Detta är en högst försenad redogörelse för den väg som populismen fram tills idag har tagit. Särskilt fram till Trumps[1] och hans republikanska förtruppers (hans aggressiva ”animal spirits”¹[2]) beslut om att förnya Theodore Roosevelts inre drivkrafter och den framstegsivrande rörelse han ledde. Förnyelsen ifråga lyfter dessa drivkrafter till nivån för dagens teknologiska angrepp: deras rasism, deras sexism, deras hatfyllda initiativ mot migranter och deras ”rasdekadens”, deras imperialism. Att se Trump som en dum idiot är en oerhört farlig illusion. Hans clowneri är en del av ett iscensättande av en epokgörande omvälvning.

Den sammanlagda utvecklingen under 2018 gjorde en sak tydlig: ”Brexit” må sticka ut när alla händelser slås samman, men detta är blott en fasett av ett världsomfattande spektrum för en populistisk framstöt. Därtill låter sig betydelsen av dessa fenomen inte begripas genom de vanliga föreställningarna om en ”högervridning” eller den förminskande stämpeln ”missnöjesväljare”. För var dag blir det istället allt tydligare att de markerar en historisk händelse av epokgörande betydelse. Inom denna synliggörs övergången från en dynamisk kris till en fas där de socioekonomiska parametrarna för ett aldrig tidigare skådat våld snabbt upprättas. I storstäderna antar både höger- och vänsterpopulismen formen av ett angreppsdispositiv, vilket förstärker en nu sedan tjugo år pågående teknologisk attack med ett socialt ”vi” – vänsterpopulismen försöker därtill avsiktligt att förstärka denna attack. I och med detta öppnar sig nu åter riktningar som i den analoga situationen för hundra år sedan ledde till krig och fascism.

Den angloamerikanska debatten är ovanligt nykter och kompetent och står över alla tillgjorda diskurser hos höger- såväl som vänsterpopulister och över förminskandet av den allmänna receptionen, vilken stundom överskrider gränserna för det absurda (Frankfurter A­llgemeine Zeitung skriver exempelvis att ”Högerpopulism har psykologiska orsaker”). Den engelska högerpopulismen – vilken än en gång har drivit upp krisen till Lehman-nivå, har börjat riva sönder det internationella kapitalist-ekonomiska nätverket och gett fallet ner i en ny depression en avgörande knuff – skulle otvetydigt kunna spåras tillbaka till det teknologiska angreppet, det ”teknologiska förnyandets” offensiv, vilket saknar paralleller i Tyskland. I The Guardian den 5 juli 2016 skriver Nouriel Roubini: ”i folkomröstningen om Brexit var skiljelinjerna tydliga: rika mot fattiga, handelns och globaliseringens vinnare mot dess förlorare, utbildade mot okvalificerade, bildade mot obildade, unga mot gamla, urbana mot provinsiella, differentierade mot mer homogena gemenskaper. Samma skiljelinjer uppenbarar sig i andra avancerade ekonomier, inklusive USA och Kontinentaleuropa. […] Donald Trump har blivit hjälte bland arga arbetare som hotas av handel, migration och teknologisk förnyelse.” Harvardekonomen Kenneth Rogoff kallade B­rexit ett resultat av en ohelig allians mellan en missnöjd arbetarklass och extrem­högern. Den ledande journalisten och universitetsläraren Martin Jacques karakteriserade Brexit och Trumps framgångar i The Guardian som en ”arbetarklassrevolt” mot nyliberalismen och som återkomsten av klass ”som en central aktör i politiken”. Och New York Times-kolumnisten Thomas Friedman som i åratal har hyllat det teknologiska angreppet och den ursinniga globaliseringen noterar nu nyktert den desorientering och rotlöshet som dessa orsakar.

Der Spiegel plockade snabbt upp bollen och kan här tjäna som ett exempel på hur – all sakkunnighet inom analys till trots – allvaret hos detta angrepp och därmed orsaken bakom den populistiska reaktionen höljdes i dunkel av en teknologifrom dimridå. I bidraget om ”Missnöjesväljarnas era” och ”globaliseringens förlorare” heter det: ”ur västvärldens industrisamhällen har postindustriella samhällen vuxit fram, vilkas arbetsbänkar idag är belägna i Kina, Malaysia och Taiwan. […] Denna strukturomvandling har till följd att man i väst behöver arbetskraft med nya kvalifikationer. Inte längre yrkesarbetare som i årtionden bildade ryggraden för den västerländska ekonomin, utan istället välutbildade akademiker och programmerare – mobila, förgrenade och kosmopolitiska. […] Dagens gräns för politisk debatt dras därför sällan mellan världsåskådningar, men oftare mellan moderniseringens v­innare och förlorare.”

"Vuxit fram?” Hände det helt naturligt? Vi vet bättre. De senaste t­jugo åren av globaliseringens framstöt var ett uttryck för en teknologisk innovationsoffensiv från start-ups, The Federal Reserve Board under Greenspan och Clinton-administrationen under mitten av 90-talet. Den genererade ett nytt uppsving för den kompletterande ”globaliserande” förflyttningen av gamla industrier (vilka präglade den fordistiska offensiven) till snabbutvecklande länder – på bekostnad av arbetare och deras levnadsförhållanden. Det var inte så att uppkomsten av gamla ”l­osers” från den förlegade, fordistiskt präglade världen och nya ”winners” från de IT-dominerade områdena bara ”växte fram”, denna utveckling var avsiktlig.[3]

 "Globalisering” betyder alltså i själva verket ”innovationsangrepp”. Detta utgör en bakgrund mot vilken vi bättre kan förstå Roubinis och hans kollegors motsvarande hänvisningar till globaliseringen. Den första januari 2016 skrev Neil Irwin i New York Times: ”Ett stort antal väljare har avfärdat mycket av den underliggande logiken bakom en dynamiskt globaliserad ekonomi, vilken på pappret tycks göra världen mycket rikare.” Den 29 juni 2016 skrev Eduardo Porter i New York Times om ”höger­inriktade populister, vilka surfar på en våg av arbetarklassilska och som nu har knuffats åt sidan i den globaliserade ekonomin […]. [D]e rider på en arbetarklassrevolt mot ett fyrtio år långt projekt från den politiska högern och dess understöd från företag, vilket har dominerat politiken i den engelsktalande världen i en generation.” The Guardians ekonomiredaktör Larry Elliott kallade Brexit ”ett förkastande av globaliseringen” (26 juni) och den 27 mars 2016 skrev han att ”Uppgången för out­siders som Bernie Sanders, Donald Trump och Jeremy Corbyn reflekterar känslan av att bli frånseglad av globaliseringen.” Även Merkel använde sig till slut av uttrycket ”globaliseringens förlorare” och slutligen nedlät sig även Frankfurter Allgemeine Zeitung den 27 juli 2016 att åtminstone erkänna arbetarna ”upplevelsen” av deklassering till följd av ”den moderna världens orimliga krav”.

Så öppnar sig den historiska integreringen av populistiska rörelser, de skiljelinjer som har blivit urskiljbara inom dem och konsekvenserna av den krisliknande transformationsprocess till vilken den epok­görande innovationsoffensiven har drivit in samhällena. Likt Greenspans godkännande tillkännagav på 90-talet skulle denna offensiv tvunget och målinriktat skapa nya vinnare med hjälp av de teknologiska, korporativa och finansiella eliterna och deras vetenskapliga bas. På den andra sidan skulle samtidigt arméer av förlorare komma att uppstå, för vilka de enda återstående alternativen var anpassning genom utbildningsprogram eller total fattigdom. Greenspan åberopade sig därmed medvetet på exemplet av historiska föregångare samt på en hel era av etablerade innovationsoffensiver. Så om vi vill förstå de förlorare som bundits samman i det ”populistiska ögonblicket” och deras höger- respektive vänsterpopulistiska klass, då kan vi inte stanna på någon av de politiska och diskursiva mellannivåer där aspiranter till en hegemonisk avantgardestatus kommer med lockerbjudanden. För att undersöka den explosionsartade tillväxten av både höger- och vänsterpopulism måste man istället utgå från innovations­offensivens poler och från de globala rörelsernas miljarder antagonister – de flesta nedgraderade till ”subalterna”.

Några korta kommentarer om detta globala ramverk. Den historiska kontext där populistiska rörelser bildats och där de har fått sina konturer är den krisliknande process som innovationsoffensiven nu har drivit på i tjugo år. Under Greenspan har den amerikanska centralbankens politik piskat innovationsoffensiven genom två sammanbrott. Det första var stagnationen efter den så kallade ”dot-com”- eller internetbubblan år 2000. Det andra var sammanbrottet år 2008 efter ”subprime-bubblans” likviditetsöverflöd. Det överflöd av pengar som därmed släpptes lös och förnyades nådde genast en ny krisförestående höjdpunkt. Chocken från innovationsoffensiven har skakat ekonomier och samhällen till den grad att de nu befinner sig i ett globalt fall. Den har dragit med sig den sociala ödeläggelsen – så kallad ”creative destruction” – från metropolerna via utvecklingsländerna till jordens yttersta hörn. Ekonomiskt sett har förstörelsen av traditionella arbetssätt och livsstilar – bestämd av ett nytt IT-orsakat produktivitetsfall – åstadkommit en global nedgraderingskaskad av arbete, produkter, kulturer, identiteter; en kaskad av maktfråntaganden, förnedringar och prekära förhållanden. Dessa åtföljdes av så kallade ”nya krig” i vilka uppåtsträvande eliter, delvis på ett barbariskt och mordiskt vis, tillskansade sig resurser och försökte ta kontroll över människor. I metropolerna och i de nyligen industrialiserade länderna var de nya IT-jättarnas och de stora IT-användarindustriernas maktövertagande kopplat till den politiska representationens kriser och en förlust av legitimitet och trovärdighet för traditionella former av en redan svag demokratisk kontroll. Politiska val blev alltmer obetydliga. Vid sidan av ett nästan militant missnöje och motstånd mognade över denna tidsperiod en mångfald av motsägelsefulla former av populistiska reaktioner, vilka slutligen närmade sig den fas av stegrande populism vi ser idag.

De olika facetter av sinnestillstånd som uppstått i detta globala ras är mångfaldiga och motsägelsefulla, precis som det politiska uttryck som de sökte efter inom ramen för de traditionella samhälleliga strukturerna. Mina förklaringar utgör bara en kort skiss och kan inte göra denna mångfald av sociala, socialpsykologiska och politiska uttryck rättvisa. En sak är dock klar: i all deras mångfald och motsägelsefullhet manifesterar sig här reaktioner på den gigantiska chocken inför den pågående innovationsoffensiven. En politisk-ekonomisk chock av denna omfattning resulterar i sönderfall och gör folk utsatta, något som människor som träffats vid olika tidpunkter och på olika platser i världen försöker motverka genom en mångfald av reaktioner – från motstånd till anpassning till en önskan om delaktighet. Alla dessa reaktioner kan inte behandlas här. De har emellertid, särskilt i den tillspetsade situation som nu råder, lett till en uppsjö av litterära, akademiska och mediala bearbetningar från de höger- och vänsterborgerliga miljöer som varken är inriktade på motstånd eller kamp, och som upptar mer eller mindre isolerade facetter av processen. De bearbetar reaktionerna inom diskurser som är metodologiskt oprövade och bestämda av respektive sidas politiska färg. De är därför bedrägliga och av tvivelaktigt värde, om de inte – och detta är regeln – tar hänsyn till de här nämnda grundläggande sammanhangen och gör dessa till sin referensram. Framställningar av deklassering, maktfråntagande, representationsförfall och osäkerhetsgörande kan i sig själva förmedla en känsla av evidens och självklarhet, men om de missar det övergripande politisk-ekonomiska sammanhanget kan de ändå hamna så fel.

För en överblick över de högerpopulistiska utvecklingarna under de senaste åren följer här en kort skiss över enskilda länder.

1.

Sammanstötningarna i England nådde redan innan Brexit-omröstningen en ovanlig skärpa. ”Jag vill inte hugga premiärministern i ryggen – jag vill hugga honom framifrån så att jag kan se uttrycket i hans ansikte. Men du måste dra ur kniven, för vi behöver den igen för Osborne [finansministern].” (Anonymt bidrag från en parlamentsledamot i Brexitdebatten, citerat i en aprilutgåva år 2016 av Sunday Times.)

Sedan länge har den engelska debatten varit en skådeplats för ett regelrätt hatkrig, vilket intensifierades månad för månad fram till valet. Hör denna parlamentsledamots yttrande till den växande och kokande ilska som en månad senare ledde till mordet på Jo Cox, en Labour-parlamentariker som var aktiv inom flyktingpolitiken? Oavsett detta twittrade en medlem i Brexitgruppen efter massakern i Orlando: ”Agera nu, annars kommer vi inom kort att bevittna ett Orlando-liknande illdåd här.” Efter Brexitomröstningen bröt hatet ut inom främlingsfientliga initiativ. Flygblad med ”Ut ur EU, sätt stopp för den polska ohyran!” lämnades framför en grundskola. I en skola i London attackerades skolbarn med ”varför finns det bara tio vita ansikten i denna klass, varför undervisar vi inte engelska barn?” och ”ert pack stjäl alla våra jobb, det är ni som är problemet”. På en buss tilltalade en äldre kvinna en ung polska med en baby med orden: ”stick härifrån och packa dina saker!” I Birmingham skrek en grupp ungdomar till en muslimsk flicka: ”Ut! Vi röstade ut!” Inte undra på att allt detta skedde när UKIP-ledaren Farage en vecka innan omröstningen offentliggjorde en reklamaffisch med hundratals flyktingar under överskriften: ”Breaking point”. Även om stämningen under tiden har förmildrats ljuder ännu grundtonen.

Var kommer hatet ifrån? Vid första anblick pekar siffrorna i en studie från februari 2016 på att orsaken är att invandring och flyktingfrågan har kommit att bli de största orosmomenten bland Brexitförespråkare. Detta lättade något från och med 2012, men det förblev avgörande. Den så kallade ”flyktingkrisen” – ett av innovationsoffensivens uttryck – har säkerligen haft en påverkan, men den är emellertid inte orsaken bakom det hela. Om vi gräver djupare framträder en annan bild: enligt undersökningsresultaten rör sig polariseringen om frågorna kring de nya diffe­rentieringarna inom området för kvalifikation och klasstillhörighet, utbildning, ojämlikhet, möjligheter och skapandet av prekära situationer. Kärnan av Europavännerna bildar de nya teknisk-ekonomiska förtrupperna, framförallt i London och i Londons storstadsområde. Även om de är färre växer de och de placerar sig på andraplats efter de IT-understödda finanstjänsterna inom Englands ekonomiska struktur. London är inte en stad med en finanssektor utan en finanssektor med en stad. Brexitförespråkarna återfinns bland de övergivna, marginaliserade och framförallt bland de som tillhör de gamla ”medelklasserna”. ”Ängsligt, uppdelat … och splittrat” löd den korta sammanfattningen av en Observer-undersökning av Storbritanniens tillstånd år 2015, som detaljerat gick igenom de olika fälten för social tillvaro.

Sonderingen av attityder i andra undersökningar över samma tidsperiod visade på osäkerhet över status och livsutsikter till följd av den smygande deklasseringen, genom vilken de drabbade identifierade sig som ”losers” i förhållande till de nya vinnarklasserna. Det politiska maktfråntagandet och det demokratiförfall som därmed följde undersöktes i flera studier, vilka noterade missnöje över lyx och frosseri, korruption, tillskansning av makt och de nya eliternas arrogans.

Det var ingen tillfällighet att 2015 också var det år då maktarrogansen i London nådde sin klimax i form av regeringens hänsynslösa åtgärder inom området för skatte- och socialpolitik, vilka ledde till ett rent rättig­hetsberövande bland de fattiga i Londons ”cluster”. Den populistiske borgmästaren och Brexitförespråkaren Boris Johnson och hans utmanare Khan beskrev enhälligt dessa åtgärder som en ”social sanering”.[4] Liksom i andra länder måste man även i England särskilja de populistiska förtrupperna, som vill bli en ny politisk klass, från polariseringens materiella ”bas”. Trots att England ständigt har varit på defensiven mot modernisering och ett populistiskt bakgrundsbrus har varit hörbart i årtionden tolkade det populistiska UKIP-partiet, under ledning av Farage, entydigt den sociala krisen som en följd av det teknologiska angreppet. Robert Ford och Matthew Goodwin skriver om detta i sin bok Revolt on the Right (2014): ”UKIP:s revolt är ett arbetarklassfenomen. Deras stöd är kraftigt koncentrerat bland äldre ’blue-collar’-arbetare med låg utbildning och få färdigheter; grupper som har ’blivit efterlämnade’ av den ekonomiska och sociala transformationen av Storbritannien under de senaste årtiondena.”[5] Bildandet av dessa och besläktade reaktionärer har tagit lång tid – de kan ha lurat i marginalerna i åratal. Det ”populistiska ögonblicket”, i vilket de stötte på en innovationsbetingad polarisering, mognade år 2010 efter Lehman-sammanbrottet och den omfattande devalverings- och åtstramningspolitik som påtvingats av ”subprime-krisen”.

Brexits tragikomiska utveckling kommer här inte att återberättas i detalj. 2018 och 2019 blev premiärministern May nästan fullständigt utsliten av försöken att ena sitt parti, då hon ständigt blev beskjuten av de högerpopulistiska Tory-brexitörerna. Den brittiska väljarkårens ursprungliga dödläge har troligen förskjutits till den EU-vänliga ”remainrörelsens” fördel. Det avtalslösa utträdet ses som en katastrof för ekonomin och bland en stor del av befolkningen. Mays troliga efterföljare Johnson har förklarat att han ovillkorligen tänker genomföra Brexit den 31 oktober 2019 – utan avtal om så krävs. Liksom sitt följe ansluter han sig propagandistiskt (det är oklart hur långt han själv tror på detta nonsens) – liksom Farage – till återställandet av engelsk storhet i den forna världsmaktens minne. Bland sina mer realistiska Tory-kollegor möts han av oförståelse. Han stöter nu på patrull bland prominenta Tories, delvis ministrar som avsattes under spektakulära former under de sista veckorna i juli. De vill göra helvetet hett för Johnson medan han går mot ett avtalslöst Brexit och de vet hur man gör. Farage arbetar likt en piska i bakgrunden, framburen av sitt spektakulära resultat i Europavalet. Det kommer att bli en explosiv höst.

2. 

Vändningen i Polen är – vilket inte är en överraskning för en perifer ekonomi – lättare att redogöra för. Genomsnittsinkomsten per person låg innan valet på en tredjedel av EU-genomsnittet, men inkomstfördelningen liksom differentieringen av de relaterade livsvillkor som bestämts av regeringspolitiken var entydig. Storstäderna som gynnats av den statligt uppbackade innovationsprocessen och de förtrupper som genom det teknologiska angreppet växt fram bland dess invånare var de som mottog lejonparten, medan fattigdomsmarginalerna övergavs. Dessa var framförallt områden präglade av jordbruk (särskilt av traditionella och jordbruksbaserade arbetsformer och livsstilar), områden vid östgränsen mot Vitryssland och Ukraina (förkrigstidens ”Kresy”) och ett antal eftersläntrande städer och regioner i resten av landet. Det var i dessa områden som segern för det nya populistiska PiS fann sin näring.

3. 

Liknande gränslinjer visar sig även i USA, om än på en annan världsekonomisk nivå. Både den högerpopulistiske Trump och den vänsterpopulistiske Sanders (som tidigt åkte ut) riktade och riktar framgångsrikt in sig mot de gamla ”medelklasserna” från den fordistiska eran – vilka deklasserats, nedvärderats i termer av arbete och samtliga livsområden och vilka i hög utsträckning består av ”white-collar”- och ”blue-collar”-arbetare. Gallupundersökningar har under de senaste åren systematiskt undersökt detta befolkningsskikts attityder. Det nuvarande tillståndet är ett resultat av en epokgörande innovationschock från Fed som systematiskt och avsiktligt siktade mot att förstöra de gamla fordistiska medelklasserna, deras arbete, levnadsformer och status.

Därför är även den aktuella differentieringen av attityder inte enbart ett resultat av inkomstskillnaderna, utan även ett uttryck för en chock som djupt präglar både den sociala tillvaron och vardagen; en chock som har låtit den subjektiva självpositioneringen i de gamla ”medelklasserna” och deras motsvarande identiteter förfalla. ”Oavsett orsak är skiftet inom klass­identifikation på riktigt” skriver Noah Smith, forskare vid Stony Brook University. En viktig ledtråd från den värld av amerikansk vetenskap som har förfallit till numerisk och formalistisk galenskap.

Det egentliga ursprunget till den populism som reagerar på Feds innovationschock blir tydligt urskiljbar från en annan vinkel. Sedan den andra chockvågen, den som ”subprime”-låntagarna utnyttjade för att trissa upp innovationen, står kreditfrågan i centrum. För att överleva är amerikaner i alla lägre segment (och dessa sträcker sig högt upp) beroende av möjligheten att kunna skuldsätta sig. Med kreditvärdigheten bedrivs genom ett uppförandeinriktat scoringförfarande både en kontroll och en justering av mänskligt beteende. ”Krediträddningslinan” var därför av central betydelse för höger- och vänsterpopulisters lock­erbjudande, vilket forskarna Sarah McGregor och Victoria Stilwell har betonat i en undersökning från april 2019. För ”om du tar bort krediten, då känner sig folk riktigt fattiga”. Kredit betyder här framförallt studentkredit, kredit för bilar och bruksvaror, hälsa, utbildning och operationer.

Bakom denna kreditterror står den omfattande minskningen av förtjänstmöjligheter i den sociala hierarkins nedre skikt efter 2008. Oavsett om du studerar eller har ett arbete måste du tjäna dina pengar med hjälp av ett andra (eller till och med två eller tre dåligt betalda) jobb; i hotell- och restaurangbranschen (där minimilönen varierar exakt beräknat på möjligheten till dricks) eller som ”slav” i den nya ”on demand-ekonomins” sektorer, såsom Uber, Deliveroo, etcetera.[6] Eller också tjänar du ingenting: du hör till det växande antal människor som inte längre står till arbetsmarknadens förfogande. Den mörka sidan av USA:s storartade arbetstillväxt är den permanenta nedgången i ”labor-participation-rate”, vilken förs statistik över och kommenteras även i den månatliga officiella jobbstatistiken. Det sammanlagda antalet arbetstimmar för bägge grupperna ligger under nivån före krisen och det fortsätter att sjunka.

Även i USA är alltså ”populismen” ett resultat av deklasseringen av liv och livsvillkor genom nittiotalets innovationsoffensiv. Märk väl: det rör sig inte nödvändigtvis om de populistiska attityderna hos de deklasserade människorna själva. För närvarande klamrar sig dessa ännu fast vid olika halmstrån. Även här ger attityderna till stor del uttryck för förtvivlan och en viss motståndsvilja, vilken emellertid manövreras och i allt högre grad präglas av populismens politik. Mot denna bakgrund kan Trump regelrätt sägas fullborda en socialpsykologisk omorientering och en upptrappning av hegemonisk aggressivitet. Samtidigt blir han måttlöst och oförsvarligt underskattad. Trumps pajasfasoner och urspårade godtycklighet är medel genom vilka traditionella liberala uppförandekoder och anständighetsregler ruckas på och upplöses till förmån för utökad handlingsfrihet och utökade våldsresurser. Och för detta finns det metoder. Vilka? Vad ligger bakom detta? Inget mindre än ett omfattande social­politiskt omvandlingsprojekt – dock inget hemligt sådant. Trump har visat det och hans vicepresident Pence har sagt det rakt ut, men knappt någon har lagt märke till det och än mindre begripit det. Medan den bildade och politiskt korrekta allmänheten med lustfylld självbekräftelse vältrar sig i ritualiserad fasa har sanningen länge legat i öppen dager, men uppmärksammad av få. När allt kommer omkring så registrerade visserligen tidningen Die Welt detta, men förmodligen utan att riktigt förstå sig på det.

Redan vid sin installation placerade Trump en byst av Theodore ”T­eddy” Roosevelt (USA:s president mellan 1901 och 1909) i Vita husets bibliotek. Alla som visste något om Roosevelt – han har trots allt rankats som den fjärde mest populäre presidenten – kunde lätt dechiffrera denna symboliska gest. Denna gjordes senare explicit då vicepresident Mike Pence sommaren 2017 jämförde de två i ett offentligt anförande. Enligt Pence uppmanade även Teddy Roosevelt amerikaner att våga ”v­ara storslagna”.[7] Detta är dock bara kvintessensen. Bakom det hela står ett program att finna, ett program för att reproducera den självstimulering av aggressiva energier som under Roosevelt injicerades som motor för socioekonomisk utveckling. Och denna självstimulering arbetade på ett motbjudande vis tillsammans med de avhumaniserande teknologierna. Den socialpsykologiskt inriktade facklitteraturen behandlar hat och våld och strategierna för avhumanisering – till och med folkmord – som medel för psykodynamisk produktion av innovativa härskande och maktövertagande energier.[8] På grund av platsbrist följer här blott en hänvisning till de centrala händelserna.[9] På Roosevelts tid stod rasismen mot invandrare i fokus. Dessa hade en ”grisaktig livsstil”, de var alkoholister, drev upp antalet psykiskt sjuka, främjade brottslighet och dålig moral. De hotade att förstöra det ”amerikanska blodet” och att göra den amerikanska civilisationen till en oäkting. Som framstegsivrande ledare varnade han för ”rasdekadens”: ”Jag skulle verkligen vilja att ogynnsamma människor kunde hindras från att föröka sig; och när dessa männi­skors onda natur blir tillräckligt påtaglig, då måste detta ske.” Roosevelt trodde ända till slutet att ett raskrig var oundvikligt. På tema genus var hans grundsats: ”När män räds arbete eller när de räds ett rättfärdigt krig, när kvinnor räds moderskap, då skälver de vid undergångens rand; och det är bra att de kommer att försvinna från jorden.” De framstegsivrande under hans ledning förespråkade en konsekvent utövad rashygien.[10] Roosevelt bedrev en andra vågens imperialism karaktäriserad av aggressiv expansion. Likt dagens konkurrens med Kina var konkurrensen med Tyskland inom området för dåtidens nya teknologier en viktig drivkraft för denna dynamik. Vår tids troligtvis mest betydelsefulla folkmordsforskare Mark Levene menar att en sådan moderniserings- och innovationskonkurrens utgör en historisk grogrund för en politik som leder från massvåld till folkmord.[11] En politik lik tyskarnas i Sydvästafrika under Wilhelm II och den som amerikanerna omsatte på Filippinerna under McKinley och Roosevelt.[12]

Jag kommer här inte gå närmare in på Trumps löften. De avges dagligen och är redan bekanta. På detta ämne är det bara att kasta en blick på hans angrepp på Baltimores befolkning, framförallt på representantshusledamoten Elijah Cummings valdistrikt med 73 procent afroamerikaner som han beskrev som ”råttangripet”. Med denna bild av råttor knyter Trump an till den framstegsivrande förlagan om ett ”grisaktigt leverne” så tydligt att den nästan tycks vara modellerad på den. Det är viktigt att notera att det traditionella samhällets habitus och dess civiliserade, politiskt korrekta, bildade inställningar och uppföranden medvetet förlöjligades av framstegsivrande ”muckrakers” (skandalmakare) med målet att förstöra deras standarder. Med sin kommentar har Pence för övrigt utlöst en debatt om huruvida Trump är en lika storartad president som Roosevelt var. Det är meningslöst att ge sig in i denna eftersom det inte spelar någon roll: det är den programmatiska riktningen som håller på att förnyas. In i minsta detalj. Med dystra utsikter.[13] Och den har till uppgift att utforma en offensiv som ändå antyds av de cykelteoretiska likheterna.[14] Republikanerna förfogar över en hel räcka begåvade experter på detta område, inte minst Alan Greenspan som redan gjort skäl för sitt namn.[15]

4. 

I samband med den populistiska stämning som spreds över många länder fick den franska populismen ett avgörande uppsving under den omvälvning som följde på den nyliberala etappen och de vågor som under 90-talet även nådde den franska kapitalismen. Den industrialisering som framförallt ägde rum i norr och den expansion av innovativa teknologier som styrdes med hjälp av finanskapitalismens instrument – liksom regleringen, nedmonteringen av arbetsplatser och nedvärderingen av jordbruket som ledde till ett sönderfall av hela regionens existensvillkor – gav upphov till en allt kraftigare intensifiering av högerpopulistiska reaktioner. Flera stora grupper kände sig inte längre hemma i detta successivt förverkligade samhällsprojekt och inte längre representerade av sitt politiskt-demokratiska system. Så var det dags för Front National och – efter att Marine Le Pen lyckats släppa de bruna traditionerna fria – en komplementärt moderniserande rasism och nationalism. Resonansen från de obsoleta skikten av arbetarklassen var liknande, om än inte lika starkt utpräglad som i England. Siffror och undersökningar visar att Front National till stor del övertog arbetarklassen från socialisterna. De gula västarna som mobiliserar den republikanska traditionens revolutionära innehåll presenterar nu en motvikt.

5. 

Inom det europeiska ramverket korresponderar allt detta med utvecklingen i Holland, Danmark, Baltikum, Polen, Ungern, Bulgarien och Ryssland, vilka jag inte har möjlighet att behandla var för sig. Avvisandet av Europa berodde främst på hatet mot den tyskdominerade Brysselpolitiken och dess innovationsoffensiv. I sitt försök att knyta an till den amerikanska innovationsoffensiven var den både drivkraft och dragkraft i deklasseringspolitiken mot dem som lämnats efter. Detta förvärrades samtidigt genom den tyska politik som under krisen gjorde ”åtstramning” till ett transformerande drivmedel, något som saknade demokratisk legitimitet och som stod utom räckhåll för den valreglerade demokratiska kontrollen. På grund av de olika intresselägren bildades samtidigt en ganska bräcklig konsensus bland nynationalister från Orban till Salvini om att gemensamt slipa EU-strukturer för att utöka sina respektive länders kompetens – för närvarande med ett ”fosterländernas Europa” som mål. Men de står inför ett problem: Bryssels skattkista och de internationella finansmarknaderna är emot detta projekt. Även här måste jag avstå från att behandla populismens globala fenomen.

6. 

Den tyska utvecklingen börjar – även den mot bakgrund av den permanenta populistiska stämningen – med föreningen mellan Väst- och Östtyskland, vilken var förbunden med ett orubbligt transformationstryck. Den tjänade som språngbräda för det grepp den tyskdominerade EU-politiken tog om öst genom införlivandet av alla centraleuropeiska företag från forna Sovjetunionen, vilka då ännu låg under Rysslands kontroll. Även här var transformationstrycket rigoröst och det kombinerades med stora territorievinster, vilka nu konfronteras med Putins populistiska motreaktion. Rasismen inom det forna DDR:s områden var allt annat än överraskande. Från och med 1931 främjade Stalin i allt större utsträckning rysk patriotism och chauvinism. Efter kriget fortsatte han och hans efterföljare att befrämja en ”nationellt” omstöpt ”socialism”.[16] Den såväl långvariga som välvilliga omsorgen om rasistiskt våld (vars höjdpunkter återfinns i beskyddet av gärningsmän i Lübeck, Hattingen, etcetera) genom förbundsrepublikens organ avlöstes av en nypopulistisk våg som började koka när innovations- och devalveringstrycket höjdes. Mot bakgrund av den blodiga rasismen under perioden som föregick krisen tog den sig efter krisens begynnelse ett uttryck som i grad av toxicitet vida överträffade både engelsmännen och fransmännen. Under perioden innan nyårsafton 2015 ökade de höger- och naziorienterade attentaten både i antal och aggressivitet, men söktrycket efter förövarna var påfallande måttligt. I jämförelse med de engelska och franska exemplen sökte det tyska etablissemanget snabbt och resolut efter ett samarbete med de populistiska krafterna, nämligen AfD. Inte enbart för att etablissemanget – vilket CSU vill ge sken av – återigen vill ta sig högerut: majoritetspartierna som stammar från den fordistiska massproduktionens era gör sig inga illusioner om att deras egen attraktivitet som medansvariga för orsakerna bakom populismens framväxt skulle vara hållbar. Men också för att de vet att deras aggressivitet behövs både internt och externt för den kapitalistiska transformationsprocessens nya etapper.

I detta sammanhang erhåller en litterär händelse detta år en mer än blott symbolisk mening – dess nya mening är snarare symptomatisk, ja propagandistisk eller åtminstone påtagligt mörk. I fem av de recensionsnotiser för Cornelia Koppetschs bok Die Gesellschaft des Zorns som kulturtidskriften Perlentaucher[17] listat ur mediespektrumet från Taz via Süddeutsche Zeitung till Frankfurter Allgemeinen Zeitung blir populisterna enhälligt karaktäriserade som drabbade av eller till och med som offer för globaliseringen. Detta är högst betydelsefullt eftersom de växande populistiska förtrupperna på intet sätt är enbart ”offer”. Med sitt missnöje formulerar de ett nytt krav på deltagande som under de omständigheter som förändrats av den teknologiska offensiven bara ger det gamla kravet en ny och mer aggressiv skepnad. Och även det gamla kravet på deltagande hade slagkraft och det var mörkbrunt redan i Västtyskland. Det uttryckte sin roll inom ”efterkrigskorporatismens” spektrum, ett begrepp som betecknar integreringen eller ”inkorporeringen” av arbetarklassen och andra delar av befolkningen i den kapitalistiska utvecklingen. Och detta implicerade en självintegrering inom den imperialistiska, teknologiska, sexistiska och rasistiska aggressiviteten, genom vilken avkastningen flödade – även för löneförhöjningarna. I Tyskland var detta den ”meritokratiska folkgemenskap” som hade uppstått under nationalsocialismen och dess folkmördande våld mot judar, sinti och romer, handikappade, homosexuella och ”samhällsfrämlingar”. Den meritokratiska folkgemenskapen var den tyska versionen av korporativ (själv-)integrering och denna levde vidare under efterkrigstiden tills den informationsteknologiska innovationsoffensiven tog vid.[18] På detta vis tog sig den nu frustrerade nationalsocialistiska brottsbenägenheten och önskan om dess förnyelse uttryck i den tyska populismen. För de övriga länderna gäller samma sak: det är ganska uppenbart att halten av förövarskap även där är ett uttryck för samma sak. Och om detta korporativa arrangemang nu kommer att krossas av innovationschocken och om kravet på deltagande kommer att frustreras, då kommer bara nya och liknande typer av deltagandekrav att uppträda i dess ställe, men under nya socioekonomiska betingelser. Dels underhåller de politiska förtrupperna dessa anspråk, dels formulerar de dem samt driver dem genom en diskursiv process. Medias förskjutning mot höger, vilken är synlig i recensionerna av Koppetschs bok, får mot denna bakgrund en olycksbådande egenskap. Detta eftersom de diskursivt och med kraft infogar sig i den gärningsman-offer-rockad som vi ovan har beskrivit i attityderna gentemot invandrare, och som därtill har haft sina föregångare i de ödesdigra ögonblicken i Tysklands historia.

7. 

Teorin om populism bekräftar denna iakttagelse genom en historisk tillbakablick. Den tolkar populism som en reaktion på ”moderniseringen” och dess eliter, särskilt på det sätt på vilket man hävdar sig. Ja framförallt på det hänsynslösa ursinnet som förstör sedan länge etablerade livsvärldar, traditioner, värderingar och levnadsformer, samt på ifrågasättandet och exproprieringen av traditionella politiska kompetenser till förmån för icke-transparenta processer inom nya elitnätverk.[19] I sin bok Crisis Without End?[20] lokaliserar Cambridge-ekonomen Andrew Gamble det populistiska ögonblicket just i förändrings- eller transformations­kriser, sådana som vi nu genomlever. På högerkanten gör Karin Priester en distinktion mellan grundläggande processer och sådana processer som befinner sig på nivån för bildandet av hegemonin och dess politiska klasser. Förväxlandet av dessa två nivåer präglar den aktuella debatten – och det orsakar förvirring. I sin kamp för uppmärksamhet, åsiktsinflytande och hegemoniska positioner kan populismens talespersoner enbart förenas genom de av det teknologiska angreppets attityder och sinnestillstånd som karaktäriseras av en offermentalitet och ”subjektivitet”. På nivån för deras handlingar och diskurser presenterar delvis gamla, men även nya grupper sina krav på inflytande över åsikter och politik samt definitionsmakt. Vissa av dessa kommer från brun-röda traditioner. Dessa grupper var tidigare marginaliserade och chanslösa, men nu behöver de blott omformulera och modernisera sina budskap.

I England finns ett mönster som sträcker sig från den imperialistiska tidens nostalgiker via högerexponenter bland de konservativa och Labour­partiet ända till gammaldags fascister av Mosleys tradition. I USA har mönstret rötter i det sena trettiotalets traditioner av fascistvänlig ”America First”-isolationism, vilka i sin tur har rötter i nativismen och hatet mot invandrare från tiden innan första världskriget. Polen har ett rätt gammalt och väletablerat mönster i vilket Kaczynskibrödernas auktoritära traditionalism står i relation till Piłsudski och högerkatolicismens profascistiska och antisemitiska krafter. Bland deras lika aggressiva som ondskefulla framstötar återfinns en elakartad historierevisionism. Denna nådde en höjdpunkt i maj 2016 i och med utnämningen av Jaroslaw Szarek till chef för ”Institutet för nationellt minne”. Szarek hade rekommenderat sig själv genom att förneka massakern i J­edwabne – ett väldokumenterat polskt dåd. ”Lögnfestival” hette det i PiS-kretsar och PiS-borgmästaren i Jedwabne bojkottade minnesstunden 2019. I Tyskland består mönstret av ett brunfärgat kontinuum från alsassiska Querfront via bloggen Neue Rheinische Zeitung och de gammalbruna beståndsdelarna av AfD på högersidan till ett bländande spektrum på vänstersidan, för vilken tidskriften Prager Frühling är ett utmärkt exempel (mer om detta mot slutet). I mars drog Neue Rheinische Zeitung igång en propagandaoffensiv med hänvisning till högerpopulistiska författare, vilka ”avslöjade” Hitlers erövring av makten och hans ekonomiska politik som ett initiativ finansierat av Wall Street.

Nya och fräscha aktörer blandar sig med gammelbruna/gammelröda beståndsdelar, aktörer som mot bakgrund av de etablerade partiernas förstelnade strukturer, alltså det forna korporatistiska komplexet, söker nya karriärvägar. Jag behöver inte nämna liknande aktörer i andra länder, de kan utan möda identifieras. Dessa aktörer skapar inte populismen och får heller inte det nuvarande ”populistiska ögonblicket” att sjuda. Snarare drar de nytta av de till avgrundens brant drivna förlorarna på innovationsangreppet som politisk klass, åtföljda av de etablerade partiernas förljugna blandning av spelad avsky och hemliga eller offentliga applåder. Det är först tillsammans som de bildar en populistisk process, vilken med materiella och politisk-diskursiva erbjudanden försöker åstadkomma en konsolidering. Denna är beroende av hur reverseringen såväl som förskjutningen – internt och framförallt externt – av framstöten mot den sociala och ekonomiska fienden lyckas, särskilt mot flyktingarna och mot bildandet av militära formationer bland de redan vittgående förstörda samhällena, livsförhållandena och kulturerna i Mellanöstern och Afrika. Parallellen till innovationsoffensiven före det första världskriget går inte att missa.

8.

Man kan inte utan vidare påstå – åtminstone inte i storstäder – att en social­revolutionär vänster skulle ha kunnat upplösa dessa sammanband, än mindre bekämpa dem. Uppgiften skulle dock ha kunnat tillfalla den eftersom resten av vänstern, som det visat sig, har fallit in i populismens mosaik med en hisnande fart. Så har den socialrevolutionära vänstern, med anledning av denna oförmåga tvingats att i det närmaste hjälplöst betrakta populismens framträdelser. Den måste snarast hitta en grundläggande revolutionär hållning för att inte hamna i den våldsamma malström som de självutnämnda populistkritikerna från liberalt håll och från fackföreningar via socialdemokrater till vänsterpartister mödosamt har producerat för att finna sig till rätta i högerns dynamik, som eskalerade på nyårsafton 2015.

9. 

För i och med händelserna på nyårsafton blev den såväl godtyckliga som vitt spridda invandrarfientliga tolkningen, som dessförinnan forcerats från högerradikalt håll, inte bara accepterad och erkänd över mitten och vidare till vänstern. Tolkningen fungerade även som omvändande kraft för många tidigare invandrarvänliga attityder, även om – vilket undersökningar visar – många hjälparbetare står på sig otroligt väl. Det var spöklikt, nästan som om de hade väntat på detta. Nyårsafton diskuterades ad nauseam i partiernas officiella uttalanden, i media och hundratals talkshows och attityderna mot invandrare framställdes som förståeliga och till och med legitima. Reaktioner från de andra europeiska länderna visade på vikten av en sådan kraftomvandling i det land där den hegemoniska EU-makten är koncentrerad. Den förstärktes när man övervann Merkels ”vi löser det”-retorik, vilken efter taktisk tvekan själv blev en del av det politiska tryckets nya riktning.

Sedan dess har detta tryck systematiskt skärpts av en politisk klass bestående av samtliga kulörer (Sarah Wagenknecht utgör med sitt juli-utspel ett prominent exempel), om än med blandad intensitet, och den genomsyrar nu alla samhällsområden. Denna klass drivs fortsatt framåt av AfD, vilka man under tiden har tvingats inkludera i spelet. Till viss del ä­gnar sig de etablerade partierna åt en tävling i verkställighetsiver, även när det kommer till AfD:s initiativ. Undersökningarna efter valet i Mecklenburg-Vorpommern tydliggjorde hur kraftigt AfD-väljarna kopplar samman två saker: dels deras förståelse av sig själva som utsatta männi­skor beroende av innovationsoffensiven; dels deras deltagandekrav med sin krigsförklaring mot invandrare.

Ilskan riktar sig till att börja med mot det inre Tyskland, särskilt vad det gäller säkerhetsfrågor och invandringspolitik. Oron över den mångfaldiga massdöden på medelhavet och flyktingvägarna viftades bort för länge sedan – de har nu blivit en del av den nya ”normaliteten”. Vidare: i den offer/gärningsmans-rockad som beskrivits ovan blir invandrare under tiden behandlade som förbrytare och bråkstakar, vilka tvingar sig på oss blott genom att dö. Inte enbart av Salvini och hans likar utan även i högerliberala medier. Inom sektorn för ”inre säkerhet” utnyttjade storkoalitionen bestående av CDU, CSU och socialdemokraterna genast och även fortsättningsvis framstöten för att göra snabba framsteg. Trycket på invandrare att vara lojala och anpassningsbara (även vad gäller den redan etablerade generationen) har ständigt höjts; det bestämmer nu både klimatet och politiken inom alla samhällsområden. Merkel har under tiden antagit rollen som moderator i det översta skiktet av de europeiska ländernas invandrarkritiska politik, inklusive regleringen av det europeiska ”massdödandet”. Genom AfD:s toxiska uttalanden känner sig delar av folket nu allt mer uppmuntrade till att uttrycka sina tidigare tillbakahållna högerattityder och sitt ressentiment.

Utåt sett utspelar sig detta inom det högerpolitiska spektrumet både i Tysklands och framförallt Europas östra och södra delar. NATO-ledningen och flertalet regeringar – från USA till Polen – hyser en defensiv aggressivitet gentemot Ryssland, vilket intensifierar spänningen varje månad. Tillsammans med Putin spelar man ett mycket dynamiskt spel mellan antagonistiska populismer. De initiativ som riktas mot Mellanöstern, Nordafrika och Centralafrika bildar tillsammans en ganska koherent framstöt. Genom tredjelandsförordningen, ett koncept riktat mot migranterna, blir regeringarna integrerade och genom erbjudande om investering och understöd förses de med ett europeiskt betsel. Mer om detta i bidragen i Hydra nr 1. Dessa behandlar den wilhelminska och nationalsocialistiska politikens strategier i Östeuropa, Mellanöstern och de afrikanska ”tilläggsområdena”, vilka för 120 respektive 80 år sedan också använde krisen som utgångspunkt för en folkmördande utvecklingspolitik i de kringliggande ”storområdena”.

10. 

I detta sammanhang integrerar sig därtill många varianter av europeisk vänsterpopulism. De förtiger systematiskt det teknologiska angreppet och våldet i innovationsoffensivens utveckling, antingen eftersom de själva är aktörer eller för att kunna ta plats i förtruppernas spektrum och därmed profitera på detta. Följaktligen – och detta hör rentav systematiskt till saken – söker de inte utgångspunkten för sina överläggningar bland de miljarder människor som befinner sig i Afrika, Asien och Latinamerika, vilka genom sina rörelser försöker hävda sig gentemot förstörelsen av deras livs- och arbetsformer, alltmedan ett fåtal och därtill de starkaste av dem lyckas fly till metropolerna och för med sig sina krav dit. I stället rör sig vänsterpopulisterna inom ett flertal diskursiva miljöer begränsade till Europa och försöker genom erbjudanden om antagonistiskt samarbete att ansluta sig till den populistiska verksamheten utifrån samhällets strategiska positioner. Offren för ekonomisk och politisk deklassering och för den massdöd som sker i periferierna och under flykten ses ej längre som subjekt och referensramar; i värsta fall ses de (detta behandlas nedan) av vänsterpopulisterna som ”subalterna” genom Negris och Gramscis destillationskärl och därmed blir de ytterligare deklasserade. Den antagonistiska och sociala process som härrör ur innovationsoffensiven och självhävdandets mångfald av uttryckssätt blir förkortad till en meningsmotsättning i storstäderna. Det är från denna som ”vänsterns” inträde i den globala, innovativa och våldsamma framstöten både möjliggörs och genomförs.

Det är ännu inte avgjort vilken roll som Negris vänsterpopulism och Gramscis observans kommer att spela i denna framstöt. De initiala initiativen uppenbarade sig i vart fall som hotfulla. För en överblick rekommenderas en titt på juniutgåvan från 2016 av tidskriften Prager Frühling. Redaktionen utformade i detta nummer konceptuella alternativ för ”vänster”-populism tillsammans med statsvetarna Chantal Mouffe och Bernadette Goldberger, samt Íñigo Errejón, medlem i Podemos koordinationsråd. Här övervägde de en ”överföring” av ett högerpopulistiskt artikulationsmodus till den egna kampen, eftersom ”produktionen av ett massivt folkligt block och dess inre sammanhållning förhöjer utan tvekan vitaliteten hos mothegemoniska projekt”.[21] Enkelt sammanfattat: ”Ja, vi är populister eftersom vi är demokrater och det i varje demokrati måste finnas en populistisk dimension som försöker skapa ett demos, ett folk”.[22]

"Vänsterns olika narrativ är då som nu fortfarande tillgängliga. I Europaparlamentet gäller: med vem ska vi annars alliera oss? Vi har alltid försvarat detta beslut med en patriotisk terminologi. Vi bildar en fraktion tillsammans med Syriza eftersom de utgör de enda patriotiska krafter som försvarar sitt folk och sina medborgare mot internationella spekulanter.”[23] Och redaktionen: ”Vänsterpopulism är inget omedelbart självbemyndigande av de drabbade, även om sådana ansatser kan vara fruktbara i dess kölvatten. Populistiska rörelser förkroppsligas i ledarfigurer som inte helt explicit kommer från det såkallade ’bas-peuple’ (lilla folket), utan istället är ’dissidenter’ från elit-tjänstemän. Populism syftar till att åstadkomma folkliga ”förkroppsliganden” av subalterna angelägenheter.”[24] Härskarmänniskor till vänster helt enkelt.

En epokgörande omvälvning

Det sista kvartalet under 2015, särskilt tiden runt ”nyårsafton”, kan summeras som en omsvängning av epokgörande betydelse. Det är bara begripligt i full omfattning mot bakgrund av den aktuella krisens intensifiering. Under tiden har denna nått ett stadium av omstörtande stagnation, en ”sekulär stagnation”, som den nu sedan länge framstående Obamarådgivaren Lawrence Summer kallar det. Den ökade produktivitet som åstadkommits genom IT-industrierna står i rak motsats till den globalt fallande potentialen till efterfrågan, framförallt i de snabbutvecklande länderna. Deras tillväxt kvävs. Enbart IT-industrierna själva kan visa på tillväxt, dock är även denna nedåtgående. Företagen sitter på högar av pengar, men de investerar dem inte. Den ”ekonomiska nationalismen” tilltar, precis som den gjorde innan 1914 och 1933, och för närvarande uttrycker den sig ännu i form av en listigt dold konkurrens om valutadevalvering och av en dramatiskt accelererande protektionism. Samtidigt har det öppna handelskriget brutit ut. Det är förvisso Trump som bedriver det, men dess orsak ligger snarare i krisdynamiken. Här ligger också den drivande kärnan hos en ständigt vidare utveckling av socialpsykiskologiska populistiska fenomen. Den orienterar händelser ända till de ytliga tolkningarna av borgerliga diskurser, ständigt i konfrontation med de globala blockeringarna, motstånden och manifestationerna av den sociala revolutionen.

I en liknande situation före det första världskriget slog en liberalt präglad politik och ekonomi i så gott som alla länder – men särskilt i Tyskland – om till en dynamik av stegrande ekonomisk och politisk aggressivitet både internt och externt. Likaså utgjorde den ett ondskefullt svar på migrationstrycket från periferin. I det ”vänstra” spektrumet av Tyskland markerade den uppgången för ”socialistiska kolonialpolitiker”, vilken skedde till följd av SPD:s tillbakagång i de så kallade ”hottentott-valen” 1907. Detta var ögonblicket för Gustav Noskes uppgång, som 1914 drev socialdemokratin och därmed prominenta delar av dess proletära väljare till ett samarbete med kapital och högerpartier. Det är inte i första hand en enkel historisk analogi som här framställs. Populismen är det politiska uttrycket för den teknologisk-ekonomiska utvecklingen, vilken det här banas väg för. Precis som tidigare förstärker den även idag den kapitalistiska aggressiviteten med ett socialt ”vi” – otvivelaktigt på väg mot en krigisk händelse vars konturer redan är tydligt urskiljbara. Denna består naturligtvis av andra former av krigiska konflikter, vilka är anpassade till de nya teknologiska imperativen.

”Die Globalisierung des populistischen Moments”, Hydra, 2019.
Översättning: Jonatan Palmblad

^[1]       Denna text skrevs i augusti 2019, det vill säga före Joe Bidens seger i valet i USA. Men då Trump fortfarande är den obestridliga ledaren för Republikanska partiet och trumpismen omformat det politiska landskapet har Reisers analys inte förlorat sin aktualitet. Red. anm.

^[2]       Begreppet myntas i John Maynard Keynes The General Theory of Employment, Interest and M­oney (1936) och betecknar cykliskt verkande politisk-ekonomiska energier. Se Detlef Hartmann, Krisen – Kämpfe – Kriege, band 1, ”Alan Greenspans endloser ’Tsunami’, eine Angriffswelle zur Erneuerung kapitalistischer Macht“ (Berlin: Assoziation A, 2015), s. 199.

^[3]       Detlef Hartmann, Krisen – Kämpfe – Kriege, band 1, ”Alan Greenspans endloser ’Tsunami’…“ (Berlin: Assoziation A, 2015), s. 82ff.

^[4]       Se bidraget om ”Smart Cities und der Kampf gegen Vertreibung“ i sammanställningen av konferensen ”BigData-Leben ist kein Algorithmus” i Köln, 30/9–2/10 2016, s. 23. Tillgänglig på www.bidata.blackblogs.org/.

^[5]       Robert Ford och Matthew Goodwin, Revolt on the Right: Explaining Support for the Radical Right (London: Routledge, 2014).

^[6]       Se bidraget om ”Uberisierung der Welt” i BigData-konferensrapporten, s. 10. (Pdf finns på bigdata.blackblogs.org och på capulcu.blackblogs.org).

^[7]       CNN den 18/8 2017, ”Mike Pence compared Donald Trump to Teddy Roosevelt. About that…”

^[8]       Se Hartmann, Krisen – Kämpfe – Kriege, band 2, ”Innovative Barbarei gegen soziale Revolution, Kapitalismus und Massengewalt um 20. Jahrhundert” (Berlin: Assoziayion A, 2019), s. 15f, 412ff, 495, 623ff.

^[9]       För en utförlig beskrivningen inbäddad i sin historiska kontext, se: Detlef Hartmann, ibid., kapitel 2.1.2 S., särskilt s. 57ff och 83.

^[10]      Ibid.

^[11]      Ibid., kapitel 1.1.2, s. 32ff.

^[12]      Ibid., kapitel 2.1.2.D, s. 59ff.

^[13]      Ibid.

^[14]      Ibid. Mot denna bakgrund fastslog jag Trumps orientering mot Roosevelt redan i den första versionen av denna artikel.

^[15]      Hartmann, Krisen – Kämpfe – Kriege, band 1, ”Alan Greenspans…”, op. cit.

^[16]      Hartmann, Krisen – Kämpfe – Kriege, band 2, ”Innovative…“, op. cit., s. 451ff.

^[17]      https://www.perlentaucher.de/buch/cornelia-koppetsch/die-gesellschaft-des-zorns.html

^[18]      Hartmann, Krisen – Kämpfe – Kriege, band 2, ”Innovative Barbarei…“, op. cit., kapitel 8.3, samt sammanfattningen och resumé.

^[19]      Karin Priester, Rechter und linker Populismus Annäherung an ein Chamäleon (Frankfurt: Campus Verlag, 2012), s. 231ff & 237ff; Populismus: Historische und aktuelle Erscheinungs­formen (Frankfurt: Campus Verlag, 2007), s. 28ff.

^[20]      Andrew Gamble, Crisis Without End? The Unravelling of Western Prosperity, (New York: P­algrave Macmillan, 2014), s. 115ff & 135ff.

^[21]      Bernadette Goldberger, ”Politik der Verkörperung” i Prager Frühling, juni, 2016.

^[22]      Chantal Mouffe, ”Auf in den Linkspopulismus” i ibid.

^[23]      ”Auf in den Linkspopulismus?! Gespräch von Chantal Mouffe und Íñigo Errejón” i ibid.

^[24]      Redaktion Prager Frühling, “Der Eric-Cantona-Effekt: Thesen zur populistischer Repräsentation”, i ibid.