När jag ännu inte fyllt sju år fick min mor ett nervsammanbrott och försökte kasta sig i Po och vid en viss tidpunkt på dagen gick vi, då hon ju inte kommit tillbaka, för att leta efter henne, och mötte då några bekanta som sa oss att de hade sett henne längs Po. När vi kom till ett visst ställe såg vi att de hittat henne men hon hade inte dränkt sig för grenarna hade fastnat i hennes kläder. Jag har ett vagt minne av att de tog med henne hem i en kärra och att hon inte hade förstått något av det som hänt, man såg att hon var i ett chocktillstånd. Hon stannade hemma två eller tre dagar och sedan tog de henne till ett sinnessjukhus eftersom hon även en annan gång hade försökt ta livet av sig genom att förgifta sig med en kvarts tinktur på jod som för fyrtio år sedan inte var raffinerat som nu.

Orsaken till att det här hände var att mamma hade blivit lämnad av maken som hade sålt alla hennes ägodelar och sedan åkt till Amerika, och när hon såg att hon inte längre ägde något började hon gå på gatan, vilket på den tiden allt som allt inbringade femtio tusen lire i den tidens valuta. Hon var en vacker kvinna, trots allt, men han som hade rollen som kopplare gifte sig med henne av beräkning. Det var av dem två som min bror Aldo föddes och sedan gav han sig av när hon var gravid i tredje eller fjärde månaden, och sedan föddes en till gosse, ett barn som, kära värld, inte var så starkt, det led av bronkit och på den tiden botade man bronkit med glasflaskor med varmvatten och saken var den att han dog skållad, ihjälbränd som en följd av brännskadorna.

Min mor kunde inte glömma de här sakerna, och hennes huvud funge­rade inte längre. Efter att hon legat inlagd blev jag förflyttad till några släktingar som var mer eller mindre tillgivna, men på det stora hela behandlade de mig inte dåligt.

De måste stänga in mig mot min vilja, vad gjorde jag för min del?

Samtidigt som allt detta skedde bodde min mor, mest för att ha ett hem, tillsammans med en man som lämnats av sin fru och denna fru h­ade lämnat honom ensam med deras tre barn, och ett barn hade ju mamma, så de var fyra och hon och mannen fick en son som dog och sedan föddes jag, då var vi fem.

Jag blev skickad till ett internat och ända tills jag fyllde tio år var jag lycklig på internatet, för bortsett från hungern förstod jag ingenting, när jag fyllt tio flyttade de mig till de högre klasserna och från och med då började jag förstå ett och annat för där fanns klipskare flickor och när man inte förstod ett dyft frågade man vad något betydde, som att klosterföreståndaren, för att ta ett exempel, sa ho när hon ville kalla oss horor, eller sa ko när hon ville kalla oss kossor, och när hon ville kalla oss horkossor sa hon ho-ko, för om jag till exempel var försjunken i tankar så kom hon alls inte dit och sa, vad gör du, av de erfarenheter jag gjorde förstod jag alltså att det var samma sak innanför och utanför internatet, svordomar säger de överallt. Det var ett fint internat för min far (inte han vars namn jag bär, alltså inte han som åkte till Amerika) betalade tio lire per dag.

Då jag därefter var en av de äldsta, blev jag alltid bestraffad när det hände något så att de alltid tog ut det på mig när det var något som inte fungerade, och jag genomled mitt straff, till exempel gick jag en månad utan huvudrätt. Vid slutet av månaden när de gav mig huvudrätten, den dagen då jag fick veta det, spikade jag fast emaljtallriken för att visa att om jag varit en månad utan huvudrätt kunde jag vara det en till månad och om det inte var en hel till månad så var det tio dagar. Hon hade inte tid att slå oss, förutom en och annan örfil för att vi inte lydde.

Vi var bara några få som bodde där, men det kom andra utifrån för att studera men med dem blev vi inte vänner för de trodde att vi var där som straff. Att studera hade jag ingen lust till och då fick de oss att arbeta, det var dock systrarna som tog pengarna, men de tvingade en inte att studera för de såg gärna att den som ville skulle få arbeta.

Bland internerna fanns det särskilda vänskaper som jag inte förstod vad de betydde, men när två flickor blev utskällda och åtskilda satte de till exempel en av dem i garderoben, men jag förstod alltsammans senare, då en syster som redan under en viss tid visat sympati för mig i klassen när jag var ensam med henne för att hjälpa henne att göra i ordning och de andra hade gått i väg omfamnade mig, kysste mig våldsamt på munnen och fick mig att tuppa av, förlora andan, för hon stoppade in tungan i min mun, och efteråt hade jag en märklig känsla. Innan de andra insåg något gick det lite tid och jag har aldrig förstått hur de senare fick reda på det, för vi sa ingenting till någon och ursäkta uttrycket men vi sa inte så mycket som en fjärt, men utan att lägga märke till det träffades vi alltid eftersom vi gillade att göra det och därför tror jag att detta ständiga närmande fick någon av dem som kanske gjorde som vi att bli misstänksam.

Denna syster gifte sig sedan, hon kom från en by i Piemonte men slog sig ned i Milano och sedan har jag inte hört något mer, om det gick bra e­ller dåligt för henne när hon gifte sig och bildade familj, men trots att det gått trettio år sedan jag såg henne tänker jag fortfarande på henne och önskar att hon har det bra och är lycklig med sin familj, för hon var en bra person och förtjänade det.

Det gör mig ledsen att de efter den period som vi var tillsammans på internatet särade på oss och straffade oss och såg till att den ena gick hit den andra dit, vi hade allas ögon på oss och gav varandra små lappar och jag minns att en gång när hon gick förbi mig alldeles intill gav hon mig en lapp och jag läste den men min lärarinna insåg det och sprang efter mig till gården och jag åt upp lappen samtidigt som jag sprang och en annan gång när de sprang efter mig till gården rev jag sönder lappen och kastade den i brunnen, och en annan gång gick jag för att hämta uniformen i garderoben för att bli fotograferad och vi hade inte sett varandra på länge och hon sprang emot mig och kysste mig som en man aldrig skulle ha gjort, och hon sa, möt mig uppe i studion när du kommer tillbaka från fotografen, och när jag kommer tillbaka går jag dit och så snart jag öppnar dörren kysser vi varandra och då kommer min lärarinna, hon som sprang efter mig för att ta lapparna, och då gömde hon mig bakom svarta tavlan, sedan släppte hon sina böcker på golvet och när den andra såg att dörren stängdes gick hon och då flydde jag.

När jag var sexton år hade det redan gått två år sedan min far slutat att betala för han sa att de inte sett till att jag studerade och att jag arbetade men att de behöll vinsten, och jag mådde dåligt eftersom jag inte ens fick semester eftersom systrarna inte ville att jag skulle åka till ett hus där de i­nte var gifta utan samboende, avgiften tog de inte desto mindre och min far sa: Behåll henne där för jag har inga pengar. Han blev ruinerad av fascis­terna som inte utsatte honom för några handgripligheter, men de såg till att han inte arbetade längre. Han körde vagn och hade två hästar och arbetade för pappersbruket. De sa flera gånger åt honom att gå med i fascistpartiet men han var varken för eller mot, men han förstod inte varför han måste bli medlem i fascistpartiet och så såg de till att han förlorade jobbet, så att efter det och även efter händelserna med systern bestämde de sig för att skicka iväg mig men i stället för att vända sig till min far och min mor som vid det laget kommit ut från sinnessjukhuset och mådde bra eftersom hon haft en lugn tillvaro vände de sig till min bror Aldo som nu var kamrer, men tog emot en summa för att bo där bara han och de skickade mig till honom, och han bodde hos en moster som betedde sig som en ragata mot mig, honom gillade hon däremot i och med att hon var bigott, eftersom han ju var född inom äktenskapet medan jag var född utanför äktenskapet.

För att visa vilken förkrympt karaktär min moster hade kan jag berätta att hennes make var arbetslös och att hon plågade honom så mycket att han blev tvungen att dränka sig, och så gjorde hon även mot mig, men jag hade ingen avsikt att gå ned till Po, men jag måste ändå säga att trots att jag behandlades illa och inte fick nog med näring på internatet ville jag hellre återvända dit än att leva med min moster, som inte var en ingift moster utan min mors syster och hur illa jag än talar om henne kommer jag aldrig att kunna ge en rättvis bild, min bror ville dock sätta mig på internat och jag rymde även på grund av att hon hade två döttrar av vilka min bror följde efter en, som mostern ansåg var mycket seriös och som redan var en liten dam, och i stället för att se henne gå till sin advokats kontor, där hon arbetade som maskinskriverska, gick hon i riktning mot en möbelaffärer och sakta men säkert hann han dit i tid för att se henne mitt i en kärleksfull omfamning med en ung man, men när jag säger omfamning måste jag förklara att de gjorde som make och fru, då de låg hopkrupna på en soffa.

Min bror hoppade på henne för att slå henne, för hans far hade vant honom att bry sig om flickorna, och han fick också fatt på henne och slog henne, liksom han sedan slog henne på nytt när de kommit hem. Den andra dottern gick däremot i skolan. Vad jag alltså vill säga är att när han såg så mycket fördärv ville han skicka mig till internatet igen, men när jag funderade över de här sakerna ville jag hem till min mor, annars skulle jag ha kastats än hit än dit och en morgon gav jag mig av hemåt och man kan säga att jag rymde.

Från det att jag lämnade internatet och kom tillbaka till mitt hem hade det gått fyra eller fem månader och jag hade utvecklats mycket. Mina föräldrar var glada att ha mig hemma, men de var bekymrade för de levde i fullständig misär, eftersom min far var så gott som helt arbetslös och dessutom var de arga på systrarna som i stället för att skicka mig till dem hade skickat mig till min bror.

Jag tillbringade tiden på landet i en sådan misär att jag inte kan beskriva den. Som exempel, när jag gick för att dansa hade jag på mig mina väninnors kläder som de hade haft på veckodagarna, jag tvättade och strök dem, men allt gick bra, för även om jag haft träskor skulle pojkarna ändå ha kommit och dansat med mig för jag satt aldrig kvar där som en väggbonad, som man säger.

Arbete sökte jag verkligen överallt, jag skulle även ha varit hembiträde och var det också ett tag men sedan skickade kvinnorna i huset bort mig eftersom de var svartsjuka när det gällde sina män, så jag gick till pappersbruket för att lära mig hur man gör för att stoppa filthattar, men jag tjänade inte mycket för när den där andra kvinnan lärt sig att stoppa dem skickade de i väg mig, de lovade mig mycket ersättning, men föreståndarna ville göra med mig det som min kusin gjorde på möbelaffärens soffa och något sådant tänkte jag verkligen inte göra och alltså fick jag ingenting, för när den där andra lärt sig att stoppa dem skickade de i väg mig.

Under tiden hade jag skaffat mig en fästman som var tio år äldre än jag och därför mycket mer erfaren, jag var lite drygt sjutton år, jag hade ingen som helst koll på något och han var med mig köttsligt och jag litade på honom eftersom jag var som en oskyldig liten fågel och trodde att man för att bli gravid för att göra barn måste ha nio månader av ständig kontakt. Och det föll sig så att jag på köpet fick en flicka som föddes död efter sju månader på grund av mina umbäranden, för eftersom min far inte var medlem i fascistpartiet var inte heller jag det och alla dörrar var stängda, där fanns visserligen poliskonstapeln som gav mig introduktioner, men när jag inställde mig för arbete frågade de mig om medlemsbeviset och då jag inte hade något måste jag återvända hem. Jag tog mig alltså inte ända till slutet av graviditeten för utöver bristen på näring gick jag omkring med dystra tankar eftersom mannen inte ville gifta sig med mig.

De höll kvar mig på sjukhuset i tre månader till eftersom jag hade njurinflammation och där fanns en ung liten doktor som visade mycket omtanke och tyckte om mig medan överläkaren och systrarna alltid fann något som var fel, barnmorskan däremot gillade mig. Jag ville behålla mjölken för att sedan arbeta som amma, men överläkaren ville tvärtom att mjölken skulle gå tillbaka och sa: ”Du kommer att ha gott om tid att låta dig sugas!”

Det är ingen idé att försöka beskriva hur missnöjda mina föräldrar var, de sa inte ett ljud förrän jag åkte in till sjukhuset, då min mor sa till mig: ”Ta med det hem om det klarar sig”, och efter de tre månaderna kom min mor för att hämta mig för annars lät de mig inte lämna sjukhuset eftersom jag var minderårig, jag var knappt arton år.

Han höll sig borta från mig och kom aldrig för att besöka mig på sjukhuset, men när jag kom ut från sjukhuset dök han upp igen men då ville jag inte längre ha honom, men med hjälp av poliskonstapeln fann jag sedan ett jobb i en tobaksaffär under Gallerians portiker.

Där stannade jag ett år, men under tiden inledde jag en relation med ägaren som var skild från sin hustru, men där hade jag brödet säkrat, men sedan förälskade sig ägarens ännu ogifte bror i mig. Jag hade det bra efter­som jag åt med dem och gick för att sova på ett annat ställe, men till exempel kunde jag inte krypa ihop för att ta något som gick att sälja till kunderna, då svågern kröp ihop även han och kom med våldsamma förolämpningar: ”Din slyna, kunde du inte vara med mig som inte är gift i stället för med honom där det ju inte finns någon utväg då han redan är gift?”

Jag var klädd i en sjömansklänning som han gav mig, de såg till att jag inte saknade något och jag blomstrade, kunderna blev allt fler och till och med kvinnorna stannade framför skyltfönstret för att titta på oss och ville äta mig med ögonen de tittade på mig lika mycket som om jag vore en reklambild, en legendarisk figur. Knappt hade jag börjat må bra så åkte de två bröderna till Rodi och jag kunde inte följa med dem eftersom jag var minderårig.

Jag blev arbetslös och bodde kvar i det där möblerade rummet, hungern gjorde sig kännbar och man kan säga att jag började praktisera under den där ragatan som var min husmor som började hitta kunder åt mig med ursäkten att jag inte hade medlen att betala hyran och sedan eftersom jag inte längre ville tillbaka hem där de hade mer behov av mig än jag av dem. Den där kvinnan hade en relation med en ung man som var sexton år och hon var fyrtio och hon hade en tolvårig dotter och de sov alla i samma säng. Men jag säger fel, jag vet inte hur jag ska förklara det, de sov inte utan gjorde den där saken alla tre tillsammans. Polisen kom för att sätta stopp för denna skandal och jag vet inte hur folk kunde känna till de där sakerna. De gav modern en varning eftersom hon inte lämnade pojken i fred, och med tiden gifte han sig med den lilla flickan och jag var nu utan det möblerade rummet och måste flytta även jag och jag återvände till hembyn till mina föräldrar där jag fortfarande mötte hunger och misär.

Med dem från min by ville jag inte utöva mitt yrke och när jag hittade någon kund åkte vi in till stan, ända tills jag inte längre kunde åka in till stan eftersom en polisassistent som tidigare spanat in mig och vars propåer jag avvisat en första gång tog med mig på ett läkarbesök, men de lät mig gå eftersom de fann att jag var frisk. Däremot fanns det en liten flicka som var ännu yngre än jag och som de fann sjuk och därefter tog de henne till sjukhuset i en isolerad miljö och hon som förestod bordellen sattes i fängelse eftersom vi var tre eller fyra minderåriga.

En annan gång hittade den där polisassistenten oss på Piazza del Duomo, vi var tre och stod och skrattade, men inte åt honom, han närmade sig oss och gav mig ett kort där det stod att jag följande morgon måste infinna mig på poliskontoret klockan tio. Korkad som jag var gick jag dit och överlämnade lappen, de sa att jag skulle vänta på honom och när han kom sa han: Lås in henne; och de satte mig i häkte där jag stannade åtta dagar. Efter åtta dagar märkte jag att de inte lät mig gå, så jag skrev ett brev till en adokat, men brevet nådde honom inte, i stället kom en kommissarie för att hämta mig, en mycket gammal person, en bra person, och han frågade varför jag var där utan anledning, då han ju hade läst brevet, och jag sa att jag inte hade gjort något förutom att inte vilja ligga med polisassistenten.

Kommissarien kallade på polisassistenten som hotade mig och då förstod kommissarien att jag talat sanning och lät mig gå, medan polisassistenten förflyttades till en annan stad.

Därefter hade jag kommissarien som tog hand om mig och jag stannade med honom eftersom han betalade mig bra, han gav mig hundra lire, vilket gav oss mat för en vecka, mig, min far och min mor. Dock hade de tilldelat mig ett skriftligt förbud att uppehålla mig utanför min hembyn, men det varade kort tid, en månad, för de tog bort varningen när någon började arbeta och vilken slump var det inte att min halvsyster bodde nära en bordell, hon var barnmorska, och hon kände bordellmamman inför vilken hon prisade min skönhet och då kom hon och hämtade mig med sin bil och jag hade just fyllt tjugo och hon förde mig till den lyxigare bordellen i stan. När kommissarien såg att jag hamnat på det där stället mådde han mycket dåligt. Han var en bra person och jag såg att han grät så mycket tyckte han om mig. Han var änkeman och därför var det ingen som tog skada.

Det vore överflödigt att säga att det kom folk från alla närliggande städer, och gatan var alltid full av bilar. Jag saknade inte pengar, allt jag ville ha hade jag och kan jag inte få säga att jag mådde jättebra och att jag och mina föräldrar hade slutat bekymra oss?

Trots att jag var där på bordellen fanns det vissa saker som jag inte ville göra och vissa personer som jag inte ville vara med, för jag var med dem som jag gillade och med tanke på att jag arbetade mycket lät mig bordellmamman även gå emot bordellens regler. Och jag vill berätta en sak. En ung man som jag nu stöter på ofta, en blond typ, som är doktor men inte i medicin eller kirurgi, doktor i jag vet inte vad, och som jag med tiden fick veta spionerade på antifascister, men som jag vid det laget bara kände på håll eftersom han var en stamgäst, han ville i alla fall vara med mig, men jag accepterade honom inte, inte för att jag instinktivt inte gillade honom utan helt enkelt för att om man fick tro honom föll alla kvinnor som käglor kring hans fötter och trots att jag var där på bordellen avvisade jag honom. Då blev det ett djävla liv för någonting liknande hade aldrig hänt förut och sedan insisterade han och gjorde sig till åtlöje och han hade till och med halsen illröd eftersom han hade blivit röd av ilska. Det gick så långt att han ringde till polisstationen, men sedan fick jag veta att han även underrättat sig tidigare med tanke på att han hade bekanta på polisstationen som informerade honom om att jag inte kunde vägra och med tanke på att han hängt efter mig sedan ett tag, men denna gång, säger jag, insisterade han alltså och extremt arg vände han sig om efter telefonsamtalet och sa att jag var på plats.

Efter ett litet tag kom två poliser och tog med mig till polisstationen. Där var en kommissarie inte den förre men även denne en bra person som frågade mig som han måste om det fanns någon form av förbindelse mellan mig och den blonde. Jag nekade till förbindelsen och gav uttryck för min uppfattning att den där mannen äcklade mig. Han sa att om jag inte tog emot honom i mitt rum måste jag sluta med yrket. Jag sa att jag hade slutat, jag hade redan bestämt mig och var på väg ut då han artigt bad mig komma fram till honom och förklarade för mig att det räckte att jag höll mig borta i tjugofyra timmar och sedan återvände. Och så gjorde jag. Kvällen efter kom den blonde tillbaka men insisterade inte med tanke på att de andra stamkunderna hade kritiserat honom.

En av dem som ofta kom och uppsökte mig var en ombudsman, en ingenjör som var brandchef, en annan var bokhandlare, kort sagt en snäv krets av personer som inte utnyttjade min kropp utan gav mycket tillbaka och på förmiddagen gick jag nästan alltid ut även för att inte konkurrera med mina väninnor. Första gången jag kom till bordellen fanns där två systrar en lång och stor och en liten och tjock men de var inte vänliga mot mig. Jag stannade nästan ett år på den där bordellen till skillnad från de andra som arbetade där två veckor i stöten och om det inte hade hänt en obehaglig sak skulle jag ha stannat längre. En kväll medan jag talade med bordellmamman och en annan som jag, och den gången var vi bara vi två för vi väntade på att andra skulle komma, gav den där kvinnan mig helt plötsligt en svidande örfil. Jag blev alldeles utom mig av vrede och kastade en vas på henne. Allt på grund av att hon var avundsjuk, för folk gillade mig men inte henne. Sen sa jag till bordellmamman att jag tänkte ge mig av redan samma kväll så att inte den där halvgalningen kom in i mitt rum och ströp mig och det var på så vis jag åkte till Bologna.

I Bologna, på Via dell’Orso, fann jag en mycket mer elegant och lyxig miljö än i den provinsiella stad jag lämnat bakom mig. Även här fick jag ett mycket fint bemötande av bordellmammorna och de gillade mig och behöll mig ett par månader, medan de andra på sin höjd stannade en månad. Där var flickorna vackra och därför fanns det inget skäl att bli illa omtyckt för de som arbetade lite gillade mig för ibland hade jag kallat in dem till mitt rum när en kund ville ha två kvinnor. Däremot var jag illa ansedd av den läkare som gjorde återbesöken och som skickade mig till sjukhuset på grund av en liten skråma, men den doktor som hade hand om läkarbesöken, en gammal man som alla sa var pederast, snärjde in mig, men när jag var på hans praktik gjorde han ingenting trots att han utan vidare hade kunnat göra vad som helst, han smekte mig och sedan räckte det. Hans hustru var däremot förtjust i kvinnor för hon kom med propåer. Han ringde mig ofta och hon såg till att jag inte saknade någonting. På det stora hela var båda av dem bra folk.

Jag träffade en spansk kvinna, manhaftig, mörk, som kunde språk och körde bil, vilket på den tiden var någonting helt exceptionellt. Jag hade insett att hon gillade mig men jag var alltid den sista som förstod sådana saker, medan de andra talade om det med varandra. En kväll kom hon helt plötsligt till mitt rum och sträckte ut sig på min säng och det fanns inget sätt att få henne att förstå att hon skulle gå därifrån så då gick jag och lade mig även jag för det var en dubbelsäng och när alla andra hade gått och lagt sig började hon kyssa mig och jag kunde inte motstå och lät mig kyssas där hon ville men det var ingen vacker sak, jag hade gjort det förr men jag var irriterad för på bordellerna vill de inte att sådana här saker ska ske.

I varje fall vill jag säga att jag gav med mig eftersom det skulle bli rabalder och ryktet skulle spridas vilket är värre än om alltsammans skedde utanför den här miljön. Hela tiden jag stannade där hade jag henne alltid i släptåg och hon tog med mig överallt, överöste mig med tecken på sin uppmärksamhet.

Under tiden bröt kriget med Afrika ut och de öppnade bordeller i Afrika dit de skickade dem som var hårdhudade.

Jag skulle ha åkt dit för jag såg en möjlighet att tjäna mycket p­engar, men på den tiden var bordellens kopplare ute efter mig, varje bordell h­ade nämligen en kopplare som hade i uppdrag att följa med flickorna från en stad till en annan när de bytte kasino, men jag vägrade eftersom jag visste att han ville roffa åt sig mina pengar. Jag såg flickor som slog en lov med kopplaren och sedan inte hade pengar för att köpa cigaretter och var blåslagna och sådana saker var inget för mig.

Vid den tiden gav sig ägaren av till Afrika där han köpte ett kasino, men en morgon hittades han i sin säng helt naken, knivhuggen till döds. Även kopplaren reste iväg och med tanke på mitt motstånd fäste han sig vid en annan som för övrigt var från samma by som jag. Hon var långsynt, hon hade intuition, medan jag förstod saker förstå långt senare, så hon accepterade hans förslag. Han gav sig av, han gifte sig med henne genom ombud och fick henne att sätta sig på båten till Afrika, och nu vet jag att hon har en lägenhet i Milano och lever som en fin dam. Om honom vet jag ingenting mer, om han kom tillbaka, om han lever, om han är död, men om henne vet jag att det fick bra för henne.

Det var verkligen inte så att jag arbetade som prostituerad hela året, jag föredrog att skaffa mig en skara av bekantskaper, respektabla personer som betalade bra och då och då fann jag dessutom någon som tog med mig någonstans, till exempel till Viareggio, till Paris och till Tripoli, men särskilt i Viareggio var jag säsongsvis.

Jag har glömt att säga att den där väninnan från min by som sedan for till Afrika och nu lever som fin dam i Milano kallades Marlen eftersom hon var så lik en tysk skådespelerska som hade berömda ben och så utpräglade drag att hon såg ut att vara hennes syster, för att inte tala om benen som såg ut att vara identiska.

Jag för min del sminkade mig inte och hade ett naturligt utseende och männen tog gärna med mig på resor eftersom jag inte hade mitt yrke skrivet i ansiktet. I Bologna hade de mer förfinade vanor, vanor som de fått av kvinnorna i Bologna, men jag höll mig till det mer naturliga.

Vid det laget hade jag inlett en relation med en gymnastiklärare från staden intill min by och som åkte till Turin för att undervisa officersaspiranter i gymnastik, även han var officer och for fram och tillbaka mellan Bologna och Turin där han stannade flera månader. Han skulle ha gift sig med mig men ett problem var att hans far och hans bror också var förtjusta i mig, men särskilt fadern hade jag alltid hängande i kjolarna, och han insåg det snabbt och sa till mig: ”Hur kan jag gifta mig med dig om de där två, och särskilt min far, kastar sig över dig så snart jag vänder ryggen till?”, och dessutom tjänade han lite pengar och de räckte inte till för min livsstil som nu hade ett lyxigt stråk. Jag behövde även pengarna för jag hade en liten notisbok där det fanns arton tusen lire och dessutom hade jag i min by köpt ett gammalt litet hus som jag låtit riva för att sedan bygga ett nytt vid sidan av mina föräldrars.

Han gav mig lust att byta yrke och i Turin arbetade jag som modell, men det inbringade inga pengar, och hur som helst bråkade jag sedan med honom då jag upptäckte honom med en annan kvinna som gav honom danslektioner och även andra lektioner och då gav jag mig av. Jag for till Ancona och när jag var i Ancona återfann jag den där spanjorskan och när hon såg mig var det som om hon sett Herren och när jag såg henne var även jag nöjd för när man kommer till en ny bordell är man alltid rädd för allt, men vi var bara tre stycken och hade det riktigt bra. För första gången inträffade ingenting och jag stannade där hela sommaren, badsäsongen gjorde mig gott och jag hade det bra.

Sedan gav jag mig av till Bologna på grund av i littoriali och jag var återigen på Via dell’Orso när jag på nytt träffade gymnastikofficern som arbetade för utrikesministeriet som var där för i littoriali och vi blev ihop igen. Därefter åkte jag till Turin med honom och stannade där ännu någon månad men till sist skildes vi åt som goda vänner och slutligen reste jag till Livorno. Den där officern finns inte längre, han är död.

Det vore överflödigt att upprepa att jag mådde lika utmärkt i Livorno som jag hade gjort i Bologna och Ancona, och en gång i veckan hade marinofficersaspiranterna ledigt. Vad dem beträffar ska jag berätta en smärtsam sak som jag fortfarande tänker på efter alla dessa år. Det fanns två kadetter som inte var bröder men som liknade varandra i sina preferenser så till den grad att de framstod som tvillingar. Den ene var den ende sonen i en rik familj, den andra hade däremot ingen familj och kallades olyckskorpen. En dag kom han som stammade från en fin familj ensam till skillnad från andra dagar då han kom med den andra och han började samtala med den fröken med vilken han gick in i rummet alla veckor när han hade en ledig dag. Då kom olyckskorpen in och sa honom på skämt: ”Du har förrått mig” och höjde stiletten och lekte att han skulle sticka honom i bröstet. Den andre reste sig lite för hastigt och stiletten stacks in i hans mage. Man kan föreställa sig vad som hände i den där miljön där kvinnorna är mycket lättkänsliga och dessutom gillar de också de unga männen trots allt. Man ringde snabbt efter ett transportmedel och han fördes i väg. Han dog inte med detsamma, ja, med moderna sätt att få personer att tillfriskna skulle han ha botats, men nu var det så att han fick bukhinneinflammation och måste dö men in i det sista sa han att han förlät sin vän eftersom det var hans eget fel men jag vet inte vad som hände med vännen, som var helt förtvivlad över det som hänt men han hade ju en vass stilett mot det militära reglementet.

Jag gav mig av till Livorno efter den händelsen och jag vet inte hur den där stackars pojken bestraffades, men jag ville inte resa därifrån för jag h­ade skaffat mig ett manligt sällskap vilket innebar att jag var ute hela dagarna och kom in för att arbeta endast på kvällen och tjänade mer. Till Livorno återvände jag sedan inte någon fler gång. Jag var i Turin och sedan åter i Ancona där jag mitt bland personer från hans klass blev utvald av en stor personlighet, en furste, för att vara med honom några dagar. Vi bodde på hotell, men inte i Ancona utan i Zara, Triest, där jag såg ett enormt landskap men den mesta tiden tillbringade vi på hans båt. Jag kan säga att med min kropp gjorde han aldrig någonting och beträffande den saken kan jag säga att i Trieste förde han mig till ett stort palats där vi träffade hans släktingar vars namn jag inte säger för jag gillar inte att saluföra folk, men han visade mig ett rum helt fullt av vita rävar på golvet som matta. I­nte heller här gjorde han något med mig och jag förstod då, eller trodde mig ha gissat mig till att han måste vara pederast och att han ville ha kvinnor nära sig för att rädda skenet, eller som upphetsning, och jag misstog mig inte för en kväll när de festade ska jag inte säga vilka vidrigheter jag såg och trots att jag kom från en tvivelaktig miljö hade de en viss effekt även på mig och då krävs det ändå en hel del för att få mig att häpna. Jag var så äcklad av det liv jag levde i en miljö av folk som alltid var fulla på vin, sprit, droger och det var en och en halv månad sedan jag sett mannens verktyg och även jag kände behovet av en man, och med tanke på att officern vid utrikesministeriet i Turin insisterade på att jag skulle komma dit, eftersom han var rädd att fursten skulle beslagta mig för alltid, för han visste inte att jag tvärtom var som en oskuld för hans skull, bestämde jag mig för att åka till Turin och i och med detta avslutar jag mitt liv på bordeller och sedan dess vill jag inte tala illa om bordeller för när jag såg vidrigheterna i världen utanför förstod jag att man hade det mycket bra där även på grund av moralen och jag vill också säga att det vore skitkorkat att stänga bordellerna för jag kan tala fritt, först och främst eftersom jag inte längre är part i målet och för det andra eftersom jag själv har upplevt att man måste få utlopp för sin drift. Var skulle visst folk som ser ut som om de skulle skrämma slag på de döda få utlopp för denna drift? Ni ska veta att det finns män som när de är med varandra storskryter, har varit med om oerhörda äventyr och övertrumfat Don Juan när det gäller kvinnor, och sedan när de är på rummet måste man till och med hjälpa dem av med kläderna eftersom de är rädda för sin egen skugga. Här på jorden finns folk som är så blyga att om du inte uppmuntrar dem förblir de oskulder hela livet och det kan ske att de begår brott som i tidningarna kallas sexualbrott, men om de hade fått utlopp för sin drift med kvinnor på en offentlig plats skulle de ha lugnat sig.

Hur som helst är kvinnan lika fri att börja arbeta på en bordell som hon är fri att sluta arbeta på en bordell såsom jag gjorde när jag till sist köpte ett hus till mina föräldrar.

Jag vet inte om jag lyckats ge uttryck för mina tankar om detta men utan att tala om de könssjukdomar som är i omlopp och nästan alla med ursprung hos kvinnor som inte är kontrollerade, tillåter jag mig än en gång att hävda att det vore en otillbörlig vidrighet att stänga dessa ställen och med detta vill jag inte ens ge parlamentsledamoten Merlin fel på grund av den berömda lagen om stängning, hon gör det av medmänsklighet, men när du tänker på att det utanför bordellerna finns hembiträden som får en eländig lön, och på att man ibland inte ens betalar arbetsintyget för pensionen när de är gamla, att de behandlas illa av husmodern om de är vackra och blir nypta i baken av husherren, då säger jag återigen att det är mycket bättre att tillhandahålla en säkerhet, en möjlighet för dem att leva, än att intressera sig för dem som, om de inte är svaga nog att falla i händerna på någon exploaterande kopplare, kan tjäna nog med pengar till ålderdomen. Och med detta har jag förstått fru Merlins känsla av medmänsklighet och jag tackar henne den lilla stackaren för hennes önskan att rädda dessa stackars varelser men de som är på bordeller är inte de mest olycksdrabbade, och nu vill jag ger er en bild av livet för en stackars hemmafru av det slag som jag har blivit och så får ni se om jag hade rätt eller fel. I alla händelser har var och en sina idéer om livet och jag kan skatta mig lycklig som har fått tillfälle att kunna ge uttryck för dem.

Ursäkta mig om jag har tillåtit mig att tala om fru Merlin, men det var ett sådant undantagsfall att jag kände ett behov av att tala om det med alla och nästan alla har utan någon som helst kompetens gett uttryck för sina åsikter som ju står i strid med sunt förnuft. Och en och annan dumbom har också roat sig med att skämta om namnet på Merlin, som försökt att utplåna ett yrke som det tvärtom gäller att förbättra.

Jag har inte tillbringat så mycket tid på bordeller för jag började arbeta där när jag just fyllt tjugoett och lämnade dem bakom mig när jag var tjugo­tre och med undantag för när jag stack från Venedig från min fästman, när jag arbetade ännu någon dag i Livorno, har jag inte frekventerat bordeller sedan dess, men jag framhärdar med att säga att du ser hemskare saker utanför än inne på dem.

Det stämmer att det, särskilt på lyxbordellerna, finns herrar som för att bli upphetsade när de vet att det finns två fröknar som är kära i varandra betalar rikligt och konsumerar flera flaskor vin och sprit samtidigt som de betraktar de plastiska figurerna, som de säger om sina två kvinnor, som är två lesbiska som poserar. Det finns även män, framför allt gamlingar, eller kanske inte direkt gamlingar men män i framskriden ålder, som för att bli upphetsade försöker kyssa och slicka frökens kropp, bland dem finns det även unga män och jag stöter fortfarande på en typ som kom och besökte mig när jag var på det första kasinot i staden vid min hemby, han kom in på mitt rum när jag tog en liten tupplur. Han hade med sig ett litet knyte med körsbär och erbjöd mig dem. Sömndrucken satte jag dem i munnen ett i taget medan han slickade mig och när jag möter honom är han den förste att fråga mig om jag minns när jag åt körsbär och leende svarar jag ja och då säger han att han kan gå och hämta och erbjuda mig dem även nu men jag tackar nej och säger honom att jag får ont i huvudet av att göra det han vill att jag ska göra.

Det finns också de som och sådana är nästan alla ställer den vanliga frågan: ”Hur kan du som är så vacker ha hamnat ända här?”, och jag svarar att där utanför bordellen lade de inte märke till om jag var vacker och den som lade märke till det försökte förföra mig och sedan fick jag inget att äta. Förresten var det inte ett hemskt liv. Jag lade mig sent ja det stämmer men jag steg också upp sent för jag kom överens med portfrun och sa henne att om det kom någon herre tidigt på morgonen för att bevista mässan skulle hon ta honom till någon annan än mig och hon ställde aldrig till med något besvär.

Det finns en oanständig sak som jag vill säga för ärlighetens skull. För att vara säkra att de inte får könssjukdomar föredrar många män ett annat sätt, och några kopplerskor, gamla horor, sa till mig att en gång i tiden var det bara kvinnor från Bologna och de få fransyskor som kom hit som gjorde det, men nu praktiserar nästan alla det. Jag har alltid vägrat att bete mig mot männen på detta sätt och sagt att jag inte var oduglig, men medan jag talade klädde jag av mig och bjöd in honom till att hoppa på mig så att han som kommit för att göra en sak upptäckte att han gjort en annan, och för att trösta honom sa jag att jag skulle göra honom nöjd nästa gång men det var alltid så för ni måste tro mig att för att göra vissa saker måste man tycka om mannen medan jag hade kommit dit för pengarna, för hemma hos mig, som jag sa i början, levde jag i misär och måste äta polenta utan någonting till och när det fanns bröd var det en fest.

Naturligtvis handlade viljan att tjäna pengar även om kläderna men jag förälskade mig aldrig i männen för den förste jag förälskat mig i hade försatt mig i en eländig situation och kom inte ens för att besöka mig, och när han sedan dök upp efteråt var det för att göra samma sak. Däremot känner jag nu en ung man, lång som en elitsoldat och med en bröstkorg som verkligen är en syn som måste skådas, så fyrkantig är han, han tävlar med cykel men vinner aldrig, och då bekände han att han ofta älskar med sin moriska flickvän som är en student på sexton år som även jag känner och eftersom han inte bara sa det till mig det där svinet utan även sa det till andra, rådde hans överordnade honom att dumpa sin fästmö och han gjorde som de sa, men loppen vann han ändå inte och då förstod han att felet inte var flickans utan hans eget eftersom han inte är duktig på att cykla, och sedan säger folk att horor inte är diskreta, vilket de visst är då de inte avslöjar allt de vet om männens svagheter, medan männen däremot skryter om saker de inte har gjort.

Men nu är det verkligen dags att avsluta kapitlet om detaljerna i livet på bordellerna och innan jag avslutar måste jag säga att i Bologna förälskade sig bordellens kopplare i mig, men han kurtiserades redan av en annan. De gav sig av tillsammans, men strax efteråt och jag förstår inte varför folk alltid får reda på de saker som är dåliga, då gjorde den där andra ett stort nummer av den saken och sedan förklarade hon för mig att det var oförlåtligt att ta kopplaren från någon annan och att jag kunde skatta mig lycklig att det inte hände mig något värre.

På bordellerna är merparten fröknar som är flickor just komna från internat, utan familj, ännu mer dragna till pengarna på grund av att de inte vet något om livet som prostituerad, för på internatet, där det inte finns några män, pratar man hela tiden om männen och det finns till och med sådana som förälskar sig i prästen trots att han är gammal och många, nästan alla, är flickor som innan dess har varit tjänsteflicka och hus­herrens son eller husherren själv har legat med dem och därefter finns det ingen annan utväg eftersom de andra hemmen inte vill ha dem och de försöker släta till händerna med olja och citron för att få sprickorna att försvinna och inte visa att de har händer som arbetar för många av dem säger att de kommer från respektabla familjer. Jag glömde säga att till staden där jag började gå på gatan kom en gång en grevinna, på allvar alltså, hon låtsades inte. Hon var mycket bildad och hade alltid ett svar när någonting diskuterades. Hon arbetade där i fjorton dagar för att få utlopp för sin drift med männen och gjorde allt de ville, hon var undergiven och som vi säger redo för allt, faktiskt sa hon det själv rakt ut till alla och även om en eller annan stamkund var där. Med detta vill jag inte säga att det bara var hon som gjorde så, det fanns många andra men så där utan rädsla för att säga det som hon har jag aldrig träffat någon annan.

Det fanns de som roade sig med att få mannen att bli galen, visade tungan för honom, skakade höfterna, rörde på stjärten, och när han höll på att komma lämnade de honom, men de gjorde detta av intresse för i stället för att betala en prostituerad betalade han två och många gånger sa de till honom att han skulle betala för en timme eller för en övernattning, vilket nu, för den allmänna säkerhetens skull, inte är tillåtet länge, men de gjorde det alltjämt för att få en bättre vinst, medan jag däremot försökte skynda på just eftersom jag inte ville att någon skulle förälska sig i mig och sedan förälska sig i min plånbok och jag kan säga att jag aldrig gett pengar åt kopplarna och när jag kunnat har jag hankat mig fram.

Avslutningsvis gör de alltså på bordellerna saker mot naturen för att sedan inte behöva bekymra sig om könssjukdomar, och utanför bordellerna gör kvinnorna och särskilt de unga samma sak för att sedan inte behöva bekymra sig om att göra abort och det stämmer som jag säger att utanför har jag sett värre saker än innanför.

I Ancona till exempel blev en av mina väninnor sjuk och hennes pojkvän kom för att höra hur hon mådde och eftersom han var vacker blev bordellens ägarinna förälskad i honom och bjöd en kväll hem honom till sig, men han ville hellre vara med mig, och det som skedde var att jag en dag för att ställa till det för ägarinnan hade en herdestund med honom, medan vi om vi stannat hemma hade behövt ordna allt det som krävdes för att göra som vi ville. Men detta gjorde jag för att ställa till det för ägarinnan och inte för väninnan stackaren från vars underliv de sedan avlägsnade en tumör. Ni kan ju tänka er att jag inte hade minsta tanke på honom för jag låg och sov och då kom de och väckte mig eftersom ägarinnan för att ordna en fest åt honom hade korkat upp några flaskor och dansade. Han såg mig och dansade med mig och gjorde närmanden som jag till en början inte accepterade och sedan slutade vi som sagt i höstacken och ägarinnan var misstänksam men sedan gav jag mig i väg och till Ancona återvände jag inte mer.

Jag och officern vid utrikesdepartementet gav oss av från Turin och vi stannade ett par veckor hemma hos mig och tillbringade tiden med att promenera på fälten. Med tanke på värmen hade vi bestämt oss för att åka till Venedig och havet den 1 juli när han i sista stunden fick en order att åka till fältet i Trento och jag ensam begav mig till Venedig, men jag har inte sagt att han hade en Fiat och med den tog han mig till en viadukt där vi utförde den där aktiviteten i bilen, men två poliser kom och tog oss under armen och släpade i väg oss för att föra oss till kasernen.

De kände igen att jag var från byn och jag visade dem ordern som han fått att åka till Trento. De skulle ha låtit honom gå och låst in mig men då sa han att även han ville bli häktad och då lät de oss båda gå men det var riktigt riktigt nära ögat och jag kände hur jag blev iskall om röven.

I Venedig bodde jag på Riva degli Schiavoni på Albergo Jolanda som fortfarande finns kvar och under ett par dagar för att komma till rätta betedde jag mig väl, men sedan träffade jag en kväll en fransman som bodde på Albergo Danieli, men i själva verket hade han följt med mig ända sedan morgonen och viskat komplimanger på franska som jag inte förstått utan i stället gått till Piazza S. Marco med näsan i vädret för att ta in Venedigs skönheter och han närmade sig mig och med hjälp av att gestikulera fick han mig att förstå att han ville göra mig sällskap en bit, vi strövade omkring på S. Marco och bestämde sedan att vi skulle ses på Lido på kvällen och vi hittade varandra och gick och åt och vid middagen var det en visning av klänningar och han ville genast köpa mig en klänning med det som hörde till, och sedan gick vi och dansade men dansa kunde han inte, så då gick vi till kasinot och efter kasinot gick vi var och en åt var sitt håll till våra hotell, enligt överenskommelse träffades vi dagen efter på Piazza S. Marco klockan tolv, det hade inte hänt något mellan oss med undantag för någon liten kyss, men morgonen efter när jag höll på att göra mig i ordning för att ta mig till piazza S. Marco fick jag tillskickat en stor blombukett och ett brev där fransmannen förklarade för mig att han fått ett telegram och måste återvända till Paris med detsamma och att han var mycket bedrövad över att inte kunna återse mig. Av det helt på franska skrivna brevet som jag lät uppläsas för mig förstod jag att han var författare. Därefter skrev han ett till brev och sedan hörde jag ingenting mer från honom. Det första äventyret hade gått om intet.

På Albergo Jolanda där jag bodde fanns X. Y:s skådespelartrupp som då just hade börjat, de måste göra ett antal framträdanden utomhus, där fanns skådespelerskor och dansöser. Jag spelade boll med en liten pojke och bollen råkade flyga in i ett av truppens rum. Pojken ville inte gå dit och hämta den så då gick jag i stället. Jag bad om tillåtelse och då lät de mig komma in, och det var han, X. Y., som innan han gav mig bollen närmade sig bryskt och försökte kyssa mig, men jag gjorde motstånd och nu kastade han mig rasande på sängen och den som fick stryka med på kuppen var kjolen som han slet sönder men jag gav inte vika.

På hotellet fanns ägarens son, en vacker yngling som jag gillade. En kväll var jag ledsen och full i tankar eftersom jag väntade på post från officern från Trento och den aldrig kom och under tiden närmade sig ägarens son som hade en rik amerikanska med sig som han lockade av pengar och han sa till mig att han var ledsen för det som hänt mig med X. Y., vilket mannen själv hade berättat för ynglingen. ”Jag är ledsen”, sa han, ”att det hände just på mitt hotell, men det var inte i dålig smak för också jag hade gjort ett försök, men som sig bör”, sedan sa han att han såg att jag var ledsen och jag svarade att jag kände mig vilsen och ensam och han sa att ensamheten var lätt att råda bot på och att han kunde följa med mig till mitt rum och ta ett glas och göra mig sällskap, och så skedde det. Men vid de första försöken avstyrde jag det, men sedan blev jag hans älskarinna. Men det var värt det och jag var med honom ett flertal gånger.

Under tiden skrev officern till mig att han av en eller annan anledning inte kunde komma till mig och sedan telefonerade han och sa att han ville komma på söndagen men att Starace kommit till Trento för de stora manövrerna. Jag blev sur och tänkte, åt helvete med Starace, men sedan råkade jag läsa Gazzettino di Venezia från någon dag tidigare och såg att Starace hade varit i Trento men söndagen innan och då förstod jag att han var tillsammans med en annan kvinna och skickade även honom dit jag hade skickat Starace.

När jag gick över Piazza S. Marco såg jag en köpman som log åt mig. Han var tolv år äldre än jag, dessutom hade han varit i Afrika och såg äldre ut än han var. Jag hade behov av beskydd och accepterade hans uppvaktning. Han bad mig inte om någonting och jag tänkte att jag hade träffat ännu en bög, men det visade sig att han var försiktig eftersom jag inte såg ut att vara tjugotre år utan mycket yngre och han visste inte hur han skulle bete sig, men en kväll frågade han mig var mina föräldrar befann sig, varpå jag sa att jag inte hade några och lät honom förstå att jag på sätt och vis gick på gatan, dock utan att säga att jag kom från en bordell. Då hyrde han mig ett möblerat rum och tog med mig från hotell Jolanda där ägarens son började blänga på mig och honom. Därefter gick det några månader, men sedan anförtrodde mig en av hans vänner som ville närma sig mig för att sära på oss att köpmannen inte var ungkarl utan gift, med en dotter, men att han var separerad, och detta hade han aldrig berättat för mig, och därmed förstod jag att det inte fanns något att göra och i slutet av december förklarade jag att jag önskade återvända hem.

Han ville inte men jag insisterade eftersom jag ville se vad han tänkte göra och åkte till mina föräldrar.

Där stannade jag i två veckor sedan övervägde jag att börja arbeta på en bordell och visste inte om jag skulle åka till Bologna eller Ancona eller Livorno när jag fick ett brev där han bjöd in mig till Venedig under ett par veckor. Jag åkte dit och fann honom mer offensiv, men en dag gick jag till damfrisörskan och stötte på en väninna från Bologna och där skvallrade vi lite. Det är välkänt hur lösmynta barberarna är, låt oss inte ens tala om damfrisörskorna, och köpmannen hade sin verkstad i närheten och därför frågade jag mig hur jag skulle göra för att lära känna den där kvinnan och då förklarade jag att jag för några månader sedan lämnat en bordell och att jag inte hade för avsikt att återvända, vilket i själva verket var min avsikt. Det gjorde honom ont att höra en sådan sak och jag såg att han blev kylig och då började jag slingra mig och när hans vänner bjöd in mig att för att dansa eller dinera for jag dit men utan att göra något jag inte borde eftersom han försörjde mig. En kommendör, ett högt höns som förestod en stor industri, började göra inviter även inför köpmannens åsyn och sa att det inte var rättvist att en enda man behöll en vacker sak för sig själv. Men köpmannen såg däremot annorlunda på den saken, för när han kommit tillbaka från Afrika utan att underrätta någon hade han hittat sin hustru till sängs med en okänd man och sedan fick han veta att hon även varit med hans bror. Kort sagt ett luder, för jag som står på god fot med min svåger skulle definitivt aldrig göra något sådant, och av den anledningen ville han inte längre dela med sig med andra. Det ordnades middagsbjudningar, bara med ungkarlar, för också han ansåg sig vara ungkarl, och där fanns alltid kommendören som en kväll sa: ”Får även jag sätta mig vid det här bordet” och satte sig bredvid mig, ”även du har ju slagit dig ned vid mitt bord”. Jag visste inte vad jag skulle göra och sa att jag ville åka hem och han svarade mig: ”Och vad gör du hemma?”, och jag förklarade för honom att för att leva, och leva måste man till varje pris, skulle jag börja arbeta på en bordell liksom jag gjort tidigare, men annars var jag inte van att berätta detta för första bästa bekantskap. Han svarade att eftersom han såg att jag var så uppriktig ville han behålla mig hos sig och så kom det sig att jag stannade med honom i hela fem vackra år.

Han hyrde en lägenhet åt mig och sa mig: ”Låt oss göra ett provisoriskt försök” och provisoriskt varade det alltså som sagt i fem år med ett litet avbrott för en gång då jag var på Lido kom hans hustru fram till mig och eftersom hon var en kvinna som inte hyste skam inför någon började hon skrika som en vettvilling att jag stal hennes make från henne. ”Men ursäkta”, svarade jag, ”ni är inte skild, varför kommer ni och försöker ta äran från mig, om skilsmässan sker på grund av er”. Hon skrek men i Venedig kände alla henne som en oduglig typ medan han som försörjde mig ju visste detta att jag hade varit på bordellerna och även kommendören som var en seriös person och behandlade mig bra eftersom han alltid hyste en förhoppning om att göra någonting med mig.

Hur som helst blev jag riktigt störd av detta och jag tog mitt pick och pack och flydde hem till min by och efter bara några få dagar åkte jag till Turin, till en av de bordeller som finns där, men redan några dagar senare, jag vet inte hur han gjorde för att få reda på det, kom han på nytt och hämtade mig till Venedig. Dessa var mitt livs lyckligaste år. I samband med en mässa i Paris åkte jag dit med honom och stannade två veckor. Tillsammans med honom åkte jag på en kryssning till Tripoli, han skänkte mig alltid vackra guldsaker som jag alltid varit så förtjust i och nästan varje kväll gick vi till kasinot där de till en början inte ville tillåta mig att komma in om jag inte var i sällskap för klädd i sjömansklänning såg jag ut som ett barn. Jag glömde säga att i Paris tog han mig till en nattklubb där nakna kvinnor dansade och jag vet inte om det var där eller någon annanstans som det fanns en lokal som endast frekventerades av kvinnor och där kunde de välja vilket sällskap de ville ha för natten eller för att göra utflykter tillsammans kvinnor med kvinnor och jag vet inte om jag förklarar så bra, något annat än bakom lyckta dörrar.

I Venedig ligger alla kaserner på öarna och några av dem var till salu. Min pojkvän köpte en av dem som de sedan kallade Isola delle Rose. Faktiskt levde där en familj av jordens grödor och ön var som en enda blomma. På kvällarna var vi många som åkte dit, alla hans vänner, folk som hade pengar att spendera och förslösa och där skedde veritabla orgier. Champagne saknades aldrig och livsmedlen som började tryta hade vi i överflöd.

Jag har sagt att han hade en dotter, men hans tvångstanke var att få en son, men jag slog dövörat till och han insisterade ända tills jag gav med mig, men helt plötsligt fick jag ett missfall och jag gjorde det inte med flit. Det var så det var menat. Han lät mig vara ett litet tag till, men därefter mitt i kriget gjorde han mig gravid och jag ville verkligen inte och i början av 1942 fick jag en son som föddes sjuk, med hjärtat förflyttat till mitten av kroppen, jag kan inte säga hur mycket han har kostat mig i pengar och tårar men jag kan inte annat än att försvara honom för han är sonen till någon som verkligen tyckte om mig och denne man fick min lägenhet att fungera med kock och hembiträde och varje kväll var det mottagning.

Trots kriget levde vi väl, han avgudade barnet ännu mer eftersom det var så bräckligt, pengar fanns alltid, men just när det var som bäst, när jag tänkte att livet skulle fortsätta så här, och då han just hade tecknat en livsförsäkring på 50 000 lire åt min son, pengar som då ännu var giltiga och motsvarade en rejäl summa, skedde en katastrof. Efter den 8 september 1943 fanns det sådana som höll på tyskarna och andra som höll på partisanerna. Han ägnade sig åt att smuggla vapen till partisanerna och då sprängdes en tidsinställd bomb, eller så hittade de en bomb, faktum är att fascisterna eller tyskarna gjorde en undersökning på Isola delle Rose där de i de underjordiska utrymmena under den före detta kasernen hittade vapen, ammunition och bomber. Kommendören kom hem till mig och sa att han hade blivit arresterad, att även jag skulle få bekymmer och om jag ville skulle han därför ombesörja en transport för mig och mitt barn. Vad skulle jag göra, säg ni andra vad jag skulle göra med ett barn på ett och ett halvt i famnen. Jag lämnade allt bakom mig och gav mig av på en av de många tankbilarna ämnade till staden som låg nära min by och sa mig att jag skulle finna mig till rätta där.

Så snart jag anlänt anslöt jag mig faktiskt även jag till den personal som i min by distribuerade bensin, men mitt liv hade förändrats från guld till koppar, och med min nya sysselsättning kunde jag inte tjäna tillräckligt för att försörja mig tillsammans med min son och mina föräldrar. Lyckligtvis hade jag tagit med mig alla guldpresenter han gett mig, men ni vet ännu inte det värsta. På Venedigs ruiner arkebuserades sju personer och bland dem fanns min pojkvän. Jag fick veta det strax efteråt av folk från Venedig och hans syster kom för att ta sin brorson, för de hade inga manliga arvtagare. Jag lämnade honom inte och plågades, liksom jag än i dag när han är femton plågas av oro över hur han ska klara sig, för han kommer alltid att vara en invalid. Ja, ibland har han återfall, men hans fiber gör fortfarande motstånd, trots läkaren som alltid säger att det är ute med honom när de kommer på besök.

I denna min förvirrade berättelse har jag glömt att säga att efter mitt missfall tog han med mig till Milano där jag stannade åtminstone i tre månader ända tills december 1939, han kom och gick i affärer, sa han, vilka jag inte ens önskade veta något om, jag vet bara att han gav mig mycket pengar och att jag levde magnifikt i ett stort pensionat där jag bland många andra, och som synes är världen inte alls så stor, träffade en gammal väninna från de lyckta dörrarnas värld, en kvinna vars namn jag inte kände till men som kallades Faccetta Nera eftersom hon såg ut som en kreol, fantastiskt söt men mycket mörk, och som hade lämnat bordellerna ännu tidigare än jag och blev väl försörjd av en tandläkare.

Hon insisterade på att få en lägenhet men tandläkaren var kylig eftersom han en annan gång hade skinnats av en annan kvinna som sett till att hon fick lägenheten i present och sedan hade försvunnit med en annan man och i själva verket skedde just det som tandläkaren var rädd för. Hon var kär i en flygkapten som efter att ha sårats i kriget drog sig tillbaka till Milano, och hon hade redan erhållit det hon var på jakt efter och gifte sig med officern efter att ha stuckit från tandläkaren, men som man säger synden straffar sig själv, i och med kriget bombades deras hus och hon måste sedan dra sig tillbaka till Novara, antingen han eller hon kom uppenbarligen därifrån, och där levde de påvert, för hon var numera för gammal för att kunna tjäna pengar på bordellerna.

På pensionatet fanns också en spelare i Internazionale som försörjde sina bröder och allt han tjänade förslösade de. Han tittade ibland trånande på mig men jag höll mig i styr, trots att jag attraherades av honom, för jag ville inte ha några skandaler. Han lär väl ha dragit slutsatsen att jag var en dumbom, men det stämmer inte för ibland på bordellerna när det fanns någon som tittade lite för mycket på mig och inte föll mig i smaken satte jag på mig ett förkläde och låtsades att jag var städerska och det gjorde jag vid ett flertal tillfällen.

Min pojkvän höll på Inter och när han var på pensionatet kan ni bara tänka er diskussionerna och alla de vinflaskor de drack i sällskap och när jag var tillsammans med dem fick jag intrycket av att det bara var Inter som spelade fotboll, och faktiskt var det också så att när jag sedan 1946 gifte mig upptäckte jag att min make håller på Inter och även han på en toskansk spelare som heter Lorenzi, och på grund av att han hela tiden talar med mig om dem står mig nu Inter upp i halsen.

I varje fall förstod jag när en man visade vad han vill ha av en kvinna även när det framfördes av en fransman som inte kunde italienska och jag inte kunde franska och detta mitt på piazza S. Marco i Venedig, men här måste jag berätta en viktig sak som jag har glömt. I kommunen där min by ligger finns det en statstjänsteman som sedan åtminstone trettio år tillbaka har plågat alla och som alltid har stått i vägen för mig. En gång måste jag visa identifikation och han sa, var står yrket, och skrev ditt prostituerad. Jag blev tvungen att gå till polisstationen i min hemstad för att få dem att ta bort det och där skakade de på huvudet som för att säga vad är det för fårskalle som är statstjänsteman där du bor, men det kom ingen och drog honom i öronen och nu när jag hade min son som alltid var sjuk och på den tiden fanns det lagar som hjälpte utomäktenskapliga barn, uppgav han, som alltid, felaktiga uppgifter som att jag hade en herrgård och levde som prostituerad. Jag gick ända till stadens landshövding och han visade mig pappren, och då sa jag skicka någon så får han se vilken herrgård jag har, men han svarade att om man skulle göra en granskning på grund av alla sådana småsaker måste man börja om på nytt hela tiden och jag svarade att allt detta hände för att jag inte ville erbjuda honom min f med fyra punkter.

En annan gång skrev han ett certifikat att jag var ogift men samboende och… Det fanns inget slut. Jag gick till Kommunhuset så snabbt jag bara kunde och säger till honom förklara nu för mig med vem jag är samboende och han stammade fram något som jag inte förstod, och då skrek jag och han blev rädd och sa att de hade skrivit fel, säg mig med vem du är samboende och av vrede gav jag honom ett slag på käften. De andra statstjänstemännen skrattade i smyg och när de träffade mig sa de att jag hade gjort rätt, och under två dagar visade han sig inte i Kommunhuset kanske av skam eller något, förvisso var det också en köttbit utan motstycke. Han förvisade så många människor i inre exil och däribland en stackars gammal oskyldig evangelist som hade varit en stor musiker på gitarr och spelat in skivor i Paris.

Den här statstjänstemannen var fascist, men för vinningens skull utfärdade han identitetshandlingar till unga män som begav sig till bergen, för 17 000 lire. När jag gav honom örfilen sa jag till honom: om jag lät dig knulla mig skulle du till och med skänka mig Kommunhuset men du kan skita ner dig. När jag ser det där svinet för vad han är värd skulle jag egentligen vilja bita av näsan på honom, men jag nöjer mig med att spotta på hans fötter, för när befrielsen från fascismen kom tog alla ut det på honom och även jag hade kunnat hämnas men jag var inte förmögen till det för de hade redan gjort slarvsylta av honom, men det är tydligt att ogräset vill inte ens Herren ha.

Kort sagt gjorde jag mitt bästa för att hanka mig fram, med folk från byn som jag alltid hade hängande i kjolen gjorde jag ingenting eftersom jag inte ville gräla med deras kvinnor och jag tjänade lite pengar med de unga männen som arbetade för lantbruksförbundet. Att arbeta på bordell gav jag inte ens en tanke med en son som alltid var sjuk och dessutom fanns tyskarnas marskalk som bestämde över bensinen och sa till mig att jag skulle ta så mycket jag kunde och jag sålde den till partisanerna som betalade bra och han fick reda på det, för det finns alltid och har alltid funnits spioner, och han blev så arg att han sa att jag var ful som fan, men det är inget att skratta åt för han gjorde livet svårt för mig, han höll mig instängd i ett rum under tre dagar och jag hade ångest vid tanken på mitt barn för han hade kunnat kasta mig i Po och säga att jag var försvunnen, men sedan var han utan pengar och hade behov av att jag sålde ännu mer bensin, men jag vågade inte längre riskera att ertappas med att sälja bensindunkar till partisanerna för han skulle även kunna skicka mig till ett koncentrationsläger för innan dess hade jag komprometterat mig lite för mycket i Codogno när jag från ett magasin med mediciner tagit det som behövdes och gett det till partisaner som hade bronkit och en annan gång i samband med en bankett med tyskar och svartskjortor fick vi dem att dansa med oss samtidigt som partisanerna sprang i väg med musköterna.

Det gick alltså dåligt för mig i byn och om jag förut brukade sticka in till stan ibland måste jag nu stanna där och se till att göra det bästa av situationen och jag hyrde två rum och givet att jag måste hanka mig fram såg jag till att bli omtyckt av kötthandlaren, som gav mig det jag behövde i matväg, och sedan fanns det en annan man som försåg mig med sötsaker, sprit och socker och en annan som gav mig pengar och jag levde så gott jag kunde, men sedan sprängdes bron i luften i ett bombanfall och då fanns det inte längre bensin, tyskarna hade gett sig av och jag återvände till byn, där det enda som fanns var rädslan för bombanfallen.

För att träffa mig kom en man som klarat sig undan den 8 september på ett dramatiskt sätt och som för att leva cyklade till Milano med en till cykel i handen och köpte däck och innerslangar, han kom tillsammans med en vän till honom som var från min by och som hade berättat för den andre mannen vem jag var och vad jag gjorde och han närmade sig mig och vi inledde inte direkt en relation, för han betalade för det som han gjorde med mig, och dessutom var han inte ens i stånd att försörja en familj, för han hade en stor familj hemma som han måste hålla vid liv och dessutom hade han inte ett ordnat liv, men jag hade ingenting emot honom för han var en bra person och vi sågs ofta.

Före honom hade jag blivit kurtiserad av en man från Genua som då och då kom till byn, antingen för att fylla på med mjöl eller något annat. Om denne typ som allt var snygg vill jag säga ett par ord för han hade ett märkligt sätt att stöta på mig. Han hade nämligen bekanta i byn vilka hade talat om mig med honom och en kväll närmade han sig mig och duade mig. Jag som aldrig hade sett honom tidigare och så att säga inte var född i går, för ibland på bordellerna när jag kom i kontakt med unga män från min by vilka kände igen mig talade jag i stället italienska och sa att jag allt efter tillfället kom från Ancona, Bologna eller Livorno och skickade i väg dem utan att de för den skull var särskilt övertygade, denna gång gav jag honom en riktigt överraskad min. Han, som hade en fräck uppsyn, frågade mig om jag inte längre kände igen honom, men jag sa honom direkt att jag inte sett honom sedan jag gav bort honom till amman. Men efter lite småprat berättade han vem han var. Han var änkeman, med två söner, och jobbade som krogvärd i Genua, om jag ville gifta mig med honom kunde jag gärna komma och bo med honom. Han var väl underrättad för han sa att han inte brydde sig något om att jag hade ett barn och han rådde mig att sälja mitt hus. Jag förstod med detsamma att han inte var en typ ägnad att vara far till min son, sedan fanns det också andra män, men jag sa till honom att jag inte hade dödat någon för att komma till Genua under sådana omständigheter och lämnade honom där som en dumbom.

En sak som jag glömt att säga är att i Venedig, jag måste ha varit 25 år, fick jag tillfälle att se en dam som måste ha varit 65 år men fortfarande var så vacker och frisk att hon kunde dra många unga kvinnor vid näsan. Det sades att hon var lesbisk, och faktiskt hade jag henne alltid i kjolarna vart jag än gick och folket som alltid vände sig om för att titta på henne tittade även på mig men det gjorde mig ingenting för hon var en mycket fin dam, lite längre än genomsnitt med välvårdade händer och på huvudet en stor hatt som såg ut som ett paraply men var söt och allt som allt var hon en mycket sympatisk typ. Emellanåt tilltalade hon mig och då svarade jag. Jag hade egentligen ingenting emot hennes projekt att erövra mig, jag ville roa mig och se vart hon ville komma. Detta insåg dock min venetianske uppvaktare, köpmannen, som en dag hejdade henne och sa till henne med ett leende men bestämt att han ville ha mig helt för sig själv och att hon skulle låta mig vara då hon inte skulle komma någonstans. Men de var vänner för damen var en av hans kunder och de kom båda från gamla venetianska familjer. Han hade så goda argument att han påminde henne om att hon flera år tidigare av honom hade köpt en present till den lille fursten, furste Umbertos son, men inte hade betalat. Och när det gällde pengar var hon faktiskt alltid sbraselida. Men hon som var en gammal räv svarade honom att han borde vara stolt över att tillsammans med henne ha bidragit till den presenten, men han var inte alldeles övertygad eftersom det enda namn och den enda figur som stod var damens.

Men trots hans varning var hon alltid i min närhet och viskade: vilket vackert litet barn, tills hon en dag lyckades få med mig till sitt hem, dit jag mest av allt gick av nyfikenhet, dessutom var där också andra människor och vid rätt tillfälle lyckades jag smita i väg, för jag var rädd att ryktet skulle börja spridas och nå köpmannens öron.

När kriget tagit slut måste jag tänka på försörjningen och min föresats var fortfarande att återvända till bordellerna men jag hade ingen ordning på saker och ting för jag visste inte vilka bordeller som fanns kvar och vilka som hade bombats, tills han en dag kom hem till mig och jag sa till honom rakt ut att jag ville återvända till bordellerna. Han tog genast illa vid sig men sa ingenting, han gick hem men kom sedan tillbaka på söndagen och sa till mig att om jag stannade på samma plats tills han hunnit komma till rätta på allvar skulle han gifta sig med mig, men han kom aldrig till rätta för han hoppades hela tiden på en moster som skulle kalla honom till Milano men tiden gick och jag insåg att mostern inte hade någon som helst lust att intressera sig för sin systerson och jag sa till honom att han skulle göra en bedömning av sina krafter och klara sig på egen hand.

Han hittade butiken av en ren tillfällighet för det var en caféinnehavare som ville befria sig från en lokal med biljardhall och på så vis måste han köpa biljardbordet och sedan talade han om äktenskap. Pengar hade han inga och jag bara lite och dessutom protesterade hans bröder för de ville inte att han skulle gifta sig, eftersom de var beroende av honom för sitt uppe­hälle. Jag gick och hälsade på honom när han jobbade i butiken och en gång var en av hans bröder där och sa: ”Där har vi henne, hon som har förstört hemmet.” När de delade upp företaget fick han hur som helst 100 000 lire, men han hade inte sagt att han skulle flytta hemifrån och när han flyttade ville de ha 50 000 lire i avkastning som jag gav dem. Hans mamma var egentligen hans styvmor och inte heller hennes son, min fästmans styvbror, hittade på några konster, tvärtom hjälpte han oss och var konferencier för bröllopet som skedde på Jungfru Marie himmelsfärdsdag.

Det skedde en del osmakliga uppträden och svärmor kom och bodde hos oss och vi tyckte verkligen mycket om varandra till skillnad från många svärdöttrar och svärmödrar som är redo att slita varandra i håret så snart de ser varandra.

När hon sopade gjorde hon det helt rent av rädsla för att dammet skulle hamna i mitt hår och när hon gick och handlade tog hon mig till sjunde himlen, liksom jag gjorde för henne och dessutom älskade hon verkligen mitt barn, hon var verkligen en gudfruktig kvinna, inte så där som alla gamla ungmör som knäböjer för att be och sedan gör ned alla så fort de är utanför kyrkan. Och när hon dog kände jag en lika stor sorg som om det vore min egen mor. Under tiden hade jag fått en dotter på köpet. Sedan dog min mor och min far efter varandra.

När min dotter skulle födas hittade min make ett anonymt brev under butiksdörren, och eftersom vi talar om de här sakerna säger jag att jag pissar på anonyma brev, för de gör varken från eller till och jag tycker att det är korkat att ge utlopp för sina känslor på det där sättet och att det är bättre att säga vad man vill säga rakt i ansiktet på någon än bakom hennes rygg, men i alla händelser har jag insett att det i denna värld finns fler dumskallar än baksluga personer som till exempel när jag jobbade på bordell fanns det sådana som ville bli slagna och sparkade i röven och ville leka slav och betalade rikligt för det, men det anonyma brevet sa att jag hade en relation med en ung man och att mitt kommande barn var hans, och ett två tre ögnade min make det utan att bry sig eftersom han ju såg, han och min svärmor, hur jag betedde mig, men som bekant går katten till späcket så ofta att den till sist lämnar ett spår efter sin tass, och en dag frågade en grannfru min son, som ännu inte fyllt sju år, om hans pappa fått ett brev och han berättade det för mig och jag förstod att mina grannar som var så insmickrande var de som hade levererat den lilla sötsaken och jag sa det till min make som naturligtvis gav sig på grannen och jag slog till henne och vi gav dem en omgång med sparkar och från och med den dagen var det slut med allt skvaller, och efteråt när flickan som var vacker och stor föddes var hon aldrig hemma för alla tyckte om henne och pussade henne och när jag inte var hemma tog grannarna henne och kelade med henne. Då sa jag till dem att om de ville ha flickan måste de fråga mig först, för om vi haft något otalt i det förflutna är det glömt nu, och på så vis slöt vi fred, men nu när jag känner dem mycket väl tänker jag att det var onödigt att bråka, hon var en änka som var äldre än han, argsint eftersom hon inte kunde få barn och sedan fick hon epileptiska anfall, och han h­ade först försökt knulla mig och om man skulle tro honom hade han legat med alla kvinnor eftersom han fick dem att falla för honom, men jag tror tvärtom att han hade samma tur med dem som med mig, ändå fick han en gång ett barn med en kolhandlerska så ful att jag inte skulle vidröra henne ens med gaffel och kniv. Kort sagt gör han det lilla han kan. Sedan den dagen hälsar vi på varandra när vi ses och inget mer.

Min son mådde inte bra, det gick visserligen bra för butiken, men utgifterna var stora med min ständigt sjuke son, så pass stora att vi beslutade oss för att låta honom genomgå en hjärtoperation. Vi lät honom genomgå alla undersökningar som fanns och jag kan inte förklara hur plågad jag var, för undersökningarna kunde ha en dödlig utgång och vi tog honom till Milano där de sa till honom att det var mycket som var fel och då tog vi honom till Genève där det var en internationell kongress med läkare som dock sa oss samma sak. Men de hade ändå opererat honom om jag skrev under ett papper, men jag kunde inte ta på mig det ansvaret för de garanterade mig inte en procents överlevnad och det finns odjur som säger att det är mitt förflutna som bär skulden för att han blivit sjuk, men läkarna sa till mig att det inte var sant för det andra barnet var ju där att beskåda och sedan när det tredje kom, för vi trodde att det första skulle dö och ville ha en till pojke, men i stället kom det en flicka, och ni ska se vilken flicka!

Andra damer i min bekantskapskrets som har ett barn som mitt var damer utan förflutet, men jag förutsåg att det skulle flyta upp till ytan för när jag gifte mig, och då vi med vittnen och andra bekanta hade en liten fest, och jag gjorde en buljong på lite höna och rostade två gäss, sa jag: Nu börjar mitt förflutna, och genast förklarade ett av mina vittnen som jag alltid hade vid min sida, mycket angeläget, att det i grannskapet fanns två familjer bestående av gamla ungmör som inte hade ett förflutet, utan ett oerhört förflutet och där bland de druckna vinglasens glädje klädde hon av nuckornas smutsiga kläder som om hon vore en sömmerska. Och från den stunden insåg jag tyvärr för egen räkning vilket slags nuckor jag hade som grannar, för att bara ta ett exempel gick en sextonårig flicka som inte hade betalat hyran till en av dessa familjer där det finns fyra kvinnliga nuckor och två manliga nuckor och bland annat sa hon att hon inte hade betalat hyran. En av dem, hon som inte missar en dag att gå till mässan, sa till henne: Var noga med att aldrig erbjuda mannen fittan och om han insisterar är det bättre att ge honom din röv än att förlora honom.

Så skulle inte jag tala, men jag säger det såsom flickan sa det till mig och där fanns andra systrar som gjorde jakande tecken med huvudet. Detta för att berätta vilka härliga kvinnor som återfinns utanför bordellerna och jag hade inte rekommenderat henne att vända blad utan hade sagt åt henne att hålla fast vid det av eget intresse.

Men detta är ingenting, men det finns de som säger att i denna mycket kyrkliga familj sker allt möjligt inom familjen, såsom djuren gör.

Vi ska inte ens tala om den andra familjen där det finns fem kvinnor och två män, om det går att kalla dessa stackars satar män. En av kvinnorna, som då var sexton år och jag själv redan var gift, lät sig beledsagas till dansen av min make, utan min vetskap, för om jag vetat det hade jag klöst ut ögonen på henne, en dag sa jag åt henne att hålla porten stängd, för Guds skull, då jag hade en ettårig dotter som skulle kunna slinka ut till torget där det fanns mycket trafik, och då sa hon, som då redan var gift, till mig att jag var en hora och jag stod där som förtrollad, men min make ingrep och sa henne: Ditt luder, minns du inte när jag tog med dig till dansen? Då förstod jag att de hade en affär sedan länge och stod kvar där förstummad och tänkte: titta bara vad även hon visste att göra redan med sexton år, men hon visade det inte, för inte ens nu har hon några former så att hon liknar en tvättbräda, så platt är hon utan kurvor där framme och där bak.

Hennes mor, som en gång var söt men nu alldeles mager och sminkad, utkämpade innan hon gifte sig fler slag än Karl den store och med själva den fästman som sedan gifte sig med henne och dessa saker är inget jag hittat på men hennes make sa att om jag ville vara med honom skulle han betala mig rikligt med pengar men jag ville inte göra det även för att inte bedra min make och dessutom eftersom han är ful som stryk och jag hade begått en mycket svår synd, men med tanke på att också jag finns här på jorden satte jag honom i händerna på en väninna som skinnade honom på pengar och lämnade honom med lång näsa och för den saken förlät han mig aldrig.

Den yngsta dottern som kallar sig Marilyn Monroe men är en ful kopia har specialiserat sig på soldater och de säger att hon är den närliggande kasernens urinoar och när de går förbi har jag med egna öron hört att de pekar på henne och säger pissoar. Låt oss inte tala om de andra för de är rena skämtet.

När jag alltså rör mig mitt bland alla dessa förebilder skäms jag inte över mitt förflutna och alla mina gamla kunder som skulle kunna säga något är de som visar mig mest respekt, de tillåter sig inte att göra någon skämtsam gest, min makes vänner talar om mig som exemplarisk på grund av mitt äktenskapliga beteende och förundras av det arbete jag gör, jag har tre barn, fyra rum att ta hand om och dessutom butiken och jag ser att för att vara en god kvinna måste man korsa sig och anstränga sig mycket, oerhört mycket, och många säger till mig, så glad jag blir av att se dig ha kommit till rätta, när jag har sopen i handen, men jag skulle kunna drämma den i skallen på dem, för jag ser att jag verkligen har bestraffats, med ett sjukt barn som aldrig blir friskt, och när jag tänker på livet jag levde i Venedig och även tidigare skulle jag verkligen aldrig byta ut det mot det jag lever nu utan om jag fick välja mellan de två liven skulle jag tvärtom hellre vara en kvinna av värld än hemmafru. Och säg mig att jag misstar mig om så är fallet. Om natten går det inte att sova, för antingen ropar barnet på mig eller så behöver maken mig eller så plågas jag av någon tanke, för när man småpratar är alla hederliga men efteråt måste man betala ordentligt när de har stuckit med notan medan kvinnorna av värld åtminstone aldrig har svikit ett löfte till mig. På morgonen måste jag tvätta dem, för den förste är 15 år men är som ett barn, den andra är 10 och redan en liten dam, och man måste ägna henne mer omsorg, och den tredje är 5.

Efteråt måste man tänka på att ge dem något att äta, om den ena vill ha mjölk kan man ge sig den på att den andra vill ha lufttorkad skinka och den tredje bananer och många gånger vägrar de att äta över huvud taget, de är lynniga och får mig att tänka på när jag åt polenta utan sovel när jag hade det för ofta gick jag till en granne och fick med mig en skiva hem. Så på förmiddagen och så på kvällen och dagen tar aldrig slut, något annat än att kämpa i 8 timmar, jag kämpar i 16 timmar och ibland hittar jag någon som vill berätta en fräck historia och somnar mitt framför ögonen på honom, då jag inte har tid att dra mig tillbaka.

Och blotta tanken på min förstfödde, på när jag inte kommer att finnas där för honom längre, räcker för att få en familj att bli galen, men lyckligtvis har jag två till barn som gud ske lov är friska, men de är ändå orosmoment för de är två vackra flickor och jag vet vilket liv som väntar vackra flickor eftersom jag själv varit med om att alltid ha män som raggar på mig i hasorna, och när jag inte längre hann i tid för att dra mig tillbaka dök han upp som om han känt mig tidigare skulle ha gift sig med mig och sett till att jag levde som en drottning. Hostians skvallertanter! När jag tänker på allt skvaller här i världen spottar jag på det, för allt detta folk som vill undervisa i moral, när jag har kommit mig till rätta vill de föra världen på rätt väg, men när jag är på bordell framstår de som fullständigt valhänta och gör som alla andra. Jag skojar inte. Jag skulle kunna tala till gryningen om dessa typer som man ser välklädda på gatorna, som håller på sina intyg och certifikat, och som inte är något annat än skojare.

Detta säger jag till er, jag som är en stackars mor, som måste tänka på att ge mat åt tre oskyldiga varelser och om jag föds en till gång vill jag födas som man och vara den som har en kuk och då ska ni få se.

Om någon lustigkurre kommer att fråga hur jag uppfostrar mina barn, till exempel genom att inte få se bilder av kvinnor eller läsa otillåtna saker, lovar jag att så är det och mina barn föds faktiskt och växer upp utan illvilja och jag har aldrig sett att den förstfödde som är 15 gömmer undan något förbjudet. De tittar på kvinnan med samma oskyldiga blick som de tittar på herr Buonaventura med hans hund. Jag lämnar dem i frihet och ser att de är mindre illvilliga än sina kompisar. När den andra som är 10 år och redan är en liten fröken såg att hennes underbyxor är smutsiga av blod, kom hon ner för att visa dem fastän hennes far var där, men vissa andra som är illvilliga går till sin mamma för de förstår att det är en sak av stor betydelse som pappan inte bör få se och jag är av övertygelsen att man måste säga allt till ungdomarna, inte som i mitt fall på internatet där de när de ville förolämpa barnen kallade dem ho och ko, men inte förklarade det viktigaste nämligen att en enda gång räcker för att få barn, inte nio månader som vi trodde.

Jag vet inte om min metod kommer att vara bra eller dålig, men jag vet att den metod de tillämpade på mig var dålig, enligt mig.

Jag hoppas att Herren inte har en ledsam överraskning i beredskap åt mig genom att ge mina barn det öde som han givit mig och som jag så länge jag är vid liv kommer att försöka undvika, men de befinner sig i andra förhållanden, jag saknade polenta och de har haft bröd och sovel i överflöd ända tills nu och jag tror inte att barn i andra hem får samma överflöd, för min omsorg ser till att de är välnärda och mätta, att det aldrig saknas dem kläder så att de är lika snygga som alla andra.

Och nu har jag slutat. Jag har sagt allt jag minns och jag tror att detta är det viktigaste. Om jag utelämnat något är det ett tecken på att det inte var viktigt för mig eller att jag har glömt det. Jag ber om ursäkt om en eller annan mening inte är presentabel, men det är så jag är, när jag blir arg säger jag saker utan omsvep för på så vis förstår de dem bättre och jag säger åter­igen att det finns damer och herrar som borde tillmäta sig mindre betydelse för när jag började jobba på bordell, och stora män kom dit, fick man när de var avklädda lust att daska till dem på rumpan som man gör med barn.

Och nu räcker det.

---

ur Danilo Montaldi, Autobiografie della leggera. Emarginati, balordi e ribelli raccontano le loro storie di confine. Einaudi 1961. Översättning: Gustav Sjöberg

 

 

---