Sidebar Menu



Ekonomiska lagar

av Kazimir Malevitj

Kazimir Malevitj (1878–1935) var en rysk konstnär. I konsthistorien är han känd som en av grundarna till suprematismen.


Den ekonomiska basen och de ekonomiska relationerna mellan människor, eller ordnandet av människors samspel på ekonomisk bas, är inte den grund på vilken arbetarklassen kan bygga sitt samhälle och sitt liv. 

Endast ett kapitalistiskt eller borgerligt samhälle kan utgå från den ekonomiska basen för att bygga ett liv och en stat; om man strävar efter att bygga upp världsrelationer mellan medborgare av den proletära klassen måste man finna en ny bas. En ekonomisk bas ger uteslutande upphov till ett kapitalistiskt samhälle, till en värdeackumulation av ett nytt slags kapital. Rubeln har, som ett element av den kapitalistiska strukturen, i sitt väsen en ekonomi med vars hjälp den når en progressiv utveckling på de mänskliga krafternas bekostnad.

En strävan efter ekonomism innebär en strävan efter kapitalism, efter värde, efter ackumulation. En frigörelse från ekonomismen leder till ett helt nytt system och nya relationer människor emellan.

 Konsten bör tjäna som detta nya mönster: den är fri från den ekonomiska basen och ackumulationen av värde, eftersom det inte finns en e­nda konstproducent som känner till eller kan värdera sin produkt, på samma sätt som inte ett enda naturfenomen värderar sin produktion, trots att det för en människa kan se ut som om naturen förser släktet med frön, med sina många fortsättningar.

Konstnären känner sig otroligt hindrad, pressad, och hans alster kan inte utvecklas fritt.

Ta vilken stad som helst och dess ekonomiska bas, och ni kommer att få se att konsten möter oerhörda svårigheter i en stad där varje kvadrat­arshin[1] jord, på grund av tvånget från de ekonomiska villkoren tvingar fram ett vertikalt byggande, genom kraften hos den ekonomisk-materialistiska basens utveckling.  

Staden byggs uteslutande upp av nyttoninriktade byggnader av praktisk typ, och därigenom utesluts ur staden de konstnärliga principer som genom sitt icke-ekonomiska beteende undergräver den ekonomisk-praktiska tanken, och därigenom förstör detta kapitalistiska fort.

Vi menar att det redan i vår samtid, i den strikt ekonomiska basen, börjar växa fram en ny typ av materialism, vilken endast antar den kapitalistiska borgerliga materialismens utseende. Den har redan helt trängt ut byggnadskonsten och konsten överhuvudtaget och på det sättet gett upphov till den så kallade konstruktivismen, vilken helt rättfärdigat sitt beteende genom byggnadernas ändamålsenlighet och ekonomiska karaktär, i strikt beroende av den praktiska nödvändighetens funktioner och krav, vilka i sin tur inte kontrollerats och kanske, i enlighet med samma ekonomiska regel, själva blir överflödiga.

Konstruktivismen kan inte hänföras till Konsten, eller till det ”konstnärliga arbetet” (på sistone har konstruktivismen börjat referera till sin aktivitet som konstnärligt arbete).

Konstruktivismen är ett rent materialistiskt konstruktivt fenomen som psykofysiologiskt grundar sin rörelse på den medvetna kalkylen. Detta fenomen är helt och hållet beroende av en eller annan kvadratarshin som är friställd från de ekonomiska förhållandena.

Vilken är den kraft som bestämmer konstruktivismens förhållningssätt och med hjälp av vilken den rör sig? Fjättrad av dessa villkor, börjar konstruktivisten röra sig mot kvadratarshinens glipor och växer i den form som kan växa ur denna förutsättning, och från denna utkikspost bygga upp hela de praktiska behovens ändamålsenlighet.

En potatis som har slängts i en källare, där det finns en liten spricka, rör sig och bestämmer genom denna rörelse formen hos det skott som inte kan utveckla hela sin styrka i en mångfaldig form, och endast börjar utveckla blad när det har nått fri rymd.

Konstruktivismen är precis som denna potatis, vilken växer i just dessa ekonomismens villkor; ekonomismen själv är denna jordhåla eller källare.

Konsten kan inte utvecklas under dessa ekonomismens villkor. En utveckling av konsten kan vi vänta oss först när ekonomismen praktiskt taget helt och hållet kommer att ha försvunnit från den ”mänskliga” kulturen eller då hela ekonomismen, den ekonomiska basen, har reducerats till ett obetydligt gränsvärde.   

Om man hos proletärer och bönder ser den kraft ur vilken befälhavarna tänker sig konstruera den materialistiska, idealistiska eller religiösa världen, då  måste framför allt den ekonomiska basen elimineras – om vi vill bygga en ny värld, kan den inte utgöra dess grundvalar.

Om det förhåller sig så, kommer det bli uppenbart att också rummet, tiden och andra värden bör utplånas; på samma sätt kommer det bli uppen­bart att inget framsteg låter sig tänkas.  

Sedan frågan har formulerats i sådana ordalag kommer endast konsten, som i sig redan bär på dessa principer, att träda i förgrunden.

Hela det praktiska livet, all ändamålsenlighet, hela ekonomin framträder naturligtvis ur den ena eller den andra världsåskådningen och ur begären hos den mänsklliga organismen, det vill säga kroppen. Begären kan vara av olika slag. Vissa begär gäller förnödenheter – kläder, skor, materiella ägodelar; andra är så kallade andliga behov, vilka också kan delas upp i de religiösa och sådana som gäller konsten. Religionen är inte ekonomisk, men har i sikte ett praktiskt mål i framtiden, i sitt himmelska kungarike. Konsten har varken en framtid eller ett förflutet, följaktligen är den för evigt av idag.  

I andra situationer existerar såväl det förflutna och historien som framtiden – hoppet.

Vilken är konstruktivismens ideologi (naturligtvis under de villkor i vilka den befinner sig)?

I de revolutionära länder som segrar med hjälp av den kommunistiska materialismen, har den en materialistisk ideologi, och i de kontrarevolutionära länderna har den en kontrarevolutionär. Konstruktivismen har ingen egen ideologi. Den vill å ena sidan utmärka sig med det att den är konstnärlig, men inte ett fritt skapande, utan ett arbete, en strävan att jämställas med det vanliga arbetet, å andra sidan går inte ”konstnären-skaparen” med på denna precisering, ty han sliter inte och räknar inte det han utför som ett arbete.

Men konstruktivismen kan verkligen lägga till denna precisering och det med rätta, för i konstruktivismens alstring begränsar sig den konstnärliga friheten genom att sträva efter en lösning på utilistiska behov i konstnärlig form. 

Följaktligen ligger i denna strävan att övervinna en uppgift för vilken det krävs ett arbete. Saken är bara den att konstruktivismen inte kan vara konstnärlig, för dess produkter tjänar praktiska uppgifter och viljan eller utförandet kan inte existera utanför dem. Det som eggar den är målet, som har bestämts genom ett bekant levnadssätt. Och inte en form som får vattnet att rinna i en annan riktning.

Konstruktivismen borde kalla sig en ”uppfinnande-ism”, som löser en för den konkret formulerad uppgift, men inte kommer på en uppfinning som sedan används på konkreta ting.

 Följaktligen är konstruktivismen en lägre grad av upplysning, kopplad till den givna uppgiften, som förslavar den personliga friheten. Genom sin ideologi är konstruktivisten en ”folkets tjänsteman”, och kan därför förtjäna att kallas ”tjänare-lakej”.

Å andra sidan betraktar konstruktivismen hela livet som något evigt, som en praktisk och helt och hållet nyttoinriktad rörelse, grundad på materialistisk åskådning med en dialektisk metod. Den betraktar överhuvudtaget inte livet från den andra sidan, ur vilans, icke-rörelsens eller det statiskas synpunkt, utanför varje världsåskådning, från det icke-föremålsligas synpunkt, den försöker inte ens binda ihop dessa två sidor. Men i vår samtid spelar det icke-föremålsliga en mycket stor roll. Vilohemmen börjar ta allt större plats: som kurorter, som platser för bättring av alla de organiska skador som uppstått i kampen med metallen, i kampen med den yttersta materialismen, för att erhålla de förlovade, utlovade praktiska och nyttoinriktade tingen i den materialistiska himlen. 

Även den allra torftigaste logik skulle, om den observerade en person som skar upp sin kropp och sedan sydde ihop den, betrakta detta som nonsens.

Samma sak om folk hade försökt att gå över havet till fots, och trots att de en efter en drunknade, likväl skulle fortsätta att hoppa i och försöka gå över.

 Att uppnå den materialistiska himlen av ägodelar är något lika otänkbart som att vandra till fots över havet. Låt allt materialistiskt vara uteslutande fysiologiskt, låt allt psykiskt försvinna. En sådan materialism skulle vara sannare än den som söker efter sin välfärd, för en sådan psykisk materialism, vilken framställer och skiljer mellan det världsligt goda och det icke-goda, tänker i borgerliga bilder. 

Själva världens materialitet har inga bilder, för den är icke-föremålslig i sitt sätt att framträda. Till och med att definiera alla fenomen som materialistiska är en psykisk handling.

På så vis är alla handlingar fysiologiska. Om resultatet av olika irritationer och reflexer definierar någonting, så är detta något redan psykiskt, vilket blir en anledning till arbete under utforskandet av organismen och i klargörandet av de orsaker som framkallar den ena eller andra psykiska föreställningen.

I en sådan föreställning finns de bilder av abstrakta och praktiska saker som vi inte exakt kan beräkna och mäta med vårt medvetande, då själva detta medvetande redan är ett psykiskt element. Bilden räknar vi ut genom det som vi kallar material, men vi kallar inte materien material.

Hela striden om fastställandet av organismens rent fysiologiska arbete leder till denna slutsats, vilken jag i teorin förlägger till icke-föremålsligheten, det vill säga till det omedvetna. En akt av utomtidslighet, utan något löfte om frälsning. Medvetandet måste därför besegras genom sig självt (liksom det antas att ”kriget avskaffas genom kriget”).

Organismens rena arbete är ett arbete utanför medvetandet och utanför varje beräkning, icke-bildligt, icke-föremålsligt.

En neurasteni hos organismen framkallas genom psykiska föreställningar, vilka fysiskt förstör organismen, som dör.     


[1] En arshin är ett gammalt ryskt mått som motsvarar 71 cm. Ö.a.


Malevitjs artikel ”Ėkonomičeskie zakony” (1924) publicerades första gången på ryska i Dimitrij Sarab’janovs och Aleksandra Satskichs Kazimir Malevich. Zivopsi. Teorija (Moskva: 1993), s. 250–254.
Översättning: Hanna Kavalenka och Alfred Sjödin


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top