Sidebar Menu



Sista chansen för en framtid utan nöd

av Annie Francé-Harrar

Annie Francé-Harrar (1886–1971) var en österrikisk författare och biolog, som tillsammans med Raoul Heinrich Francé utvecklade kunskapen om humusens betydelse för jordens fruktbarhet. Hennes Die letzte Chance från 1950, ur vilken vi översätter ett utdrag i detta nummer, är ett pionjärverk i historien om 1900-talets miljö­medvetenhet.


Den motsägelsefulla mänskliga själen uppfattar ofta saker på ett riktigt och ett felaktigt sätt i ett och samma andetag. Kanske är det därför näringen, en oundgänglig förutsättning, sedan gammalt framstår som oviktigare än till exempel det alltigenom undgängliga guldet.

Det kan vara anledningen till att man försummat att ens göra en första uppskattning av förändringen av jordklotets humusbestånd.

Vi har inga exakta tal beträffande den globala förbrukningen av gaser, metaller eller mineraler. Vi måste från det ena året till det andra göra nya överslag för hur mycket virke, livsmedel, fibrer, oleum och alkaloider som behövs. Vi har därför endast en vag aning om hur mycket av alla dessa material – och här bortser vi helt från konstmaterialen – som återhumifieras. I frågan hur lång tid som behövs för denna process har vi inte ens några allmänna riktmärken.

På ett eller annat ställe och vid en eller annan tidpunkt försvinner allt detta i ett dunkel genom en omfattande kategori av ”det som går förlorat”, ”det som råkar i glömska”, ”det som inte längre kan användas”. Den högst bristfälliga återvinningen tas delvis om hand av de i princip helt okontrollerade eländighetsarbetarna, delvis tappas hundratusentals kubikmeter av humifierbar substans helt enkelt bort. Det nuvarande tillståndet är otvivelaktigt en vild anarki, en ödeläggelse som inte ens byråkratin får ett grepp om.

Att upprätta något slags global balansräkning med anspråk på giltighet kan alltså på förhand avvisas som omöjligt. Det är omöjligt att fastställa några tillförlitliga siffror. Att den hittillsvarande statistiken över behoven i produktionen inte kan vara korrekt är uppenbart, eftersom förnyelsen av produktionens förutsättningar genom humusbildning är så gott som okänd. Man kan alltså idag inte på något sätt ens ansatsvis dra upp några linjer för en hållbar balans. Överallt saknas jämförande förarbeten som skulle kunna fungera som pålitlig grund.

För en välinformerad överblick vore det helt nödvändigt med dussintals, ja hundratals uppgifter, liknande dem som visat en humus-förlust i Missouri på 25 % under de första tjugo åren, på 10 % under följande tjugo år och 7 % efter ytterligare tjugo år. (Därefter lämpade sig den undersökta marken inte längre för jordbruk.) Sådana mätningar borde vi ha tillgång till, breddgrad för breddgrad, utan luckor, över hela jordklotet.

Tyvärr föreligger inga sådana. Världens nuvarande tillstånd, i vilket varje ömsesidigt förtroende saknas, är inte heller sådant att man i närtid kan förväntas genomföra något liknande. Vi måste alltså även i det kommande räkna med fortsatt dunkel och oklarhet. Och därför är det mycket svårt att göra något åt att en rad logiska och ofrånkomliga kedjereaktioner fortfarande betraktas som vore de bara oberäkneliga tillfälligheter.

Låt mig ge ett enstaka exempel.

I nästan alla historiska arbeten betraktas invandringen av primitiva herdefolk till en tidigare högtstående kulturkrets som något som sker av en ”tillfällighet”, eller som om motivet helt enkelt är att erövra nytt livsrum. Så ser man till exempel på ”antikens slut” som bara hände. Några grunder för detta anförs aldrig. Man talar möjligen om en expansion av uppåtstigande ”stamfolk”, som slår sig ner på ”tomma utrymmen” i Grekland och Makedonien.

Alltsedan humanismens dagar har studiet av antiken och allt som hänger samman med den, haft en framträdande andlig påverkan på Europa. Varje ”humanistiskt gymnasium” har vinnlagt sig om att erbjuda eleverna kunskaper om latinska och grekiska språket och historien som en grundval för livet i sin helhet. Vad hade det hjälpt att säga till dem att denna invandring av primitiva herdefolk, vars mentalitet fortfarande påverkar utvecklingen för vår del av jorden, alls inte var någon ”tillfällighet” utan en oundviklig konsekvens av humusförfallet i deras en gång blomstrande länder. Och att även den mest glänsande historias hjul vrider sig i riktning mot ett upphörande av all kultur om de naturliga sädeslagren töms och inte fylls på i tid. Då kan endast ett anspråkslöst herdefolk med mager småboskap finna en existensmöjlighet.

Därför förmår inte heller nu de ”avagrariserade områdena” att återhämta sig. Markens kvalitet och den mänskliga livsformens kvalitet har en gemensam nämnare.

Detta borde man ha inplanterat i de ungas själ och hjärta. Detta borde man inte ha försummat, för det kunde ha tjänat som varning så länge de var omstrålade av den antika världens oantastliga gloria.

Denna insikt är också i ett annat avseende mer vittomfamnande än vad man först kan överblicka. Den utsäger varken mer eller mindre än att det utifrån det civilisatoriska tillstånd som varit rådande under de senaste snart tre tusen åren inte är möjligt att upprätta en hållbar levnadsstandard. Så länge man inte upprättat en världsomspännande humus-hushållning, kommer gamla kulturmarker tidvis – och det kan röra sig om tusen år, eller längre – att förfalla till betesmark. Vad detta har för följder, ekonomiskt, socialt och jordbruksmässigt, kan man nog förstå. Fram till dess får alltid de fattiga massorna, de ekonomiskt svaga, de med bristande förmåga – och de utgör folkens majoritet – genom ett slags globala överenskommelser betala priset för att det har skapats nya ”humusländer”. De som har det ekonomiskt bäst ställt kan kanske undslippa följderna av plundringen. Utarmandet av jorden berör måhända inte alla individer, och aldrig det översta maktskiktet, men innebär alltid fattigdom för de stora massorna.

Människan behöver bara vilja

För en bättre jordbruksproduktion krävs ovillkorligen ett upphörande av den idag helt dominerande principen om maximalskördar.

Att ställa upp ett maximum som norm är under alla omständigheter farligt och i längden omöjligt att upprätthålla. Det kan liknas vid en kapplöpning där deltagarna är utmattade redan efter att ha sprungit en tredjedel av loppet. Humusen klarar maximaljordbruket ännu sämre än männi­skan. Humusen är nämligen i alla bemärkelser resultatet av ett välbalanserat opti­mum. Allt som ligger bortom detta optimum upprättar ohållbara krav. Vi har i denna bok i ett dussintal fall kunnat följa i detalj hur sådana ohållbara krav straffar sig under olika tider och på olika områden.

Vad gäller humusen är det främst jordens tilltagande ökenkaraktär som gör hotfulla hål i den gröna mattan vilka inte längre går att täppa till. Det fram till nu vanligaste ”enzoniga” användandet av marken medför en försämring av vissa markskikt, till exempel de som används för odlandet av spannmål, sockerbetor och potatis. Detta spiller över på markens allmänna struktur, som vad gäller vattenförsörjning, genomluftning och kornighet lidit mer skada än man hittills anat. Till sist bryter hela markens uppbyggnad samman, allt råkar i oordning och de en gång maximala uttagen omvandlas till minimala. Den redan nu starkt nedåtgående kurvan för skördarna stupar allt brantare och det blir omöjligt att etablera ens en någorlunda stabil jämvikt.

Lika viktig och oundgänglig som humusförnyelsen är en förändring vad gäller de rådande odlingssätten. Vi behöver generellt införa bruk som förhindrar en alltför kraftig avdunstning, en reglerad bevattning när grundvattennivåerna stiger, liksom en skonsam markbearbetning med nya verktyg som återstår att utveckla, och som i så liten grad som möjligt skadar jordens uppbyggnad. Framför allt behövs en systematisk två- e­ller fler-skiftesodling, liksom bättre bruk av växter som ger skugga och ett samtidigt utnyttjande av två eller tre markzoner, varigenom var och en av dem avlastas.

Användandet av jordbruksmaskiner och mekaniseringen av jordbruket är generellt förbundna med monokulturer, och annars svårgenomförda. Men detta leder till ett förstörande av marken och utgör en av orsakerna till att kulturländerna blir allt mer ofruktbara. En andra skada som i princip vore möjlig att undvika, är blottläggandet av jorden före och efter varje odlingsperiod. Överallt där det finns utrymme, måste man odla syresamlare under den mellanliggande tiden, oavsett om dessa används som skörd, foder, eller bara till föryngring av jorden. Vi måste upphöra med tillskapandet av en öde och ödeläggande ”kulturstäpp”, för med den inleds undergången för jordsmulorna, och detta är vad som omedelbart föregår alla typer av erosion. Om detta råder idag inte längre några som helst tvivel. –

Om man bestämde sig för att före varje vegetationsperiod förnya jordarna genom en ständig tillförsel av humus av hög kvalitet, skulle efter en tid ytterligare en förbättring märkas, som man hittills knappast ägnat en tanke.

Bortblåsandet av det yttersta jordlagret, det som vi kallar ”vinderosion”, sker (under naturliga villkor) förutom i riktiga öknar endast i halvöknar eller på torr stäppmark, men nu dessutom på konstgjort sätt även på kulturmarker. På andra marker sker inget sådant. Men åkern liksom stäpperna har inte bara sin egen helt specifika jordsammansättning, utan också sin egen specifika sammansättning av livsformer i jorden. Trots att de utgör var sin sluten formation liknar de varandra i flera avseenden. Ett stäppområde kan ibland bli till ett vetefält, men ett vetefält kommer också med stor sannolikhet att bli en stäpp.

Man bör därför inte förvånas över att den fauna och flora som hör till dem båda såväl på makro- som mikronivå är bäst anpassad att klara av vinderosionen. Det därtill hörande edafonet har således sin specifika egenart. Det bildar mycket lätt inkapslingar, är generellt mycket uthålligt och livskraftigt, okänsligt för torka och för förflyttningar i rummet. På ett sätt utgör det ekologiskt en egen typ, som ständigt kapslar in sig och blåser iväg.

Detta betyder emellertid också att detta edafon utmärks av mycket långa pauser i reproduktionen och är mycket mindre produktivt än till exempel det mycket mer fast rotade skogs-edafonet. Om det över tid endast fanns stäpporganismer, skulle vi till slut få ett urval av mikrober och geobionter som över huvud taget inte längre var fast rotade, utan högst instabila i relation till omsättning och fortplantning. Ett sådant urval skulle vara mycket sämre på att överleva nedbrytningsfasen i den stora cykeln, för en stor del av de oundgängliga saprofyterna klarar som bekant inte för mycket ljus och luft, vilket är anledningen till att livet på stäpperna stadigt decimeras.

Detta har föga betydelse på några års sikt och är begränsat till ett lokalt område. Men sett till hela jordklotet – och luft-edafonet som färdas med passadvindarna sveper faktiskt över allt fastland på vår planet – skulle det efter ett längre förlopp bli märkbart. Det skulle göra nedbrytandet av avfallet långsammare, så att detta inte längre fullbordas. Först skulle saprofyterna minska i antal, sedan hela beståndet av i jorden levande varelser. Den underbara harmonin, det friktionsfria hand-i-hand, detta gemensamma arbete ”en för alla, alla för en”, blir då inte längre vare sig underbart eller harmoniskt och verkningarna griper inte längre i varandra som välavpassade kugghjul.

Läsaren av denna bok behöver förhoppningsvis inte erinras om det gamla talesättet att det är de små sakerna som har de största verkningarna. Varje inskränkning och hinder för det arbete som görs av de i jorden levande varelserna, medför förändringar av jordens karaktär, också bortsett från att deras kemiska samansättning förändras och allt som i sin tur påverkas av detta.

Man måste inse att vad gäller mekanisk gestalt, är en bra humus strukturerad som ett slags oändligt mångfaldiga små kullager. De allra flesta geobionter har en regelbunden eller oregelbunden kulform eller ellipsform, som biotekniskt underlättar deras oupphörliga glidande mot varandra. Kocker, mikrokocker, bakterier (de sistnämnda förekommer också i tråd-, kägel- och stavformer), infusorier, amöbor med skal, många flagellater och ciliater, många alger och bland dessa återigen särskilt lithobionter, liksom ägg, sporer, cystor – allt detta rullar oupphörligt mot vartannat, och luckrar på så sätt ständigt upp jorden och förflyttar det mineraliska underlaget i en mjukt darrande våg av kulor och småkulor, genomströmmad av ellipser av kiselalger, elliptiska hjuldjur och maskar. På så sätt blir den stela ”kristallväven” av mineraler och metaller genomborrad, uppluckrad, försedd med tusentals kanaler genom vilka vatten och luft kan tränga in. Och under denna oupphörliga rörelse slipas de också ned, bryts ned av syror, blir av med sina hårda kanter och rullas runt precis som stenar på en flodbädd. När man ser närmare på denna den edafoniska världens ”tekniska prestation”, kan man inte upphöra att förundras över dess stillsamma och ljudlösa arbete, något människan inte ens är i närheten av att kunna åstadkomma. Därför är också det bästa vi kan göra att störa så lite som möjligt – om inte annat för vår egen skull.

Detta elastiska plasmapärlspel, omöjligt att beskriva, möjliggör den för växtrötterna så oerhört viktiga egenskapen hos humusen att den kan genomspolas från alla håll av en jordlösning samtidigt som den genom otaliga rothår bibehåller en viss fasthet. Allt detta understöds och förstärks genom att det sker en ständig tillförsel av humus. Så hindras varje utarmning av markens levande värld och varje ensidighet balanseras ut. Det instabila stäpp- och kulturstäpp-edafonet görs mer bofast, och berikas oupphörligt av organismer som kommer från skog, äng och växtbäddar – för dessa växlar ständigt – och dessa smälter med tiden samman med edafonet till en ny förädlad enhet. På så sätt sker ständigt det vi alla så längtansfullt önskar oss, det omvända mot dagens förlopp: humusen ökar på naturligt sätt, fruktbarheten tilltar, till skillnad från idag då allt bara avtar allt mer!

En sådan utveckling är möjlig, den ligger i människans hand, hon kan här åstadkomma en positiv förändring som i förlängningen hela hennes existens hänger på. Hon kan detta – hon behöver bara verkligen vilja!

Humusens avtagande kommer då att upphöra, som ett hjul vars drivkraft avstannat. Erosionens fasor bleknar bort som mörkret när ljuset kommer. Det mål som här ska ställas upp och synliggöras för alla är inte det storhetsvansinne som ligger i uttrycket ”herravälde över naturen”. Det handlar snarare om insikten att människan genom förbättrad kunskap och mer medvetet bruk av naturens lagar är i stånd att i sina naturliga och tillskapade omvärldar skapa en bestående ordning som tillfredsställer alla delar.

Och för första gången måste detta inte medföra att människan betalar priset att med brutalt våld missakta, köra över och hämningslöst förinta både sina likar och sina medvarelser.

Hittills har alla försök till en grundläggande förbättring av jordbruket misslyckats, eftersom de genomförts på ett mycket motsägelsefullt sätt.

Sedan urtiden har mänskligheten utvecklat något man kan kalla en humusform som i grunden uppvisar samma definierande egenskaper på alla kontinenter. Jag syftar på bonden och jordbruket.

Vad man än tänker om detta politiskt och intellektuellt, utgör detta skikt av människor, denna kast, en synlig manifestation av ett ”tjänande av humusen”. Därför betraktas de också som markbundna, lokalt förankrade, jordnära. Eftersom dessa människors hela intressekrets är så nära förknippad med intressekretsen för deras verksamhet, har de svårt att anpassa sig till krav som finns inom andra yrken. Till och med kroppsligt har de utvecklat särdrag knutna till en mångtusenårig tillhörighet.

I vått och torrt är denna människa bunden till sin mark. Detta innebär inte att det inte har kommit en rad skapande och andligt högtstående personer ur bondeståndet. Men för att stiga till ledande positioner var de också tvungna att lämna det bakom sig. Och hur många tog inte med sig det tungsinta och eftertänksamma in i sin nya existensform! Liksom utvandrande bönder ändrar de inte sina seder och bruk, utan även under en främmande himmel förblir de vad de är och vad deras förfäder varit.

Likt en humusorganism är bonden delaktig i dödens förmedling med livet. Bonden har kanske inte någon direkt kunskap om hur djupt förbunden han är med humustillblivelsen. Han använder för det mesta samma knep som sina förfäder, sår och skördar vid samma tider. Merparten av de faktakunskaper han samlat är erfarenheter från det förflutna som en generation tagit över från den förra med den konservativa människans typiska respekt. Obesett, oprövat, utan egen önskan eller vilja att reflektera över om det som nuet och framtiden kräver kanske är något helt annat än det som krävdes för hundra år sedan.

Det är sant att det finns jordbruksskolor som är bra. I vissa länder ägnar bönderna vinterns stillhet åt läsning och fortbildning. Men detta är inte något allmänt förekommande, särskilt inte om man ser till hela världen. Den som brukar jorden vet mycket ofta inte mycket annat om den än det som utgår från en handfull enkla iakttagelser, bara det som är inom det gripbaras område, och inget om varför eller vartill. För det mesta intresserar bonden sig varken för det ena eller det andra och tycker att det i grunden är onödigt att han tar reda på något om det. Det är fortfarande den rådande meningen att det räcker med god vilja, outtröttlig flit, kroppsstyrka och acceptans för även det smutsigaste av arbeten. Mer behöver man inte – ja, mer vore rentav något dåligt.

Världskrigen gjorde inte saken bättre. De i sig nödvändiga sociala förändringarna som de medförde har – liksom allt – haft sina mörka sidor. Både i Europa och i de länder till vilka man flydde, i Sydamerika, Afrika och Australien, har ett stort antal människor frivilligt eller av tvång blivit nybyggare, farmarbetare eller jordbrukare, utan att ha tillgång till några som helst traditioner. Detta innebar inte att de därför inte kunde bli duktiga lantbrukare. Men varken kolchoserna eller de självständigt arbetande småbönder som tilldelats bitar av stora och en gång välfungerande mönstergods, har haft några möjligheter att själva göra något för sin mark. De är i alla avseenden beroende av yttre betingelser, för i sig åstadkommer uppdelningen av marken ingenting. Och på en kolchos finns det inte mycket plats för en egen åsikt, utan endast arbete utifrån en plan som kommer från högre ort.

Detta är verkligen ingen ideal lösning för bönder som kommer ur allmogen. Än mindre när det handlar om människospillrorna efter två krig, offer för bombningar, fördrivningar, etniska och politiska konflikter. De kommer alla från helt andra yrken – om de alls haft några yrken – och har säkert de bästa av avsikter, men över huvud taget inga förkunskaper varken om detta andra klimat eller denna andra natur som väntar på dem där. I en del fall hade de inte ens några kunskaper om detta vad gäller hemlandet. De ska nu lära sig i praktiken, på riktigt, av egna misstag och besvikelser. Detta är helt visst en möjlig lärogång, men förmodligen den hårdaste som finns, och också den som tar längst tid och betingar det högsta priset. Innan man tillägnat sig ens de mest nödvändiga av kunskaper hinner det gå ett antal dyrbara år, och de skador som jorden under tiden utsätts för kan sedan endast med svårighet gottgöras. ”Gröngölingen” befinner sig i en besvärlig position, inte bara på grund av sina egna misslyckanden, utan framför allt i relation till jorden där man ska utveckla nya rötter.

Dessa utgör den ena gruppen av dem som brukar jorden, och den är till sitt antal den största. Mot denna står sedan ett århundrade en annan grupp: vetenskapsmännen i sina laboratorier, kemisterna som i ett nyktert rus blandar grundämnena till en konstgjord värld som de kokar ihop i sina provrör. Deras praktiska kunskap om jorden är inte stor, och de beaktar endast de naturlagar som låter sig tillämpas i deras formler. De avvisar principiellt tilltron till erfarenhet och liknande såsom föråldrat. De ser i detta endast ett förvirrat, vidskepligt sammelsurium av halvmedvetna, illa förstådda sammanhang, okritiskt övertagna antaganden som kommer ifrån tidigare okunskap som hänger kvar, de inskränkta hjärnornas mögelmattor som växt vidare från det ena århundrandet in i det andra.

Denna ömsesidiga, motsatta, underskattning kvarstår. Bonden betraktar från sitt perspektiv alla rekommendationer från den akademiskt utbildade lantbrukaren med största misstrogenhet. Detta desto mer – och i detta har han inte orätt – eftersom det akademiska lantbruket under de senaste generationerna till stor del hängett sig åt en ensidig materialism när det gäller ett obegränsat användande av konstgödsel. Doktorn i lantbruksvetenskap betraktar å sin sida böndernas uråldriga metoder helt och hållet som ett bakåtsträvande ofog, som borde avskaffas snarast möjligt.

Denna djupa klyfta mellan de båda makter som i alla kulturländer idag drar fram den överlastade kärran med jordbruksprodukter, framstår som ödesmättat tragisk. Det är inte bara den oöverbryggbara klyftan i sig som hindrar en bättre väg framåt, utan också de moderna målsättningar som kommer till uttryck i traktorn och det fabriksliknande storskaliga jordbruket, som vill göra det jordiska undret med sådd och skörd till en öde och själlös industri. Förfädernas vetande är motsträvigt mot allt detta, säkert utifrån en aning om att detta att stå i jordens tjänst är något som måste skötas individuellt, med kärlek och hängivenhet och personligt engagemang, och att marken och avkastningen den ger kan förbättras om man låter sig ledas av den levande jordens och de levande växternas behov.

Man håller emellertid på att begå ett ödesdigert misstag inom jordbruket, särskilt i de länder som redan är inriktade på storskalig produktion. Medan man hittills överlåtit största delen av produktionen till en lokal anpassning utifrån producentens personliga arbete och för-gott-f­innande, ska nu vete-, kaffe- och gummiproduktionen sätta igång med en skoningslös rovdrift på all världens mark. Man har gjort maximalmängden – detta förbannade maximum! – av NPK till allmängiltig standard för gödsling, och betraktar de maximalskördar som i bästa fall kan pressas fram under ett par årtionden som en för all framtid oföränderlig grund för jordbruket, ett slags sockel för alla framtida beräkningar om jordbruksförsörjning. Man vill inte tro att det inte skulle vara möjligt, och bäddar så för en besvikelse som kommer att skaka hela världens produktion!

För vad säger några rekordskördar i en århundraden lång cykel, vad har de att säga i relation till det faktum att det andra världskrigets 58 miljoner krigsoffer spårlöst spolades bort i en utrensning utan nåd, och att miljoner nyfödda redan hungrigt väntar på att äta upp de döda i brödform.

Återetablerandet av den kosmiskt betingade harmonin

Människan och hennes kaotiska mardröm till värld är emellertid inte hela världen. Hon är bara en oregerlig och anspråksfull varelse som inte på långt när är på det klara över den djupaste betydelsen av det tänkande hon fått som en gudomlig gnista. Ändå måste vi ställa den oväntade frågan vad det jordiska humusbildandet alls har att göra med en värld bortom våra jordiska gränser.

Inledningsvis kan vi säga att det handlar om ett uppfyllande av en tellurisk funktion som hänger samman med levandegörandet av jordmaterien. Kanske ser vi i denna den stora reglering som å ena sidan dämpar nötningens tempo, och å andra sidan därigenom bevarar vår egen jordepok från en alltför abrupt nedkortning. Därmed ges livet rum och tid att utveckla sig.

Vulkanerna slungar upp smält magma ur djupet, och flytande vatten slipar ned bergens sluttningar. Översvämningar och en nötande vind åstadkommer alltifrån stora sprickor till en finkornigt mald sand. Men detta förminskande av mineralerna har ett slut och från denna punkt vidtar humifieringsprocesserna. Först denna delar upp elementen i mole­kyler och atomer. Den låter på tusenfaldiga sätt det oorganiska övergå i det organiska. De flesta av dessa ingångar åstadkoms genom nedbrytningen, ett osynligt Hades som leder in till den jordiska omvandlingens innersta kretsar.

Allt djupare skikt av jordens yta kommer på så vis upp i ljuset. De blir tillgängliga för bestrålning, genomluftning, sönderfall i gaser och upplösning i vätskor, de blir till allt mindre delar som flyttas hit och dit. Allt utmynnar i en livsform, i otaliga livsformer. Detta kan endast ske i och genom humusen. Den är och förblir den stora mellanstationen mellan död och liv, liksom mellan oorganiskt och organiskt vara. Liksom kring en enorm spindel spinns här trådar med en oöverskådlig rikedom och färgrik mångfaldighet.

Men efter en viss tid (”en viss tid ” – mätt med ett mått som utgår från vår planets livsperiod) når allt åter sitt slut i det oorganiska. Det plasmatiska livets färgrika, förvirrande, andlösa, förtrollade dröm, det förföriska proteinfenomenet är förbi. Den livlösa materien sjunker i världshavens djup och skiktar sig där på nytt i kontinenter. Perioden med männi­skor, djur och växter slocknar som en armé av ljus i evigt mörker och kyla. (Även ”evigt” är endast ett människoord som inte räcker längre än en jordepok, liksom den natur som den stammar från.) Så vidtar åter den stumma, orörliga, omätliga stentiden. Kanske bildas ny ursten, helt säkert inträder en ny period med kalk och sandsten. Tills även denna når sitt slut och livets regnbågsfärgade solfjäder åter uppenbaras som en ny skapelse.

Här fungerar världens humusbildning som tungan på vågen. Den är som en metronom som reglerar en enorm orkester. Genom lagmässigheten i humusbildningens process, som omfattar alla material, reglerar den de stora förloppen och ser till att livet inte kommer till korta. Vi har ingen aning om vilka av de kausala jämviktsförankringarna som rubbas när den harmoniskt uppbyggda humusformationen förfaller till en allmän disharmoni.

Vi vet ju över huvud taget ännu så litet.

Vi vet visserligen att växtriket assimilerar kolsyra. Men vet vi för den skull vad detta egentligen innebär? Kan vi bedöma vilken överordnad betydelse det har att växtformationer, skogar, grässtäpper och savanner binder luftens kolsyra i vissa mängder och av denna tillsammans med solljus ger upphov till kroppsligt liv? Finns det kanske en för oss okänd norm, enligt vilken det måste materialiseras si och så många kubikmeter gaser under en period, eftersom annars en av vår planets jämviktsfaktorer råkar i obalans? Och är det då helt uteslutet att ett Europa som blivit fattigt på humus och som utan tvivel nu har ett annat kretslopp av gaser genom den växtlighet som nu utgör dess flora, filtrerar den kosmiska strålningen på ett annat sätt än vad som var fallet för två hundra eller för ett tusen år sedan?

Nog nu.

I viss utsträckning har vi redan påbörjat diskussionen om det ena eller andra folket ska tillåtas att förstöra jorden genom användande av atombomber. Och jag har själv hört en sakkunnig ”förklara” att detta inte händer – om det inte händer – eftersom man ännu inte kan bedöma vilka följder det skulle få för hela jordklotet, för hela mänskligheten. Han hade kunnat lägga till: ”Kanske också för hela vårt solsystem, genom vilket vi är förbundna med kosmos!” Det lade han inte till, för kosmos intresserar honom inte. Det förefaller inte ligga inom det område som människan kan påverka med godtyckliga förändringar av atomens kärna.

Trots detta sysselsätter sig trollkarlens lärling, den så kallade männi­skan, just nu mer med atombomber än med att upprätthålla den frukt­bara jorden. Hon fascineras av tanken om en förstörelse av alltet. Hon leker med tanken – som barn leker med en bomb. Och liksom hon har en dålig förståelse för det fasansfulla med en oansvarig förintelse genom en katastrof vars like aldrig skådats, har hon heller inte någon större förståelse för att konsekvenserna av en rubbning av världens lagmässighet som kan framkallas genom förstörelsen av fruktbarheten inte är mindre fördärvlig för henne än en blixtsnabb upplösning i finfördelade atomer!

Vi känner till världens lagar endast i gestalt av våra naturlagar, det vill säga inom ramen för vår egen jordiska integrationsnivå. Inom ramarna för denna integrationsnivå är vi sedan länge på det klara med att det allra minsta och oväsentliga förr eller senare på ett eller annat sätt också har en effekt på de helt stora sammanhangen. Det finns inget betydande e­ller obetydligt vare sig i oss eller utanför oss. Det är bara vi som gör denna distinktion eftersom våra begrepp om tid och rum förespeglar oss att vi intar en särställning bland de ting som omger oss. Men eftersom det faktiskt inte är så att det som är mer förgängligt är bestämmande för det som är mindre förgängligt, utan tvärtom, måste vi räkna med att allt som vi uppfattar av universum – och detta är i sista hand hela vårt varas ordning – går genom det filter som är vår jordiska ordning. Om detta filter är i gott skick eller fördärvat bestämmer i sin tur om det ska leda oss till sådant som är bra eller dåligt för oss. Detta filter är emellertid vår natur, och inom vår natur utgör den fruktbara jorden den centrala nivå som samtidigt verkar uppåt och nedåt.

Det har varje gång blivit så att ett folk förintat sin existens när det förintade sina humustillgångar. Grunderna till att så sker gör ingen saklig skillnad. Avgöranden görs inte utifrån särskilda motiv, utan utifrån verkliga skeenden.

Ekvationen i sig är enkel. Den är alltid den samma, har alltid varit den samma, kommer alltid att vara den samma. Men hittills har lösningarna alltid varit felaktiga. Därur uppstod hela olyckan. Men olyckans former var så mångfaldiga att man antagit att det funnits dussintals bakomliggande orsaker, och inte sett möjligheten att allt uppkommit ur en enda.

Avgrunden ligger aldrig i början av en felaktig väg. Annars skulle man ju aldrig slå in på den. Den visar sig alltid först vid slutet. Vi, hela vår generation, står inför en sådan avgrund – nej, en oöverskådlig kedja av avgrunder. Och eftersom man inte längre kan överbrygga dem på det vanliga sättet måste man söka en ny väg, den rätta vägen.

Det är inte vår personliga och nuvarande skuld som fört oss fram till dessa avgrunder. Det är en skuld från flera århundraden och otaliga redan bortgångna som vi nu får betala. Det onda och elaka de gjorde mot sig själva har med tiden glömts bort. Det har inte efterlämnat några för oss synliga spår. Men den orätt som de, vetande och ovetande, begick mot sin mark och den levande värld som hör samman med denna mark, den är inte bortglömd.

Ett spöke hotar vår jord, i form av världsomspännande svält och en världsomspännande erosion. Om den drabbar oss innebär det vår undergång.

Men det finns en väg. Vi måste slå in på den. Den är farbar, den är inte alltför svår, den för tillbaka till den jämvikt utan vilken livet på vår planet inte kan upprätthållas. När vi i tillräcklig omfattning ersätter humus med humus och till slut ordnar vår oansvariga förlustekonomi vad gäller rå­varuavfallet på ett ändamålsenligt sätt, innebär detta också ett återupprättande av materiens nu avbrutna kretslopp.

Allt detta har vi aldrig tänkt på och vi har därför heller aldrig försökt göra det. Folken måste därför först pröva denna hållning, och vänja sig vid den.

Den stigande oron och växande nöden i världen kommer hur som helst att leda till detta, även om det då inte bygger på insikt utan på tvång, så att vi till slut reviderar hela vår humushushållning i grunden.

För humusen var och är inte bara den ursprungliga näringsgivaren åt hela världen, utan utgör också grunden för det livsrum som omfattar allt det jordiska, och åt vilket allt levande är hänvisat.

Finns för oss alltså ännu någon annan till buds stående chans?


Ur Annie Francé-Harrar, Die Letzte Chance für eine Zukunft ohne Not (München: Bayerische Landwirtschaftsverlag, 1950). Översättning: Christian Nilsson


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top