Sidebar Menu



Marx om Ryssland

av Pier Paolo Poggio

Pier Paolo Poggio är en italiensk historiker och sociolog. På 1970-talet medverkade han i tidskriften Ludd, vilken hade nära band till Invariance, den franska tidskrift som Jacques Camatte har drivit sedan 1960-talet och som vi presenterat i tidigare nummer.


Marx anses vara fabriksproletariatets främste forskare och teoretiker, något som tveklöst är sant men mycket mer komplext än man vanligen tänker sig. Studiet av bondesamhällen upptar en betydande plats i hans arbeten, ur vissa aspekter utgör det ett tema som genomsyrar hela hans verk, som när hans iakttagelser om Ryssland leder honom till överraskande och förbryllande slutsatser. Hans tillvägagångssätt är historiskt och teoretiskt; driften att genom syntetiska ramar begreppsliggöra hela epoker lyckas han hålla under konstant kontroll tack vare noggranna studier. Detta eftersom – något han senare ska framhålla i samtal med sina ryska interlokutörer – händelser som uppvisar en överrumplande analogi, men som inträffar i skilda sammanhang, kan få helt olika utfall. Hela hans forskning är besjälad av viljan att rekonstruera kapitalets genealogi, dess utveckling och dess grepp om samhället.

Här lägger vi märke till en förskjutning, en motsägelsefull och betänklig förändring, gällande Marx syn på kapitalismen och revolutionen. I ett första skede, som exemplifieras av ”Manifestet”, uttalar sig Marx och Engels för en snabbast möjlig utveckling av kapitalismen, förstådd som nödvändig övergång till och förutsättning för den proletära revolutionen (ännu i dag existerar en viss marxistisk riktning som delar en analog hållning).

Det är i detta perspektiv man kan ana en fullständig upplösning av de historisk-sociala formeringar som lade hinder i vägen för upprättandet av ett kapitalistiskt produktionssätt. Bland dessa formeringar intar de olika typerna av jordbrukssamhällen en framträdande roll. De ska komma att framstå som ett tillhåll för bakåtsträvande, på vars grunder despotiska regimer upprättar sig.

I ett andra långsamt framväxande skede, som utvecklas tydligare under 1870-talet, undergår Marx bedömningar en påtaglig förändring; han kommer att uppmärksamma och uppskatta motståndet och kampen mot kapitalet på ett nytt sätt. Han förefaller inte längre övertygad om att fabriksarbetarklassen, som produkt av det kapitalistiska produktionssättets generalisering, utgör det förutbestämda revolutionära subjektet, i stånd att sätta punkt för kapitalets herravälde. Detta är en aldrig öppet redovisad ståndpunkt som kan härledas ur olika typer av analyskomplex: ett fördjupat studium av kapitalet, dess logik i funktionssätt och makt över verkligheten; förhållningssättet till de förändringar som började göra sitt inträde på den politiska världsscenen, med den europeiska hegemonins kris, framväxten av USA, konturerna av en revolutionär situation i Ryssland.

Marx och Engels engagemang för den ryska frågan kan härledas till ursprunget för deras politiska aktiviteter, vilka kännetecknades av en särskild intensitet under perioden för Neue Reinische Zeitung, vid tiden för de revolutionära rörelserna 1848–1849 för att sedan fortgå oavbrutet, om än med djupgående tonviktsförskjutningar, särskilt i Marx fall.

Ryssland (tsarriket) uppfattas som kontrarevolutionens bastion på grund av den begränsande roll som intogs i förhållande till 1889 års revolution, till Napoleons arméer, till Heliga Alliansen, till förtrycket av varje revolutionär och progressiv rörelse såväl inom som utanför det egna landet. För Marx tedde sig den ryska autokratin som en moskovitisk metamorfos, frambringad av ”det mongoliska slaveriets förfärliga och tarvliga skola”; dess utbredning bars upp av en gränslös makthunger som omfattade allt ända fram till drömmen om en erövring av hela världen. Den despotiska modernisering som iscensatts av Peter I hade inte medfört någon förändring av denna skolas natur, tvärtom hade den tjänat till att förse den med materiell styrka för att kunna utöva rollen som de reaktionära krafternas vakthund. I detta syfte förverkligades en förbluffande a­llians med det i särklass mest kapitalistiska landet: England.

Marx och Engels analyserar epokens historiska och geopolitiska utveckling i ljuset av konvergensen mellan tsardespotism och engelsk imperialism. Motsättningarna vid respektive lands gränser kunde inte dölja den starkt antirevolutionära och framstegshämmande naturen i deras agerande, avsett att sätta stopp för Europas ekonomiska och sociala utveckling. Samtidigt befinner sig Engels och Marx, i polemik med Bakunin och stora delar av tidens vänstergrupper, på kollisionskurs med de slaviska folkens självständighetsrörelser och då i synnerhet beträffande folken i söder. Och detta huvudsakligen av två skäl: för det första anser de att dessa folk utnyttjas av tsarriket i och med Rysslands planer på herra­välde över Europa samt, för det andra, för det ohistoriska och absurda anspråket att – som Engels skriver – ”tvinga in det civiliserade västerlandet under det barbariska österlandet; staden under landet; handeln, industrin, intelligensen under de slaviska trälarnas primitiva jordbruk”.

Deras slutsatser grundade sig emellertid helt på att det rådde social fred inom Ryssland. När denna börjar svikta förändras bilden väsentligt. Som Marx många år senare skriver till Engels: ”hemligheten med den ryska diplomatins framgångar utomlands bestod av den gravlika tystnaden of Russia at home. Med den inhemska rörelsen bröts förtrollningen” (Marx till Engels, 10 september 1879). Från den stunden, som kan dateras till början av 1860-talet, ägnar sig Marx hängivet åt att försöka förstå den inrikes rörelsen i Ryssland. Engels har uppenbart svårt att följa honom i detta avseende, vilket är ett tecken på djupgående skiljaktigheter dem emellan, teoretiska snarare än politiska. Marx kamrat, å sin sida, fortsätter att rikta sin uppmärksamhet mot tsarväldets utrikespolitik och mot det europeiska geopolitiska scenariot, vilket leder honom till skarpsinniga och mycket intressanta slutsatser och förutsägelser. Det nya utgörs av Tysklands enande under Bismarcks ledning. Ett Tyskland som är på väg rakt mot ett krig med Ryssland, men – säger Engels – ”ett samtidigt krig mot Ryssland och Frankrike skulle komma att utgöra en kamp för den nationella överlevnaden, och chauvinismen som då skulle bryta ut skulle medföra att vår rörelse led skada under många år”. Det kunde bli ett veritabelt världskrig med många miljoner döda, ett det trettioåriga kriget, men koncentrerat till tre eller fyra år. I sista hand skulle den amerikanska industrin utgå som segrare medan Europa reducerades till ett subsistensjordbruk.

Vi vet inte i vilken utsträckning Marx delade Engels förutsägelser angående världskrigets dimensioner, med uppskjutande i tiden av den socialistiska revolutionen, så olikt Lenins teoretisk-praktiska hållning, Lenin, som ju skulle komma att betrakta kriget som revolutionens vakthund. I en första fas upptas Marx uppmärksamhet av de rörelser som följer på Krimkriget, något som tvingar autokratin att modernisera sig, bland annat att fatta beslutet att avskaffa slaveriet, ett beslut som dock var formulerat i sådana ordalydelser att det fick en explosion av skarpa sociala konflikter till följd. Det kom så när att leda fram till en upprepning av den franska revolutionen, men ”terrorn hos dessa halvasiatiska trälar kommer aldrig att finna sin like i historien”. Hur som helst är Marx från och med början av 1860-talet övertygad om att två nya faktorer av världsomspännande relevans är slavarnas rörelse i Amerika (USA) och slavarnas rörelse i Ryssland. Han kommer alltmer att koncentrera sin uppmärksamhet på dessa bägge framtidsländer och överger all eurocentrism. Framtiden för kapitalet och för revolutionen kommer att avgöras av deras öde. Detta är ett perspektiv som kan förutse och föregripa det historiska skeendet och som försätter Marx i en excentrisk position i förhållande till den gryende arbetarrörelsen.

Under de följande åren ska Marx, till skillnad från Engels, alltmer komma att intressera sig för de utvecklingstendenser som manifesterar sig i Ryssland. Han tycker sig i det underutvecklade och despotiska tsarväldet urskilja den svaga länken i världskapitalismen. Ryssland är inte längre kontrarevolutionens bastion utan snarare revolutionens land, och inte någon borgerlig revolution, otänkbar med tanke på den sociala sammansättningen, utan en socialistisk och kommunistisk revolution. En revolution som genom att vara grundad på de existerande jordbrukssamhällena skulle ha kunnat förkorta det historiska skeendet, hoppa över den kapitalistiska fasen och utlösa en revolution på europeisk och världsomspännande nivå. På en förvisso inte särskilt rätlinjig väg kommer Marx fram till slutsatser som sammanfaller med den revolutionära populismens tankar, vilka befinner sig i klar motsats till alla former av marxism. Det är symptomatiskt att Engels, just beträffande Ryssland och polemiken mellan marxister och populister, påpekar att ”det framtida socialistiska samhället inte kan bli något annat än kapitalismens slutliga och specifika produkt”. Marx har en annan uppfattning, även om det bara är i de analyser som hänför sig till den ryska kontexten som det är möjligt att följa de politiska konsekvenserna av hans tankar. Ryssland blir ett lackmuspapper för att registrera de djuplodande och inte helt klartänkta förändringar som hans teoretiska arbete hade kommit fram till vid studiet av kapitalet. Hans odogmatiska ställningstaganden gentemot den historiska rätlinjigheten, hans närmanden till den revolutionära populismen och till bondesamhällena, härrör från såväl analysen av den världsomspännande politiska situationen som från analysen av det som håller på att hända i Ryssland och även från studiet av det kapitalistiska produktionssättets djupgående natur.

Lenin ska komma att utarbeta ytterligare ett annorlunda ställningstagande då han försöker bibehålla en skenbar samhörighet med Engels och Andra Internationalen, medan det inte är möjligt att finna någon som helst överensstämmelse med Marx populismvänlighet eller med hans reflexioner om Ryssland under dess skiftande faser. Dessa Marx tankar manipuleras av Lenin för att han skall kunna föra fram sin egen, nya uppfattning under den bedrägliga etiketten marxism-leninism. Om man jämför Marx och Lenins teser om den ryska revolutionen framstår grundlösheten i varje anspråk på möjligheten av en marxism-leninism klart och tydligt. Marx hade öppet lierat sig med den revolutionära populismen, inklusive försvaret för och förnyelsen av landsbygdssamhällena. Han ansåg att övergången till socialism var möjlig utan att kapitalet nödvändigtvis skulle behöva utvecklas ytterligare. Lenin hade konstruerat sin marxism i kampen mot populismen, i syfte att rasera dess teoretiska och ideologiska grundvalar. I sina studier om den ryska verkligheten ville han visa på marxismens vetenskapliga fundament och den universella giltighetenen hos de lagar, enligt hans åsikt identifierade av Marx, som föregår den historiska utvecklingen och som stämde perfekt för Ryssland. I förhållande till dessa lagar framstod den populistiska utopin och allt tal om jordbrukskollektiv som reaktionärt skräp. När det gällde kapitalismen borde man inte fåfängt försöka gå runt den, eller hoppa över den, men däremot främja snabbast möjliga utveckling av den. Det var det enda sättet att övervinna kapitalismen. Revolutionen 1917 blandade om korten, men det var förfalskade kort. Hela Marx arbete om Ryssland skulle censureras, suddas ut. I stället skulle en ortodoxi utan fundament konstrueras eftersom revolutionen och dess resultat förnekade denna ortodoxi dubbelt upp: dels på grund av den avgörande roll som böndernas massor spelat, dels på grund av den organiserade bluffen när det gällde den socialistiska eller till och med kommunistiska karaktären hos sovjetstaten, en bluff som Stalin själv, i uppenbar vantolkning av ”de historiska lagarna”, på sitt eget sätt hade lyckats driva igenom.

Den excentriska situation som Marx kommer att befinna sig i beträffande den ryska frågan framträder tydligt när man betänker hur väl Engels, å sin sida, kommer överens med deras främste politiske motståndare, Michail Bakunin, som i en avgörande fråga visat sig vara den mest övertygade västerländskt påverkade bland populisterna. I sin mest betydande bok (Gud och staten, 1873) fastslår han att staten nu redan hade krossat jordbrukssamhällena; dessutom var det hans mening att ”det som är mest förlamande av allt, och som fram till i dag har omöjliggjort någon allmän förbättring av levnadsomständigheterna i Ryssland, är jordbrukssamhällenas slutenhet, isoleringen och separationen bland de bönder som bebodde mir”. Engels instämmer till punkt och pricka: ”Den ryske bonden lever helt försjunken i sin obschina; resten av världen intresserar honom endast i den mån den har någon inverkan på hans samfällighet.” Han anser på det hela taget att kapitalismens frammarsch är ohejdbar. Det enda område där han håller med sina populistiska interlokutörer är att ”i Ryssland, såsom varande det sista landet som invaderats av storindustrin, och som därutöver är ett land med den största jordbruksbefolkningen, är de faktiska omständigheterna sådana att de förorsakar mer våldsamma rörelser än på andra ställen, rörelser som beror på den pågående ekonomiska omvandlingen”.

I själva verket är all 1800- och 1900-tals-marxism, vid sidan av allt som skiljer dem åt, överens om att uppfatta historien enligt en tvingande succession. Georgij Plechanov, inkarnationen av den ortodoxa marxismen, menar att kapitalismen är en ovillkorlig föregångare till socialismen därför att den på så sätt upprättar en okränkbar historisk lag. Även Rosa Luxemburg hävdar att för de underutvecklade länderna är revolutionen nödvändig för att skapa ”en statsapparat formad efter den kapitalistiska produktionens krav”. Inte desto mindre är det just Luxemburg som, inom ramarna för tidsperiodens marxism, visar prov på mycket stor känslighet inför de krav som framställdes av den sene Marx. I Organisationsproblem inom den ryska socialdemokratin (1904) skriver hon: ”Alla ekonomiska stadier som har föregått den kapitalistiska ordningen är inte nakna former av ’icke-utveckling’ i förhållande till skapelsens krona – kapitalismen – utan skilda former av ekonomier som på det historiska planet åtnjutit samma legitimitet.”

Bland dessa skilda former ingår även lantarbetarekonomin, som Marx för övrigt inte tillskriver någon som helst möjlighet till effektivt autonomt liv. Detta för att tydliggöra att konvergensen med populismen var begränsad till dess revolutionära och socialistiska strömningar. Formen för den individuella privatekonomin intresserar honom inom ramen för studiet av den enkla cirkulationen, inom vilken man finner en utveckling av arbetets sociala uppdelning och produktion av bytesvärde, tolkad som en form av övergång till kapitalistiska förhållanden, eller med andra ord även som ”den rena fenomenologiska formen för en mer djupgående process bakom densamma”. Den enskilde bonden, ägare av den privategendom som utgör hans arbetsredskap (jorden), ”har producerat i egenskap av självständig individ, på eget initiativ, endast ledd av det egna behovet och den egna förmågan (…) varken som medlem av en naturlig samfällighet eller som individ, vilken i egenskap av samhällsvarelse tar direkt del i produktionen (…). Dock har han producerat ett bytesvärde (…). Det samhälleliga sambandet finns nu uteslutande i form av varan. Individerna är varken underställda någon naturlig grupp (tillsammans med de kapitalistiska produktionssätten) eller ställer under sig det mänskliga samfundet (kommunism). De producerar som privatpersoner och de står inför varandra likvärdiga och på samma gång likgiltiga; det som sätter dem i relation till varandra är inte deras mänsklighet, erkännandet av den individuella särskildheten, utan handeln”. Pengar utgör det enda effektiva samfund som existerar materiellt utanför människorna och motsatt dem. ”Det enda nexus rerum dem emellan har blivit penningen (…). Bonden ser inte längre framför sig ägaren av andra tillgångar som just bonden, med hans produkter och hans arbete med jorden, utan som ägaren av pengar. Sedan det omedelbara bruksvärdet har främmandegjorts genom avyttring har detta i och med den sociala processen antagit en likgiltig form”.

Som nämnts engagerade sig Marx länge i studiet kring lantbrukskollektiven i deras mångskiftande former och typologier, varierande allt efter tider och platser. Hans grundläggande tes, schematisk men kraftfull, är att det endast existerar två grundläggande former för att fastställa böndernas position: antingen utgör de en del av en samfällighet, de facto fastställd och organiserad, genom vilken de står i förhållande till jorden, e­ller så är de fria arbetare som endast äger sin arbetskraft och odlar jorden som daglönare underordnade kapitalet. Den tredje formen, där bonden äger sin jord mitt i den borgerliga ideologin, är den sköraste och mest instabila därför att den har en progressiv framtid bara om den får tillbaka den kommunitära dimensionen i associativa, kooperativa, kollektiva former, annars kommer den ständigt riskera att absorberas av det kapitalistiska produktionssättet.

Ur Marx synpunkt förkroppsligar den jordägande lantarbetaren en strikt form av individualitet, utan någon möjlighet att få sin personlighet och särskildhet erkänd, eftersom den sociala relationen villkoras av pengarna. Så sker övergången till det kapitalistiska produktionssättet, vilket möjliggörs av förlusten av jord från böndernas sida. Dessa blir nu föremål för en ny form av slaveri, inte längre under storgodsägaren utan under det jordägande borgerskapet som direkt eller indirekt utnyttjar och profiterar på deras arbete genom kapitalistisk arrendeuthyrning och ränta på egendom. Det rör sig om historiskt komplexa övergångar som Marx engagerar sig i grundligt och genom vilka han kommer till insikt om hur man i Europa har gått från feodalism till kapitalism. Här kan det räcka med dessa två citat: ”Den moderna äganderätten är den feodala äganderätten, endast modifierad av kapitalet”; ”Monopolet på ägande­rätten utgör själva basen för ett kapitalistiskt produktionssätt.”

Förutsättningen för kapitalets utveckling är att upplösningen, i olika historiska skepnader, av den naturliga samfälligheten kommer till stånd; en samfällighet som utmärks av enighet medlemmarna emellan och med omgivningen. Arbetets, eller snarare tvångsarbetets, inrangerande under kapitalet förutsätter en historisk process av ”upplösning av förhållandet till jorden – jordlotten – som det naturliga produktionsvillkor till vilket han (arbetaren) står i relation som till den egna oorganiska existensen; hans arbetskraft och hans viljestyrka. Alla de former under vilka denna äganderätt visar sig förutsätter ett kollektiv vars medlemmar, även om det mellan dem kan finnas formella meningsskiljaktigheter, är ägare just i egenskap av medlemmar. Den ursprungliga formen för denna äganderätt utgör hur som helst samma direkta kollektiva äganderätt (orientalisk form jämkad till den slaviska formen; utvecklad till sin motsats, men alltjämt utgörande den dolda, om än motsägelsefulla, grundvalen för antik och germansk äganderätt).”

Här och på andra ställen tecknar Marx en generell historisk ram ur vilken framgår att den gemensamma äganderätten till jorden inte utmärks av en viss situation, till exempel den ryska, utan att den är en allmän förutsättning som kan uppstå i vilket sammanhang som helst; den utgör den gemensamma grund där man, inom ramen för viktiga historiska skeenden, kommer att inlemma de upplösningsprocesser utan vilka kapitalet inte hade kunnat manifestera sig. Den gemensamma äganderätten är inte en specifikt rysk företeelse, något som för övrigt den revolutionära populismen höll med om, till att börja med Marx främste referent när det gäller dessa teman: Nikolaj Tjernysjevskij. Däremot stämmer det att de kollektivistiska formerna i Ryssland, och även på andra håll, uppvisade ett okuvligt och överraskande motstånd, särskilt med tanke på att de agerade i närvaro av två fenomen som var avgörande för att knäcka den uttalat absoluta determinismen beträffande det kapitalistiska produktionssättet såsom utgörande en nödvändig etapp på vägen mot socialism och kommunism. Det teknisk-vetenskapliga framåtskridandet och utbredningen av fria intellektuella i den sociala hierarkin, vilka inte var underställda makten, möjliggjorde övergången för den ursprungliga kommunen, typiskt sett förkroppsligad av bondesamhällena, till en högre form av social organisering (kommunismen), utan att det fria förhållandet mellan människor behövde vändas till sin motsats genom människornas generella underkastelse under naturen. Samme Marx kommer sedan att framkasta tvivel beträffande tidpunkter och tillvägagångssätt om, när och hur underställandet av makten över naturen kommer att omkullkastas, i enlighet med myten om Prometeus, en myt som omfattas av såväl den historiska materialismen som av de olika kapitalistvänliga ideologierna (liberalismen, positivismen etc.). Ett sådant avgörande omkullkastande innebar en förbättring i kraft av det dubbla brottet med de bägge främste referenterna: Hegel och Feuerbach.

När han undersöker kapitalets natur kommer Marx underfund med att det är mycket svårare att krossa dess kedjor än vad som framgick av den ensidiga historiska visionen, den föregivna grundvalen för marxismen i egenskap av utvecklingsideologi. I början har man såväl upplösning som rekonstruktion: penningen köper såväl de objektiva arbetsvillkoren som det levande arbetet av arbetarna som blivit ”fria”. På denna grundval inleds den kapitaltillväxt som realiserar sammansmältningen mellan fria arbetare, blottade på sina objektiva arbetsvillkor, och produktionsmedlen. Kapitalet blir sådant genom att på marknaden införa den enda v­ara som arbetaren har möjlighet att ställa till förfogande: sin arbetskraft. Upplösningsprocessen och sammansmältningsprocessen förenas och ger liv åt det kapitalistiska produktionssättet baserat på uppvärderingen av kapitalet: ”Den kapitalistiska produktionsprocessens produkt utgör varken en enkel produkt (bruksvärde) eller en enkel vara, det vill säga en produkt som har bytesvärde; dess specifika produkt består i mervärdet; varor som har mer bytesvärde, som alltså uppvisar mer värde än det tidigare hade vad beträffar produktionen i form av varor och pengar (…) Produkten är inte bara vara utan kapital”. Kapitalet i utveckling är, för att förbli och expandera, i ständigt behov av att människor tvingas ned under arbetskraftsvillkoret. Således måste tillväxten som blottläggande kunna förnyas gång på gång, men sammansmältningen är inte mindre avgörande. Mellan arbete och kapital finns inte bara ett motsatsförhållande utan också sant sammansvetsande, inte bara konflikt utan också gemenskap. Kapitalet ger en personlig prägel åt en arbetskraft som passar in i dess självproducerande målsättning, och så åstadkoms övergången från formell underordning till reell underordning: kapitalet, värde som låter sig värdesättas, underkastar arbetet under sig och förverkligar sin egen ”materiella gemenskap” som inte kan splittras av interna skäl eller på grund av sammanfall och katastrofer, eftersom förstörelsen i sig själv skapar nytt kapital, något som bevisas av den aktuella historiska cykeln av systematisk förstörelse av naturen (i kontinuitet och symbios med industrialiseringen och krigets ständiga närvaro).  

Det står helt klart att Marx i de sista skrifterna om Ryssland, och framför allt i brevutkasten till Vera Zasulic, återupptar de analyser som han hade ägnat sig åt i Grundrisse, särskilt i de senare utgivna häftena, såsom Formen, die der kapitalistischen Produktion vorhergehen, med tyngdpunkten på de skilda kollektiva former som föregår upprättandet av det kapitalistiska produktionssättet. Ett diversifierat sammanhang av ”naturliga gemenskaper”, i vilket den förhärskande sociala formen, gruppen, ”presenteras inte som ett resultat av, utan som en förutsättning för, (det tillfälliga) beslagtagandet och det kollektiva utnyttjandet av marken”. Företrädesrätten för gruppen, framför allt i relation till jorden, medför att individen inte längre kan uppnå villkoret som fri arbetare (att sälja den egna arbetskraften). Analyserna och öppningarna som han söker i alla de skilda och plågsamma versionerna av det dokument som förblev ofullständigt, känt som brev till Vera Zasulic (en framstående företrädare för den revolutionära populismen), har sin direkta referenspunkt i Formen. Där den gemensamma äganderätten till jorden är förhärskande, i skilda former – orientalisk, antik-romansk, germansk – ”kan individen aldrig uppträda i den isolering som han uppvisar i egenskap av fri arbetare. Om de objektiva villkoren för hans arbete underförstås som villkor som tillhör honom, då är han själv subjektivt underförstådd som medlem av en gemenskap som relaterar till jorden. Hans förhållningssätt till de objektiva arbetsvillkoren är betingat av hans existens som medlem av gemenskapen.”

Genom att överge och kritisera den positivistiska ensidighet som höll på att vinna insteg i marxismen, inom vilken man nu förnekade den historiska nödvändigheten att kapitalismen i varje land måste etablera sig som dominerande produktionssätt, utgår Marx från den större kvalitativa skillnad som han hade identifierat med avseende på kapitalets sätt att vara och att mångfaldigas. ”Ekonomins och den materiella produktionens mål är, i alla de förmoderna samhällen som är bundna till jorden, i­nte produktionen av rikedomen i sig, i den abstrahering som uppkommer i moderniteten, utan bevarandet och reproduktionen av den en­skilde såsom bestämt och definierat av den särskilda relation som binder honom som individ till gruppen.” Eller, fortsätter Marx, ”det ekonomiska syftet är produktionen av bruksvärde, reproduktionen av individen i betraktande av hans bestämda förhållanden”.

I moderna samhällen, däremot, där arbetaren är skild från äganderätten till marken och från arbetsmedlen, erövrar ekonomin sin autonomi och sitt herravälde, det är till och med så att den, genom att i sin tur frånta de sociala förhållandena deras autonomi, gör dem förenliga med och tillgängliga för sin egen tendentiellt absoluta och allomfattande logik.

Om det nu stämmer att Marx resonemang på denna nivå stannat på fosterstadiet och till stor del förblivit ”okänt för sig självt” (R. Finelli), före­faller det oss ändå riktigt att framhålla att hans analyser av jordbrukskollektivet och den ryska revolutionen utgör ett synnerligen intressant försök att bryta sönder den dubbla mur som bestod av kapitalet och av ett alternativ underordnat kapitalet; ett försök som förblivit okänt för marxister i allmänhet, vilka lägger tyngdpunkten på den överraskande (eller förbryllande) värderingen av de antikapitalistiska inneboende krafterna inom obschina, utan att detta medför någon eftergift i organisk mening, eftersom man ständigt inpräntar den fria individualitetens universella och omistliga värde, förstått som modernitetens resultat. Individualitetens tema är avgörande hos den mogne Marx som har övergivit den kommunitära organiska uppfattningen av människan som Feuerbach hade, samtidigt som han även starkt ifrågasätter uppfattningen om proletariatet som universell klass representerande hela mänskligheten enligt den historiska materialismens teleologiska konstruktion. Och allt detta utan att någonsin överge det ursprungliga temat avseende kritiken av den borgerliga individualismen där individen inte är fri utan underkastad ekonomins, det vill säga kapitalets, dominans.

Under de sista tio åren av sitt liv upplevde Marx att Ryssland kom att bli av fundamental vikt för honom, inte bara för att det var landet i vilket hans verk väckte mest intresse, utan för den geopolitiska roll som han alltid hade tillmätt landet. Det var bara det att kontrarevolutionens bastion nu snarare föreföll honom vara den svaga länken i kedjan, platsen där revolutionen skulle ha kunnat manifesteras med ojämförlig intensitet. Den revolutionära ryska populismen hade, mot bakgrund av den explosiva agrara frågan, berört honom djupt och fått honom att tänka över och precisera sin historieuppfattning. Med kraft avvisade han nu den gryende marxismens enkelspårighet, samtidigt som han breddade begreppet om proletariatet till att omfatta även lantarbetarmassorna och sålunda öppnade revolutionens horisont mot de utomeuropeiska länderna. Varken de sista plågsamma marxistiska undersökningarna, med alla sina implikationer, eller den revolutionära populistiska inställningen i förhållande till lantarbetarvärlden, återupptogs av den ryska eller den internationella marxismen före eller efter 1917 års revolution.

Det var inte lätt att finna en lösning på de problem som framställts i och med Marx analyser av bondesamhället och den ryska revolutionen; härav enhälligheten bland marxister att låta dem bokstavligen försvinna genom en operation av censur och självcensur som kom att involvera även redaktörerna för hans skrifter i ämnet, redaktörer som visat sig obenägna att, om än inte dra slutsatser därur, så åtminstone inte förneka dess evidens. En politiskt olöslig knut i marxismens koordinater var den som rörde arbetarklassen, revolutionens subjekt, som börjar ifrågasättas när man ställer i utsikt möjligheten av en revolution i vilken det förhärskande sociala subjektet utgörs av samfälligheternas bönder, företrädarna för en arkaisk social formering; och dessutom, till skillnad mot vad Engels och alla marxister tänkte, en revolution i stånd att få Ryssland att undgå att passera det kapitalistiska produktionssättets galge. Enligt Marx analys hade det i Ryssland ännu inte bildats någon fri samhällsklass, det vill säga en klass berövad varje grundläggande samband med omvärlden och således kapabel att sälja den egna arbetskraften som enda källa till det egna livsuppehället. Bondesamhällenas socialt förhärskande närvaro utgjorde en broms för framåtskridandet av den befrielse-separering som freie Arbeit ger: arbetaren som ”bärare av arbetet som sådant – det vill säga av arbetet som kapitalets bruksvärde”. Och 1880-talets Marx förutspår inte en sådan befrielse utan motsatsen. Det kollektiva och revolutionära Ryssland placerar sig på så sätt i direkt motsättning till USA, landet där för första gången ”abstraktionen av kategorin ’arbete’, ’arbete i allmänhet’, arbete sans phrase i praktiken kom att besannas”; landet som kom att stå i rampljuset som kapitalets utvalda land, landet där kapitalets dominans över arbetskraften befästs på ett systematiskt och generaliserat sätt; det för kapitalet normala och naturliga sättet att sammanföra arbetskraft och produktionsmedel.

Den revolutionära rörelsens utveckling i Ryssland och uppkomsten av en spirande rysk marxism gjorde det lika viktigt som problematiskt för Marx att ta uttrycklig ställning, direkt involverad som han var i såväl de interna som de externa debatterna gällande populismens olika falanger. Man kan kort säga att han intog samma ställning som Nikolaj Tjernysjevskij medan han öppet kritiserade Aleksandr Herzen som han beskyllde för panslavism och för eftergifter i förhållande till liberalismen, och som han säkert betraktade som suspekt på grund av banden till Bakunin, just när drabbningen mellan marxister och anarkister orsakade den Första Internationalens sammanbrott. Synen på motsättningen Herzen – Tjernysjevskij, vilken är föremål för olika bedömningar i efterorden till den första och den andra tyska upplagan av Kapitalet (första bandet), är inte fri från tvetydigheter och framstår som uppenbart ändamålsenlig – såsom ofta är fallet med den politiske Marx. Faktum är att han argumenterar för sin förkärlek för Tjernysjevskij genom att framhålla att han i dennes teori om obschina tycker sig ha funnit uppskattande bedömningar av såväl kollektivet som individualismen. Detta var emellertid, redan dessförinnan, Herzens lösenord: ”Bevara kommunen och frigör individen”, vilket fått honom att öppet polemisera med de kollektivistiska och sekteristiska tendenserna som fanns väl representerade bland de ryska revolutionärerna, ända till gränsfallet Sergej Netjaevs råa och fanatiska machiavellism.

Ett klart uttalat ställningstagande gjorde Marx beträffande ändamålet för landsbygdssamhällena. Detta framgår i brevet till Otecestvennye Zapiski från november 1877 (dock publicerat först 1884) och, i ännu högre grad, i brevet till Zasulic från 1881. Utvecklingen i populistvänlig mening, till stöd för obschina, kan emellertid, mycket tydligt, spåras tillbaka till breven som han skriver till Ludwig Kugelmann, och, mer förtäckt, i korrespondensen med Engels. I brevet till den förre från den 17 februari 1870 skriver Marx: ”Det som utarmar de ryska bönderna är samma sak som under Ludvig den XIV utarmade de franska bönderna: de statliga pålagorna och obrok till de stora jordägarna. I stället för att frambringa eländet skulle endast ett kollektivt ägande av jorden medföra att det mildrades. Det är för övrigt en historisk lögn att detta kollektiva ägande skulle vara mongoliskt. Som jag flera gånger har påpekat i mina skrifter har det indiskt ursprung och påträffas därför hos alla civiliserade europeiska folk i början av deras utveckling.” Samtidigt framträder alltmer Marx fortsatta avståndstagande från de teser, som då höll på att utvecklas till dogmer, tillhörande en marxism starkt influerad av positivismen. I förordet till den franska upplagan av Kapitalet (1872–1875) kan vi se hur han, till skillnad från vad han skrev i Förordet från 1867 (första upplagan av första bandet), begränsar de redan industrialiserade länderna till att fungera som en bild av den framtid som han tilldelat de länder som gick i täten för industrialiseringen. Ett uppenbart symptom, om än inte ett tecken på någon utstakad plan, på hans sökande efter alternativ till den kapitalistiska industrialiseringen, inte utan inflytande från den ryska situationen utveckling. I september samma år, 1877, hävdar han i brev till Friedrich Sorge att Ryssland står på kanten till en revolutionär kapsejsning: ”Revolutionen kommer denna gång att starta i Orienten.”

I brevet till Otecestvennye Zapiski tar Marx öppet ställning mot en av de framtida hörnstenarna inom den marxistiska ortodoxin. Han förkastar valet att ”omvandla (sin) historiska beskrivning av kapitalismens uppkomst i Västeuropa till en filosofisk-historisk teori om den allmänna frammarsch som ödesdigert ålagts alla folk oberoende av de historiska omständigheter de råkar befinna sig i, för att till slut nå fram till den ekonomiska utformning som med största möjliga insats från det sociala arbetets produktivkraft kommer att kunna garantera människans hela utveckling”. Analoga händelser i skilda sammanhang har olika resultat, för att finna den tolkande nyckeln behövs en analytisk-komparativ studie: ”man kommer aldrig att nå fram dit endast med hjälp av en allmän historisk-filosofisk teori, vars högsta dygd består i att vara överhistorisk”. Beträffande Ryssland är den slutsats han kommit fram till den att om ”(Ryssland) framhärdar på den stig på vilken man sedan 1861 har vandrat kommer landet att gå miste om det vackraste tillfälle som historien någonsin har erbjudit ett folk, och det kommer att få genomlida alla den kapitalistiska regimens oundvikliga vådor”.

Framgången för Marx verk bland de ryska revolutionärerna var lika stor som svårigheterna de mötte när det gällde att få gehör för hans teser om kapitalismen, Ryssland och revolutionen. Emblematiskt är brevet av den 22 september 1880 som populisten Gerasim Romanenko skriver till Nikolaj Morozov: ”Marx och Engels säger att socialismen blir en konsekvens av kapitalismens yttersta utveckling. Många har pekat på att denna väg inte är obligatorisk, och den bäste bland dem som har hävdat denna tes var Tjernysjevskij. Nu vill jag påvisa att den av Marx utpekade vägen helt enkelt är stört omöjlig överallt.” I detta sammanhang skriver Vera Zasulic den 14 februari 1881 till Marx för att fråga honom om hans åsikt ”angående det tänkbara utfallet för vår lantarbetarkommun och angående teorin om den historiska nödvändigheten, för alla jordens länder, att passera genom alla den kapitalistiska produktionens faser”. På bägge frågorna är Marx svar att det inte finns någon som helst historisk lag som säger något om att förelägga en upplösning av kommunen eller om en påtvingad sträcka längs den kapitalistiska utvecklingens olika stadier. Men inte långt därefter blir Zasulic marxist och brevet blev känt endast inom den strikta inre kretsen av nymarxister som bekände sig till Plechanov.

I brevet, särskilt i de oavslutade förberedande utkasten, inpräntar Marx att ”de som tror på en historisk nödvändighet av en upplösning av den kommunala äganderätten i Ryssland kan inte på något sätt bevisa en sådan nödvändighet med hjälp av min utläggning över sakernas fatala utveckling i Västeuropa”. En gång fastslaget detta framhåller han att den andra tesen, i fullständig harmoni med hela den revolutionära populismen, är att endast revolutionen skulle kunna rädda kommunen; det är inte ”ett teoretiskt problem”: ”För att rädda den ryska kommunen är det nödvändigt med en rysk revolution (…). Om revolutionen kommer i tid, kommer (kommunen) snart att utvecklas som förnyande element av det ryska samhället och som ett element av överhöghet över de av det kapitalistiska styrelsesättet underkuvade länderna.”

Till stöd för sin bevisföring, i uppenbar brytning med den samtida och därpå följande marxismen, framför Marx en rad argument som bildar en komplicerad väv med inslag som: frågan om revolutionen i Ryssland, vilken Marx rådbråkar genom att vända upp och ner på den russofobiska inställning som han förfäktat sedan 60-talet; studierna i etnologi som upptar hans sista år och som förflyttar fokus för hans undersökningar, eller under alla omständigheter komplicerar dem avsevärt, bortom den industrialiserade västeuropeiska världen; den radikala nya synen på kapitalet och dess grepp om samhället, numera helt i avsaknad av någon som helst tillit till borgarståndets progressiva roll.

Lantarbetarkollektiven sjunker ned i tiden men är fortfarande rikligt närvarande på flera ställen och under skilda former; ”en av dessa former” – säger Marx – ”som vi kan kalla jordbrukskommun är den aktuella ryska kommunen”, som således utgör ”den nyaste formen av samhällets arkaiska utformning”. Beroende på sammanhanget kan det privata eller det kollektiva elementet väga tyngre. Ryssland framstår som den modernaste formen av arkaiskt slag och som, i och med att det har ”frigjort sig från de starka och trånga naturliga släktbanden, från den gemensamma äganderätten till jorden och de sociala anknytningar som detta för med sig, nu garanteras en trygg grundval, medan det privata hemmet och den lantliga gården, den individuella familjens exklusiva egendom, odlandet på jordlotten och det privata beslagtagandet av dess produkter, påverkar individualiteten på ett sätt som är oförenligt med de primitiva kommunernas strukturer”.

En väsentlig skillnad framträder i förhållande till den västeuropeiska situationen, där den privata äganderätten som etablerats i och med feodalismen och dess upplösning kommer att undanträngas av den agrara kapitalismen: ”Det handlar alltså om förvandlingen av ett slags privat ägande till ett annat slags privat ägande. Men för de ryska bönderna skulle det i stället komma att handla om att förvandla sitt gemensamma ägande till privat ägande.” Det specifika i den ryska situationen framträder, eftersom ”Ryssland är det enda europeiska land inom vilket ’lantarbetarkollektivet’ ända fram tills i dag har förblivit på nationell nivå (…) och i en form som i stort sett är förhärskande inom folklivet, utbrett över ett väldigt imperium, inte endast över spridda delar”.

Å andra sidan är Ryssland inte isolerat från den övriga världen, utan kan dra nytta av utvecklingen i de länder där kapitalismen vunnit fäste och tillgodogöra sig deras positiva erfarenheter ”utan att behöva passera deras galge”. Detta var ett argument som för övrigt hävdades starkt av Tjernysjevskij. Sist och slutligen menar Marx att det är möjligt att dra fördel av det icke-samtidas samtidighet, genom att förverkliga pånyttfödelsen i en högre form av arkaisk social gestaltning, alltså i närvaro av en kapitalismens kris, eller snarare av dess uttömmande av sin progressiva funktion. Så kommer revolutionen i Ryssland att manifestera sig som mäktig stimulans för förnyelsen av obschina. Något som, i dimensioner som länge höljts i dunkel av ideologin och historieskrivningen, skedde med de båda revolutionerna 1905 och 1917, före klyvningen som genomfördes av de marxister som kom till makten i samband med vågen av bondeuppror.

En verklig hoplödning mellan Marx och den revolutionära populismen kommer till stånd under hans sista år i livet, vilka sammanföll med den kulminerande fasen och den plötsliga krisen inom den ryska populismens viktigaste gruppering: Narodnaja Volja, vars aktivitet ledde till mordet på tsar Alexander II den 1 mars 1881. Men Marx gemenskap med medlemmarna i Narodnaja Volja – narodvol’cy – var oacceptabel för marxismen och fick till följd en oavbruten aktivitet av omflyttningar och manipulationer, en aktivitet som ansågs nödvändig för uppbyggnaden av en ideologisk kanon av såväl de revolutionära marxistiska strömningarna, och då särskilt leninismen, som av de reformistiska, västerländsk-­socialdemokratiska strömningarna, något som fick konsekvenser för hela det marxistiska 1900-talstänkandet. Överensstämmelsen mellan Marx och Narodnaja Volja rörde såväl det strategiska perspektivet – en socialism inriktad på lantarbetarkollektiven – som de omedelbara uppgifterna: att slå ned enväldet även med hjälp av terror. I motsats till vad som ständigt hävdats inom marxismen och till den historieskrivning som inspirerats av densamma, måste man ta i beaktande att Marx, på grund av på varandra följande händelser och av flera orsaker, uttryckligt och obestridligt kom väl överens med den populistiska kommunitära utopin och även med de allmänt terroristiska uppfattningar som medlemmarna inom Narod­naja Volja hyste. Man måste komma ihåg att denna utveckling och detta resultat inte bara förorsakade stora problem för marxismen som, trots Marx uttalade motvilja mot omvandlingen av hans teoretiska arbete till ideologi, befann sig under uppbyggnad, utan också för Engels, som intog andra åsikter i fråga om vissa nyckelpunkter, och i grund och botten även för Marx själv, vilket framgår av utkasten till brevet till Vera Zasulic. Dessa utkast utgör möjligen ett förberedande material till ett häfte som utlovats till verkställande utskottet för Narodnaja Volja, som dock aldrig kom till stånd bland annat på grund av den vändning som saker och ting tog i Ryssland. Marx ställningstagande för Narodnaja Volja berodde på det faktum att det var den enda organisation som hade dimensionen av ett verkligt, om än av nödvändighet hemligt politiskt parti, kapabelt, som Franco Venturi senare skulle anmärka, att samla och uppmuntra de effektivaste och mest aktiva krafterna ur 1870-talets revolutionära generation.

Med sitt forskningsarbete gav Marx ett betydande bidrag till den ryska populismens utveckling, framför allt efter Pariskommunens fall, och tack vare hans böckers stora framgång och de intensiva kontakterna med den revolutionära intelligentian. I och med detta bidrog han till att för denna populisms räkning skapa den första fullständiga formuleringen av ett alternativ till den västerländska politiska och ekonomiska modellen. Den sene Marx var uttryckligen överens med populismens bärande ideologiska kärna: revolutionen skulle komma att bryta ut i Ryssland innan det skedde i något annat land, eftersom den hade som sin bas lantbrukskollektiven och mötet med den europeiska socialismen. En förutsägelse som kom på skam till följd av många motgångar, men som ändå framstår som fantasieggande i ljuset av den följande utvecklingen, en utveckling som sedd ur vissa aspekter sträcker sig ända fram till vår samtid, särskilt i de utomeuropeiska länderna.

Den övertygelse som Marx slutligen gör till sin, ända till en fullständig överensstämmelse med den populistiska tesen att det skulle vara möjligt med en social revolution med lantbrukskollektiven som bas, konstituerar en politisk och teoretisk vändpunkt kring vilken Marx själv står tvekande när det gäller att dra alla konsekvenser. Denna vändpunkt skulle innebära en pånyttfödelse av obschina och att man anammade västerlandets vetenskapliga och tekniska erövringar som sina egna. Det är ett faktum att hans argumentation medför en uttalad brytning med bland annat den marxismens grundval som utgörs av historievetenskapen, med andra ord den grundläggande motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden såsom varande nyckeln för att tolka den historiska dynamiken. Det är uppenbart att i 1800-talets Ryssland hade produktivkrafterna i­nte utvecklats tillräckligt för att möjliggöra en revolution kapabel att anpassa produktionsförhållandena i så hög grad som den historiska materialismen och dess uppfattning om den historiska processens tillkomst hade förutsett.

En ytterligare konsekvens av den marxistiska infallsvinkeln är att arbetarklassen, den klass som bildats av kapitalets expropriationsprocess och förnyade sammansättning, inte längre framstår som revolutionens enda och nödvändiga motiv. En revolution mot kapitalet är möjlig även innan detta fullständigt har tagit över hela samhället, dock utan att det skulle vara en revolution mot Kapitalet i den mening som Gramsci legitimt argumenterade för i marxistiska termer, termer som inte längre hörde till den sene Marx. De påföljande historiska händelserna, som vi här endast kan antyda i korthet, bekräftade Marx intuition gällande möjligheten att en socialistisk om inte rentav kommunistisk revolution skulle bryta ut i Ryssland, huvudsakligen med hjälp av bönderna eller av bondesoldater eller av arbetare som alltjämt var bundna till landsbygden. Men de marxister som hade kommit till makten ägnade sig helhjärtat åt att sätta saker och ting på plats, och slutligen lyckades de, med Stalins hjälp. Sålunda utraderade de den utväg som Marx hade anat sig till i harmoni med den ryska populismen. Inte särskilt rätlinjigt men med grundläggande följdriktighet försöker den sene Marx att krossa buren där marxismen skulle komma att förbli inspärrad: överlägsenhet – underlägsenhet; utvecklade länder – underutvecklade länder; utveckling – underutveckling, allt detta som har gett upphov till tävlingen med kapitalismen för att förverkliga ekonomins maximala obegränsade tillväxt.

Konsekvenserna av utplåningen av Marx reflektioner över lantbrukssamhällena i Ryssland (och inte bara där) blev varaktiga. Antikapitalistiska och antikolonialistiska marxister tvingades att antingen ansluta sig till en renlärighet som utarmade deras politiska och teoretiska styrka, eller att i ensamhet, och tvärtemot Moskvas och den Tredje Internationalens diktat, vandra en ursprunglig väg, i överensstämmelse med vad Marx h­ade påbörjat. Det mest signifikativa (men inte det enda) fallet är peruanen José Carlos Mariátegui. Endast långsamt har den historiska och etnologiska forskningen börjat ta hänsyn till de överväldigande, alle­städes närvarande dimensionerna, till de mångskiftande formerna av gemensam äganderätt till jorden och till det som i dag, samtidigt som det i allt högre grad hotas, plundras och irreversibelt förstörs, kallas allmänningen. Det handlar på inget sätt om någon tillfällig eller oskyldig försening utan om den andra sidan av kapitalets besittningstagande av jorden, där staten, de intellektuella och teknikerna har spelat en avgörande roll och sanktionerat den naturgivna och historiskt progressiva naturen av den privata äganderätten till jorden och dess resurser, inbegripet vattnet och numera till och med (den inandningsbara) luften.

Bland alla oräkneliga exempel vill vi med tanke på de tragiska och bestående konsekvenserna ta upp fallet med Israel och Palestina. På grund av den uppfattning som västmakterna, till att börja med britterna, hade om det arabiska bondesamhället, utgick Förenta Nationernas förslag från 1947 om en delning av Palestina med judarna från antagandet att mer än 70% av jorden inte rättmätigt tillhörde den arabiska befolkningen, varför man argumenterade för att de arabiska palestinierna hade få band till jorden. Men ”den så kallade miri, alltså den statligt ägda marken som utgjorde den totalt sett övervägande delen av marken i Palestina, ska i­nte betraktas som ’övergiven’ mark, utan tvärtom som mark tillhörig den befolkning som bodde där, som betraktade den som sin och som brukade den, även om man inte rent juridiskt innehade äganderätten till den”. Under det tunna juridiska skalet är det inte svårt att igenkänna närvaron av en utbredd form av kollektivt ägande av jorden. Något som borde ha haft ett mycket stort intresse för en av de ytterst få som uppskattade Marx skrifter om landsbygdskommunerna, Martin Buber i Pfade in Utopia (1950), som betraktade de fragmentariska marxistiska anteckningarna som ”det viktigaste försöket att koncist omfatta temat med de ryska bysamfälligheterna”. Erkännandet av likheter och olikheter borde leda till utbredningen av för- och efterstatliga kommunitära strukturer, inom vilka det vore möjligt med konfrontation och kooperation mellan olika kulturer på jakt efter gemensamma rötter. Händelserna i Palestina, i Ryssland och nästan överallt, medförde att det kom att gå annorlunda med maktens, för att inte säga dödsdriftens, seger över de enskilda individernas och samfälligheternas rättigheter. Man utlämnade såväl de förra som de senare till abstrakta, despotiska och okontrollerbara krafter, mot vilka Marx förde sin sista, och föga kända, strid.

Sanningen att säga har intresset för den sene Marx, Ryssland och landsbygdskommunerna långsamt vuxit, med de historiska och teoretiska implikationer som jag, på något sätt, hade anat mig till och delvis satt under lupp. Dessa kom att ge upphov till viktiga forskningsinsatser, sinsemellan mycket olika; jag begränsar mig till att nämna namn som Theodor Shanin och Enrique Dussel. På sista tiden har i Italien, frånsett några specialiststudier, filosofihistoriker och historiker i en ny generations marxism ä­gnat sig åt studiet av den sene Marx, bland vilka kan nämnas Luca Basso, Marcello Musto och Massimiliano Tomba. En diskussionspunkt berör utöver betydelsen av även genealogin för Marx brytning med rätlinjigheten och eurocentrismen; min tes (från över femtio år sedan) är att den ryska frågan spelade en avgörande roll; andra menar att perspektivförändringen huvudsakligen kom sig av att man riktade uppmärksamheten mot de utomeuropeiska länderna, det vill säga mot resultaten av etnologisk forskning som Lewis Morgans Ancient Society (1877). Självklart fanns det andra komponenter som spelade roll, men jag tror alltjämt att Ryssland, även på grund av de strategiska och revolutionära implikationerna, spelade en avgörande roll för Marx politiska och teoretiska nyorientering.


Ur introduktionen till Pier Paolo Poggio: La rivoluzione russa e i contadini. Marx e il populismo rivoluzionario (Milano: Jaca Book, 2017 [1978]). Översättning: Aslög Pontara


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top