Sidebar Menu



För den intellektuell-materiella produktionen av kommunistisk kultur kämpar vår konstruktivism!

av Aleksej Gan

Aleksej Gan (1893–1942) var en rysk konstnär och teoretiker. I konsthistorien är han känd som en av grundarna till konstruktivismen.


Före den proletära revolutionen bearbetade den som tog sig an rumslig-konstruktiva problem materialen på ett slumpmässigt sätt.

Såväl det anhopade materialet som själva arbetet upplöstes i detaljer och saknade en varaktig, väl underbyggd grund.

Allting betraktades med ett snävt professionellt synsätt, vilket gjorde att arbetet på ett konstnärligt plan förlorade förankringen i verkligheten.

Arbetet förblev oavsiktligen inneslutet i experimentella lekar, projekt förlades medvetet ”utanför det verkliga livet”.

En övergång till verkliga experiment i själva livet måste ske.

Projekten får inte vara abstrakta, utan arbetet måste utgå från de konkreta uppgifter som den framväxande kommunistiska kulturen har ålagt oss.

Kommunismen är i allt väsentligt dynamisk och dess första och mest grundläggande uppgift är att förverkliga en systematisk karaktär och en medvetenhet i massornas alla samhällsekonomiska verksamheter.

Eftersom kommunismen förnekar och omkullkastar de gamla levnadsvillkoren, förhindrar den med nödvändighet att den förgångna arkitekturens vanskapta former bevaras och godtar inte estetisering. Kommunismens revolutionära förändring av produktionsförhållandena samt av själva produktionen kommer att uppställa andra villkor för industrin och förse den med teknisk energi, och först då kommer den kapitalistiska erans ”pärlor” att blottläggas till det yttersta, det vill säga fördömas oåterkalleligt.

Vem accepterar då kommunismen som sin konstruktör?

Den estetiserande arkitekten?

Naturligtvis inte.

I den framtida kulturen tillhör de rumslig-konstruktiva anläggningarna konstruktivisterna.

Innan konstruktivisterna närmar sig förfärdigandet av byggnader, måste de förfärdiga sig själva. De måste ha som målsättning att av sig själva framställa kvalificerade konstruktivister och först därefter ta sig an sin allvarliga samhällsgärning.

Konstruktivismens mest grundläggande konturer går ofta förlorade i samhällslivets övergående former och formerna för dess materiella uttryck, då verkligheten inte lyckas frambringa de dialektiskt tänkande och kunniga hantverkare som skulle klara av att materiellt formge föränderligheten och dess konkreta innehåll.

Om det krävdes ett slags förevigande i förgångna byggnader, att de restes på jordens yta för att då och för all framtid tjäna samtliga kommande generationer som en tom symbol för det eviga, så ingår i konstruktivismens uppgift andra praktiska överväganden.

Vi måste lära oss att bygga på ett sådant vis att dynamiken hos den färdiga produkten inte blir en abstrakt-illusorisk dynamik ägnad att göra visuellt intryck, utan en konkret rörelses sanna dynamik.

Vad betyder detta?

Det betyder att om kommunismen idag kräver byggnader för idag, måste den påminnas om att den i morgon på nytt kommer att kräva en ny form. Denna form måste skänkas åt kommunismen så att gårdagens krav inte märks utan kompletteras av och kompletterar de nya.

För att kunna bygga för idag måste konstruktivisten alltså i själva verket känna till vad kommunismen är och vad den kommer att kräva i morgon.

Hur tar man sig an ett sådant arbete?

Konstruktivisterna säger: ”den ändamålsenliga konstruktiviteten”.

I den återfinns den konstruktiva ändamålsenlighetens och den ändamålsenliga konstruktivismens innersta väsen.

Endast genom fullständig kunskap om principerna för det kommunistiska ekonomiska systemet och tillägnande av övergångsperiodens (den från kapitalism till kommunism) ekonomi, blir det möjligt att på ett medvetet sätt behärska de egenskaper som krävs för det konstruktivistiska byggandet.

På så sätt måste ändamålsenligheten förstås med utgångspunkt i kommunismens organiska egenskaper och normer å ena sidan, och i ett medvetet närmande till det industriella materialet å den andra.

Kapitalet försökte att organisera den borgerliga kulturen. Kapitalet var kund. Konst och teknik uppfyllde dess krav. Under dessa antagonistiska levnadsförhållanden härskade slumpen. Även den kapitalistiska stadens former, det vill säga dess arkitektur, var slumpartad.

Det är tydligt att den proletära revolutionen, genom att radikalt ha förändrat samhällsförhållandena, ofrånkomligen har förändrat även formerna för de yttre uttrycken. Att utgå från de förhållanden som är förknippade med levnadssättet i det kapitalistiska systemet, med dess fatalism, kaos och viljelöshet, är en omöjlighet, det vore felaktigt.

Ändamålsenligheten bör betraktas från den proletära revolutionens synpunkt sådan den för närvarande är.

För detta är det nödvändigt att parallellt med fackämnen även studera kommunismen, och konstnärligt uttyda både dess tillkomstformer och karaktären hos dess därpå följande utveckling.

Den ideologiska delen måste gå hand i hand med den formella sidan, det vill säga oskiljaktigt sammanflätade i varandra.

Ett verkligt deltagande i livet är absolut oundgängligt.

Låt vara att projekten under lång tid kommer att bestå av experimentell verksamhet, eftersom allt måste vara underbyggt, såväl formellt som konstnärligt. Arbetet kommer då inte att fastna i de teoretiska slutsatsernas återvändsgränder. I ett allvarligt laboratoriearbete blottläggs otvivelaktigt en hel rad naturvetenskapliga upptäckter av den kommunistiska kulturens verkliga krav.

Den ideologiska delen måste vägleda den konkreta praktiska verksamheten och den experimentella praktiska verksamheten kommer tveklöst att korrigera och utjämna den ideologiska.

Fram till nu har människan byggt monumentala konstnärliga ”verk” eller enkla hyreskaserner.

Ordet ”monumentalitet” har för övrigt blivit så uttjatat och banalt att det inte kan fastställa de nya kommunistiska byggnadsverkens uppgifter. Dess innehåll är mättat med värderingar och kröns av estetiken.

”Hyreskaserner” byggdes enligt bytesekonomins princip. Slumpmässigt, efter marknadens effekter, dekorerades de antingen efter den enskilde ägarens eklektiska nycker eller ikläddes de spekulativt efter konstruktörens nycker ett slags halvstil, men allt som oftast moderniserades de. I Amerika mångfaldigades de matematiskt, uppskjutande på höjden i luftrummet. Tektoniken är den första disciplinen med hjälp av vilken konstruktivisterna försöker upphäva okunskapen och godtycket hos det kapitalistiska systemets arkitekter.

Tektonik

Tektonik, eller tektonisk stil, är stöpt ur och formas av å ena sidan själva kommunismens karaktär, å andra sidan en ändamålsenlig användning av industriellt material. Ordet tektonik är taget från geologin, där det används för att definiera utbrott ur jordens kärna.

Tektonik är en synonym till det organiska, till ett utbrott ur det innersta väsendet.

Tektoniken som disciplin leder konstruktivisten i det praktiska arbetet till en syntes mellan det nya innehållet och den nya formen. Konstruktivisten måste vara en marxistiskt skolad människa, som helt och hållet har gjort upp med konsten och verkligen trängt in i det industriella materialet. Tektoniken är konstruktivistens ledstjärna, hans eller hennes hjärna i experimentell och praktisk verksamhet.

Konstruktivismen utan tektonik är som en tavla utan färg.

Faktur

Det är omöjligt att närma sig definitionen av faktur ur en målares synpunkt. Vi måste närma oss fakturen materiellt, utan att lägga in tidigare kunskap i förståelsen av den. Förståelsen av faktur bör ges en ny definition och för detta ändamål måste vi fastställa hur faktur förstods före oss och vad faktur i själva verket är. När vi undersöker förståelsen av faktur bör vi utgå från material i största allmänhet.

Låt oss ta gjutjärnet, ett industriellt material, som exempel.

För att kunna utvinna något ur järnet krävs en komplex industriell process.

Järnet smälts, det vill säga förvandlas till en het, flytande massa som därefter hälls i en form, smärglas eller kapas, för att sedan hamna i en svarvstol, varefter det är möjligt att säga att järnet har blivit till ett föremål. Hela denna process är faktur, materialet omarbetas alltså i sin helhet och inte bara på ytan.

Med material menas här råmaterial. Att använda materialet ändamålsenligt innefattar att välja ut och bearbeta det, och faktur finns även i själva bearbetandets natur. Mer exakt är faktur det omarbetade materialets organiska tillstånd eller dess organisms nya tillstånd. Faktur har i egenskap av fackord använts på olika sätt.

Faktur är en påminnelse om det faktum att en kropps innersta väsen utgörs av dess materia.

Hos oss bevaras denna innebörd.

Materialet är kroppen, materian. Förvandlingen av en given råvara till ett eller annat tillstånd påminner oss om dess ursprungstillstånd och underrättar oss om möjligheterna som följer på förvandlingen. I den mån vi förvandlar och omarbetar ett material, arbetar vi med dess faktur. Med utgångspunkt i detta kan den andra disciplinen formuleras enligt följande: Faktur är att medvetet välja ut material och att använda detta på ett ändamålsenligt sätt, utan att vare sig hindra konstruktionens rörelse eller begränsa dess tektonik.

Konstruktion

Konstruktion ska förstås som konstruktivismens syntetiska funktion. Om tektonik inkluderar ett förenande av det ideologiska och det formella och som ett resultat av detta skapar en enighet i tanken, medan faktur är materialets tillstånd, frilägger konstruktionen själva processen att anlägga en byggnad. Alltså har vi den tredje disciplinen – den som utformar intentionen genom ianspråktagandet av det genomarbetade materialet.

Efter att ha formulerat dessa tre discipliner stämmer konstruktivisterna upp i den andra parollen:

”Leve det kommunistiska uttrycket för materiellt anläggande!”

Den kommunistiska staden utgör deras orubbliga mål.

Våra samtida kapitalistiska städer utgjorde tillsammans med den provinsiella småborgerlighetens trivsamma städer kontrarevolutionens trogna bundsförvanter i egenskap av materiell-tekniska samhällsorgan.

Den sovjetiska kommunismens erfarenheter visade inte bara att den kapitalistiska staden inte rymde ens de mest räddhågsna tecken på revolutionär ombyggnad, utan att den dessutom motverkade ombyggnadens framfart!

Den kapitalistiska stadens futtiga och klumpiga byggnader var trånga och hade inte plats för den sovjetiska statsapparatens operativa krav. Precis som dess gator och torg inte uppfyllde de rumsliga förutsättningarna för massevakuering eller för hopträngda folksamlingar.

Såväl det inre som det yttre innehållet i den borgerliga staden är till sin eklektiska arkitektoniska form ytterst subjektivt och tendentiöst.

Det privata ägandets kännetecken blir allt mer påtagliga för varje steg.

Byggnadernas brist på proportion, gatornas slumpartade mått, torgets decentralisering, stadens utspridning över ett oändligt antal små självständiga stadsdelar – allt detta försvårar klarläggandet av stadens logik och strukturen hos dess teknik och ekonomi.

I dess skyltfönster, på dess illustrationer, reklamtavlor och gatuskyltar finns en mångfald av anslag, men detta gör inte staden organiserad.

I absurda rader av hus, mest påminnande om volymenheter, samlas helgedomar över den förhärskande religionen och konsten, minnesmärken över och andra materiella attribut för det fördärvliga samhället, som förgiftar ungdomen med sin andlighet.

Det mänskliga medvetandet måste organiseras och de revolutionära aktörsgrupperna och de arbetande massorna förmås att se denna vanskapthet, lika enkelt och naturligt som de ser oordningen i sina egna lägenheter.

Den kommunistiska staden under konstruktivisternas planutveckling är ett första steg på denna väg.

Utan att på förhand upplysa om sina fantasibilder av den kommunistiska staden, längtar konstruktivisterna nu efter att få föra ut sina utvecklingsplaner ur ateljéerna och ut på gatorna för att inlemma samtliga medborgare i den proletära republiken i denna stora och gemensamma angelägenhet.

Bara på så sätt kommer det att vara möjligt att skapa en tydlig föreställning hos medborgarna om den allmänna samhälleliga egendomen.

När vi tar itu med svaret på frågan om de kommunistiska uttrycken för det materiella anläggandet måste vi orientera oss.

Först och främst bör hänsyn tas till erfarenheterna från de fem år under loppet av vilka den proletära revolutionen som ett första steg i den kommunistiska omvälvningen har förändrat den kapitalistisk-borgerliga staden.

Därefter bör läggas märke till hur NEP på nytt restaurerar den, och så vidare.

För allt detta arbete har konstruktivisterna också utarbetat ett system:

Den första planen – en plan för definitionsarbete: 1) Vad måste göras för tillfället? 2) Vem kan delta i arbetet? 3) Vilka styrkor och grupperingar finns just nu? 4) Vad har revolutionen givit? 5) Vilka försök har gjorts? 6) Upplysningar om nutida städer och städer i det förflutna. 7) Byggmate­rial. 8) Påbörjande av en kommunistiskt orienterad ombyggnad av staden.

När arbetet organiseras under rådande förhållanden står det helt klart att konstruktivismens första åtgärd kommer att vara ett slags renande.

Den borgerliga staden måste monteras ned. Detta är en ytterst komplicerad uppgift.

I fyra år raserade och förstörde vi, men vi kunde inte på ett organiserat vis undanröja det borgerliga eller nå fram dit vi var tvungna i produktionen.

Utvecklingsplaner för stadens torgytor, varje enskild stadsdel, och slutligen luftrummet, tektonik i omfattande utsträckning, materialens faktur och konstruktion av byggnader – detta är de huvudsakliga arbetsuppgifterna för konstruktivismen, den som har uppenbarat sig på den proletära, för kommunismen aktivt och medvetet kämpande, revolutionens klara himmel.

Konstruktivisten har emellertid även andra uppgifter.

Att skapa ett system för formgivning av saker i allmänhet.

Det förflutnas dualistiska och tvetydiga kultur delade upp allt i det rena och det tillämpade. Den rena konsten och den tillämpade, den rena vetenskapen och den tillämpade, och så vidare i två parallella hierarkier, i vilka samtliga företeelser kan ställas upp enligt detta dualistiska uppdelningssystem.

Vetenskapens, konstens och filosofins rötter i samhället förbisågs på grund av de lärda professorernas illvilja och kortsynthet. Idéer, skulle det visa sig, svävade fritt i luften i väntan på att den gudomliga inspirationen från tid till annan skulle sänka sig ned över utvalda vetenskapsmän och konstnärer på den syndiga jorden. Eftersom denna syndiga värld inte slog dank, utan arbetade, uppstod också denna tudelning.

En proletärernas revolution ”genomfördes” av ”de vita djävlarna”. Och hur underligt det än kan tyckas så genomfördes den så väl att de i luften svävande idéerna inte längre kunde hitta sina frivilliga och den gudomliga inspirationen inte längre vågade vidröra jorden.

Nu är det slut med det rena och det tillämpade!

Tiden är inne för det samhällsnyttiga.

Genom att organisera människor i arbete påbörjas en medveten produktion av intellektuell-materiell kultur. En allmännytta tas i drift, med följden att föremål som tidigare endast har haft praktisk betydelse, kommer att träda i samhällets tjänst.

Teknisk utrustning som kräver kolossal levande mänsklig kraft för att organisatoriskt kopplas till och förstärka produktionen blir en automatisk förlängning av samhällsapparaten.

De materiella arbetsmedlen får inte bara existera för sig själva, utan även de måste konstrueras enligt konstruktivismens gemensamma plan.

Att inrätta ett system för formgivning av föremål innebär att genom­föra en lång rad praktiska experiment med utgångspunkt i samhällsnyttans grundvalar.

Systemet måste dessutom utarbetas enligt en formell produktionsplan.

Konstruktivisten Rodtjenko, till exempel, förklarar en av sina erfarenheter av den rumsliga konstruktivismen och skriver:

– ”De senaste konstruktivistiska konstruktionerna utarbetade jag synnerligen experimentellt, uteslutande för att sammanbinda konstruktören med lagen om de tillämpade formernas ändamålsenlighet och deras naturenliga sammanfogande, men också för att visa på en universalism, att det av en och samma form kan konstrueras alla möjliga konstruktioner, system, gestalter och tillämpningar.

I dessa arbeten, i det som verkligen är konstruktioner, har jag ställt upp det absolut mest nödvändiga villkoret för den framtida industrins konstruktör. –

Inget slumpartat, inget ogenomtänkt”, ”allt utmynnar i ett universellt initiativ – att förenkla, att förena”.

Inget slumpartat, inget ogenomtänkt, av okritisk smak eller estetiskt godtycke. Allt måste vara tekniskt meningsfullt och funktionellt.

På så sätt skiljer sig vår konstruktivism, alltså den konstruktivism som har uppstått i ryska SFSR, påfallande från den konstruktivism som det talas om i väst och med vilken Konstens vänsterfront har kontakt.


Ur Aleksej Gan, Konstruktivizm (Tver: Tverskoe izdatel’stvo, 1922). Översättning: Christoffer Stanek. Av tekniska skäl skiljer sig formgivningen i denna digitala publicering jämfört med den tryckta.


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top