Föreliggande dubbelnummer av Subaltern återupptar och omformulerar ett antal bärande tankegångar från tidigare nummer. Det rör sig, i första hand, om frågan om kapitalistiska livsformer, som stod i fokus för #1–2/2016, och den kroppshistoriska feministiska problematik som undersöktes i #3–4/2019. Dessa teman korsbefruktas här med texter som på olika vis reflekterar över gränsdragningen mellan djur och människa liksom, på ett mer generellt plan, över konstruktionen av det naturliga och det sociala inom den västerländska moderniteten. Sammantagna hjälper oss dessa texter att ställa frågan vad det egentligen innebär att förstå det vi kallar ”liv” – växters, djurs eller människors – med hjälp av den moderna biologins och medicinens begreppsliga verktyg. Föreställningen att sanningen om kroppen står att finna i dess biologiska funktioner, såsom dess blodomlopp, metaboliska processer och immunsystem, är i själva verket så djupt rotad i dagens samhälle att den allt som oftast undgår oss och således tycks undandra sig kritisk granskning. Det är mot denna bakgrund vi uppfattar numret som ett bidrag till en kritik av biologin, en formulering som även har fått tjäna som dess titel.

Numret inleds med ett kapitel från den italienske vänsterkommunis­tiske aktivisten och författaren Danilo Montaldis numera klassiska Autobiografie della leggera, ursprungligen publicerad 1961. Det rör sig om en banbrytande ”arkeologisk” undersökning av en sociokulturell miljö i samhällets marginaler i det norditalienska Bassa Padana, ett tämligen vidsträckt område som huvudsakligen omfattar delar av Emilia-Romagna och Lombardiet, men även sträcker sig in i Veneto och Piemonte. De personer vars berättelser Montaldi återger levde ur hand i mun med hjälp av småjobb, prostitution och stölder, dock utan att någonsin ta steget in i etablerad kriminalitet. I sin bok gav Montaldi röst åt dessa marginaliserade existenser, som i sina transkriberade och ofta pikareska livsberättelser eller ”självbiografier” tecknar en levande bild av 1930- och 1940-talens Italien såsom de upplevdes av dem som befann sig utanför alla sociala skyddsnät. I den livsberättelse vi här återger är det ”Cicci” som talar, en kvinna som först hankade sig fram som prostituerad och sedan var hemmafru till en bonde. Ciccis drabbande men bitvis även humoristiska berättelse ger en obönhörlig bild av livet som socialt och ekonomiskt utsatt kvinna, där skillnaden mellan olika yrkesroller – på den ena eller andra sidan om lagen, som gift eller ungmö – försvinner i ljuset av mannens närmast absoluta makt. Texten påminner oss om att den brutala reduktionen av mänskligt liv till att tjäna pengar för att leva, leva för att tjäna pengar, även bär en obevekligt könad prägel. Cicci och de andra personer som kommer till tals i Autobiografie della leggera hörde alla, i en eller annan bemärkelse, till den antifascistiska miljön, en koppling som Montaldi sedan skulle undersöka på djupet i sin nästa bok, Militanti poli­tici di base, en bok om fascismen betraktad ”nedanifrån” där fokus låg på förhållandet mellan sociala strukturer och individuella och kollektiva beteenden, och där det var antifascistiska partisaner från provinsen Cremona som delgav sina vittnesmål.

Därpå följer ett kapitel från den ännu alltför ouppmärksammade franska filosofen och vetenskapshistorikern Judith E. Schlangers Les Métaphores de l’organisme från 1971. I denna bok undersöker Schlanger den organiska metaforiken under det franska, tyska och engelska 1800-talet, med fokus på ett flertal olika discipliner: natur­vetenskaper, ekonomisk teori, samhällsvetenskap, filosofi och historia. Det rör sig om en ”kritik av organiska totaliteter” som riktar in sig på frågan om organiseringen av samhället. I en lika minutiös som perspektivrik analys visar Schlanger i det översatta kapitlet nämligen hur den organiska metaforiken präglar synen på idealsamhället hos så pass olikartade tänkare som Schleiermacher, von Humboldt, Comte, Fourier och Marx. I kraft av denna kunskapsteoretiska arkeologi kan vi – för att nu knyta an till de kommenterade teoretikernas förkärlek för växtmetaforer – få syn på de djupa och vittförgrenade idéhistoriska rötterna till 1900-talets katastrofala politiska experiment. Det som intresserar Schlanger är just själva de teoretiska grundvalarna för övergången från biologi till politik, från den enskildes existens till statens: ”Såväl den politiska naturalismens antika och beständiga tänkande som dess nyligare former […] faller tillbaka på den biologiska referensen genom att åberopa den naturliga verklighetens förhållanden i en normativ avsikt.”

Upptagenheten vid de figurer med hjälp av vilka vi söker begreppsliggöra den värld som omger oss, och som vi själva förkroppsligar, kännetecknar även Barbara Dudens Geschichte unter der Haut, ett försök att teckna kvinnokroppens naturhistoria. Kroppshistorikern och genusvetaren Duden introducerades i #3–4/2019 med en essä om det skifte som synen på fostret och den gravida kvinnokroppen har genomgått under moderniteten. Den text vi översatt till detta nummer är av mer utpräglat metodologisk karaktär, och härstammar från Dudens doktorsavhandling (ursprungligen publicerad på tyska 1987). I skottgluggen för Dudens oförsonliga kritik står inget mindre än det moderna medicinska begreppet om människokroppen (”Idén att alla människor till sin natur strävar efter god hälsa, har blivit så pass självklar för det sena 1900-talets akademiker att historiciteten hos detta normativa begrepp länge förblivit uteslutet ur forskningen”). Med hjälp av ett mycket omfattande material, som sträcker sig från medicinhistoriska dokument till samtida självhjälpsmanualer, rekonstruerar och skärskådar Duden föreställningen om en ”biologisk” kropp som ett oförmedlat fysiskt objekt, som något objektivt sant och mer primärt än vår ”sociala” kropp. Denna föreställning, som vi gärna inbillar oss är universellt giltig, är för Duden en produkt av moderniteten och ställs i kontrast till medicinska källor från europeiskt 1600-tal: ”De relationer som vi i dag med vår medikaliserade blick alla skulle förstå som ’kroppsrelaterade’, var för den florentinska medborgaren liksom för stadsförvaltningen 1630 så polymorfa och polycentriska att denna medborgare över huvud taget inte tycks ha någon ’kropp’.” Duden visar hur den moderna medicinens allt starkare grepp om människornas kropp som ett ”självständigt objekt för social kontroll”, är intimt förbunden med en sexistisk, rasistisk och klassspecifik optik, liksom med en förståelse av kroppen som ekonomisk enhet:  ”Människan blir även som fysisk enhet till en ekonomisk faktor: hennes livslängd och hennes hälsomässiga arbetsförmåga till statistiskt erfarbara storheter inom nationalekonomin.” Denna kritik av läkevetskapen som naturaliserad ideologi uppvisar mutatis mutandis gemensamma nämnare med Schlangers analys av sammanflätningen av biologiska och politiska kategorier i 1800-talets teorier om staten, men får därtill en särskild relevans i dagens samhälle, där den medicinska och mediala diskursen gjort sitt bästa för att utmåla coronaviruspandemin som en naturkatastrof, ett hot mot vår biologiska kropp som kräver en suspension av den sociala kroppen.

Den italienske filosofen Gianni Carchia introducerades nyligen på svenska i bokform genom Från framträdelse till mysterium, den första publikationen i Subalterns nya skriftserie. Den text vi översatt till detta nummer är hämtad från Estetica ed erotica. Saggio sull’immaginazione, publicerad 1981. I denna ytterst täta miniessä uppehåller sig Carchia vid samma period och skeende som Schlanger, men nu i utpräglat filosofiska termer. Vad det kommer an på är, mer precist, samexistensen av materialism och idealism eller rentav mystik i den positivistiskt orienterade tyska filosofin efter Schopenhauer. Denna samexistens utgör inte ett problem, ur Carchias perspektiv, utan säger i själva verket något väsentligt om inbillningskraftens natur: ”Inbillningskraften är det outtalbara neutrum i vilket det naturliga realistiska elementet, om det tänks ända till sitt slut, som genom ett under övergår till sin motsats.” Den som läst Från framträdelse till mysterium känner igen Carchias uppmärksamhet på den intermediära sfär som undandrar sig binära motsatspar (”myt” och ”historia”, i Från framträdelse till mysterium, och ”realism” och ”idealism” i denna text). Genom att insistera på betydelsen av detta svårbestämbara ingenmansland, där till synes entydiga kategorier visar sig slå om i sin motsats, antyder Carchia en öppning bortom den begreppsliga dikotomi mellan human- och naturvetenskap som ännu bestämmer vårt tänkande.

Carchias text åtföljs av ett kapitel ur den italienske antropologen Tito Vignolis huvudverk Mito e scienza (1879). Därmed tar numret ett steg tillbaka till det 1800-tal som hittills endast behandlats indirekt. Vignolis text kännetecknas mycket riktigt av den spänning mellan idealism och realism, mellan det biologiska och det sociala, som genomsyrat även numrets övriga bidrag. Vignolis stora insikt var att ”myt och vetenskap har ett gemen­samt ursprung, och bryter ut och s­pringer ur samma källa och djupa åder”. Vignoli utövade ett inte obetydligt inflytande på den i dag mycket uppmärksammade konsthistorikern Aby Warburg, som intresserade sig för den förres teori om personifikationens mytiska mekanism. De båda tänkarna var också upptagna av besläktade frågor beträffande förhållandet mellan magisk praktik och vetenskapligt tänkande och svunna kulturers fortsatta existens, deras efterliv i senare och skenbart väsensskilda former. I motsats till Warburg förblev dock Vignoli i stor utsträckning trogen ett klassiskt evolutionsbiologiskt perspektiv och hyste en stor tillit till vetenskapens överhöghet. Detta framgår tydligt i det kapitel vi översatt till numret, där Vignoli konsekvent utgår från en hierarkisk kunskapssyn enligt vilken djuret står nedanför människan. Men texten ger oss samtidigt verktygen till en läsning med andra förtecken, och fokus i stället ligger på kontinuiteten mellan djurets och människans sätt att förhålla sig till sin omvärld. Den form av besjälande och personifikation som Vignoli skönjer hos djuren lever kvar hos människan, vars förnuft inte betecknar något radikalt annorlunda än djurets sinnesförmåga.

Numrets avslutande text är ett kapitel hämtat ur den schweiziske biologen Adolf Portmanns banbrytande Die Tiergestalt, publicerad 1953. Portmann fokuserar här djurets fysiska framträdelse, nu fattad helt oberoende av utilitaristiska eller evolutionsbiologiska tolkningsmönster. Det som intresserar Portmann är nämligen hur djurens former och färger inte kan reduceras till en fråga om överlevnad, enligt den darwinistiska biologins paradigm. I stället analyserar han insekters och andra djurs framträdelser som uttryck för ett slags universell biopoetik: även det mest mikroskopiska djurets liv är, för Portmann, präglat av en bildskapande verksamhet. Portmann går här i uttrycklig polemik mot den hierarkiska föreställning om ”högre” och ”lägre” djurformer som än i dag präglar en stor del av den biologiska forskningen. Hans egalitära biopoetik förkroppsligar, inom numrets antiekonomi, den flyktpunkt som vi tidigare sett antydas i Carchias och andras texter. Kanske ligger det också en poetisk rättvisa i att det är en biolog som får avsluta ett nummer som föresatt sig en kritik av biologin, och som visar hän mot en förståelse av den organiska materien som inte tar dess fysikaliska eller kemiska sammansättning som utgångspunkt.

Red.