Sidebar Menu



Reflektioner över teknokratin, nationalsocialismen, Sovjetunionen och några andra saker

av Simone Weil

Simone Weil (1909–1943) var en fransk filosof som delade sin tid mellan politiskt tänkande och revolutionär verksamhet. På svenska har h:ström tidigare utgivit den korta skriften Om de politiska partiernas allmänna avskaffande (2014).


Det följande är inte mer än ett par idéer, kanske vågade, säkert kätterska i förhållande till ortodoxa teorier, framför allt ämnade att främja aktivisternas tankeverksamhet.

Vi lever enligt en teori som är formulerad av en stor man, så mycket är klart, men av en stor man som dog för femtio år sedan. Han skapade en metod: han tillämpade den på sin tids fenomen: han var inte förmögen att tillämpa den på dagens fenomen.

Förkrigstidens aktivister kände behovet av att tillämpa den marxistiska metoden på den nya form kapitalismen hade antagit under deras epok. Lenins lilla häfte om imperialism vittnar om sådana bekymmer, för vilka aktivisternas vardagliga förehavanden olyckligtvis inte lämnade mycket utrymme.

För vårt vidkommande representerar Marx, i bästa fall, en doktrin, men oftast bara ett namn som man kastar på motståndaren för att pulverisera denne, nästan aldrig en metod. Marxismen kan emellertid bara överleva som en analysmetod som varje generation använder sig av för att definiera sin epoks grundläggande fenomen. Men det tycks som om våra kroppar lever ensamma i denna nya häpnadsväckande period, som förnekar alla tidigare förutsägelser; och som om våra sinnen fortsätter att röra sig i, om inte tiden för den första internationalen så i alla fall förkrigstiden, det revolutionära CGT:s och det ryska bolsjevikpartiets tid. Ingen försöker definiera vår samtid. Trotskij sa med tydlighet, och upprepade ett flertal gånger, att kapitalismen sedan 1914 har trätt in i en ny fas, en nedåtgående sådan; men han hade aldrig tid att berätta vad han verkligen menade med det, inte heller på vad han baserade det. Man kan inte förebrå honom detta, men det avlägsnar allt värde från hans utsaga. Och ingen har, såvitt jag vet, gått längre.


För lite mer än två år sedan utkom en bok i Tyskland, en bok som gjorde tämligen stort väsen av sig, med titeln Das Ende des Kapitalismus; författaren, Ferdinand Fried, tillhörde den kända tidskriften Die Tat, som länge har förordat en statskapitalism, en stängd och riktad ekonomi med en diktatur understödd av både fackliga organisationer och den nationalsocialistiska rörelsen. De revolutionära gav knappt någon uppmärksamhet åt Frieds verk och bedömde det som medelmåttigt; felet de gjorde var att leta efter ett koherent system; och värdet hos boken, betraktad som enskilt dokument, gick dem obemärkt förbi. Det väsentliga i boken är idén om byråkratins makt. Det är inte längre kapitalägarna – de som äger verktygen – som styr företaget. Tack vare aktieägande är ägarna många, och de få stora aktieägare som styr dem är framför allt upptagna med finansiella förehavanden. De som styr själva företaget – administratörer, ingenjörer, olika sorters tekniker – är, med vissa undantag, inte ägare utan löntagare; det är en byråkrati. Parallellt har statsmakter över hela världen i allt större utsträckning koncentrerats i händerna på en byråkratisk apparat. Slutligen är arbetarrörelsen i händerna på en facklig byråkrati. ”Idag är vi praktiskt taget underordnade den fackliga byråkratin, den industriella byråkratin och statsbyråkratin, och dessa tre byråkratier liknar varandra så mycket att de är utbytbara mot varandra.” Slutsatsen blir att vi måste organisera en ekonomi som är stängd, styrd av denna trippla byråkrati som är förenad i ett och samma organ. Fascismen har samma program, med den skillnaden att fascismen krossar den fackliga organiseringen och skapar fack som är direkt underordnade statsapparaten.

I Amerika talar man numera mycket om en ny teori som kallas teknokrati; som namnet låter antyda handlar den om ett nytt slags ekonomi som inte skulle låta sig kastas hit och dit av konkurrensens nycker, men som inte heller skulle vara, som socialisterna vill, under arbetarnas kontroll, utan i stället skulle den styras av tekniker, tillsatta av en form av diktatur. Denna nya ekonomis former, fördelningspolitiken, valutan baserad på ”samlad energi”, allt detta är enbart detaljer.

Det väsentliga är den idé som, sägs det, på senare tid har bekymrat alla amerikaner, om att byta ut den kapitalistiska klassen mot en annan styrande klass, som inte skulle kunna vara någon annan än den industriella byråkrati som Fried hänvisar till.

Denna helt nya strömning av tankar, specifika för efterkrigstiden och utvecklade tillsammans med den nuvarande krisen, borde få oss att undersöka vad den industriella produktionsprocessen blivit i vår tid. Och vi borde erkänna att de två ekonomiska kategorier som Marx utvecklade, kapitalister och proletariat, inte längre räcker för att förstå produktionssättet. Kapitalisterna blir mer och mer frigjorda från själva produktionen för att kunna fokusera på det ekonomiska kriget. Den förste oljekungen, Rockefeller, vann sin överlägsenhet genom ett fynd av industriellt slag, oljeledningarna; den andre, Deterding, blev Rockefellers lycklige konkurrent enbart tack vare börsklipp och finansiella manövrar. Den successionen är symbolisk.


Kast eller klass, byråkratin är en ny faktor i den sociala kampen. I Sovjetunionen har den förvandlat proletariatets diktatur till en självförvaltande diktatur, och som utifrån detta styr revolutionära arbetare över hela världen. I Tyskland är den däremot allierad med det finansiella kapitalet för att tillintetgöra de bästa arbetarna. Man kan säga att i inget av dessa fall har byråkratin spelat en oberoende roll; men så länge feodalismen varade, var även bourgeoisien tvungen att alliera sig med de förtryckta klasserna mot byråkratin, eller med byråkratin mot de förtryckta klasserna. Det som är allvarligt är att arbetarna inte organiserar sig självständigt någonstans. Kommunisterna lyder under den ryska byråkratin, som idag är lika oförmögen att spela en progressiv roll i resten av världen som den franska bourgeoisien var efter Thermidor, då de hade krossat de sansculotter vilkas stöd de tidigare hade haft. De reformistiska arbetarna är i händerna på den fackliga byråkratin, vilken liknar den industriella byråkratin och den statliga byråkratin som en vattendroppe liknar två andra vattendroppar, och som mekaniskt klumpas ihop med statsapparaten. Anarkisterna undkommer byråkratins inflytande enbart för att de inte vet någonting om den metodiskt organiserade aktionen. Inför denna situation verkar polemiken mellan de oppositionella kommunisterna, de fackliga revolutionärerna, etcetera, minst sagt sakna all form av relevans.

Kommunisterna anklagar socialdemokraterna för att vara ”fascismens förkämpar” och de har hundra gånger rätt. De berömmer sig för att vara ett parti som förmår att bekämpa fascismen, och de har olyckligtvis fel. Inför det fascistiska hotet uppstår en fråga för aktivisterna. Är det möjligt att organisera arbetarna i ett land vilket som helst, utan att organisationen så att säga ger upphov till en byråkrati som direkt underordnar organisationen under antingen statsapparaten eller Sovjetunionen.

Den mörka komedi som socialdemokratin och den kommunistiska internationalen under den senaste tiden har spelat upp, på bekostnad av det tyska proletariatet, visar att frågan är brådskande, kanske den enda fråga som betyder någonting just nu.[1]


[1] De mest fanatiska kommunisterna skulle behöva öppna ögonen för den kallelse som den kommunistiska internationalen skickade ut den 5 mars. Sedan flera månader har de oppositionella blivit förolämpade för att de framhåller det brådskande i förslaget om en enad front i toppen. I början av februari tryckte det tyska kommunistpartiet argt tillbaka, utan att ens erbjuda sig att förhandla, den icke-aggressionspakt som framlagts av socialdemokratin. Den 19 februari föreslår den socialistiska internationalen en enad front utan villkor, och får inget annat svar än Thorez tal i centralkommittén mot all form av enad front i toppen, mot all suspension av attackerna riktade mot socialdemokratin. Och sedan följde riksdagshusbranden, arresteringarna av miljontals aktivister, terrorn som gjorde både socialdemokratin och kommunisterna illegala, som knuffade ledande socialdemokrater, utmattade, i händerna på Hitler (jfr Wells brev), vilket omöjliggjorde så gott som allt arbete med propaganda och organisering. Och då, endast då, accepterar den kommunistiska internationalen den 5 mars inte bara förslaget från den 5 februari utan även icke-aggressionspakten! Så det fanns tydligen ingen princip som motsatte sig denna taktik? Och vad var det som hindrade dem att anta den i februari, eller redan i januari eller tidigare än så, då det tyska proletariatet fortfarande kunde gå på offensiven och kämpa med en seriös chans att vinna. Är denna försening inte ett svek? 


Simone Weil, ”Réflexions concernant la technocratie, le national-socialisme, L’U.R.S.S. et quelques autres points”, i Oppression et liberté (Paris: Gallimard, 1955). Översättning: Anna Örman


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top