Sidebar Menu



Maskinutopin

av Adolf Caspary

Adolf Caspary (1872–1936) var en tysk-judisk ekonom, nära knuten till kretsen omkring religionsfilosofen Oskar Goldberg. Till detta nummer översätter vi ett kapitel ur hans civilisationskritiska verk Die Maschinenutopie från 1927.


Marx avslutar ett avsnitt i Kapitalet med följande känsloladdade sats: ”Liksom människan i religionen behärskas av sin egen hjärnas skapelser, så behärskas hon i den kapitalistiska produktionen av sina egna händers verk.”[1] Denna sats är riktig – med en korrigering. Det borde stå: i produktionen med maskiner.

Alla föreställningar om ett socialt ideal är utopiska, om de inte inser att människan är avhängig dessa av henne själv producerade produktionsmedel och därför naivt talar och drömmer om hur människorna ska leva tillsammans, istället för att diskutera livsbetingelserna för människans samhällen. De författare som insett att proletären är en ”robot” – skapad av och slav under maskinen – har en djupare blick för realiteten än alla dessa lyriska eller etiska idylliker som drömmer om ett precisionsparadis som anden försett med formell rättvisa, men tekniken dessutom försett med komfort, snabba flygplan och högkvalitativa radioprogram.

Det tekniken åstadkommit

Ett lokomotiv har samma kraft som 450 hästar, en människa motsvarar en tiondels hästkraft. Redan år 1850 åstadkom en arbetare vid spinnmaskinen 112 gånger så mycket som en som spinner för hand (källa: Hübner).

Teknikens nytta brukar bedömas utifrån sådana och liknande beräkningar. Man har låtit sig fångas av det suggestiva med enorma kraftmaskiner och de av dessa framdrivna tillverkningsmaskinerna, och tror att människan med dem förmått ta naturkrafterna ”i sin tjänst”.

Så länge man är fångad av denna suggestion, framstår ett ekonomiskt resonemang som leder fram till slutsatsen att proletariatet aldrig kommer att uppnå några fördelar genom den maskinella produktionen, som uppenbart orimligt. Men faktum är att jorden även utan maskineriet skulle kunna nära de runt 1 800 miljoner människor som nu lever på den. För i verkligheten är det just bara jorden som när dem, eftersom näringen i egentlig mening fortfarande kommer från marken. Alltså kan man tycka att den motorernas väldiga kraftsumma som mänskligheten arbetar med borde ge en fördel som överskrider det blotta livet, den borde i alla fall bespara oss arbete. Hur uppenbart detta resonemang än kan framstå, är det ändå felaktigt.

Mänsklig och mekanisk arbetskraft i den globala ekonomin

I statistiken räknar man med att den samlade arbetskapaciteten hos alla på jorden existerande motorer är runt 260 miljoner hästkrafter. Denna summa är ungefär dubbelt så stor som de så kallade ”levande motorernas” arbetskapacitet, husdjuren, hästarna, nötboskapen, och så vidare, där siffran lågt räknat ligger på 100 miljoner. Av de 1 800 miljoner männi­skor som lever på jorden kan man anta att cirka 500 miljoner är arbets­föra, vilket innebär en arbetskapacitet på 50 miljoner hästkrafter (för dessa beräkningar, se Woytinsky, Die Welt in Zahlen, band IV, 1926).

Om man alltså fokuserar på arbetskapaciteten är motorernas energi inte flera hundra gånger så stor som människans arbetskraft, utan ungefär fem gånger så stor.

Men ändå – den mekaniska energin är större än den mänskliga. Den borde alltså ha fördelen att arbetskraften hos de 500 miljonerna männi­skor som står till förfogande endast behöver nyttjas i mycket låg utsträckning. Men i verkligheten utnyttjas den mänskliga arbetskraften fullt ut.

[…]

Enbart i de länder som för statistik över arbete är 414 miljoner männi­skor sysselsatta. Om man betänker att denna statistik vad gäller Asien endast inkluderar det brittiska Indien – inte Japan, inte Kina – medan den redan nämnda siffran om 500 miljoner arbetsföra människor gäller för hela jorden, inklusive kolonierna och råvaruområdena, leder denna statistik till slutsatsen att trots det tekniken åstadkommit är hela den idag existerande mänskliga arbetskraften tagen i anspråk.

En anledning till detta överraskande resultat är att lantbruket tar tre fjärdedelar av allt mänskligt arbete i anspråk, och dess förmåga att ta till sig mekanisk energi är begränsad på grund av att naturen föreskriver dess produktionsbetingelser. (Detta är – som Sombart med rätta anmärker på ett ställe, jämför Die Deutsche Volkswirtschaft, s. 353 och 374 – grunden till jordbrukets konservativa karaktär: ”Man kan inte samtidigt ploga, så och skörda [samma gröda]” – medan man samtidigt kan framställa alla delar av exempelvis en bil. Jordbruket har inte samma möjligheter som industrin att spara tid och kraft genom sönderdelning och sammanfogande av arbetsmoment eller genom att godtyckligt stegra produktionen genom användande av mekaniska krafter.) I stort är de mekaniska motorernas användning begränsad till industrin. Här är motorernas arbetskapacitet 12 gånger så stor som människornas.

Vad tjänar då uppbådet av teknik till, om det inte besparar oss något arbete? Begreppet om insparat arbete är över huvud taget bara meningsfullt när det används om produktionen av konsumtionsvaror. Men om tillverkningen av produktions- och transportmedel kostar lika mycket som det omedelbara frambringandet av konsumtionsvaror skulle göra, kan man inte längre tala om insparat arbete. Självklart går ångbåten snabbare än segelbåten, men när byggandet av ångbåten (och utvinnandet av dess drivmedel) tar lika lång tid som odlandet av vete i det egna landet (givet att man kan och vill odla det själv) besparar den oss inget arbete.

Detta är situationen i allmänhet för produktionen med maskiner. Av motorernas 260 miljoner hästkrafter bortfaller 135 som går till transportmedel som tåg och ångbåtar, vilket innebär att endast 125 miljoner står industrin till förfogande. Inom industrin går återigen ungefär hälften till produktionen av förbrukningsvaror. Resten används till framställning av maskiner, produktions- och transportmedel.

Hela nyttan med tekniken är alltså att den gör det möjligt att försörja ett oproportionerligt stort antal människor på ett litet territorium. Jorden försörjer idag 1 800 miljoner människor, och den skulle kunna försörja det tre- eller fyrdubbla. Den skulle klara av det utan teknikens energiuppbåd, om rummet som människorna bebor skulle utvidgas gradvis, proportionerligt med den naturliga befolkningstillväxten. Teknikens energi­uppbåd är nödvändigt eftersom det på ett territorium plötsligt uppstått ett antal människor som är flerfaldigt större än detta territorium självt kan försörja (oavsett om territoriets gränser är naturliga, juridiska eller ekonomiska – jämför frågan om markmonopol och omfattande jord­ägande). Teknikens energiuppbåd är nödvändigt eftersom kontinentaleuropéerna är hänvisade till säd och andra livsmedel från utomeuropeiska länder, och endast av detta skäl. Men om teknikens energiuppbåd är nödvändigt, innebär det ingen arbetsbesparing. Människan måste arbeta lika mycket som alltid, tekniken utgör bara en ny användningsmöjlighet för det mänskliga arbetet.

Därmed står det klart att man inte kan tala om någon ”förbättring av den arbetande klassens läge” som en följd av den tekniska utvecklingen och räkna detta som något tekniken åstadkommit. Det är klart att 8 till 10 timmars arbete om dagen är mindre än de 14, 16 eller 18 timmar som man arbetade under kapitalismens tidigaste epok. Men det är orimligt att se detta som en fördel tekniken har åstadkommit: antingen gör spinnmaskinen 111 spinnerskors arbete, eller också gör den det inte. Antingen behöver spinnerskan bara arbeta 1/111 av sin tidigare arbetstid, eller också är maskinen henne inte till hjälp. Man kan inte tillskriva maskinen ett insparande av 1/4 eller 1/5 av arbetstiden, när den förmår 111 gånger så mycket som handarbetet. Den egentliga anledningen till att arbetstiden gått ner är att proletariatet har blivit större. Tidigare behövde den enskilda arbetaren utnyttjas mera än nu, eftersom maskinernas räntabilitet då krävde en förhållandevis stor produktionsstegring och således en oproportionerligt stor mänsklig arbetsinsats – en arbetsinsats som nu kan fördelas på flera arbetare. (Därför har det blivit möjligt att sänka arbetets exploateringsgrad.)

 Proletariatet har inte maskinen att tacka för något insparat arbete – men det har den att tacka för sitt liv. Och av just detta skäl har proletariatet inte något annat att vänta sig av maskinen än det den redan idag åstadkommer: det nakna, proletära livet med ett minimum av konsumtionsvaror.

Teknikens begränsade möjligheter

Maskinutopin har förutom en politisk och ekonomisk betydelse också en teknisk sida. Inte bara på ekonomins, utan även på teknikens område är de föreställningar man gör sig om maskinens hittills åstadkomna och möjliga framtida framgångar fullständigt utopiska. Och den utbredda före­ställningen om teknikens ”obegränsade möjligheter” visar sig vara utopisk av samma skäl och på samma sätt som föreställningarna om det sociala idealet är det:

Ekonomiskt medför maskinen inga fördelar, eftersom den stegrar de samhälleliga behoven lika mycket som de samhälleliga inkomsterna. Maskinen gör visserligen att talen i de ekonomiska beräkningarna blir större, men proportionerna mellan nyttan och det nödvändiga uppbådet e­ller kostnaderna lämnar den oförändrade. Och sådan är tekniken till sitt allmänna väsen. Om ett förhållande ställs upp mellan det som tekniken åstadkommer och det som den kostar, om man jämför dess fördelar med de nackdelar som väsensmässigt hänger samman med den, visar det sig att alla faktorer betraktade som tal visserligen stegras, men att proportionerna – jämfört med motsvarande sakförhållanden utan teknik – i­nte förändras. Alla teknikens framgångar kan visas vara skenframgångar. Tekniken åstadkommer visserligen förbluffande saker, den uppfyller visserligen några av den mänskliga andens djärvaste drömmar, men i utbyte måste alltid något ges upp, något man ursprungligen alls inte var villig att ge upp – eftersom det utgjorde en förutsättning för önskan, och förlusten av detta berövar uppfyllandet av drömmen dess värde –: de önskeuppfyllelser som tekniken erbjuder uppvisar alla ”ersättningens” stigma.

Vi tar här upp teknikens ersättningskaraktär för att vederlägga ett ständigt återkommande argument som anförs för att bemöta de ekonomiska invändningarna mot maskinens fördelar: ”Ni vet ju inget om vad tekniken ytterligare kan åstadkomma. För hundra år sedan var det ingen människa som trodde att vi skulle ha tåg, för att inte tala om flygplan.” Mot detta ska sägas: lika lite som ”människan kan flyga” idag – i den mening som åsyftas i mänsklighetens gamla Daidalosdröm – lika lite kommer tekniken imorgon att uppfinna något ”bord-duka-dig”. Tekniken kommer aldrig att bespara mänskligheten något arbete, lika lite som den hittills någonsin har gjort det. Detta har sin grund i teknikens väsen: den erbjuder inte några fördelar som inte medför motsvarande nackdelar.

Om man vill få fatt på teknikens ersättningskaraktär, måste man alltid utgå från situationen före varje uppfinning. Teknikern förväntar sig av varje uppfinning att den ska vara till oerhörd nytta för mänsklig­heten, och innebära ett framsteg som tydligt för mänskligheten närmare ett paradisiskt tillstånd. Han utlovar med rätta en viss nytta, och nyttan uppnås – men ”framsteget” visar sig vara ett bedrägligt fata morgana, eftersom nyttan, så snart den uppnåtts, motsvaras av en så stor tillväxt av behov att inget överskott av fördelar i relation till behovet kvarstår – inget framsteg, alltså, och ingen arbetsbesparing; nytta och behov tar ut varandra. Ansträngningen var meningslös. Ingen uppfinning har hittills gjorts som teknikern inte förväntat sig skulle leda till mänsklighetens frälsning, och ändå lever ingen proletär bättre eller arbetar mindre än någonsin en slav levt och arbetat. De som tror på mänsklighetens tekniska framsteg begår alltid samma misstag: de säger att idag utför en maskin det arbete för vilket det förut krävdes 100 arbetare – en gång kommer några få maskiner att utföra det arbete för vilket det idag krävs miljontals proletärer; ett enkelt handgrepp kommer att ersätta de åtta timmarna dagligt arbete. Men de ser inte att lika språngartat som tekniken utvecklat sig har antalet människor som är i behov av den vuxit till; om ett handgrepp ersätter de åtta timmarna dagligt arbete, kommer detta handgrepp att behöva upprepas åtta timmar om dagen. Någon invänder: idag kan vi ju flyga, medan vi för etthundrafemtio år sedan var tvungna att åka med postskjutsen. Men – det gamla talesättet har helt rätt: kungen av Preussen behövde inte vara så tidigt i Potsdam som dagens utrikesminister behöver vara i Genève.

Det ekonomiska sakförhållandet att maskinen som produktionsmedel inte medför någon nytta, eftersom fördelarna med det insparade arbetet endast kan realiseras genom att lika mycket arbete utförs på ett annat ställe, kan generaliseras och gäller i princip. Teknikens fördelar är skenfördelar, eftersom tekniken själv nödvändiggör sin kompensation. Om vi hade haft teknik på dagens nivå med samma befolkningsantal som år 1700 – då vore det verkligen tal om en oerhörd nytta. Men för att uppnå teknik på denna nivå krävdes det att en så stor mängd arbetskraft stod till förfogande för teknikens ändamål att teknikens nytta helt togs i anspråk av den arbetskraft som krävdes för att bygga upp den. Tekniken förbättrar inte läget för proletärerna, eftersom den också själv ökar antalet proletärer som dess fördelar måste delas upp emellan.

Även utan den politiska ekonomin kan det tydliggöras att tekniken inte kan leda till ekonomiska fördelar. För med befolkningens omfång ökar också behovens omfång, och ekonomin blir alltså bara större utan att kvalitativt förändras. Det är klart att proletariatet idag inte skulle kunna leva utan tekniken, men lika klart är det att för dem som levde före den första uppfinningen, och för vilka förbättrandet av deras livsföring angavs som motiv för det tekniska projektet, har det inte inneburit någon fördel. Visst har det nuvarande proletariatet fördelar av tekniken – ingen mindre fördel än den att vara vid liv. Men det liv som det har maskinen att tacka för är ett proletärt liv, och eftersom maskinens karaktär inte är föränderlig, kommer det också i evighet att så förbli.

Teknikens ökade utnyttjande av naturkrafterna har ingen människa någon fördel av – ingen människa som redan levde utan denna teknik (och när det handlar om en uppfinnings nytta handlar det bara om dem som redan finns till, och om vilken nytta tekniken har för dem). Men även om tekniken, ekonomiskt betraktat, inte medfört några fördelar, har den ändå förändrat varenda människas livsförföring. Tåg, bilar, ångvärme, elektrisk belysning och så vidare, som nu är ”naturliga” behov, innebär en i grunden förändrad livsföring – en som framstår som lika naturlig som oundgänglig. Innebär inte dessa livets ”bekvämligheter”, som mer eller mindre alla tar del av eftersom de hör till existensminimum, en teknisk nytta som inte framträder som ”ekonomisk”, just eftersom alla kommer i åtnjutande av den?

Sammanhanget mellan teknik och olyckor

Just genom denna teknikens allmänna betydelse – inträdet av de tekniska faktorerna på de naturliga behovens område – just genom detta intima umgänge med tekniken och självklarheten i användandet av den för att hantera vardagslivets enklaste, vanemässiga och oundgängliga behov, blir teknikens ersättningskaraktär och skenkaraktären hos dess framgångar uppenbara. För med tekniken följer också av väsensnödvändighet och principiellt oundvikligt olycksfallen.

Ett enda olycksfall som inte kunde förutses och uteslutas vederlägger tekniken i dess helhet – hur oundgänglig den än må framstå vid den nuvarande tidpunkten för dess fulla utveckling. Det vederlägger den, – även om barnadödligheten skulle ha avtagit till följd av hygienen.

För det är samma vetenskap och teknik som bekämpar barnadödligheten och generellt de smittsamma sjukdomarna, som också ger upphov till giftgaser, explosiva ämnen, och yrkesliv som plågar befolkningen med tuberkulos och ”yrkessjukdomar”. Barnadödlighet och hygien? Bara under året 1925 omkom 21 000 personer i USA i bilolyckor, av dessa var 4 500 barn. Förmår vetenskapen, som uppfinner de moderna stridsmedlen, också rädda fler sårade än tidigare? Det må så vara, men under världskriget var andelen döda av de stridande inte färre än till exempel i fransk-tyska kriget 1870–1871. Och freden är nu för tiden inte så mycket mindre farlig än kriget. Mellan åren 1916 och 1926 dog i USA 137 017 personer bara i bilolyckor, medan endast 120 000 amerikaner dog i kriget. Ett års krigföring motsvarar alltså sju års bilåkande. Lägger man till motorcyklarna, tågen, explosionerna, arbetsplatsolyckorna, och så vidare, torde man nå slutsatsen att kriget inte innebär så mycket större fara för livet än freden själv.

En enda överkörd åldring vederlägger tekniken i dess helhet. För i­nte ens den högsta resehastigheten och det största framsteget vad gäller övervinnandet av transportmotståndet rättfärdigar offrandet av ett männi­skoliv. Endast försäkringsbolagen räknar upp sina intjänade räntor i relation till överkörda åldringar, endast det beslutsamma ”ekonomiska subjektet” – som inte är något annat än ett ekonomiskt subjekt – kan säga: ”när man hyvlar blir det spån” –, människans naturliga medvetande tänker inte så. Men det är detta medvetande vi åsyftar när vi talar om männi­skans ”naturliga” behov. Det ”naturliga” begreppet om ekonomi som motsvarar dessa behov syftar till att upprätthålla livet och minska de naturliga farorna – inte ett öppnande av nya källor till fara för att på konstgjort vis tillskapa nya ”naturliga” behov som man sedan kan tillfredsställa.

Olyckorna visar att det specifikt tekniska förverkligandet av önskan om förbättrade levnadsförhållanden inte är det ursprungligt ”avsedda”. Människan, som till sin natur skapats ofullkomlig, är tvungen att arbeta – men för att leva, och inte för att som resultat av sina ekonomiska mödor också riskera livet.

Men en sådan risk är av nödvändighet inkluderad i samma ögonblick som de tekniska medlen börjar betraktas som medel för att tillfredsställa de dagliga och naturliga behoven. Det intima umgänget med tekniken, det dagliga och vanemässiga umgänget med motorkrafter som till sin art och styrka skiljer sig från vår organisms, gör den miljö vi lever i till en teknisk miljö. Vi lever inte i en av naturen utan av tekniken tillskapad yttre värld. Vår sociala miljö kännetecknas av att människornas organiska krafter och rörelser och motorernas mekaniska krafter ständigt relaterar och hänvisas till varandra.

Denna koppling mellan två diametralt motsatta uppbyggnads-, a­rbets- och rörelseformer – den mekaniska och den organiska – till en ”social m­iljö” gör olycksfallet till en konstituerande princip för just denna sociala miljö. I den tekniska yttervärlden sammanfogas mänskliga, organiska krafter och rörelser med mekaniska, men på ett sätt där de mekaniska krafterna är ojämförligt större. (Därigenom skiljer sig det tekniska hanterandet av motorkraften från användandet av verktyg –, vilka i enlighet med en välkänd definition kan vara i linje med människans väsen.) Detta innebär: människan tvingas att anpassa sig till rörelseformer som strukturellt står i motsättning till hennes egna. Hon måste, då hon ständigt rör sig i en teknisk miljö, ständigt ”akta sig” och bara agera utifrån medvetandets övre skikt. Om hon hänger sig åt de rörelseformer som är naturliga för henne, och därför också är omedvetna – fastnar armen i ett svänghjul, blir hon överkörd av en bil, eller råkar ut för någon annan arbetsplats- e­ller trafikolycka.

Man kan göra sig en träffande bild i den ström av människor som dagligen flödar genom gatorna i centrala New York, reglerade av trafikpoliserna, och jämföra denna bild med vatten som med mekaniska krafter drivs genom ett rörsystem och vars rörelse då och då hämmas genom motriktade mekaniska krafter. Genom denna bild kan det tydliggöras hur människorna till det möjligas yttersta gräns anpassar sig till sina bilars rörelseform. New York är staden med den bästa ”gatudisciplinen” – och är samtidigt staden med flest trafikolyckor.

Våra möjligheter att anpassa oss till mekaniska rörelser är nämligen begränsade. Det är lika omöjligt att alltid ”akta sig” som det är omöjligt att i förväg få syn på alla potentiella olyckor som skulle kunna ske. För totaliteten av alla möjliga organiska rörelser som förekommer, och som alltså kan kollidera med de mekaniska rörelserna – detta ”på en gång” som kännetecknar organismens alla möjligheter, är väsentligen just det undermedvetna; detta är det samma som själva organismen. All världens föreskrifter för att förebygga olyckor kommer av nödvändighet först efter den olycka som de ställs upp för att förhindra. För de oändliga möjlig­heterna till organiska rörelser som i den tekniska yttervärlden blir till lika många möjligheter till kollision med de överlagda mekaniska rörelserna, dessa kan inte polisen känna till på en gång och i förväg – det kan bara det undermedvetna som konstrueras av den mänskliga kroppen.

Det hör till maskinutopin att den i sin förväntan om frälsning eller bara något aldrig så litet ”civilisatoriskt” framsteg för mänskligheten genom tekniken, är blind för den nödvändiga och oundvikliga samhörigheten mellan teknik och olyckor. Men sanningen att säga kan under ”mänsklighetens” aspekt och dess naturliga tillvaro ingen enda relation till tekniken (till skillnad från verktyget) bejakas. För om det naturliga målet för ekonomin är ett förvaltande av livet, är dess förutsättning just att man lever. Denna förutsättning måste logiskt betraktat lämnas orörd. Om ekonomin själv, i tillägg till de naturliga livsfarorna – som den ska tillhandahålla medel för att klara av – öppnar för en ny källa till faror, om livet alltså hotas inte bara av naturen utan det dessutom är farligt att använda dessa ekonomiska medel, då upphäver medlet sin egen förutsättning och därmed sitt syfte.

Att människor måste dö för att människor ska kunna försörjas, – denna logiska orimlighet, som inte på något sätt är meningsfull, är inte en av naturen given betingelse och risk för tillvaron. Att ha gjort den till detta – detta är den sanna innebörden av ”vad tekniken har åstadkommit”.

Teknik, rättvisa och metafysik

Man ska nu inte tro att vi är för ”naturen” eftersom vi är emot tekniken. Vi är inte agraridylliker, och mycket långt från att betrakta att bosätta sig på landet som någon frälsning från alla de sociala skador tekniken har lett till. För vi erkänner maskinens livsnödvändighet. Den sociala problematiken har en djupare grund än vad agraridyllikerna anar – faktiskt också djupare än socialisterna menar. Den sociala frågan kvarstår, den är ständigt aktuell, men dess lösning kommer endast den att kunna nå fram till som ser vilken slutsats som resulterar av följande syllogism:

De proletära massornas elände och kapitalismens orättvisa fördelning av tillgångar hänger samman med maskinen.
Proletariatet kan inte leva utan maskinen.
Alltså…

Kapitalisternas och revolutionärernas samsyn

Den som insisterar på en rättvis samhällsordning måste inse att den sociala idé han propagerar för står i motsättning till livsgrunden för just det samhälle han propagerar för. Om det här handlar om alternativ, är det i alla fall inte att vara ”för eller emot social rättvisa” – ingen är uttryckligen emot rättvisan. Alternativen är: för eller emot tekniken som livsgrund för samhället.

Det är otvivelaktigt så att varken revolutionärerna eller reformisterna vill höra talas om dessa alternativ. De kommer fortsatt att högljutt och patetiskt betyga att de inte vill ge upp sitt kall, även om svårigheterna innebär att det är på gränsen till det omöjliga; – för rättvisa måste vara möjligt. Men dessa betygelser och detta patos kan vi inte längre sätta vår tillit till.

För det är ett faktum att den som hävdar möjligheten att förändra detta på maskinen grundade samhälle – möjligheten till ändring och nyordning genom den goda viljan – är den som mest övertygande rättfärdigar den bestående ordningen. Detta ska inte förstås metaforiskt, utan helt bokstavligt: den häftigaste revolutionären är den starkaste stöttepelaren för det bestående samhället. För den som ständigt hävdar möjligheten av en nyordning eller faktiskt ger sig in på en revolution, framvisar på ett drastiskt sätt omöjligheten av att förbättra situationen för arbetarklassen. I verkligheten uppnår revolutionärerna inget annat än ett stärkande av kapitalisternas goda samvete: just nu är en ny och rättvis fördelning av tillgångar säkert omöjlig; kommer den över huvud taget någon gång att bli möjlig –, har kapitalisten all rätt att invänta denna tidpunkt, vilket samtidigt är till fördel för helheten. Kapitalisten behöver inte betrakta sig som ”utsugare” så länge revolutionen är omöjlig – – så snart förhållandena tillåter, kommer han att ge upp sina fördelar till helhetens fromma. Kapitalisten och revolutionären är helt eniga om att hoppas på utvecklingen och utnyttja mellantiden, den ena för sin profit, den andra för att hålla tal till folket och för politik. På detta vis upprätthålls det bestående; för det krävs såväl materiella varor som en idealiserande utblick mot en bättre framtid för att det bestående ska kunna hålla sig upprätt och för att det ska kunna dölja sitt sanna ansikte: fullständig utsiktslöshet, hopplöshet och meningslöshet. Alternativen som den sociala frågan ställer oss inför är inte de två formella begreppen rättvisa eller orättvisa. Det handlar om bejakandet eller negerandet av det föreliggande samhället, vilket inte har något annat syfte än produktionen och konsumtionen av varor, och i vilket den största klassen på ett oproportionerligt sätt måste arbeta mer än den kan njuta av, och den minsta delen på ett oproportionerligt sätt äger mer än den kan njuta av.

Här ställs vi inför nödvändigheten av ett avgörande – men också inför möjligheten av ett avgörande. Det fullständigt opraktiska med den formella idén om rättvisa behöver inte leda till en resignation inför den praktiska omöjligheten av en nyordning av samhället, – om den leder till en korrigering av våra föreställningar om samhällets och politikens väsen.

Samhällets givenhetskaraktär

Alla teoretiker och praktiker som tar ställning till den sociala frågan har en närmast naturhistorisk föreställning om samhällets väsen. Inte bara marxisterna, som har ett uttalat antagande om att samhällets utveckling sker genom kausal nödvändighet, utan också de övriga socialisterna av olika slag, liksom etiskt inriktade politiker som ställer upp den rättvisa ordningen som ett närliggande eller fjärran politiskt mål – alla tror de omutligt på samhället som något ”givet”. De har visserligen i någon mån skilda meningar om ”förhållandenas” stabilitet. Medan ortodoxa marxister betraktar aktuella produktionsförhållanden och den därtill hörande ”överbyggnad” som i varje aktuellt ögonblick oföränderliga, tror mindre dogmatiska och mer temperamentsfulla revolutionärer alltid på stundens möjlighet att påverka och förändra förhållandena. Men alla tror de att vid den tidpunkt som de bedömer vara den riktiga, måste de behärska människorna med fysisk makt eller övertalningens våld – och tror således att de måste ta itu med människorna på vägen till sitt mål, för att kunna uppnå det. Detta är vad ”politik” innebär för dem. Samhället är det givna; med detta och i detta måste man ta tag – med de medel som man finner lämpliga: tal, tidningar, församlingar, vapen.

Men det har visat sig att samhällets givenhetskaraktär är något högst tvivelaktigt. Samhället kan inte längre betraktas som en konstant faktor som är naturgiven, alltså avhängig naturliga betingelser som alltid förblir desamma. För samhället som lever idag har inte uppkommit som en del av mänsklighetens naturliga biologiska utvecklingsförlopp. Dagens samhälle har inte någon naturlig utan en konstgjord befolkningsökning att tacka för både sin existens och sin struktur. Brottet med den naturliga befolkningsökningens rörelse har det mänskliga medvetandet självt åstadkommit. Förändringen av den sociala strukturen, en politisk process, har lett till existensen av dem som lever idag, maskinen – något vetenskapen konstruerat och verkligen åstadkommit – är det som upprätthåller denna existens. Lika omstridd som 1700-talets individualistiska statsfilosofi och den moderna naturvetenskapens filosofiska grundvalar är – – ingen bestrider att de på sitt område som filosofiska och vetenskapliga resultat är lika omstridda som alla resultat av andliga mödor, så länge existensen som sådan på något sätt fortfarande utgör ett problem – – lika omstritt är deras verkliga resultat: det idag levande samhället.

Samhällets givenhetskaraktär är något omstritt. Och det måste den v­ara; annars kunde det inte finnas någon social problematik. Överallt där det föreligger ett objektivt och äkta problem, är det något fel på själva givenheten. Finns det en social problematik, innebär det: samhället självt utgör inte den grund utifrån vilken konflikterna kan utspela sig, och tillhandahåller inte självt några ansatspunkter för lösningar. För ett skeende med en sådan inriktning, som tar sin ansats i samhället som sådant, skulle innebära att erkänna samhället som något givet. Att en givenhet är problematisk är emellertid detsamma som att den av medvetandet inte kan uppfattas som något helt enkelt ”givet”.

Om samhället dessutom, betraktat utifrån den andliga aktivitetens sfär, inte är en naturlig givenhet, utan ett reellt resultat av vissa specifika andliga – stats- och naturfilosofiska – åskådningar, som på intet sätt är oomtvistade, så medför detta ett tvång för engagemanget i den sociala problematiken att konfrontera den världsåskådning som möjliggör denna givenhet som sitt reala resultat, – om detta engagemang alls ska ha en teoretisk grund. För teorin förmår inte begripa praktiska resultat på annat vis än utifrån deras andliga förutsättningar. Det är inte det givna samhället självt som utgör den grund utifrån vilken konflikterna kan utspela sig vad gäller den sociala problematiken, utan en sådan grund kan bara vara densamma som för alla verkliga problem: medvetandet.

Den sociala problematikens väsen

Av detta följer: ett engagemang för den sociala frågan kan ha utsikter att lyckas endast om det helt bortser från sitt skenbart naturliga objekt, det givna samhället, och istället konfronterar de yttersta andliga grunderna för det mänskliga samhällets existens. För ett andligt engagemang som ska ha politiskt värde krävs största möjliga mått av abstraktion – och största möjliga förtroende för medvetandets förmåga att, när det följer upp sin helt egen problematik, också hantera de praktiska problemen. Dessa båda krav är – här till att börja med yttre – kännetecken för det andliga engagemang som kallas metafysik.

Medan den formella filosofin försäkrar sig om ”kunskap” om ett givet föremål, och tekniken ”bearbetar” detta givna föremål, konfronterar metafysiken själva givenheten. Denna konfrontation är inte ett mål i sig, utan en förutsättning för att givenheten ska bli teoretiskt och praktiskt möjlig att gripa sig an – först denna konfrontation gör det möjligt att gestalta givenheten i enlighet med en föreställd idé.

Medvetandet förmår nämligen inte lösa andra problem än dem som det ställer upp utifrån sig självt. Därför är det inte heller förpliktigat att lösa några andra. Att hantera praktiska problem är teknikens sak; ett problem blir praktiken först när den kolliderar med medvetandets väsen. Men när det gäller medvetandets väsen kan bara de kriterier och regler äga giltighet som det självt ställer upp. För medvetandet känner inga andra kriterier, inga andra problem och inga andra lösningar än dem som är immanenta i det självt.

Att ställa medvetandet inför en godtycklig praktisk uppgift – till exempel en samhällsordning – och avkräva det en lösning, är typiskt tekniskt tänkande. Och på det viset kommer också lösningen – om den alls lyckas – alltid att vara en teknisk lösning, men aldrig en äkta lösning av problemet, det vill säga en sådan som fullständigt tillfredsställer medvetandet självt eftersom den inte efterlämnar några frågor eller annat att önska.

Är medvetandet alltså över huvud taget kapabelt till praxis och hantering av praktiska problem, måste det praktiska problemet ges ännu en gång såsom immanent i medvetandet. Det är inte avgjort på förhand om medvetandet förmår allt det som praxis kräver. Det förmår bara sådant som är i enlighet med dess väsen. Det löser bara problem som är problematiska för det självt – – men då till gengäld fullständigt och tillfredsställande, så att det inte återstår något att önska vad gäller praxis.

Eftersom den sociala ordningens problem är ett äkta problem, har det också en specifik plats i medvetandet som sådant. Detta är den sanna ursprungsplatsen för den sociala frågan och därför också platsen för dess lösning. Innan man griper sig an det praktiska med lösningen gäller det att formulera det medvetandeimmanenta uttrycket för den sociala frågan, och klargöra de medvetandeimmanenta faktorerna för denna lösning.

Inordnandet av den sociala problematiken i medvetandets allmänna problematik

Men vad ska då denna förskjutning av problemet och hänvisandet av det till medvetandet tjäna till? Är inte medvetandet självt minst lika problematiskt som realiteten?

Invändningen äger sin riktighet. Inordnandet av ett problem i medvetandet innebär ett inordnande av det i medvetandets problemsfär, det vill säga i tillvarons helhets-problematik. Medvetandet kan bara definieras som ursprungsplatsen för samtliga problem; – att det dessutom utgör platsen för deras lösning är så här långt endast ett postulat. Inordnandet av den sociala problematiken i medvetandet för att fastställa dess medvetandeimmanenta uttryck innebär ett inordnande av den i helhetsproblematiken. Detta uttryck och dess lösning är alltså avhängiga av att tillvarons – medvetandets – helhetsproblematik formuleras och blir löst.

Blir alltså inte resultatet av våra överväganden att vi ersätter den utsiktslösa praktisk-politiska lösningen på den sociala frågan med det än mer utsiktslösa projektet att finna en lösning på den mänskliga tillvarons helhetsproblematik? Står vi alltså inte i begrepp att ge upp en utsiktslöshet för att ta oss an en annan och än större? Man måste medge att historiska fakta ger all anledning till en sådan skepsis. Den mänskliga andens historia är inte på något sätt mer glädjande än politikens. Vad gäller metafysiken – det vill säga det högsta andliga anspråket – kan man knappast tala om några uppnådda resultat, eller några tillfredsställande problemlösningar, över huvud taget.

Men engagemanget för tillvarons problematik är den enda bestämningen av det mänskliga medvetandet som låter sig tänkas utan motsägelser. Alla andra bestämningar är antingen i strid med medvetandets väsen – genom att på naturalistiskt sätt förneka problemens själva existens; eller i strid med det faktum att det finns problem – genom att helt voluntaristiskt postulera en eller annan mening eller målsättning. När ett organs användande och väsen sammanfaller, är det en garanti för att bruket blir framgångsrikt – – och eftersom detta är den enda garanti som finns till en början, är metafysikens projekt det enda som, oaktat alla misslyckanden, har denna garanti som talar för sig.

Det går inte att bortse från misstanken att uppgivandet av ett projekt vars utsiktslöshet är uppenbar, kan vara till godo för det andens projekt vars utsiktslöshet trots alla misslyckanden inte är uppenbar. För utsiktslös­heten för andens politiska strävanden betyder samma sak som det trots dess misslyckanden icke-upphävbara tvånget till metafysik: att medvetandet i­nte är ämnat att omedelbart hantera praktiska uppgifter, utan måste ägna sig åt sin egen problematik. Anden är inte på sin egen plats när den ”ger sig in i politiken”, utan i en av sina problemsfärer. Om den misslyckas på sitt eget område kan den varken fullfölja sin egen eller någon annan uppgift.

Därför må den förväntan vara rättfärdigad att anden, när den koncentrerar sig på sin egen ursprungliga uppgift, kan förmå det som man med fog förväntar sig av den: hanterandet av tillvarons alla problem.

Avslutning. Möjliga ordnande principer för samhällen

Avslutningsvis ska det sägas ytterligare några ord som inte längre hör till ekonomins område. För det verkar som om vår diskussion skulle mynna ut i en situation utan utvägar vilken avskär oss från all framtid och utveckling. Och detta är verkligen fallet vad gäller den ekonomiska diskussionen – ekonomiken har här nått sin gräns:

Utan maskinen kan proletären över huvud taget inte leva och med maskinen kan han endast leva proletärt. Kommer proletären och den proletära tillvaron med alla de utsiktslösa ständigt offerkrävande konvulsioner som utmärker dess utvecklingsväg, i all evighet att utgöra mänsklighetens öde? Nej, inte ett öde för mänskligheten – – men för alla folk som ur sin djupaste innersta struktur har försvurit sig åt ett system för herravälde över naturen som är förkroppsligat i maskinen. Bör man alltså stryka ett streck över hela den ändå väldiga utveckling som skett under de senaste århundradena, bör man förstöra maskinerna och försöka göra sig primitiv, något man ändå inte är? Vi har redan deklarerat att agraridyllen inte är ett ideal för oss. Man kan av detta sluta sig till att vi betraktar det som en helt orimlig rekommendation att vi på något enkelt sätt bara borde göra oss av med ett maktmedel som vi besitter, utan att ha ett annat motsvarande i sikte; efter att tåget har uppfunnits anser vi det värdelöst att åka med postskjutsen, – – om inte avståendet från tekniken utgör betingelsen för ett annat maktmedel, som överträffar den och som utesluter tekniken.

Här måste man komma ihåg att det skulle kunna finnas fler ordningar för människan än sådana som antingen är uppbyggda på den primitiva civilisation som arbetar med jordens närande krafter, eller på den som springer ur användandet av naturens mekanisk-fysikaliska makter – tekniken.

Den människoordning som stammar från det så att säga ”naturliga” användandet av naturens tillgångar (den agrara och nomadiska civilisationen), och den ordning som resulterar ur det ”konstgjorda” och längre gående utnyttjandet av naturkrafterna (den tekniska civilisationen), kan framstå som de enda möjliga. Det verkar som om valet endast står mellan å ena sidan en föreställning om ett jordbrukande samhälle med boskapsskötsel och som byter varor tillverkade med hjälp av verktyg, och å andra sidan en föreställning om ett samhälle som dessutom fångat in naturens krafter i maskiner som används för produktions- och transport­ändamål. De samhällsordningar som är förbundna med dessa båda former av herra­välde över och utnyttjande av naturen verkar vara de enda typer som mänskligheten har att välja mellan.

Ändå är detta måhända inte fallet.

Som avslutning vill vi här ge oss in i en spekulation som rymmer en helt annan föreställning om mänsklighetens framtid. Därmed får den utsiktlöshet som den ekonomiska diskussionen utmynnar i en ny och positiv innebörd. I just denna utsiktslöshet kommer nämligen ett närmande av en strukturellt annorlunda gestaltad framtid till uttryck i nuet – en framtid som inte uppstår som någon entydig och rätlinjig utveckling ur nuet, utan som är något principiellt nytt.

Vi menar att det för en samhällsordnings karaktär är avgörande vilken kraft mänskligheten, eller ett samhälle, opererar med. (Detta är den riktiga, om än av teorin själv alltför snävt uppfattade och ofta ekonomistiskt missförstådda, kärnan i den materialistiska teorin om samhällsordningens beroende av ”produktivkrafterna”.) Är det – på det hela taget – bara den genom verktygen framlockade närande kraften hos jorden, uppstår den förmaskinella tidsålderns samhälle. Är det – återigen på det hela taget – den i maskiner infångade producerande, transporterande och förstörande kraften hos den fysiska naturen, uppstår den tekniska tidsålderns samhälle.

Emellertid finns ytterligare en makt som människan ännu inte medvetet har utprovat och som, intvingad till människans tjänst, skulle åstadkomma en ny typ av kultur och samhälle, liksom de fysikaliska krafterna hos ångan, elektriciteten, de explosiva ämnena, gjorde det. Utan att här yttra oss om relationerna mellan denna ännu oprövade makt och kraften hos den med verktyg nyttjade eller maskinellt potentierade naturen, vill vi i alla fall nämna den: den är det organiska livets kraft. Denna kraft är i­nte tillgänglig för den nuvarande mänskligheten på ett medvetet sätt, den tillhör den del av naturen som är undandragen människans godtycke. Det finns emellertid en del tecken som ger anledning att anta att det under det förflutnas ruiner ligger gömda en del mänskliga skapelser, både vad gäller makt över naturen och ordningar för gemenskap, som ger häpnadsväckande vittnesbörd om vad makt över denna ännu inte medvetet prövade kraft skulle kunna innebära. Vi tycks stå inför den tidigaste grodden till en sådan principiell vändning i historien, men den kan inte utsträckas till ett folk som ger sig hän i en annan inriktning. Att ta ytterligare steg i denna materia är inte syftet med denna text.


[1][Karl Marx Kapitalet. Första boken. Översättning till svenska av Ivan Bohman. Lund: Arkiv, 2013, s. 548.]


Ur Adolf Caspary, Die Maschinenutopie. Das Übereinstimmungsmoment der bürgerlichen und sozialistischen Ökonomie (Berlin: Verlag David, 1927). Översättning: Christian Nilsson 

Litteratur i anslutning till utdraget
Erich Unger, Politik und Metaphysik. Berlin, 1921 (Die Theorie, häfte 1).
Oskar Goldberg, Die Wirklichkeit der Hebräer. Berlin, 1925.
Erich Unger, Das Problem der mytischen Realität. Berlin, 1926 (Die Theorie, häfte 3).
Adolf Caspary, ”Eine biologische Theorie des Totemismus”, i Zeitschrift für vergleichende Rechtswissenschaft, band XLII, häfte 3, s. 430ff.


Prenumerera

Prenumerera på SUBALTERN

Du får fyra nummer direkt i brevlådan för det förmånliga priset 300 kr.

Klicka här



Back To Top