Sidebar Menu



Gatustridernas naturhistoria

Bidrag till grunderna för en mekanistisk historieuppfattning

av Paul Kammerer

Paul Kammerer (1880–1926) var en österrikisk biolog som prövade olika sätt att teoretisera den mänskliga historien som naturhistoria. I den bemärkelsen hör han till den långa tradition som dagens nymaterialister arbetar vidare med. Till detta nummer översätter vi en kort essä ur Menscheitswende från 1919.


Det mest förvånande med händelserna i Berlin är att man egentligen ingenstans kan se en tillräcklig grund för denna lidelse; att man vid dessa incidenter, som alla resulterat i svåra och sorgliga offer, inte ens kan få riktig klarhet i vad som var den yttre anledningen till dem.

ur Arbeiter-Zeitung, 28 december 1918.

När man eftersöker grunderna till en persons handling eller till en massrörelse, nöjer man sig oftast med att se närmare på det aktuella partiprogram som omfamnas av personen i fråga, eller av massornas ledare. Givet att man hyser tillit till deras subjektiva sannfärdighet, brukar man acceptera de motiv som där framkommer som de egentliga orsakerna till handlingen eller rörelsen i fråga.

Men ”bevekelsegrunderna” ligger alltid på ytan och skiljer sig avsevärt från de djupare orsakerna till en individuell rörelse eller massrörelse. För att ta reda på de senare drivkrafterna måste man, bättre än man hittills gjort, inse att människolivet – det enskilda livet likväl som samhällslivet – inte intar någon särställning i helheten av livsföreteelser här på jorden, utan bara kan bedömas utifrån allmänna biologiska mått.

Nödvändigheten av sådana objektiva måttstockar är som mest uppen­bar där de ytliga, personliga eller partipolitiska förklaringarna helt kommer till korta; eller där förklaringsförsök som utgår enbart från det mänskliga resulterar i förvirrande motsägelser, såsom är fallet med de nuvarande gatustriderna i Berlin och som var fallet med de tidigare gatustriderna i Sankt Petersburg.

”Den 6 december”, står det vidare i Arbeiter-Zeitung i anslutning till det stycke som citerades inledningsvis:

utbröt ett gatuslag mellan gardets trupper och en samling hemvändande; man har ännu inte helt klargjort varför det kom till skottlossning; och i­ngen av de båda sidorna har heller i efterhand hävdat att det alls skulle ha förelegat någon nödvändighet för skjutande, vilket ju är något man måste tänka över ordentligt innan man börjar med. Till slut blir förklaringen den gamla vanliga: det var ett missförstånd; det är bara det att sådana ”missförstånd” sker till priset av blodspillan och människoliv.

Två biologiska erfarenhetsområden ger oss de ramar inom vilka det som nu sker i den tyska huvudstaden kan infogas: det levandes periodicitet och dess masspsyke.

Att leva är att leva tillsammans. Det finns inga levande väsen som är osammansatta, som kan likställas med det livlösas minsta beståndsdelar. Även om det organiska inte består av några andra grundämnen än det oorganiska, är dess betydligt mer komplicerade uppbyggnad en förutsättning för dess ”organisering”; organisation kräver en mångfald som är sammanfogad på ett ordnat sätt. Redan den minsta byggstenen i ett självständigt liv, cellen, är uppbyggd av ännu mindre ”enheter”, och är således ingen ”elementarorganism”. En mer ”högtstående” levande varelse består av miljarder sådana i sig redan högkomplicerade celler. Här lever och verkar cellerna i ”vävnadens” hårt sammanslutna förbund, som i sin tur kommer samman i ”organen”, och av sådana organ består ”individen”. Cellens urbild existerar emellertid också ”enskilt”. Miljarder cellindivider (urdjur, urväxter) vimlar runt i en enda droppe. Den enskilda cellen delas; en urvarelse blir två, som när tiden är inne delas på nytt. Och om celldelningen inte är fullständig, fortsätter delprodukterna (från de tillväxande cellerna) att hänga ihop och bildar så en flercellig organism.

Att den ”ensamma” cellen har en ”själ” och, som denna själs uttryck, en ”vilja”, framgår klart genom en enkel observation: hunger och kärlek driver den encelliga urvarelsen liksom den flercelliga levande varelsen. Vad sker med detta viljestarka cellpsyke i cellernas kamratförbund? Går det under? Uppgår det i massviljan?

Varken det ena eller det andra. Helhetssjälen och dess vilja är förvisso ett resultat av cellsjälarna, men inte ett resultat som uppkommer genom enkel addition – inte någon enkel summa, utan en produkt som är ett resultat av många antagonistiska och synergistiska själskrafter. I detta psykiska resultat går det lika lite att identifiera några elementarpsyken som det går att identifiera kraftparallellogrammets komponenter utifrån den diagonalt löpande resultantkraften. Det som en kringflytande blodcell, könscell, muskelcell eller nervcell ”vill” är (åtminstone skenbart) skilt från vad den organiserade och individualiserade cellstaten i sin helhet vill, vars delar de utgör. Cellviljorna tar visserligen ut varandra i den flercelliga varelsens helhetsvilja, men detta sker utifrån delvis motstridiga intressen, av vilka vart och ett, om de skulle bli allenarådande eller få före­träde, skulle kunna bli ödesdigert för helheten.

En stat bestående av individer som rör sig självständigt innebär ytterligare en högre nivå av komplexitet jämfört med den stat som består av sammankedjade celler. I övrigt råder samma relationer: liksom vi kan uppfatta personen som en cellstat, eller – kanske bättre uttryckt – som ett cellfolk, kan vi omvänt uppfatta personstaten eller ännu bättre nationen som en organism som visserligen är sammansatt av enskilda individer, men som ändå är enhetlig. Liksom vidare cellfolkets cellkamrater alla är släkt med varandra eftersom de alla kommer från samma enskilda cell (den befruktade äggcellen), gäller detta också för nationalstatens folkkamrater: i slutänden går de tillbaka på ett enhetligt, eller ett till enhet sammansmält, ursprung.

Liksom cellernas viljeyttringar, förbundna i personen, förkroppsligas i hela individens viljemässiga enhet, måste också personernas viljeyttringar – borde man inse – förtätas till målmedveten enhet. Blodsgemenskapen, vare sig den råder mellan individuella celler eller mellan individer bestående av celler, torde vara gynnsam för upprättandet av en sådan enhet; det embryonala sammanhanget torde genom det nedärvdas kraft underlätta samklangen.

Om någon sådan etableras eller inte kan vi inte veta; vi har ju i folkförbundet samma underordnade roll som cellen har i vävnadens förbund. Oförmöget att svinga sig upp och inta helhetspsykets utkiksplats, ges vårt enskilda psyke ingen omfattande kringblick. Att det finns ett nationellt helhetspsyke som är sammansatt av personpsyken av samma folk förblir ett antagande,[1] genom analogin med personens helhetspsyke som utan tvivel består av en sammanfogning av cellpsyken, låter sig detta antagande rättfärdigas. Om jag därmed i viss mån rör mig i det ”psyko-­lamarckska” tankesättets banor (bekant framför allt genom August Pauly), ska det betonas att det främst handlar om språkliga uttryck; oaktat detta bör föreställningen om en samling ”själsliga” krafter förstås helt mekanistiskt, liksom själens väsen.

Givet allt detta kan den tankegång vi här utvecklat bidra till en ungefärlig föreställning om vilken beskaffenhet och förmåga en sådan helhetssjäl måste ha: jämfört med den enskilda cellen måste det i alla fall röra sig om något mindre differentierat, förhållandevis ickespecialiserat. Det är inte helt det samma som något lågt, eller lägre stående. Men helhetsfunktionen byter den fint utvecklade ensidigheten i nerv-, tarm- eller bindvävscellfunktionen mot fördelarna och nackdelarna med mångsidighet. Mångsidigt kunnande är i sig aldrig så fulländat som det ensidiga; det senare rymmer möjligheter som är ouppnåeliga för det förra – ett bredare utbud av möjligheter, men var och en av dem förblir i sitt förverkligande ett brottstycke. Vad som här kan sägas om cellsjälen i jämförelse med den flercelliga personen kan utan inskränkningar överföras på en jämförelse mellan personsjälen och det månghövdade folkets själ.

Här liksom där låter sig den enskilda viljan i jämförelse med helhetsviljan inte utan vidare bedömas i termer av ett ”högre–lägre”: helhetsviljan har större volym, genomför mer; men är också mer riktningslös, uträttar mindre i relation till ett bestämt mål. Helhetsviljan är starkare, men mindre målmedveten än den enskilda viljan, vilken strävar efter specifika mål men är oförmögen att utveckla en makt som uppnår några av dessa mål genom att segra i en tävlan mot konkurrerande motsatta strävanden i det inre eller i en kamp mot blinda mekanistiska motstånd i det yttre. Den enskilda viljan är rörligare än massviljan, men den orörligare massan är också tyngre; dess tryck och vikt kan slutföra ett arbete som massans lättare partiklar inte förmår. I samma utsträckning som massan växer, tilltar också svårigheten att organisera den – det vill säga: den blir svårare att genomtränga för den ande som är inneboende i dess delar; därför fun­gerar sannolikt de enskilda cellernas ”organoider” (cellkärnan, pulserande vakuoler, etcetera) säkrare och är bättre skyddade mot störningar än den flercelliga kroppen; och denna är i sin tur pålitligare än myndigheterna, i sin egenskap av organ i en stat som härbärgerar många ”själar”…

Helhetsviljans förvirring, dess inkonsekvens jämfört med den mycket mer konsekventa (men därmed inte på högre vishetsnivå stående) elementarviljan utgör på folkpsykets område en förklaringskomponent till händelserna i Berlin. Det är nödvändigt att därtill foga en andra komponent. I ledarartikeln i Arbeiter-Zeitung den 7 januari 1919 läser vi följande:

Detta är vad som hände under dessa två dagar i Berlin, vilka har visat oss denna stora stad, en gång berömd för sin nykterhet och saklighet, omskakad av lidelser. Utifrån förnuftsgrunder låter sig inte mycket göras åt en sådan lössläppt extas; det är en andarnas vildjäsning, och den leder till explosioner, oavsett anledning och oavsett hur liten och obetydlig denna anledning framstår i relation till den skakande realiteten i ett krig mellan arbetare.

Varifrån kommer denna explosiva vitalitet, detta översvämmande temperament i en stad full av svala förståndsmänniskor? Det är samma massuppbåd, samma brusande ström, samma livsorkan som vid vissa tillfällen bryter ut bland flyttfåglar eller nomadfolk. Samma uttryck av livets pendelsvängningar som i en obrottslig lydnad mot eviga fysikaliska lagar svänger lika långt åt båda sidor. Om pendeln till exempel under en tid svängt alltför långt bort från den borgerliga mitten i riktning åt höger, ut i feodalismens, militarismens och imperialismens område, är det tvunget att den under lika lång tid svänger lika långt ut åt vänster, ut i socialismens, spartakismens och bolsjevismens område, för att till sist sjunka ner i den borgerliga mitten (vilket alla hittillsvarande revolutioner ger exempel på). Om pendeln på historiens klocka under lång tid rört sig in i fredens regioner och om inget bromsar den, kommer dess tillbaka­svängning in i krigets regioner att bli desto häftigare och snabbare. I denna sistnämnda sektor av pendelns bana befinner vi oss fortfarande; stridens psykos är ännu inte övervunnen. Även om detta inte längre gäller för vissa skikt av enskilda psyken, skakas masspsyket fortfarande av en krigisk återfallsfeber. Liknelsen sträcker sig in i folkpsykets minsta detaljer: vi österrikare förhöll oss redan från början, när vi började svänga åt ”höger”, relativt ljumma jämfört med den preussiska begeistringen för kriget; när själens pendel nu svänger åt ”vänster” avreagerar vi oss i värsta fall genom ordstrider och sporadiska örfilar på spårvagnen, i saluhallen eller på polisstationen. Det preussiska psyket kräver däremot de nu välbekanta maskingevären och de i fält så uppskattade handgranaterna.

Den enskildes målinriktade vilja finner inget förnuft i sådana företeelser, utan ser det ödesdigra däri och manar till omvändelse; helhetens svårrörliga vilja förmår emellertid inte hoppa över något, utan måste med en tidsligt reglerad ihållande rörelse följa pendelns och periodicitetens lagar; denna rörelse genomför den med fruktansvärd obeveklighet. Naturligtvis är pendeln, som rör sig endast i ett plan, en alldeles för enkel modell för denna ofria vilja; vi måste föreställa oss ett slags sfärisk pendel. Lika otillräcklig är bilden av en tvådimensionell vågrörelse för att uttrycka upp- och nedgången hos viljans våg: bättre är bilden av en tredimensionell spiralrörelse, där varje varv visserligen för oss tillbaka till början, men också ett stycke längre ner och en bit framåt.

Jag är inte den förste att använda den periodiska lagmässigheten hos pendel- eller spiralrörelsen som förklaringsgrund för historiens förlopp: bland andra har historikerna Kurt Breysig[2] och Friedrich Stromer von Reichenbach[3] ställt upp en lång rad lagar enligt vilka motsatta extremer avlöser varandra i mänskliga massors rörelse- och utvecklingsriktning. Pendelns lagar utsträcker sig till allt mänskligt viljande och kunnande: naturvetenskapliga tidsåldrar avlöses av humanvetenskapliga, upplysning följer på vidskepelse, teknik på mystik. Detta är ingen banalitet som att det på sol följer regn. Eller snarare, inte heller detta är någon självklarhet (uttorkade områden!) utan när så sker är det uttryck för en universell periodicitetslag.

Huruvida det rör sig om en lag eller inte behöver inte bekymra oss vidare här. I flera tidigare artiklar har jag betonat att vi kan behärska naturlagen på ett sätt som är i enlighet med den; inte i strid med lagen utan genom den, så att säga med dess egna vapen, kan vi besegra den. Oavsett om den mänskliga viljan är fri, halvfri eller hjälplöst och restlöst bunden, och helhetsviljan än mer ofri än den enskilda viljan: tekniken visar hur vi kan få naturen i vårt våld. Och om vi kan få den icke-levande naturen i vårt våld, varför då inte också vår egen natur? Varför skulle vi inte till slut kunna organisera ”helhetsviljan” på ett sådant sätt att vi kan se och handla i enlighet med dess ande, efter att redan ha genomträngt den med vår ande? Liksom klockans pendel kan fångas upp; liksom den – redan innan mitten, då den alltid möter ett motstånd – kan stötas bort och omvandlas till en obeveklig hammare, alltså utan att den genomlöpt hela sitt förlopp, och så kan dess pendling omformas till en stötande kraft: på samma vis vore det möjligt att reglera också livspendeln, så att den aldrig mer behövde delta i den nedriga amplituden utan istället oupphörligt hamrade på i framstegets smedja. –

I analogin mellan verkan av de psykiska massornas vilja och gravitationsverkan hos en död massa, liksom mellan de historiska svängningarnas och pendelsvängningarnas lagar, tycks det mig som om vi har användbara ansatser för att gå vidare från en uteslutande ”materialistisk historieuppfattning” till en ”mekanistisk historieuppfattning”. Historievetenskapen skulle därmed gå samma väg som naturvetenskapen och världsåskådningarna, då de finslipades från grov, ensidig materialism till mekanism. På livets liksom på kunskapens område har vi blivit allt för mycket av materialister; det är nu vår föresats att inte bara bli läromässiga mekanister, utan mer bestämt handlingens mekanister, som med en medveten plan för in historiens maskineri på rätta spåret.


[1]Se vidare om detta problem: Gustave Le Bon, Psychologie der Massen. Översatt till tyska av Rudolf Eisler. Philosophisch-soziologische Bücherei, Band II, Leipzig, Verlag Alfred Kröner. [På svenska: Massans psykologi. Stockholm: Bonniers, 1912. Ö.a.] Rudolf Goldscheid, Zur Ethik des Gesamtwillens. Leipzig 1902. Rudolf Goldscheid, Reine Vernunft und Staatsvernunft. Anzengruber-Verlag, Leipzig-Wien 1918.

[2]Kurt Breysig, Der Stufenbau und die Gesetze der Weltgeschichte. Georg Bondi, Berlin, 1905.

[3]Friedrich Freiherr Stromer von Reichenbach, Länder-, Völker-, Menschheits- und Weltgeschichte. Martin Mörikes Verlag, München 1913. Friedrich Freiherr Stromer von Reichenbach, Deutsche, verzaget nicht! Hans-Sachs-Verlag, München-Leipzig, hösten 1914. (Detta monumentala huvudverk har på grund av kriget ännu inte utkommit.)


Ur Paul Kammerer, Menschheitswende. Wanderungen im Grenzgebiet von Politik und Wissenschaft (Wien: Verlag ”Der Friede”, 1919). Översättning: Christian Nilsson


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top