Sidebar Menu



En revolution att minnas

av Paul Mattick

Paul Mattick är filosof och konstteoretiker. Han har skrivit ett flertal studier om förhållandet mellan konst och ekonomi, såsom Art in its Time: Theories and Practices of Modern Aesthetics (2003) och Eighteenth-Century Aesthetics and the Reconstruction of Art (2008).


I augustinumret (2018) av London Review of Books skriver Susan Pedersen om hur hundraårsjubiléerna ”ligger i kö som en räcka flygplan som väntar på att få landa på Heathrow: 1914, Påsk­upproret på Irland, Slaget vid Somme, Balfourdeklarationen, för att inte nämna Vapenstilleståndet i Compiègeskogen, Versaillesfördraget och spanska sjukan som fortfarande cirklar över våra huvuden”. Ännu ett som fortfarande är i luften tycks ha undgått henne: den tyska revolutionen i november 1918. Pedersen är inte ensam om att blunda för detta hundraårsjubileum, som inte ens givits den dämpade åminnelse som bolsjevikernas oktober fick, i denna tid av bristande tro på den leninistiska teorin. Några få undantag finns – värda att nämna är det tyska nationalbibliotekets ovärderliga digitalisering av sin samling av revolutionära publikationer, och en konferens i London i oktober med temat Living the German Revolution, 1918–19. Men vi har inte sett det flöde av böcker och artiklar som man kunde förvänta sig vid ett tillfälle som detta.

En av anledningarna tror jag är händelsens egen tvetydighet. Utan tvekan var det en betydelsefull samhällelig omdaning, men den republik som blev resultatet följdes efter femton år av grundandet av Tredje riket. Så ur ett vänsterperspektiv lämnar denna revolution en dålig eftersmak: den socialdemokratiska regering som det folkliga upproret resulterade i, banade vägen för Hitler genom sin massaker på de revolutionärer som stod till vänster om dem – de som hade stått i opposition till det världskrig som det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) gav sig in i, och som hade krävt att arbetarklassen skulle ta omedelbar makt över såväl politiken som ekonomin. Detta handlade inte bara om att SPD var delaktiga i morden på ett fåtal ledare genom sin taktiska allians med de protofascister som utförde dem, utan om dödandet av tiotusentals upproriska arbetare under år av samhälleliga konflikter. Det är inte förvånande att ”l­äxan” vi har att lära av en sådan period kan framstå som oklar.

Kanske kan man säga att läxor som dras utifrån händelser i det förflutna ändå i allmänhet är värdelösa, eftersom ändrade realiteter gör tidigare handlingsmönster omöjliga att upprepa. Om det leninistiska partiet i varje praktiskt hänseende idag kan sägas vara dött, är det inte så mycket för att man lärt sig en läxa utifrån det förflutna, utan snarare för att syftet som gav partiet en funktion – strävan att omvandla den förindustriella befolkningen till en arbetarklass i utvecklingsländer där det saknades ett borgerskap som kunde medverka till detta – inte längre är relevant. Om socialdemokratin inte kan ges nytt liv ens i form av en urvattnad Bernie-ism, är det för att den rådande stagnationen i den globala ekonomin utesluter sådan ökad ackumulation av kapital och påtagliga reallöne­ökningar som tidigare gjorde detta slags rörelser meningsfulla.

Det finns å andra sidan historiska ögonblick som avtäcker strukturella sanningar om samhällssystemet vilka har fortsatt betydelse utan att de därför levererar någon doktrinär ”läxa”. Pariskommunen var en tilldragelse som i särskilt hög grad är omöjlig att reproducera, eftersom den så starkt präglades av den franska arbetarklassens specifika historia under 1800-talet. Marx, med sitt fokus på de samhälleliga realiteternas historiska specificitet, förstod detta bättre än andra. Men den parisiska befolkningens agerande 1871 klargjorde trots detta för honom att destruktionen av kapitalismen skulle kräva en kombination av avskaffandet av ”den klassegendom som förvandlar de mångas arbete till rikedom för ett fåtal” och ett ”förintande av statsmakten” genom att avsättbara arbetardelegater direkt administrerade samhälleliga angelägenheter.[1]

Den tyska revolutionen utgjorde ett annat sådant upplysande ögonblick. Före det första världskriget hade det framstått som axiomatiskt för revolutionärer att nyckeln till avskaffandet av kapitalismen var skapandet av socialistiska organisationer. Några menade att dessa måste vara små konspiratoriska grupper, andra gick in för partier och fackföreningar som skulle organisera massorna, och åter andra satsade på syndikalistiska fackföreningar som en dag skulle omvandlas till instanser för samhällelig makt. Efter att kriget hade visat partiernas och fackföreningarnas oförmåga när det gällde opposition mot de europeiska (och sedan även amerikanska) arbetarnas slaktande av varandra, kom vågorna av masstrejker, som i flera europeiska länder under det tidiga 1900-talet växte fram oberoende av eller i konflikt med arbetarorganisationerna, att ge spridning åt tanken att arbetarklassen som sådan, inte de omsorgsfullt konstruerade organisationerna, utgjorde basen för den radikala kampen.

Detta sätt att tänka fann ett annat exempel i de fabriksbaserade protester mot kriget som bröt ut i Tyskland år 1916 och som koordinerades av ett nätverk av ”revolutionära förtroendevalda” (revolutionäre Obleute) som vid krigsslutet kunde räknas i tusental. I maj 1916, till exempel, utropade dessa förtroendevalda en generalstrejk i Berlin för att protestera mot arresterandet av spartakisten (vänstersocialisten) Karl Liebknecht – en strejk som under två dagar kom att omfatta cirka 55 000 arbetare på 40 olika fab­riker. Året efter genomfördes en strejk som omfattade ”mellan 200 000 och 300 000 arbetare från hundratals fabriker och verkstäder, med marscher och demonstrationer [i hela Berlin] och på arbetsplatserna. Officiella representanter för fackföreningarna buades ut eller ignorerades.”[2]

Sådana händelser erbjöd både exempel och underjordiska organisationsstrukturer för det allmänna uppror som tog fart i november 1918, när sjömän som beordrades att attackera den brittiska flottan i en sista hopplös strid istället gjorde myteri och placerade sina officerare i arresten. Inom ett par veckor hade arbetarråd och soldatråd erövrat social, politisk och ekonomisk makt i hela Tyskland. Många av personerna i dessa råd var gamla SPD-funktionärer och fackföreningsrepresentanter som hoppades kunna ta kontroll över den nya rörelsen, men i de stora städerna och industriregionerna samlade råden förtroendevalda arbetare som representerade sina arbetsplatser utifrån samma modell som strejkkommittéerna under kriget. Detta gav innehåll åt de hittills vaga föreställningarna om ”arbetarmakt”. Råden – grundade i arbetarklassens verkliga position som producent av samhälleliga nyttigheter – strukturerades utifrån arbetarnas relationer till varandra som arbetare, tog över den kapitalistiska organiseringen av produktionen och började använda den utifrån sina egna intressen. Arbetsplatsorganiseringens kärnidé var, som Ernst Däumig, en av de ledande revolutionäre Obleute, formulerade den vid denna tid, att ”på arbetsplatsen står alla proletärer, oavsett partitillhörighet, på gemensam grund” och är därför i läge att kollektivt definiera sina gemensamma intressen. Liksom i fallet med Pariskommunen visar den producerande klassens direkta och organiserade aktion här på möjligheten att samtidigt avskaffa både lönearbetet och staten. Liksom i Pariskommunen var rådens centrala princip att delegater alltid kan avsättas, och att rådet kan ersätta statens regerande av människorna utifrån den härskande klassens intressen med – för att använda ett känt uttryck – en ”förvaltning av tingen”. Arbetarrådens specifika utformning utvecklades inte som ett svar på teoretiska eller vänsterorganisatoriska imperativ, utan utifrån den revolutionära kampens praktiska krav, och bestämdes alltså utifrån de villkor under vilka de utvecklades. Som Däumig skriver: ”Rådets utformning kommer aldrig att följa någon viss uppsättning byråkratiska regler. Det kommer att anta sin yttre form och sin taktik utifrån vad som krävs av den specifika revolutionära situationen och den specifika revolutionära utvecklingen.”

Krigstidens regering föll samman, kejsaren abdikerade och ledningen för SPD kom att ta över statsmakten. De åtog sig uppgiften att återupprätta den sociala ordningen. Den nye kanslern Friedrich Ebert gjorde upp med general Groener, befälhavare över de tyska styrkorna: i utbyte mot militärens stöd skulle den socialdemokratiska regeringen ge militären fria händer att agera mot arbetarråden. Det stod klart för alla att de två rivaliserande makterna, råden och den nya republiken, på sikt inte kunde samexistera. Allt ställdes på sin spets när SPD utlyste val till en nationalförsamling som skulle bilda en regering som skulle frånta nätverket av råd all makt. En nationell kongress för arbetarråden kom att domineras av SPD och röstade för ett stöd av valet till nationalförsamlingen och skrev därmed under sin egen dödsdom. Tidigt i januari 1919, när de styrande socialdemokraterna konsoliderade sin makt över staten, försökte vänsteroppositionen bland arbetarna försvara rådssystemet på gatorna och arbetsplatserna – och möttes av vapenmakt. Dessa strider slutade inte helt förrän 1923, då det sista vänsterupproret slogs ned, men rådens öde var beseglat: majoriteten av den tyska arbetsklassen gav inte sitt stöd till principen om deras egen direkta förvaltning av samhällsfrågorna.

När vi ser tillbaka på detta idag är det knappast förvånande. Folk var ovilliga att utkämpa ett inbördeskrig efter världskrigets vedermödor. Krigsslutet och kejsardömets fall framstod som viktiga framsteg som krävt stora uppoffringar. Och den nya republiken styrdes trots allt av socialister – av ett parti som arbetare vänt sig till under ett halvt århundrade för att hantera sina problem i arbete och vardag. Men priset man fick betala för att ge upp kom att bli enormt: stabiliserandet av den tyska kapitalismen, uppgången för nya sociala krafter på högerkanten, och ytterst ett krig som innebar sjuttio miljoner döda.

Men, som en deltagare i dessa tilldragelser senare kom att skriva, ”revolutionen, som så länge endast varit en teori och en vag förhoppning, framstod under denna tid som en praktisk möjlighet”.[3] Vi lever idag under mycket annorlunda omständigheter än dem som gav upphov till den tyska revolutionen: en radikal omvandling av en nu global arbetarklass och en nedgång för de vänsteridéer och organisationer som existerade under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Händelserna 1919 visar oss hur vänstern kom att bli en del av kapitalismens utveckling genom att organisera arbetsmarknaden och tillhandahålla en struktur för att härbärgera arbetarklassens uppror. Dess försvinnande ger oss anledning att se närmare på den samtida kapitalismens aktuella struktur och utveckling. Den tyska revolutionen visar oss att vänsterns tidigare idéer och organisationer är föråldrade, liksom vilka konsekvenser en bristande insikt om detta kan få för arbetarna. Men det exempel den tyska revolutionen ger på hur arbetarna kan gripa tag i den position som kapitalismen givit dem – en position av verklig underkastelse men också av potentiell makt – och använda denna position utifrån sina egna intressen, ger fortfarande konkret innehåll åt idén om en samhällelig revolution som en praktisk möjlighet.


[1]Karl Marx, Pariskommunen. Sv. övers. av Hannes Sköld. Stockholm: Murbruk förlag, 2014, s. 70. Ö.a.

[2]Martin Comack, Wild Socialism. Workers Councils in Revolutionary Berlin 1918–21. Lanham: University Press of America, 2012, s. 39.

[3] Paul Mattick Sr. ”Anti-Bolshevist Communism in Germany” (1947), tillgänglig på följande sida: https://www.marxists.org/archive/mattick-paul/1947/germany.htm


”A Revolution to Remember”, Commune, nr 1, 2018.
Översättning: Christian Nilsson


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top