Sidebar Menu



Ett förfall in i normaliteten

Adolf Casparys kritik av fabrikscivilisationen

av Mårten Björk


Två dagar efter julafton 1934 skriver Walter Benjamin från San Remo till sin vän Gerschom Scholem att han har hamnat bland ”de verkliga magiska judarna [die wirkliche Zauberjuden]. För [Oskar] Goldberg har bosatt sig här, och han har delegerat sin lärjunge [Adolf] Caspary till kaféerna, och placerat Die Wirklichkeit der Hebräer i tidningsstånden, medan han – vem vet? – antagligen utför sina test i talmystik i kasinot. Det är överflödigt att säga, men jag har inte inlett någon dialog med den här gruppen.” Goldberg hade som ung rönt stor uppmärksamhet i såväl judiska som religionssociologiska kretsar med en numerologisk analys av Toran. Vid ungefär samma tid samlade han en krets vänner runtom sig, bland annat ekonomen Adolf Caspary, fotografen Simon Guttmann och filosofen Erich Unger.[1] Det var dock publiceringen av Die Wirklichkeit der Hebräer: Einleitung in das System des Pentateuch 1925, som gjorde Goldberg till en av Weimarrepublikens stora intellektuella.[2]

Scholem, vid den tiden relativt okänd, reagerade med avundsjuka på Goldbergs framgång och distanserade sig från vad han beskrev som dennes biologiska kabbalism. Benjamin däremot, närmade sig i början av 1920-talet Goldbergskretsen och inspirerades av Unger, som i ett antal skrifter syntetiserade Goldbergs läsning av Toran till ett filosofiskt program. Benjamin bevistade Goldbergskretsens seminarier främst på grund av sitt intresse för Unger och beskrev till och med dennes bok Politik und Metaphysik som ”det viktigaste samtida verket om politik”. Men på grund av sin misstänksamhet mot Goldberg bröt han till sist med Unger, och undvek också att recipiera ekonomen Casparys verk. När han mer än ett decennium senare till sin förvåning stötte på de två älskarna Caspary och Goldberg i San Remo undvek han all diskussion med dem, och hjälpte på så sätt till att skriva Caspary och Goldberg ur den filosofikanon som han själv blev en del av på gott och ont.

Det är inte svårt att idag se att de tankegångar som Caspary och Goldberg formulerade hade tiden mot sig. De bjöd motstånd mot såväl sekularism, materialism, socialism och kapitalism som mot de organiserade världsreligionerna, inte minst kristendomen, vilka alla enligt Goldberg markerade ein Verfall zur Normalität – ett förfall in i normaliteten – och hela den civilisation som urjudendomen härledde till Kain, den första grundaren av den stadscivilisation vi fortfarande lever i. De omfamnade myten som en biologisk revolution och beskrev överskridandet av kapitalismen som ett teologiskt och religiöst problem. En ny väckelse måste skapas så att världens fabrikscivilisation överges. Men samtidigt var Goldberg och Caspary barn av sin tid och inte minst del av ett antal politiska och konstnärliga strömningar som hade de tyska revolutionsförsöken 1918 och 1919 som pulserande nav. En av deras närmaste vänner, den tidigare nämnde Guttmann, som fascinerades av Goldbergs numerologiska religiositet och räddade hans Nachlass, var en av grundarna av KAPDKommunistische Arbeiter-Partei Deutschlands. Det parti som bröt sig ur KPD, Kommunistische Partei Deutschlands, och under en tid samlade tiotusentals arbetare i en front mot såväl sovjetisk socialism som västlig kapitalism.

Goldbergs, Casparys och Ungers verk kan därför ses som ett andligt uttryck för de rörelser som försökte rycka mänskligheten ur den normalitet som under 1800- och 1900-talen innebar industrialisering och framför allt proletarisering. 1927, tio år efter ryska revolutionen, två år före den stora depressionen, och sex år före nazisternas parlamentariska seger, publicerade David Verlag Casparys Die Maschinenutopie: das Überein­stimmungsmoment der bürgerlichen und sozialistischen Ökonomie, en kylig vidräkning med socialismen och kapitalismen som två uttryck för den moderna industricivilisationens nödvändiga utveckling mot ekologiska katastrofer och ekonomiska kriser.

Caspary, som idag är en fortfarande läst militärhistoriker men vars civilisationskritik är i princip fullständigt obeaktad, var emellertid före sin tid. Genom en minutiös diskussion av Karl Marx maskinbegrepp argumenterade han för att kapitalismens grund inte bara var själva värdeproduktionen, det vill säga tvånget för företagen att ackumulera profit, utan den maskinella infrastruktur som har fabriken och än mer själva maskinen som fundament. Tidigare ekonomier, hela den serie naturekonomier som föregår det kapitalistiska produktionssättet, har, menade Caspary, verktyget som fundament, medan kapitalismen konsolideras i och med verktygets förvandling till maskin. Dessa två fenomen har, djupast sett, sitt ursprung i den evolutionära utveckling som gör männi­skan till ett verktygsskapande djur; den homo faber som Goldberg kritiserade i Die Wirklichkeit der Hebräer.

Ett verktyg är ett instrument som vi använder för att tillgodose existerande behov. Det är ett enkelt ”produktionsmedel” – Mittel der Produktion – medan maskiner är en motor för produktion av både varor och behov. Maskinen är inte baserad på vad Caspary med marxistiskt språkbruk definierar som nödvändigt arbete, men som för honom innebär det arbete som är nödvändigt för att producera ett specifikt resultat och för att tillgodose ett existerande behov. Tvärtom, maskinen är baserad på merarbete, ett överskottsarbete som ackumulerar växande rikedomar och därigenom möjliggör ackumulation av vinst och i förlängningen en världsbefolkning av proletärer. Maskinen är, så att säga, grunden för en absolut humanisering av planeten till priset av såväl andra arters liv som mänsklighetens fördjupade proletarisering.

Utifrån Casparys perspektiv finns det ett nödvändigt förhållande mellan den moderna maskincivilisationen och merarbetet, och detta tvingar fram en människotyp som har maskinen som grundvillkor:

På så sätt blir maskinen – som har uppstått som en överskottsprodukt [Mehrprodukt] utöver det nödvändiga arbetet – det produktionsmedel som är nödvändigt för livet. Om maskinen faktiskt inte tjänar till att tillgodose befintliga och nödvändiga samhällsbehov utan snarare innebär deras förökning och utveckling; om maskinen inte är utvecklad för att användas i en viss ekonomisk sektor utan snarare för att utveckla en ny ekonomisk sektor; om maskinen inte följer på behovet den uppfyller utan snarare föregår det, uppfyller maskinen bara sin väsentliga funktion i de fall som den producerar behov vars tillfredsställelse är nödvändig, men som inte kan uppfyllas utan maskinen.

Detta innebär, fortsätter Caspary, att ”såväl kapitalisten som proletären har ett ekonomiskt intresse av maskinen: den producerar deras vinst eller existensmedel”. Produktivkrafternas utveckling, betonar Caspary, kommer förvisso att producera en växande armé av överflödiga människor som inte behövs för den globala produktionen av varor och föregår på detta vis samtida diskussioner om kapitalism och överbefolkning. Men vägen ut ur detta irreversibla förlopp kan inte komma genom ett övertagande av produktionen då maskinen inte är ett enkelt produktionsmedel som syftar till att förverkliga redan existerande behov, utan just en motor som producerar behov och i slutänden en mänsklighet – differentierad i klasser – som inte kan leva utan maskinen. Det är av denna enkla anledning socialismen inte kan lösa kapitalismens tautologiska grundproblem, maskinell produktion genom maskinen, utan enbart socialisera de produktionsmedel som inte bara förutsätter utan förverkligar proletariatets, och därmed klassamhällets, existens. Behovet av de varor som maskinvärlden producerar binder samman klasserna i en och samma ekonomi, och leder därför också till att proletärerna tvingas, i allt större desperation, slåss för sina intressen som arbetande och konsumerande subjekt i takt med att maskinutvecklingen gör dem överflödiga.

Caspary hävdade i denna anda att den motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden som enligt Marx skulle möjliggöra ett socialistiskt produktionssätt enbart har kommande katastrofer och kriser som resultat. Tillsammans kommer socialismen och kapitalismen fösa den moderna maskinekonomin mot vad Caspary analyserade som ett slut på ändliga men vitala naturresurser för den moderna ekonomin. Caspary diskuterade således redan 1927 vad som idag kallas peak oil eller rentutav peak everything, slutet på de naturresurser som den moderna fabrikscivilisationen har som existensbetingelse. Alternativet till denna irreversibla process, som idag lett oss in i en sjätte massutrotning av arter, finns emellertid inte i att mänskligheten backar tillbaka till någon rural eller agrar ekonomi. Vad som behövs är en samtida uppgörelse med kapitalismens och socialismens grundbeståndsdel, nämligen maskinen som merprodukt och motor snarare än som enkelt produktionsmedel, och därmed med den maskinutopi som blivit horisonten för hela det politiska spektrat under moderniteten. Mot olika former av primitivistisk nostalgi och fetischering av arkaiska gemenskaper såsom Marx och Engels romantiska idéer om barbarernas urkommunism, såväl som mot allt utopiskt drömmande om ett socialiserande av den moderna fabrikscivilisationen, postulerar Caspary möjligheten av ett medvetet bruk av vad han kallar ”den organiska kraften”. Och, tillägger han, denna ”kraft är inte tillgänglig för den nuvarande mänskligheten”, men den är inte heller ämnet för Die Maschinenutopie, utan för Goldbergs Die Wirklichkeit der Hebräer.  

Goldberg undersökte i sitt magnum opus den modala ontologi som han menade var möjlig att urskilja i Toran och skrev i det kapitel om kosmologi som inleder boken: ”Tills nu har enbart ’möjlighet’ haft en rent formell mening, tills nu har möjlighet och verklighet enbart differentierats i den bemärkelsen att det verkliga har ansetts existerande, medan det möjliga har ansetts vara icke-existerande.” Den organiska kraft som Caspary hoppades mänskligheten kunde bli medveten om var enligt honom förenad med den radikala möjlighet som Goldberg fann i Torans skrifter. De riter och mirakler som beskrivs i Toran var, för Goldberg, inget annat än psykofysiska försök att anknyta till denna möjlighet som i den moderna fabriksvärlden stelnat till maskineri och merarbete, och som enligt Caspary låst människan vid den maskinutopi som är stängd för allt annat än arbete och produktivitet. Först vid en kris för själva den materiella infrastruktur som vårt liv vilar på kan man tänka sig en öppning för en annan ekonomi och, därigenom, en annan natur och ett annat människoblivande. Då, hoppas Caspary och Goldberg, kan mänskligheten bli medveten om den organiska kraft som pulserar genom naturen men aldrig blir identisk med den utan tvärtom är dess skapare och än mer potentiella omskapare. Trots avståndet mellan verktygets och maskinens värld, trots alla skillnader mellan modern kapitalism och förmodern hushållning, vilade dessa ekonomier, enligt Goldberg och Caspary, på ett och samma människoblivande: konstruktionen av vår art som ett djur som med tekniska verktyg eller högteknologiska maskiner förmänskligar omvärlden. Det var denna människa, vår gamla Adam, som enligt dessa två ”judiska magiker” i slutänden måste förändras så att vår art en dag kan upphöra att falla in i normaliteten och sluta leva i enlighet med vad Goldberg kallade den nuvarande eller förhärskande naturen.


[1]Se Subaltern # 3-4 2013: ”Mytens ljus” för en introduktion av Erich Ungers författarskap.

[2]För en introduktion av Oskar Goldberg och kretsen runt honom: Manfred Voigts, Oskar Goldberg : der mythische Experimentalwissenschaftler : ein verdrängtes Kapitel jüdischer Geschichte (Berlin: Agora Verlag, 1992), Bruce Rosenstock, Transfinite Life: Oskar Goldberg and the Vitalist Imagination (Bloomington, Indiana: Indiana University Press, 2017) & Mårten Björk, Life Outside Life: The Politics of Immortality, 1914–1945 (Göteborg: Gothenburg University, 2018).

Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top