allt det som kunde stimulera våra anpassningsbara kompetenser och få oss att växa. Ända ner till de minsta av våra rörelser är allt gjort för att reducera avståndet, för att upplösa det heterogena. Snarare än att konfrontera sig med Utsidan, snarare än att ösa ur källan till det som gör oss levande, skapar man ”miljön”, den prefabricerade anpassningen.

Miljön är en kupa som placerats över världen, allmän neutralisering, ett open-space för produktion. Miljön, det är det minst riskfyllda livet. Epoken under vilken man kan ‒ eller tror sig kunna ‒ låta bli att uppmärksamma det som omger oss. Stympning.

Detta är det stora misslyckandet. Med avsikten att styra bort ”det vilda våldet” ‒ det formlösa våldet som inte existerar –, att innesluta det mellan högresta flodbäddar, har man grundat anpassningsstrategin på en massiv, industriell förträngning av den etiska elden ‒ alltså själva existensen. Resultatet är brutalitetens uppkomst. Resultatet är utrotning. Våra existensbetingelser är under attack. Men utrotningen uppstår genom kvävning av den etiska elden. Denna eld eller detta skratt kan inte kvävas. Den process som söker släcka den har således tid att förstöra en oändlig mängd planeter innan den lyckas. Miljön är producerad, och som alla produkter, förgänglig. ”Miljön” är allt det man någonsin har kunnat producera, för att inte ha att göra med det oändliga.

Hädanefter är det inte tyglandet av våldet som det kommer an på. Det är omöjligt och det är skadligt. Det kommer an på att erbjuda en ny våldskultur. För att göra det, måste man vända sig bort från den agropastorala modellen. Det är i den kollektiva jaktens eviga värld som man får söka efter en ny våldsregim ‒ efter en ny tingens politik.


[1]När man funderar på det innebär det ett slags omvänd predikan, och det kommer bli mer och mer komplicerat att ge skulden till de osvikliga dumskallarna som gör Macron till Satans lärljunge.

 

 


Jane Doe, ”Éléments de décivilisation: ’L’économie est un compte à rebours pour l’extinction’”, i Lundi Matin, # 183, 22 mars 2019. Detta är en översättning av den första delen av tre i en artikelserie om ”Avciviliseringens element”.
Översättning: Elin Pirttimaa Rosén.


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top