Sidebar Menu

Subaltern 2019:1-2
Subaltern 2019:1-2


Brev till redaktionen angående Greta Thunberg

av Jacques Camatte

Jacques Camatte (1935), författare och essäist. Initiativtagare till tidskriften Invariance.


Jag kan konstatera att medieuppbådet omkring ”klimatkrisen” döljer de väsentliga problemen: fiendskapen, den dynamik som gör att man inte kan leva utan en fiende, undertryckandet av naturligheten, i synnerhet och i första hand hos barnen, förlusten av sinnligheten, flykten in i konstgjordheten och därmed ett djupt förverkligande av den process som gör arten föråldrad.

”Affären” Greta Thunberg illustrerar detta. Denna flicka har använt sig av klimatkrisens allvar för att formulera sin stora olycka: att inte erkännas i sin naturlighet. Hon har omedelbart rekupererats på denna nivå, först av sina föräldrar och därefter av vänner till dem, den gröna kapitalismens militanter. Här är några citat som tycks mig viktiga.

Hon formulerar med stor övertygelse den uppenbara skräck som situationen väcker och förespråkar ingen åtgärd. ”Det är inte mitt jobb att säga vad som borde göras. Jag är ett barn.”[1]

”’Hon led svårt av en enorm känsla av ensamhet’, säger hennes far. Läkarna ställde diagnosen Asperger, ett syndrom på Autism-spektrat. ’Allteftersom vi började handla mildrades hennes ångest.’”[2]

Ensamheten härrör i grunden från bristen på erkännande. Man upplever sig isolerad och onödig. Varje syndrom är ett uttryck för en vägran att undertrycka naturligheten.

”När jag pratade med mina föräldrar om mina projekt var de till en början inte övertygade. De var inte för skolstrejken och de sa att om jag genomförde den fick jag lov att genomföra den helt ensam och utan deras stöd.”

”Mina föräldrar var så långt som möjligt från att vara klimataktivister innan jag fick dem att bli medvetna om situationen.”

”Min familj har skrivit en bok om hur min syster Beata och jag har påverkat hur mina föräldrar tänker och ser på världen, särskilt vad gäller klimatet. Och om våra diagnoser.”

”Det finns ett annat argument som jag inte kan göra någonting åt. Och det är att jag ’bara är ett barn och att vi inte borde lyssna på barnen’.”[3]

Man kan konstatera att hennes föräldrars visade hänsyn till hennes ställningstagande i relation till klimatkrisen tolkas som ett erkännande av henne och det är där hon låter sig fångas in.

”Den unga svenska gymnasieeleven fick en uppenbarelse när hon en kväll hemma hos sig tittade på ett tal om uppvärmningen av klimatet av den sympatiske socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven, som visserligen är lierad med de gröna. ’Han ljuger!’ skriker hon plötsligt. ’A­lla är inte ansvariga, bara vissa är det, och för att rädda planeten måste vi bekämpa dem och deras företag och pengar.’”[4]

Detta är intressant om man vill situera hennes uppror: jag är inte ansvarig för dessa hemskheter, de fanns långt före mig.

I nästa citat ekar det lidande som hon har utstått, hennes enorma panik inför vad som kan framstå som utplåningen av henne till följd av bristen på erkännande: ”Jag vill inte att ni ska förlora hoppet, jag vill att ni ska få panik. Jag vill att ni känner den rädsla som fyller mig varje dag och att ni handlar som om det brann, för det är så det är. […] Det finns fortfarande en liten möjlighet att förhindra utsläppen av växthusgaser för att undvika det lidande som kan drabba en stor del av jordens befolkning.”

Efter denna demonstration av undertryckandet av Gretas naturlighet, rekuperationen av densamma, tränger sig de vuxnas rädsla inför en ”självständig” manifestation av barnen på: föräldrar, psykologer, lärare, etcetera, har så att säga kastat sig på denna manifestation – rekuperationen kräver det – genom att säga att de erkänner att barnens ställningstagande är berättigat, men att de måste ledas för att inte överskrida sina gränser, etcetera… De vuxna visar prov på sin rädsla för barnen, till och med sitt hat. Och detta är bestämmande, för vändningen kan inte inledas om inte detta grundläggande fenomen erkänns. Och vi återkommer därmed till frågan om fiendskapen. Och dess fundament är rädslan för beroendet, vägran av barnstadiet.

Vad jag åsyftar är förhållandet inversion–möjlighet. Gretas manifestation indikerar att en möjlighet har ”uppstått” bara för att omedelbart kvävas. Men därmed inte sagt att 1) Greta låtit sig kväsas fullständigt, under loppet av en djupgående splittring i henne (återupprepning än en gång av det som hon har upplevt) kan hon på nytt ifrågasätta sin väg, för hon har en stor makt; 2) att fenomenet inte skulle kunna uppstå igen och med större kraft. Det är anmärkningsvärt att någonting liknande redan har inträffat: ”Tonåringen Severn Cullis-Suzuki under FN:s Riokonferens 1992: ’Ni vuxna, ni säger att ni älskar oss. Jag utmanar er: gör så att era handlingar återspeglar era ord.’ Och Greta har deklarerat ’Ni är inte tillräckligt mogna’ … ’Ni säger att ni älskar era barn högre än allt och ändå berövar ni dem på deras framtid.’”[5] Ni tar deras naturlighet ifrån dem: tvetydig­heten utpekad.

För den närmaste framtiden räknar jag med att den regressiva rörelse av ifrågasättande av de sociala framstegen, att den återvändsgränd som den frigörande rörelse som inleddes vid 1700-talets slut (Upplysningen) har hamnat i och att återvändandet till en mer repressiv fas i och med de framväxande högerextrema strömningarna i USA, i Brasilien och så vidare…som på individens nivå går att likställa med övergången från extremvänster till extremhöger – att allt detta kommer att leda till en förstärkning av föräldraförtrycket, en förstärkning förbunden med den fortgående processen av artificialisering och separation, och alltså en enorm inverkan på barnens situation som kommer att orsaka uppkomsten av nya syndrom och nya Gretor. Med andra ord återaktualiseras det möjliga. Detta innebär inte på något vis att vi skulle vara beroende av detta fenomen. Det skulle bara återaktivera messianismen och leda till att man inte betraktade barnen i deras naturlighet, utan som frälsare, och alltså till en återaktivering av den dynamik som negerar den.

Jag glömmer inte den historiska dimensionen och att en återuppspelning har inletts. På 1960-talet fanns en stor rörelse bland ungdomen som ifrågasatte den fiendskapens dynamik som förespråkades av de vuxna; älska i stället för att kriga. De härskande tog sig ur det genom att legalisera droger, genom att själva erövra månen och genom att rekuperera bejakandet: allt är möjligt, vilket syftade till att visa att den möjlighet som de unga bejakade i­nte kunde uteslutas (och att de alltså inte kunde förnekas) med en upptrappning av innovationen och en allt mer framskriden artificialisering.

Anmärkningsvärt nog inleddes ungdomarnas proteströrelse i Sverige med en stor ungdomsmanifestation den 1 januari 1956 där de, i tystnad, förstörde allt (jfr E. de Martino som skrev om den svenska ilskan i sin bok F­urore, simolo, valore). Det finns en viss bestämdhet i återuppspelningarna!

Allt detta kan bilda grunden till en artikel: Inversion och möjlighet.

Tillägg

För att realisera detta projekt skulle det vara nödvändigt att ta hänsyn till det upplösningsfenomen som uppstått som svar på kvinnornas och ungdomarnas proteströrelser sedan 1960-talet och, nu, den proteströrelse som är på väg hos barnen. I detta fenomen intervenerar ett formellt och partiellt erkännande som opererar med mediernas medverkan.

Barnens revolt mot föräldrarna tar sig uttryck på ett omedvetet och fullständigt mystifierat vis i upproret mot de vuxna vilka påtvingar dem allt och den visar sig i synnerhet i den vägran av sexualiteten som tar sig uttryck i könsteorin. Så kan en man uppleva sig vara av kvinnligt kön och utge sig för att vara det, liksom en kvinna kan uppleva sig som man, men en man eller en kvinna kan också vägra att bli könad, det vill säga att ”stängas in” i ett kön.

Upplösningen verkar genom att omvandla alla till barn och alltså till beroende. Så finns en tendens att ersätta benämningarna man och kvinna med pojke och flicka.

Upplösningen har alltid väckt en reaktion bestående i en förstärkning av auktoritära och repressiva strukturer (som under förra seklet) som ska rädda männen och kvinnorna och spelar upp föräldraförtryckets dynamik igen och dynamiken i försöken att rädda sig undan hotet om utrotning. Förhållandet är detsamma under våra dagar som nämndes tidigare.

Den progressiva och frigörande rörelse som skulle ta mänskligheten ur dess omyndighet har lett till en upplösning; den reaktionära, auktoritära håller männen och kvinnorna kvar i barnets stadium. De måste uppfostras, tillrättavisas. Framsteg och regression kompenserar varandra. Det får oss att se i vilken mån teorin om framsteget gör fiendskapen nödvändig och väcker den.

Det hindrar ändå inte att den eftergivenhet som blommar med autonomiseringen av kapitalformen möjliggör vad man skulle kunna kalla passiva revolter, revolter som kan breda ut sig och växa till djupgående ifrågasättanden inom ramen för en dynamik som inte är belastad av mystifikation.

20 maj 2019

[1]Le Monde, 15 mars 2019, en artikel av Anne-François Hivert.

[2]Idem.

[3]Jfr ”La jeune militante du climat Greta Thunberg répond à ses détracteurs ”, i Reporterre: le quotidien de l'écologie, 13 februari 2019.

[4]La Décroissance, april 2019, nr. 158: ”L’Écologie infantilisée”.

[5]La Décroissance, april 2019, nr. 158: ”L’Écologie infantilisée”.


Översättning: Erik Erlanson


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top