Sidebar Menu



Fragment

av Simone Weil

Simone Weil (1909–1943) var en fransk filosof som delade sin tid mellan politiskt tänkande och revolutionär verksamhet. På svenska har h:ström tidigare utgivit den korta skriften Om de politiska partiernas allmänna avskaffande (2014).


Marxismen är det borgerliga samhällets högsta andliga uttryck. Genom den har det lyckats bli medvetet om sig självt, i den har det negerat sig självt. Men denna negation kunde i sin tur endast uttryckas i en form som var bestämd av den föreliggande ordningen, i form av en borgerlig tanke. Det är därför varje formulering av den marxistiska teorin på en och samma gång avslöjar och legitimerar det borgerliga samhällets karakteristiska egenskaper. Genom det mödosamma arbetet med att utveckla en kritik av den kapitalistiska ekonomin har marxismen i sista hand framlagt dess grundläggande lagar; motståndet mot den borgerliga politiken har i sista hand lett till att man kan hävda möjligheten av att genomföra borgerskapets gamla ideal, detta ideal som det självt bara realiserade på ett tvetydigt, formellt, rent juridiskt sätt, och att förverkliga det i en kamp mot borgerskapet, med mer konsekvens och på ett mer konkret sätt; den teori som ursprungligen skulle tjäna till att tillintetgöra alla ideologier genom att demaskera alla de intressen de döljer har själv omvandlats till en ideologi, som man sedermera kom att missbruka genom att gudomliggöra intressena hos en viss klass i det borgerliga samhället.

Sålunda upprepades ett fenomen från det unga borgerskapets initiala kamp mot det feodala och religiösa samhället. Borgerskapet måste först förklä sitt motstånd med detta samhälles egna religiösa former och, för att kunna bekämpa Kyrkan, åberopa den primitiva kristendomen. Under loppet av sin kamp mot de andra två makterna, blev borgerskapet medvetet om att de bildade en distinkt makt, och visade därigenom att det trots sitt motstånd mot den feodala regimen var medvetet om att utgöra en integrerad del av det (precis som proletariatets klassmedvetande, vilket har utvecklats för att kompensera en otillfredsställd böjelse för egendom, idag endast förevisar proletärernas borgerliga sinnelag; ty att tänka i klasser är just ett tänkande som tillkommer det borgerliga samhället). Borgerskapet kunde enbart göra sig fritt från denna religiösa, kyrkliga och feodala regim allteftersom det feodala samhället förföll till dekadens. Men det gjorde ingenting annat än att renodla representationen av denna skräpgud som hade varit knuten till samhället sedan naturekonomins tid; det framställde en sublimerad Gud åt sig som inte var något annat än ett transcendent Förnuft, som drev på alla händelser och bestämde riktningen. I Hegels filosofi uppträder Gud under namnet ”världsanden”, som historiens motor och som naturens lagstiftare. Det var först efter att ha genomfört sin revolution som borgerskapet kunde se en skapelse av människan själv i denna Gud och att historien är människans eget verk.

Det var Ludwig Feuerbach som formulerade denna idé i klarspråk; men hur kom ”människan” att göra historia? Det var han oförmögen att förklara. För ett sidoställande av människor betraktade blott som naturliga varelser kan enbart resultera i en blandning av handlingar, inte i mänsklighetens regelbundna och stigande utveckling. Den första och avgörande upptäckten av Marx bestod bara i det att han höjde sig över Feuer­bachs abstrakta människa och började söka efter en förklaring till den historiska processen i individernas samarbete, i föreningen och i kampen, i de mångfaldiga ”förhållanden” som föreligger mellan dem. Detta tänkandets framsteg är emellertid, ur en annan synvinkel, än idag uppnått till priset av en omedveten tillbakagång. Karl Marx kunde endast överskrida ”den mänskliga varelse” som Feuerbach hade isolerat genom att under namnet ”samhället” föra tillbaka den Gud, som Feuerbach hade utplånat, in i historien.

Det är riktigt att Marx till en början presenterade den nya gudomligheten i en mindre skadlig form, som ”totaliteten av de samhälleliga förhållandena”, det vill säga som föreningen av alla individuella förhållanden mellan konkreta och aktiva människor. Han understryker mer än en gång att dessa ”förhållanden” givetvis utgör empiriska produkter av den mänskliga verksamheten, att ”totaliteten” av dem, om man nödvändigtvis ska hålla fast vid att ge ett särskilt namn till de föränderliga förhållanden som förenar de verksamma människorna, måste betraktas som en term som betecknar resultatet av den historiska processen. Men ju mer Marx analyserar historiens gång och de ekonomiska lagarna på djupet, desto mer modifierar han sin ståndpunkt, ända tills ”kollektivet”, på ett överraskande vis, blir en hypostas, villkoret för individuella handlingar, ett ”väsen” som ”framträder” i människornas handling och tänkande och ”förverkligas” i deras verksamhet. Den bildar en domän för sig vad gäller den borgerliga individualismens ”privata” domän och en annan ”allmän” domän, som i egenskap av oberoende substans utgör den förras grundval; till exempel är en varas pris redan bestämt av den innan det ”förverkligas” i marknadens konkreta, empiriska pris. Och även i den socialistiska regimen, skulle en viss separation mellan de två domänerna komma att föreligga. Betänk bara följande formulering: ”individuell egendom på basen av ett gemensamt ägande av jorden och av produktionsmedlen”, en formulering som definierar den framtida ekonomin i en berömd passage ur Kapitalet. Distinktionen mellan en allmän domän och en individuell domän är här uttryckligen artikulerad; men föreställningen om ett ”kollektivt ägande” är bara möjlig om man betraktar ”kollektivet” som en särskild substans, som svävar över individerna och handlar genom dem.

Om man vill ifrågasätta allt detta, undersök då denna marxistiska formulering närmare: den samhälleliga existensen bestämmer medvetandet. Den rymmer fler motsägelser än ord. Givet att det som är samhälleligt inte existerar någon annanstans än i människornas medvetanden, är ”den samhälleliga existensen” redan i sig själv medvetande, den kan dessutom inte bestämma ett medvetande som det för övrigt återstår att definiera. Att på så vis postulera en ”samhällelig existens” som en särskild determinerande faktor, åtskild från vårt medvetande, dold man vet inte var, innebär att hypostasera det; och det är därtill ett bra exempel på Marx förkärlek för dualismer. Men om man vill betrakta denna gåtfulla ”existens” som ett element i de förhållanden som föreligger mellan människorna, och som beror av vissa institutioner, såsom penningen, då kommer man snart att se klart och tydligt att detta element bara är i spel som resultat av medvetna handlingar utförda av individer och därför, långt från att bestämma medvetandet, beror av det. Om Marx dessutom, tvärtemot alla de tänkare som föregått honom, bedömer det som nödvändigt att särskilja en av existensens former, som han kallar samhällelig, är det för att han underförstått ställer den emot resten av existensen, nämligen naturen. 


Ur Simone Weil, ”Fragments 1933–1938” i Oppression et liberté (Paris: Gallimard, 1955).
Översättning: Erik Erlanson


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top