Populistiska ledare som Donald Trump, Marine Le Pen, Norbert Hoffer, Nigel Farage och Geert Wilders har i dag framträdande roller i många länder och har förändrat partikonkurrensens etablerade mönster i nutida västerländska samhällen. Cas Mudde hävdar att de populistiska partiernas inflytande har överdrivits.[1] Men dessa partier har fått röster och mandat i många länder och kommit att ingå i regeringskoalitioner i elva västerländska demokratier, däribland Österrike, Italien och Schweiz.[2] I Europa generellt har, som vi ska visa, deras genomsnittliga andel av röstetalet i nationella och europeiska parlamentsval mer än fördubblats sedan 1960-talet, från omkring 5,1 % till 13,2 %, på mittenpartiernas bekostnad.[3] Under samma tidsperiod har deras andel av mandaten tredubblats, från 3,8 % till 12,8 %. Till och med i länder utan särskilt många valda populistiska representanter kan dessa partier ändå utöva väldiga ”otillbörliga” påtryckningar på traditionella partier, det offentliga samtalet och den politiska beslutsagendan, vilket illustreras av UKIP:s roll som påskyndare av det brittiska utträdet ur Europeiska unionen, något som fått enorma följder.

De populistiska partiernas valframgångar kan ges ett flertal förklaringar som låter sig grupperas i beskrivningar fokuserade på (1) den allmänna opinionens efterfrågesida, (2) partistrategiernas utbudssida och (3) de konstitutionella arrangemang som bestämmer reglerna i spelet om väljarna.[4]

I den här studien undersöks två teorier på efterfrågesidan. Den kanske mest utbredda uppfattningen om massornas stöd åt populismen – den ekonomiska ojämlikhetens perspektiv – framhåller vilka konsekvenser för väljarbeteendet som uppkommer när djupgående förändringar omvandlar arbetskraftsstyrkan och samhället i de postindustriella ekonomierna. Det finns omfattande belägg för starka tendenser till ökande inkomst- och förmögenhetsskillnader i väst och att dessa beror på uppsvinget för kunskapsekonomin, den teknologiska automatiseringen och tillverkningsindustrins sammanbrott, globala flöden av arbetstagare, varor, folk och kapital (särskilt inflödet av migranter och flyktingar), urholkningen av organiserade arbetarrörelser, krympande sociala skyddsnät och nyliberal åtstramningspolitik.[5] Enligt denna uppfattning har ökande ekonomisk otrygghet och social utsatthet bland dem som hamnat på efterkälken underblåst ett folkligt missnöje med de politiska klasserna. Denna situation antas ha gjort de mindre trygga samhällsskikten – lågavlönade arbetare utan yrkesutbildning, långtidsarbetslösa, hushåll som är beroende av krympande sociala förmåner, hyresgäster i allmännyttiga bostäder, familjer med en förälder och fattigare vit befolkning i innerstadsområden med koncentrationer av invandrare – mottagliga för den etablissemangsfientliga, nationalchauvinistiska och främlingsfientliga panikspridning som populistiska rörelser, partier och ledare tar i bruk när de beskyller ”Dem” för att beröva ”Oss” vårt välstånd, våra arbetstillfällen och vår samhällsservice.

Enligt en annan, närliggande uppfattning, tesen om den kulturella motreaktionen, kan den plötsliga ökningen av röster på populistiska partier inte förklaras som ett rent ekonomiskt fenomen utan är i stor utsträckning en reaktion riktad mot tilltagande kulturella förändringar. Resonemanget bygger på att det har ägt rum värderingsförändringar i form av en ”tyst revolution”, en teori enligt vilken de exempellöst höga nivåer av trygghet i tillvaron som människor i utvecklade västerländska samhällen upplevde under några årtionden efter andra världskriget medförde ett generationsskifte i riktning mot postmaterialistiska värden som kosmopolitism och multikulturalism. Detta sades skapa ett ökat stöd för vänsterlibertarianska partier som de gröna och andra progressiva  rörelser som förespråkar miljöskydd, mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan könen.[6] En stor mängd empiriska fakta bekräftar denna utveckling, som blev tydlig i välmående samhällen i början av 1970-talet, då efterkrigs­generationen för första gången fick politisk betydelse och inledde en tid av studentprotester.[7] Den kulturella omställningen har ibland liknats vid en outtröttlig rulltrappa som stadigt har fört de postindustriella samhällena i en mer progressiv riktning, då möjligheterna till universitetsutbildning har vidgats till att omfatta allt fler befolkningsskikt och yngre kohorter successivt har avlöst sina föräldrar och far- och morföräldrar i populationen. Men det har från början stått klart att vissa sätt att bemöta denna utveckling har utlöst en kontrarevolutionär, bakåtsträvande motreaktion. Detta är särskilt tydligt i den äldre generationen, bland vita män och i sämre utbildade skikt, där man upplever ett förfall och aktivt avvisar den framvällande vågen av progressiva värderingar, förbittras över de välbekanta traditionella normernas upplösning och tillhandahåller en reserv av potentiella anhängare som är mottagliga för populismens lockelser.[8] De en gång i tiden kulturellt dominerande skikten i Västeuropa kan komma att reagera med ilska på urholkningen av deras privilegier och status.

Men även den analytiska distinktion som dragits mellan teorier om ekonomisk ojämlikhet och teorier om kulturell motreaktion kan sägas vara något konstlad. Interaktiva processer kan möjligtvis förbinda dessa faktorer, om strukturella förändringar i arbetskraftsstyrkan och den sociala utvecklingen på globaliserade marknader förstärker den ekonomiska otryggheten, och om detta i sin tur sporrar en negativ motreaktion bland traditionalister i riktning mot kulturell omställning. Kanske är det inte någon antingen/eller-fråga utan handlar mer om var man lägger den relativa tonvikten och vilka de interaktiva effekterna är.

Vi reflekterar över dessa resonemang genom att i Del I analysera de begreppsliga och teoretiska ramarna. Vi hävdar att den klassiska ekonomiska uppdelningen i vänster- och högerpartier som konkurrerar med varandra i dag har överlagrats av en ny kulturell uppdelning vars skilje­linje går mellan populism och kosmopolitisk liberalism. I Del II av studien använder vi 2014 års Chapel Hill Expert Survey (CHES) för att fastställa den ideologiska hemvisten hos 268 politiska partier i 31 europeiska länder. Faktoranalys används för att bestyrka att kulturella och ekonomiska mätvärden utgör två distinkta dimensioner i partikonkurrensen, vilket är den teoretiska utgångspunkten. Mätvärdena sammanfattas i kulturella och ekonomiska skalor som sedan används för att fastställa europeiska politiska partiers ideologiska positioner. Experternas skattningar kontrolleras och bekräftas med hjälp av oberoende mätmetoder. I Del III presenteras den jämförande undersökningen av europeisk partikonkurrens på nationell nivå med hjälp av dessa skalor, jämte belägg för långtidsförändringar av den gamla uppdelningen i vänster och höger vilka har sin grund i den alltmer undanskymda roll som ekonomiska frågor har fått i partiernas program och som klassröstning har fått i väljarkåren. De kulturella och ekonomiska skalorna genererar en fyrfaldig typologi över europeiska partier på den populistiska vänsterkanten och den populistiska högerkanten. I Del IV vänder vi oss till den sammanslagna European Social Survey 1–6 (2002–2014) och undersöker tvärnationella belägg på individnivå för att ekonomisk otrygghet och kulturella värden har haft betydelse som prediktorer eller oberoende variabler för nutida röstande på populistiska partier. Med hjälp av multivariata logistiska regressions­modeller analyserar vi beläggen för de ekonomiska och kulturella teorierna, med kontroller. I Del V sammanfattar vi de viktigaste resultaten och reflekterar över vad de innebär.

I den konkluderande sammanfattningen belyses ett flertal centrala rön. För det första ger analysen av de demografiska och sociala kontrollerna resultat som bekräftar att stödet för populismen i Europa generellt sett är starkare i den äldre generationen, bland män, lågutbildade och religiöst troende samt i etniska majoriteter, mönster som bekräftar tidigare forskning.[9] Exakt vilka orsaker som ligger bakom dessa förhållanden förblir emellertid oklart, och det är teoretiskt sett öppet för tolkning. Till exempel kan det finnas utbildningseffekter som består i att skolundervisningen påverkar senare socioekonomisk status, jobbtrygghet och löner samt karriärtillfällen, eller också är det så att formellt lärande och kognitiva förmågor vanligtvis förstärker social tolerans och progressiva värderingar.

När man tittar närmare på beläggen för tesen om ekonomisk otrygghet ser man att resultaten av den empiriska analysen är blandade och motsägelse­fulla. Förvisso är det statistiskt säkerställt att populistiska partier fick störst stöd bland de mindre bemedlade (de som uppgav att de hade svårt att få det att gå ihop) och bland dem som hade erfarenhet av arbetslöshet, och det ger stöd åt den tolkning som betonar ekonomisk otrygghet. Men andra mätningar bekräftar inte på något motsägelsefritt sätt påståendet att stöd åt populism beror på missnöje med ekonomisk ojämlikhet och social utsatthet. Exempelvis var antalet populistiska röster, med avseende på yrkesgrupp, störst i småborgerligheten, inte bland lågkvalificerade kroppsarbetare. Populister fick också avsevärt mycket mindre stöd (inte större) i skikt där hushållen hade socialt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla och bland dem som var bosatta i stadsområden.

Däremot visade det sig, till och med efter det att sociala och demografiska kontroller hade tillämpats, att alla de fem kulturella värdeskalorna utgjorde konsistenta prediktorer för röststöd åt populistiska partier och pekade i förväntad riktning. Således förstärktes populistiskt stöd av invandrarfientliga hållningar, misstro mot globalt och nationellt styre, stöd för auktoritära värden och egenplacering till höger eller vänster på en ideologisk skala. Det betyder även att modellens anpassningsgrad förbättras avsevärt.

Totalt sett drar vi slutsatsen att kulturella värderingar, i kombination med ett flertal sociala och demografiska faktorer, utgör den mest motsägelsefria och återhållsamma förklaringen till röststöd åt populistiska partier. Deras nutida popularitet i Europa beror till stor del på ideologisk uppmuntran av traditionella värderingar som är koncentrerade till äldre generationer, män, religiöst troende personer, etniska majoriteter och lågutbildade samhällsskikt. Vi menar att dessa grupper är de som lättast känner att de har blivit främmande för de rådande värderingarna i sitt eget land, att de har lämnats på efterkälken i de progressiva vågor av kulturell förändring som de inte ställer sig bakom. Äldre vita män med traditionella värderingar – vilka utgjorde den kulturella majoriteten i västerländska samhällen under 1950- och 1960-talen – har fått uppleva att deras dominans och företrädesrätt har urholkats. 1970-talets tysta revolution tycks i dag ha frambragt en arg och förbittrad, kontrarevolutionär motreaktion. På lång sikt förväntas generationsklyftan jämnas ut, eftersom äldre kohorter i befolkningen med traditionella hållningar successivt ersätts av barn och barnbarn som har mer progressiva värderingar. Men på kort sikt kan det hetsiga kulturkrig där unga står mot gamla förstärka konflikten mellan generationerna, ifrågasätta den liberala demokratins legitimitet och rubba många av partikonkurrensens gamla mönster.

I: Teoretiska ramar

2016 års presidentvalskampanj i USA återspeglar fenomenet populism. Många experter har haft svårt att förstå Donald Trumps framgångar. Hur kunde en person som skapar så starka motsättningar och dessutom är politisk nybörjare plötsligt upphöjas till att bli det republikanska partiets tilltänkta banerförare – än mindre ha någon chans att ta plats i Vita huset? Han har blivit hårt angripen av konservativa kommentatorer som George Will, etablerade republikanska politiker som Jeb Bush, socialliberaler som Elizabeth Warren och socialister som Bernie Sanders. I sin retorik torgför han en blandning av främlingsfientlig skrämseltaktik (där mexikaner och muslimer framställs som hot), djupt rotad kvinnofientlighet, paranoida konspirationsteorier om sina rivaler och en isolationistisk utrikespolitik under slagordet ”America first”. Hans populism är förankrad i påståenden om att han är en outsider i politiken i Washington, en miljardär som själv har arbetat sig upp och leder en upprorsrörelse i spetsen för vanliga amerikaner som upprörs över det korrumperade etablissemanget, odugliga politiker, oärliga Wall Street-spekulanter, arroganta intellektuella och politiskt korrekta liberaler. 2016 visade CNN:s vallokalsundersökningar och opinionsmätningar i de republikanska primärvalen och efter nomineringsmötena att stödet för Trump hade samband med en avsevärd utbildningsklyfta. I genomsnitt röstade bara en fjärdedel av akademikerna på Trump, att jämföras med nästan hälften (45 %) av dem som hade gymnasieutbildning eller mindre.[10] Även en könsklyfta framträdde tydligt: i primärvalen och på nomineringsmötena röstade i genomsnitt 39 % av männen och 33 % av kvinnorna på Trump. Även om Trump och Bernie Sanders befinner sig på motsatta sidor av mittfåran, spelar Trumps retorik på ungefär samma populistiska, anti-elitistiska ilska som Bernie Sanders ger röst åt när han angriper storföretag, stora långivare och storbanker.

Men Trump och Sanders är långtifrån unika. Det finns tidigare fall i den amerikanska historien, exempelvis Huey Longs Share Our Wealth-rörelse och George Wallaces vita motreaktion. Och Trumps arga, främlingsfientliga retorik och nationalistiska dragningskraft står i samklang med den våg av populistiska ledare vars stöd har vuxit i många västerländska demokratier.[11] Under de senaste tjugo åren har partier anförda av populistiska, auktoritära ledare vuxit i popularitet i många länder, vunnit platser i den lagstiftande församlingen, erhållit ministerposter och varit vågmästare. Nyligen har vi kunnat se betydande framgångar för Schweiziska folkpartiet, österrikiska Frihetspartiet, Sverigedemokraterna, grekiska Gyllene gryning och Dansk folkeparti. Både mittenvänstern och mittenhögern är oroade över att partier som Marine Le Pens Nationella fronten [numera Nationell samling], Matteo Salvinis Lega Nord och Geert Wilders Frihetspartiet blivit så populära. I Östeuropa pressade det neofascistiska partiet Jobbik i Ungern det regerande partiet Fidesz ännu längre högerut, vilket fick dem att bygga en mur mot vågen av migranter som svepte över Europa. Det är dessutom inte bara i Europa det sker: även Latinamerika har populistiska ledare på den ekonomiska vänsterkanten i det politiska spektret, exempelvis Hugo Chavez och Nicolás Maduro i Venezuela och Evo Morales i Bolivia.[12]

Populistiska partier behöver inte vinna många röster för att utöva ett påtagligt inflytande. I Storbritannien, till exempel, erhöll UKIP bara ett mandat i de allmänna valen i maj 2015. Likväl underblåste deras populistiska retorik anti-europeiska och invandringsfientliga känslor i Storbritannien, vilket pressade de konservativa till att anordna folkomröstningen om landets utträde ur EU, Brexit. De eskalerande följderna har varit djupgående och katastrofala både hemmavid och utomlands: Storbritanniens besvärliga skilsmässa från EU, premiärminister David Camerons avgång, ifrågasättandet av Labours ledning, framtidsutsikten att Storbritannien och Nordirland kan komma att upplösas som enhetsstat, djup osäkerhet på finansmarknaden, utbrott av hets och hatpropaganda mot invandrare samt krav från andra populistiska partier i Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Danmark och på andra håll om att liknande folkomröstningar om EU-medlemskapet ska hållas.[13]

Begreppet populism

Exakt vad är populism? Det finns många tolkningar av begreppet, och det har gjorts många försök att fastställa vilka politiska partier och rörelser som hör till denna kategori.[14] Cas Mudde, vars inflytande varit stort i den publicerade forskningen, menar att det populistiska tänkandet är en löst sammanhållen uppsättning idéer med tre gemensamma huvuddrag: etablissemangsfientlighet, auktoritarianism och nativism, dvs. främlingsfientlig nationalism.[15] För det första är populism ett sätt att tänka som framhäver att vanligt folk (den tysta majoriteten) är klokare och pålitligare än det ”korrumperade” etablissemanget. Populismen återspeglar ett djupt cyniskt förakt för och missnöje med rådande auktoriteter, antingen det är storföretag, storbanker, multinationella bolag, sakkunniga i medier, valda politiker och statstjänstemän, intellektuella eliter och vetenskapliga experter eller arroganta och privilegierade, förmögna personer. Vanligt folk betraktas som en enhetlig och till sin natur ”god” eller ”anständig” grupp, i motsats till de ohederliga eliterna (”ohederliga” Hillary, ”lögnaktiga” Ted).[16] För det andra brukar populister även uppvisa auktoritära tendenser och hylla den personliga makt som utövas av starka och karismatiska ledare som anses spegla folkviljan. I fråga om hur folkets röst kommer till uttryck föredrar populister även direkt majoritetsdemokrati, i form av opinionsundersökningar och rådgivande och beslutande folkomröstningar, framför institutionernas bestämmelser om maktdelning och det skydd för minoriteters rättigheter som finns inbyggt i den representativa demokratin.[17] Slutligen åberopar den populistiska diskursen normalt sett en nativism som utgår från att ”folket” är en enhetlig helhet och poängterar att stater bör exkludera folkgrupper från andra länder och kulturer. Populismen föredrar monokulturalism framför multikulturalism, det nationella egenintresset framför internationellt samarbete och utvecklingsstöd, stängda gränser framför ett fritt flöde av folkgrupper, idéer, arbetskraft och kapital samt traditionalism framför progressiva och liberala sociala värderingar. Följaktligen strävar Trumps retorik efter att piska upp starka känslor sprungna ur en blandning av rasförbittring, intolerans mot multikulturalism, nationalistisk isolationism, längtan efter forna glansdagar, misstro mot utomstående, traditionell kvinnofientlighet och sexism, fascination för starka, brutala män i ledarställning, attackpolitik samt hat mot muslimer och andra folkgrupper. ”Populism” är ett vedertaget sätt att referera till detta syndrom och betonar dess förment vittförgrenade rötter bland vanligt folk. Företeelsen kan lika gärna beskrivas som främlingsfientlig auktoritarianism.

Som vi ser det utgör populistiska värderingar den ena polen i ett kulturellt kontinuum där kosmopolitiska liberala värderingar befinner sig vid den motsatta polen. Denna dimension avbildas heuristiskt på den lodräta axeln i figur 1.[18] Ordet kosmopolitisk, som kommer av grekiskans kosmopolitês (”världsmedborgare”), syftar på tanken att alla människor i allt högre grad lever och interagerar i ett enda stort globalt samhälle, inte bara i en enskild stat.[19] Det fångar således nativismens antites. Den begreppsliga distinktionen mellan kosmopoliter och platsbundna har varit en del av samhällsvetenskapen ända sedan Robert Merton införde den i sina studier av amerikanska småstäder under andra världskriget.[20] Kosmopolitismen betonar vikten av öppna nationsgränser, delade multikulturella värderingar och en mångfald av olika folkgrupper och livsstilar i utåtriktade och inkluderande samhällen. Sedan andra världskriget har förbindelserna mellan olika grupper i olika länder blivit mer kosmopolitiska, och deras liv är sammanlänkade genom många olika nätverk. Övertygelsen om att man lever i en homogen nationalstat försvagas av strömmar av arbetskraft, utlandsstationerade anställda, turister, studenter, flyktingar och etniska grupper i förskingringen.

Dessutom kombineras kosmopolitiska idéer som lägger vikt vid öppna gränser och öppna samhällen med liberala värderingar som ifrågasätter populismens auktoritära inslag och framhåller betydelsen av horisontell maktdelning i den representativa demokratins institutioner, skydd för minoriteters rättigheter, deltagande genom val och medlemskap i politiska partier, tolerans mot social, intellektuell och politisk mångfald, pluralistiska uppgörelser och kompromisser, den vetenskapliga expertisens roll i rationellt beslutsfattande och efterkrigstidens system för global styrning och internationellt samarbete. Socialliberalismen är även förknippad med stöd för kvinnors och minoriteters likaberättigande, flexibla i stället för fasta könsroller, flytande könsidentiteter och hbtq-rättigheter, miljöskydd och sekulära snarare än religiösa värderingar.

I tidigare analyser av partier i Västeuropa har populism ofta förbundits med högern, och olika partier har betecknats med termer som ”radikal höger”, ”ultrahöger” och ”högerextremism”.[21] Men det finns en växande insikt om att dessa beteckningar inte förmår redogöra för vissa väsentliga egenskaper hos populistiska partier runt om i världen, exempelvis i Nord- och Sydamerika, Östeuropa och Asien, där populistiska partier o­fta före­språkar ekonomisk vänsterpolitik.[22] Till exempel var Hugo Chavez en karismatisk ledare som rasade mot den ”rovgiriga” politiska eliten, mot ekonomisk åtstramningar och mot USA när han försökte åstadkomma en socialistisk revolution i Venezuela. I USA stod det 1891 grundade Populistpartiet till vänster: en anti-elitistisk landsbygdsrörelse som var kritisk mot kapitalismen, i synnerhet bankerna, och som hade anknytning till arbetarrörelsen. På ett liknande sätt kan man nog hävda att Donald Trumps tal, där han öser förakt över ortodoxa konservativa åsikter, förespråkar protektionistiska handelshinder och vill omförhandla NAFTA och höja importtullarna på kinesiska varor, hör hemma på den populistiska vänsterkanten, långt från de neokonservativas ekonomiska filosofi, även om hans argument till stöd för en sänkning av bolagsskatterna ligger närmare uppfattningar på högerkanten. Av dessa skäl betraktar vi i den här studien, vilket åskådliggörs i figur 1, den nya kulturella klyftan mellan populister och kosmopolitiska liberaler som ortogonal mot den klassiska ekonomiska klassklyftan, som var den dominerade frågan i den västeuropeiska partikonkurrensen under decennierna efter andra världskriget.

Figur 2 beskriver var partier förväntas ligga åsiktsmässigt i förhållande till värdeklyftorna, och fallet Tyskland tjänar som illustration. På den horisontella axel som beskrivs i denna heuristiska modell placeras följaktligen kommunister, socialister och socialdemokratiska partier på den ekonomiska vänsterkanten, där man förordar statlig styrning av ekonomin och ekonomisk omfördelning genom progressiv beskattning samt starka välfärdsstater och offentliga organ och inrättningar. Liberala, konservativa och kristdemokratiska partier på den ekonomiska högerkanten förespråkar däremot fria marknader och privat företagande, en mer blygsam statlig roll, avreglering och låga skatter. De gröna partiernas ideologiska position beräknas vara den som tydligast förespråkar kosmopolitiska liberala värderingar. Med utgångspunkt i denna heuristiska modell förväntas vissa populistiska partier, som Republikanerna i Tyskland, UKIP och Schweiziska folkpartiet (SVP), som föredrar marknaden framför staten, höra hemma på den ekonomiska högerkanten på den horisontella axeln. Andra, som Ataka i Bulgarien och Jobbik i Ungern, som förordar fördelningspolitik och socialt skydd, förväntas däremot höra hemma på den ekonomiska vänsterkanten. I uppsatsens nästa avsnitt operationaliserar vi denna modell och klassificerar europeiska partier med utgångspunkt i expertutlåtanden om deras politiska positioner.

Varför är populismen på uppgång?

Populismen är inte ny: von Beyme menar att denna rörelse historiskt sett har genomgått minst tre på varandra följande vågor.[23] Men under det sena 1900-talet steg populismens popularitet rejält. Vilken är förklaringen till den nutida utvecklingen? Observatörer brukar komma med olika historiska berättelseförlopp, fokuserade på vissa händelser och speciella omständigheter, som tänks förklara framväxten av enskilda populistiska partier och ledare. Till exempel har kommentatorer framfört spekulationer om att Donald Trumps framgång i det republikanska partiets primärval avspeglade en rasistisk reaktion på valet (och återvalet) av den första afrikansk-amerikanska presidenten i Vita huset.[24] Det har även antagits att den grundade sig på den dragningskraft som en frispråkig kandidat kan ha, och på den hetsiga retorik som motreaktionen på ”No drama Obamas” reserverade framtoning, rationella kontroll och coola stil utlöste.[25] Den kan även betraktas som det ofrånkomliga resultatet av det parti­politiska dödläget i kongressen och av att slagsidan mot Tea Party-­rörelsen drev det republikanska ledarskapet i representanthuset allt längre högerut, vilket innebar att Trump axlade Sarah Palins mantel.[26] På samma sätt kan det faktum att Brexit gav upphov till ett ökat stöd för UKIP och populistiska rörelser på andra håll i Europa ges nationsspecifika förklaringar, bland annat det beslut som Konservativa partiets ledare, D­avid Cameron, fattade om att anordna en folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap i syfte att blidka euroskeptikerna i sitt parti, den cyniska men felslagna strategi som Boris Johnson följde genom att leda lämna-­kampanjen i ett (misslyckat) försök att stärka sina utsikter att bli ledare för Konservativa partiet, tabloidrubrikernas roll i underblåsandet av euro­skepticismen, allmänna felbedömningar av dem som röstade på lämna-sidan och underskattade följderna av sina handlingar samt folkomröstningars förmåga att mobilisera proteströster.

Nationsspecifika händelser som dessa utgör ungefärliga orsaker som bidrar till att förklara varför saker och ting blev som de blev i ett givet land – men de förklarar inte varför antalet röster på populistiska partier i många länder har ungefärligen fördubblats under de senaste decennierna. Det behövs en allmän teori för att förklara detta.

Jämförande förklaringar av de populistiska partiernas valframgångar kan delas in i tre kategorier[27] med tonvikten lagd vid (i) de institutionella spelregler som styr marknaden för partikonkurrens (exempelvis regler för valdeltagande, effektiva parlamentsspärrar, olika typer av valsystem och regleringar av partibidrag);[28] (ii) på utbudssidan partiledares och politiska partiers attraktionskraft som Downska rationella aktörer när man beslutar sig för att lyfta fram antingen ideologiska eller populistiska lockelser inom detta institutionella sammanhang;[29] och (iii) på efterfrågesidan den roll som väljarnas attityder, värderingar och åsikter spelar.

Vad gäller den sistnämnda kategorin har många försökt att förklara väljarnas attityder.[30] Förklaringar av de faktorer som ligger bakom förändringar i masstöd för populister har vanligtvis framhävt antingen (1) ekonomisk ojämlikhet och utslagning, med betoning på missförhållanden som uppstått till följd av strukturella förändringar som omvandlat de postindustriella ekonomierna eller (2) kulturella aspekter, med betoning på förändringar av kulturella värderingar.

Teorier om växande ekonomisk ojämlikhet i kunskapssamhällen

Resonemanget att populism återspeglar ökande socioekonomisk ojämlikhet i välmående samhällen har gamla historiska rötter – det användes till exempel under 1950- och 1960-talen i klassiska framställningar gjorda av den politiska sociologins grundare, Seymour Martin Lipset och Daniel Bell, för att förklara fascismens lockelse i Weimarrepublikens Tyskland, poujadiströrelsen i Frankrike och McCarthyismen i USA. Var och en av dessa rörelser betraktades som en auktoritär reaktion mot moderniteten vars stöd främst fanns koncentrerat i den småborgerliga lägre medelklassen – småföretagare, butiksinnehavare, handelsmän, självständiga hantverkare och oberoende lantbrukare – som var inklämd mellan de allt mäktigare stor­företagen och arbetarrörelsens kollektiva makt.[31] Man menade att fascistiska partier och extremistiska rörelser närdes av rädslan för deklassering och för att förlora i social status och att de utnyttjade farhågor och känslor av otrygghet bland dem som förlorade på industrialiseringen. Som Lipset och Bell skrev: ”Extremistiska rörelser har mycket gemensamt. De riktar sig till de missnöjda och psykologiskt hemlösa, till dem som känner sig personligen misslyckade, de socialt isolerade, de ekonomiskt otrygga, de outbildade, de enkla och okomplicerade och de auktoritära människorna.”[32]

Framstående samtida teoretiker som Esping-Anderson upprepar och uppdaterar dessa uppfattningar och menar att det i välmående samhällen i början av det tjugoförsta århundradet uppstod en ny underklass, koncentrerad till de lågutbildade skikten.[33] Enligt denna uppfattning kan en del kvardröjande inslag av de auktoritära rörelsernas attraktionskraft fortfarande urskiljas i den lägre medelklassen, men den populistiska retoriken anses ha haft sin mest gynnsamma jordmån i den lågkvalificerade under- och arbetarklassen, bland människor med låga löner och minimal anställningstrygghet, de som löper de största sociala riskerna, som har hamnat mellan välfärdsstatens stolar i de välmående samhällena.[34] Thomas Pikettys inflytelserika teser har väckt förnyad uppmärksamhet kring de växande förmögenhets- och inkomstklyftorna.[35] Under de senaste decennierna har de flestas realinkomst i de utvecklade länderna i västvärlden stagnerat eller sjunkit; trots avsevärd ekonomisk tillväxt har behållningen nästan uteslutande gått till de rikaste tio procenten av befolkningen, i stor utsträckning till den allra rikaste procenten. Den ekonomiska ojämlikheten har förvärrats av tilltagande automatisering, utkontraktering och globalisering och ökad rörlighet av kapital och arbete, urholkning av arbetarnas fackföreningar, nyliberala åtstramningar, kunskapsekonomins framväxt och de demokratiska regeringarnas begränsade förmåga att reglera multinationella företags investeringsbeslut och att hejda migrationsflöden.

I den samtida versionen av resonemanget om ekonomisk ojämlikhet sammankopplas denna utveckling direkt med masstödet för populismen, som tänks spegla uppdelningen mellan dem som tjänat på framväxten av de globala marknaderna och dem som förlorat på dem, och således huruvida man har en ekonomiskt trygg eller otrygg tillvaro.[36] Enligt detta resonemang främjar ekonomisk utsatthet ingruppssolidaritet, anpassning till gruppnormer och avvisning av utomstående. Man antar att grupper när de hotas söker starka, auktoritära ledare som kan skydda dem från vad de uppfattar som farliga utomstående som vill åt jobben och förmånerna.[37] Den oro som samtida händelser ger upphov till – stora mängder migranter och flyktingar som sköljer över Europa, bilder av följderna av slumpmässigt utförda, inhemska terroristdåd i Paris, Bryssel och Istanbul samt åtstramningar – ges skulden för förvärrade ekonomiska missförhållanden förknippade med inkomstskillnader, försvunna jobb i tillverkningsindustrin och stagnerande löner.

Denna utveckling antas allmänt ha varit särskilt viktig för europeiska partiers valresultat. Inom mittenhögern har den tilltagande sekulariseringen och de tomma kyrkbänkarna över hela kontinenten urholkat de kristdemokratiska partiernas traditionella väljarbas.[38] Samtidigt tror man, på vänsterkanten, att social individualisering och splittring har urholkat medlemsantalet i traditionella kollektiva organisationer, sociala nätverk och massrörelser som tidigare lyckats mobilisera grupper inom arbetarklassen, exempelvis arbetarkooperativ och fackföreningar.[39] Kollektiva rörelser, däribland arbetarrörelsen, som förr fungerade som kanaler för mobilisering av och uttryck för missförhållanden inom arbetar­klassen, har märkt att deras förhandlingsstyrka i allt högre grad har försvagats på grund av globala marknader och multinationella företag. Socialistiska och socialdemokratiska partier inom mittenvänstern har fått se sin väljarbas undergrävas av det krympande antalet industriarbetare i den centrala delen av rostbältet, vilket har tvingat dem att bli fånga-alla-partier och söka väljarstöd bland breda grupper i syfte att även locka till sig akademiskt utbildade tjänstemän i den offentliga sektorn.[40] Betz menar att socialt missgynnade grupper har störst benägenhet att klandra etniska minoriteter och migrantgrupper för sina försämrade villkor, förlorade arbeten inom tillverkningsindustrin och otillräcklig social service. Populister förespråkar ofta protektionistiska åtgärder som handelshinder och tullar, och de brukar angripa stat och regering för att de inte förmår tillhandahålla det växande välstånd och ingjuta den känsla av gemenskap och tillhörighet som var kännetecknande för efterkrigstidens samhällen (därav Trumps slogan ”Make America Great Again”). Mittenvänsterpartiernas oförmåga att hos de arbetslösa och underprivilegierade i välmående samhällen återupprätta en känsla av trygghet och välstånd har enligt detta resonemang lett till att deras traditionella anhängare har flytt till populistiska partier som lovar att återupprätta den svunna guldåldern.[41] Utifrån sådana slutledningar förklarar teorin om ekonomisk otrygghet populismen som ett resultat av ökande inkomstklyftor, missnöje bland dem som förlorat på marknadernas globalisering, missbelåtenhet med vanliga mittenvänsterpartier och förlorad tilltro till de vanliga partiernas förmåga att göra något åt dessa angelägna frågor.[42]

Vad finns det för systematiska empiriska data som stöder detta resonemang? Om teorin om ekonomisk otrygghet är riktig bör det logiskt sett kunna förutsägas och observeras att masstödet för populism finns koncentrerat i de ekonomiskt marginaliserade skikt som förlorat mest på marknadsglobaliseringen, teknikframstegen och de kunskapsbaserade samhällena. Således borde det populistiska väljarstödet vara starkast bland outbildade arbetare och arbetslösa, bland dem som saknar universitetsutbildning, i hushåll som har socialbidrag som främsta inkomstkälla och bland dem som bor i tätorternas innerstadsområden i exempelvis London, Paris, Amsterdam och München, som i normala fall drar till sig de största koncentrationerna av utlandsfödda invånare. Stöd för populism bör även kunna förutsägas genom förekomsten av subjektiva känslor av ekonomisk otrygghet, exempelvis bland dem som uppger att de har svårt att få det att gå ihop.

Det finns en del tidigare systematiska, empiriska data som ger stöd för det ekonomiska argumentet. Till exempel uppger Lubbers, Gijsberts och Scheepers att stödet för den radikala högern på individnivå i Västeuropa var betydligt större bland arbetslösa arbetare och i de lågutbildade skikten samt bland män.[43] Men detta var effekter på individnivå, inte på makronivå: exempelvis fann de inte att väljarstödet för dessa partier var större i länder med högre arbetslöshetsnivåer.[44] I en jämförelse mellan fem länder fann Niedermayer också att anställda och yrkesverksamma tjänstemän är konsekvent underrepresenterade i radikala högerpartiers väljarkårer, även om han också visade att andelen arbetare och lågutbildade varierade kraftigt bland olika partier som österrikiska Frihetspartiet, tyska Republikanerna och danska Fremskridtspartiet.[45] I tidigare forskning har det dock framförts ett flertal skäl till att ifrågasätta den mer mekaniska versionen av det ekonomiska argumentet. För tio år sedan kom man i en studie fram till följande slutsats: ”Vi bör se med skepsis på idén att den radikala högern helt och hållet är en företeelse som beror på den politiska förtrytelsen över den ’nya sociala klyftan’ hos lågkvalificerad och lågutbildad arbetskraft i innerstadsområden, eller att dess framryckning på något mekaniskt sätt kan hänföras till de stigande nivåerna av arbetslöshet och det ökande antalet otrygga anställningar i Europa. Den sociala profilen är mer sammansatt än de populära stereotyperna ger vid handen.”[46] Mudde är lika skeptisk mot rent ekonomiska förklaringar till populismens uppgång.[47] Dessutom har populistiska partier även haft framgångar i flera av de mest jämlika europeiska samhällena, välfärdsstater med omhändertagande från vaggan till graven vilkas befolkningar hör till världens mest välutbildade och trygga, exempelvis Sverige och Danmark.

Teorin om kulturell motreaktion

En lika vanlig, alternativ förklaring erbjuder teorin om kulturell motreaktion. Utifrån detta perspektiv betonas att stödet för populismen kan förklaras som en i första hand socialpsykologisk företeelse, som avspeglar en nostalgisk reaktion i äldre väljarskikt som söker ett skydd mot en värdeförändring som pågått under en längre tid, den ”tysta revolution” som omvandlade västvärldens kulturer under 1900-talets slut. Denna förklaring förutsäger att stödet för populism kommer att vara särskilt starkt bland dem som omfattar traditionella värden och tillbakablickande normer, exempelvis äldre och lågutbildade grupper som de progressiva kulturella strömningarna lämnat på efterkälken.

De progressiva värderingarnas uppsving

En vid det här laget omfattande enkätbaserad forskning har dokumenterat den kulturella omvandling som under det senaste halvseklet ägt rum i västvärldens samhällen och som visar sig i den allmänna opinionens växande stöd för postmaterialistiska snarare än traditionella värderingar och i de strukturella uttryck som dessa värderingar har tagit sig under slutet av nittonhundratalet genom uppkomsten av nya kulturella problem, sociala rörelser och politiska partier.[48] Utvecklingen exemplifieras av att yngre kohorter och universitetsutbildade personer som bor i västerländska samhällen uppvisar en ökad tolerans mot uttryck för olika sorters sexualitet, hbtq-rättigheter, samkönade äktenskap, mångskiftande familje­bildningar och mer flytande könsidentiteter; mer sekulära värderingar, vanor och etiska normer; öppenhet gentemot migranter, flyktingar, utlänningar och en multikulturell mångfald av livsstilar, mat och resor; ett kosmopolitiskt stöd för internationellt samarbete, humanitärt bistånd och multilaterala organ som FN och EU.[49] I välmående länder har kulturerna, i takt med att generationerna successivt byts ut, omvandlats av ett växande stöd för progressiva, postmaterialistiska värderingar.

För ungefär 45 år sedan hävdades  att ”en omvandling möjligen pågår i de avancerade industrisamhällenas politiska kultur. Denna omvandling tycks förändra bestämda generationers grundläggande värdeprioriteringar som ett resultat av förändrade villkor som påverkat deras grundläggande socialisering.”[50] Efterföljande analys av födelsekohorter, byggd på hundratals enkäter som genomförts mellan 1970 och 2008, tyder på att dessa kohorter efter andra världskriget faktiskt förde med sig ett generationsskifte med en övergång från materialistiska till postmaterialistiska värderingar, i takt med att yngre kohorter successivt ersatte äldre kohorter i den vuxna befolkningen.[51] Denna analys visar även på tydliga periodeffekter som återspeglar rådande ekonomiska förhållanden: skillnaden mellan generationerna kvarstår, men i osäkra tider ändrar alla kohorter ståndpunkt i riktning mot mer materialistiska uppfattningar – och när ekonomin återhämtar sig vänder de tillbaka i riktning mot sin långsiktiga referensnivå, vilket innebär att vissa givna kohorter sett över denna 38-åriga tidsperiod förblir minst lika postmaterialistiska som de var från början.

Den kulturella förändringen har satts i samband med uppsvinget för gröna partier, progressiva sociala rörelser och transnationella aktivistorganisationer som omfattar värden som miljöskydd, hbtq-rättigheter, jämlikhet mellan könen och mellan olika folkgrupper, utlandsbistånd och mänskliga rättigheter. När postmaterialisterna gradvis blev fler i befolkningen som helhet förde de med sig nya frågor in i politiken, vilket ledde till att mindre tonvikt lades vid samhällsklasser och ekonomisk omfördelning och till att partipolariseringen med anledning av kulturella frågor och sociala identiteter ökade.[52] Postmaterialisterna tenderar att komma från de tryggare och mer universitetsutbildade skikten i västvärldens samhällen, och de är relativt välvilligt inställda till progressiv social förändring och humanistiska värden. Under de senaste decennierna har World Values Survey visat att västvärldens samhällen, särskilt den yngre generationen och den välutbildade medelklassen, ständigt blir alltmer postmaterialistiska i många sociala frågor.[53] Men samtidigt har medborgarna blivit mer kritiska mot etablerade politiska institutioner och myndigheter, däri inräknat att de i representativa demokratier fått mindre tilltro till politiska partier och parlament.[54]

Den kulturella motreaktionen på den tysta revolutionen

Denna utveckling har i stor utsträckning bekräftats av enkätdata.[55] Men redan från början väckte den negativa reaktioner bland äldre traditionalister som kände sig hotade av urholkningen av de en gång rådande värderingarna. I synnerhet är det väl bestyrkt att utbildning, ålder och kön är starka prediktorer för stöd för progressiva värderingar. Enligt socialisationsteorin förvärvas grundläggande värderingar under den tidiga barndomen och ungdomstiden. Åldern speglar den långsiktiga generationsväxlingens process, då den yngre födelsekohorten med postmaterialistiska värderingar, som vuxit upp i rika västerländska välfärdsstater, successivt ersätter sina föräldrar och far- och morföräldrar, som vuxit upp under mindre trygga förhållanden under mellankrigstiden. En stor mängd data bekräftar att en uppväxt med höga nivåer av existentiell trygghet främjar fördomsfrihet och öppenhet för nya idéer, social tolerans och tillit, sekularisering och accepterande av mångfald.[56] Det sociala könet inverkar på generationsklyftan och har även betydelse för den kulturella utvecklingen: traditionella patriarkala värderingar enligt vilka könsrollerna ligger fast, en gång i tiden den rådande synen i västvärldens samhällen, har efter hand trängts undan av progressiva, feministiska strömningar med normer som uppmuntrar jämställdhet mellan könen och utbytbara könsroller i hemmet och på arbetsplatsen, mer mångskiftande äktenskapsformer och familjebildningar samt en samhällelig omvandling av kvinnors roll i kunskapsekonomin och politiken.[57] Med tiden har därför de traditionella värderingar som den äldre generationen, de lågutbildade skikten och män starkast har hållit fast vid gradvis hamnat i otakt med de nutida västerländska samhällenas föränderliga kulturer, och denna förskjutning har gett upphov till förbittring, ilska och en känsla av att något har gått förlorat. Ju snabbare den värderingsförändring sker som ifrågasätter de dominerande grupperna, desto hetsigare blir sannolikt kulturkriget. Detta fenomen kan kopplas till politiska utvecklingar och på så sätt förklara det väl bestyrkta mönstret att män genom­gående ger mer stöd åt populistiska partier.[58]

Det finns en förväntning om att fientliga eller intoleranta attityder till migranter och etniska minoriteter, vanligtvis riktade mot flyktingar, asylsökande och gästarbetare i Europa, i synnerhet muslimer, utgör en viktig källa till förbittring. Många andra forskare har knutit stöd för populistiska partier till negativa attityder gentemot multikulturalism och invandring.[59] För Betz, till exempel, skapas dessa partiers maktposition främst av en allmän motreaktion mot det ökade antalet invandrare och asylsökande och de konventionella regeringspartiernas oförmåga att hålla detta antal nere och skydda nationella identiteter genom effektiva politiska regleringar.[60] Som Betz hävdar: ”Det borde inte komma som någon överraskning att de radikala högerpopulistiska partiernas uppkomst och uppgång i Västeuropa sammanföll med den växande strömmen av invandrare och i synnerhet den dramatiska ökningen av antalet flyktingar som sökte fred, trygghet och ett bättre liv i de välmående samhällena i Västeuropa. Reaktionen på de nyanlända blev i flertalet västeuropeiska länder ett utbrott av främlingsfientlighet och öppen rasism … Detta har gjort det relativt lätt för den radikala populistiska högern att frammana, fokusera och förstärka sedan tidigare existerande främlingsfientliga stämningar i syfte att v­inna politiska fördelar.” Detta är ett vanligt påstående, men tidigare studier uppvisar endast otillräckliga belägg för att det direkt går att koppla antalet migranter i ett land till nivån på väljarstödet för radikala högerpartier.[61]

Vi menar att främlingsfientlighet bara är en del av en mycket bredare kulturell motreaktion hos den äldre generationen, som avvisar många andra liberala och kosmopolitiska värderingar som sprids i de postindustriella samhällena. Detta resonemang har börjat få fäste bland forskare – även om generationsskiftet ofta förbises och data förblir osäkra. Således framför Ignazi teorin att 1960- och 1970-talens värderingsskifte från början hängde samman med uppkomsten av vänsterlibertarianska partier som de gröna, men att det även frambragte en reaktionär motreaktion bland dem som fortsatte hysa traditionella moraliska värderingar i Västeuropa, en ”tyst motrevolution” som hjälper den populistiska högern på traven.[62] På samma sätt har Bornschier argumenterat för att en ny kulturell klyfta ligger bakom extrema högerpartier i många västeuropeiska samhällen.[63] Bustikova framkastar även att det finns en parallell process i Östeuropa, där den populistiska högerns framgångar tillskrivs förbittring gentemot etnoliberala minoritetspartier som har lyckats utverka förmåner för egen del.[64] Fientlighet mot EU har också, åtminstone till dels, framställts som en orsak till uppfattningar om att medlemskapet utgör ett kulturellt hot.[65] Exempelvis fann Curtice att många britter i upptakten till Brexitomröstningen betraktade EU-medlemskapet som ekonomiskt fördelaktigt men även gav uttryck för oro angående de kulturella följderna.[66]

På sambandets utbudssida måste all förbittring i fråga om den kulturella utvecklingen ha en organisatorisk kanal för att kunna komma till uttryck. Populistiska rörelser, ledare och partier tillhandahåller en mekanism för att kanalisera aktivt motstånd. Följaktligen tilltalas i synnerhet äldre vita män av Trumps slogan ”Make America Great Again” – och hans avfärdande av ”politisk korrekthet” – som nostalgiskt vädjar till ett mytiskt ”gyllene förflutet” då det amerikanska samhället hade en mindre skiftande karaktär, då det amerikanska ledarskapet under kalla kriget var obestritt bland västmakterna, terroristhoten före 9/11 fanns i avlägsna länder men inte hemmavid och då konventionella könsroller för kvinnor och män speglade nedärvda maktförhållanden inom familjen och den arbetande befolkningen. Även Brexitkampanjen för ett utträde ur EU och UKIP:s retorik blickar nostalgiskt tillbaka på en tid före EU-inträdet, för mer än fyrtio år sedan, då parlamentet i Westminster hade oinskränkt makt, samhället till största delen bestod av vita anglosaxare, då tillverknings- och utvinningsindustrin – som producerade stål, kol och bilar – fortfarande tillhandahöll välbetalda och trygga jobb för fackföreningsanslutna arbetare i landets mellersta och norra delar och då Storbritannien, trots att imperiets glansdagar var över, förblev en viktig ekonomisk och militär makt som styrde över samväldet. Liknande budskap går det att höra ekon av i den retorik som torgförs av Marine Le Pen, Geert Wilders, Donald Trump och andra populistiska ledare. Denna nostalgi tilltalar troligtvis de äldre medborgare som har upplevt hur förändringarna urholkat deras kulturella dominans och kommit att hota deras grundläggande sociala värderingar, vilket kan frambringa en reaktion där ilska, förbittring och politiskt missnöje kommer till uttryck.

Vilka data skulle ge stöd för denna tes? Värderingsförändringar predikteras väl av faktorer som födelsekohorter, utbildning och kön. Om tesen om kulturell motreaktion är sann predikterar resonemanget att det starkaste stödet för populistiska partier kommer att kunna iakttas i den äldre generationen, bland män och bland dem som saknar universitetsutbildning samt bland de traditionalister som mest motsätter sig progressiva kulturella värderingar, exempelvis i sina attityder till sexualitet, religion, multikulturalism, kosmopolitism och tolerans mot utlänningar. Även växande ekonomisk otrygghet och stigande nivåer av social ojämlikhet kan förstärka kulturella förändringar, vilket tyder på en interaktionseffekt där traditionella värderingar kommer att visa sig vara starkast i väljarkårens fattigare och äldre skikt.

II: Mätmetoder och data

Två resonemang är vanliga i den litteratur där man söker förklara nutida masstöd för populistiska partier: ekonomiska förklaringar, som fokuserar på ökade nivåer av inkomstotrygghet och missnöje bland dem som förlorat på marknadernas globalisering, och kulturella förklaringar, som betonar en generationsbetingad motreaktion mot långvariga förändringar av progressiva och liberala sociala värderingar. För att undersöka enkätresultaten på individnivå i förhållande till dessa teorier måste vi först hitta ett motsägelsefritt och konsekvent sätt att urskilja och klassificera populistiska partier i enlighet med den heuristiska modell som illustreras i figurerna 1 och 2.

I den här studien tänks populism vara en spegling av en vag politisk ideologi som betonar vikten av att tro mer på ”anständigt” och ”vanligt” folk, ”småfolket”, än på det korrumperade etablissemanget, omfattande såväl politiker som näringsliv; mer på nationella (amerikanska: vi) intressen än på kosmopolitiskt samarbete över landsgränserna (dem); mer på en protektionistisk politik som reglerar handelns, människornas och pengarnas flöden än på global frihandel; mer på främlingsfientlighet än på tolerans mot multikulturalism; mer på starkt individuellt ledarskap än på diplomatiska överläggningar och flexibla förhandlingar; mer på isolationism i utrikes- och försvarspolitiken än på internationellt engagemang; mer på traditionella könsroller för kvinnor och män än på flytande könsidentiteter och könsroller; mer på traditionella än på progressiva värderingar. Den kulturella klyftan skiljer populismen från den kosmopolitiska liberalismen, som förespråkar ett fritt flöde av människor, i­déer, kapital och kulturer över nationsgränserna och pluralistiska styrelseformer som bygger på respekt för skyddet av minoritetsrättigheter och maktfördelning i beslutsprocesserna.

För att kunna klassificera de olika partierna i detta spektrum utifrån det empiriska materialet har vi identifierat de politiska partiernas ideologiska hemvist i varje enskilt land genom att använda de samlingar av data som finns i 2014 års Chapel Hill Expert Survey (CHES).[67] I CHES ombads experter med kunskap om europeiska politiska partier att skatta de ideologiska och principiella positionerna hos politiska partier i det land som de kände bäst till. Studien täckte totalt 268 politiska partier i 31 europeiska länder, däribland alla EU:s medlemsstater samt Norge, Schweiz och Turkiet.[68] Den senaste CHES-enkäten genomfördes mellan december 2014 och februari 2015. Med hjälp av faktoranalys med huvudkomponentrotation undersöktes dimensionaliteten hos tretton utvalda indikatorer i data­samlingen, där experter bedömde europeiska partiers position i förhållande till en rad typiska populistiska frågor som stöd för traditionella värden, liberala livsstilar och multikulturalism samt även deras ekonomiska syn på avreglering av marknader, statlig styrning av ekonomin och preferenser för antingen sänkta skatter eller samhällsservice.

Resultaten av faktoranalysen som presenteras i tabell 1 bekräftar att de kulturella och ekonomiska klyftorna bildar två distinkta och konsekventa dimensioner av partikonkurrensen, vilket var den teoretiska utgångspunkten. Därefter sammanfattades de mätvärden som listats i varje spalt på kulturella och ekonomiska skalor som standardiserats till 100 poäng. På den klassiska skala som avbildas på den horisontella axeln i figur 3 nedan skiljs den ekonomiska vänstern (som förespråkar reglerade marknader, statlig styrning av ekonomin, omfördelning av tillgångar och stora offentliga utgifter) från den ekonomiska högern (som förespråkar avreglering, fria marknader, motsätter sig omfördelning och vill ha skatte­sänkningar). Den kulturella klyfta som avbildas på den vertikala axeln skiljer populister (som förespråkar traditionella sociala värden, motsätter sig liberala livsstilar, främjar nationalism, förordar lag och ordning, motsätter sig multikulturalism och invandring och är motståndare till rättigheter för etniska minoriteter, är för religiösa normer i politiken och stöder landsbygdens intressen) från kosmopolitiska liberaler (som intar motsatta positioner på alla dessa punkter).

I syfte att dubbelkontrollera den externa validiteten och tillförlitligheten i CHES mätningar jämfördes resultaten med en oberoende studie, Immerzeels, Lubbers och Coffes expertbedömningsenkät avseende europeiska politiska partier som genomfördes 2010.[69] I studien användes en liknande metod för att beräkna resultaten för politiska partier i 38 europeiska länder, med fokus på populistiska frågor som nationalism och invandring. De båda datasamlingarna visade sig stämma mycket väl överens vad gäller partiernas bedömda position på de ideologiska skalorna, vilket ger trovärdighet åt skattningarna i CHES.[70] I syfte att få fram en påtaglig validitet jämfördes dessutom listorna över partier som inplacerats på de kulturella skalorna i CHES med tidigare försök att klassificera populistiska partier, och resultaten bekräftades.[71] Den exakta skiljelinjen mellan populistiska och andra typer av politiska partifamiljer förblir en aning suddig, till exempel då ledare från konventionella partier läger sig till med en del av den främlingsfientliga retorik eller den restriktiva invandringspolitik som omfattas av extremistiska ledare. Men jämförelsen med den existerande litteraturen tydde på att kategorin ”populistiska partier” kunde definieras och operationaliseras empiriskt som de vilka fick mer än 80 poäng på CHES standardiserade kulturella skala om 100 poäng. Klassificeringen och resultaten för de europeiska populistiska partierna i vår studie finns förtecknade i Appendix A.

Slutligen använde vi den sammanslagna European Social Survey (2002–2014) för att undersöka vilka belägg det finns på tvärnationell mikro­nivå för de båda grundläggande resonemangen. Fördelen med denna enkätundersökning är att de sammanslagna datamängderna i sex vågor omfattar 293 856 uppgiftslämnare, vilket är ett tillräckligt stort urval av den europeiska allmänheten i 32 länder för att man ska kunna identifiera mindre partiers väljarbas med någorlunda tillförlitlighet. Fallen viktades med hjälp av efterstratifieringsvikter, inklusive designvikter. Forskarna har utvecklat flera skalor för att mäta populistiska attityder i den allmänna befolkningen.[72] De populistiska partiernas anhängare mäts i denna studie genom sina röstningspreferenser, och robusthetskontroller har använts för att se om liknande mönster visar sig vid förutsägelser av partisympatier. Med hjälp av multivariata logistiska regressionsmodeller analyserar vi beläggen för de ekonomiska och kulturella förklaringarna.

De valda variablerna och kodningen förtecknas i Tekniskt Appendix B. Modellerna innehåller vanliga sociala och demografiska kontroller, däribland kön, ålder, utbildning och etnicitet. Ekonomisk ojämlikhet monitorerades via utvalda indikatorer som yrkesbaserad klass (med hjälp av Goldthorpeschemat), erfarenhet av arbetslöshet, hushåll som har socialbidrag (förutom pensioner) som sin huvudsakliga inkomstkälla, urbanisering och subjektiva upplevelser av ekonomisk otrygghet. Principalkomponent- och faktoranalys med varimaxrotation användes för att fastställa dimensionaliteten hos en rad kulturella uppgifter som fanns med i alla vågorna i ESS och som förväntades vara särskilt framträdande vad gäller indelningen i populistiska och kosmopolitiska värderingar. Fem värdeskalor skapades i denna process, däribland skalor beträffande attityder till invandring, tilltro till global styrning, tilltro till nationell styrning, auktoritära värderingar och ideologisk självskattning från vänster till höger. För att underlätta jämförelsen var samtliga värdeskalor standardiserade 100-poängsskalor. Alla modeller kontrollerades med hjälp av toleranstester så att de var fria från multikollinearitetsproblem. Inkluderandet av svar på frågor som genomgående ställdes i alla omgångar av ESS maximerade storleken på det sammanslagna urvalet av populistiska väljare och stärkte därför tilltron till resultatens tillförlitlighet, även om det tyvärr även inskränkte bredden i de svarsuppgifter som hade kunnat inkluderas, till exempel beträffande jämställdhet mellan könen. De deskriptiva metoderna och standardavvikelserna gällande samtliga uppgifter presenteras i Appendix C.

III: Klassificering av och jämförelse mellan politiska partier

Som ett första steg i analysen kan de två ideologiska skalorna i CHES datasamling användas för att jämföra experternas bedömningar av var europeiska politiska partier befinner sig. När europeiska partier klassificerades på båda dessa skalor, med hjälp av data från CHES, blev resultatet en karta över europeisk partikonkurrens som åskådliggörs i det punktdiagram som presenteras i figur 3.

Kvadranten högst upp till höger återger de populistiska h­ögerpartiernas position, exempelvis UKIP, Schweiziska folkpartiet (SVP) och polska Nya högerns kongressparti (Kongres Nowej Prawicy eller KNP). Det rör sig i samtliga fall om ekonomiskt libertarianska och marknadsvänliga partier som är socialkonservativa i fråga om traditionella värden och har en djupt euroskeptisk hållning. Till exempel har Schweiziska folkpartiet sedan början av 1990-talet, under Christoph Blochers ledning, fört fram en nationalkonservativ filosofi och förespråkat att regeringen och välfärdsstaten ska ha en begränsad roll. I sin ekonomiska politik är man motståndare till underbalansering av statsbudgeten, statlig reglering av miljö­skydd, militärt engagemang utomlands och tätare band till Nato. Vad gäller kulturella frågor har man lyft fram euroskepticism, hårda asyl­lagar och motstånd mot multikulturalism och invandring – exempelvis tog partiet kraftfullt initiativ till ett förbud mot byggande av minareter, något som senare blev ett tillägg till den schweiziska grundlagen. Efter valet 2015 blev partiet under ledning av ordföranden Albert Rösti, sporrade av den rädsla som följde på den europeiska migrationskrisen, det största partiet i förbundsförsamlingen med cirka en tredjedel av platserna.

I figur 3 visas även de populistiska vänsterpartierna, som befinner sig i kvadranten högst upp till vänster. Många partier i denna kategori hör hemma i Central- och Östeuropa, exempelvis bulgariska Ataka (”Attack”), som är ultranationalistiskt och främlingsfientligt, i synnerhet antimuslimskt, samtidigt som man i ekonomiska och sociala frågor ivrar för klassisk vänsterpolitik som att återförstatliga större industrier och lägga mer pengar på utbildning, välfärd och sjukvård.[73] Andra partier på den populistiska vänsterkanten illustreras av ungerska Jobbik (Rörelsen för ett bättre Ungern) och grekiska Gyllene gryning, två rasistiska, invandrarfientliga, nationalistiska och euroskeptiska partier som även för fram radikal kritik mot den globala kapitalismen. Populistiska vänsterpartier var särskilt vanliga i det postkommunistiska Europa. Vissa enkätdata tyder på att Trumps dragningskraft också faller i denna kategori: han är kulturellt populistisk och invandringsfientlig i sin politik och retorik, vilket han blandar med en del vänsterpolitiska ståndpunkter i ekonomiska frågor, till exempel när det gäller skyddet av socialförsäkringen och Medicare, stödet till allmän sjukförsäkring, ökade utgifter för infrastruktur och protektionistiska handelshinder, även om de signaler han ger om sin principiella hållning förblir obestämda och fortsätter att förändras från det ena kampanjtalet till det andra.[74]

De partier som återfinns i kvadranten längst ned till höger är däremot de som återspeglar den kosmopolitiska liberala högern, där man ställer sig bakom socialt progressiva värderingar och nyliberala fria marknader samtidigt som man förespråkar öppnare gränser så att kapital och arbetskraft kan röra sig fritt. Denna kategori exemplifieras av den litauiska Liberala rörelsen (LPLS), som är bundsförvanter med Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) och österrikiska Neue Österreich und Liberales Forum (NEOS).

Slutligen återfinns många partier i den kosmopolitiska liberala vänstern, bland dem gröna partier som det franskspråkiga Ecolo i Belgien och tyska De gröna, liksom ett flertal traditionella europeiska socialistiska och socialdemokratiska partier. Dessa partier har vanligtvis en internationell utblick, stöder multilaterala institutioner för global styrning, samarbete och humanitärt engagemang, flytande nationsgränser och öppna samhällen samt ekonomisk reglering och starka välfärdssamhällen.

På den vertikala axeln i figur 3 återges polariseringen mellan de båda kontrasterade världsuppfattningarna: en kosmopolitisk liberal hållning som utgår från postmaterialistiska och självförverkligande värderingar – och en populistisk, främlingsfientlig och auktoritär hållning. De postmaterialistiska värderingarnas framryckning i slutet av 1960-talet och under 1970-talet sporrade nästan genast en kulturell motreaktion. Som Inglehart påpekade för mer än 25 år sedan:

Miljöpartier har börjat uppstå i många samhällen där valsystemet inte har någon tendens att kväva nya partier. Varför? Den sak som miljörörelsen brinner för är bara en av många postmoderna frågor som postmaterialisterna driver. Denna väljarskara är tydlig i hela sin världsuppfattning: de är relativt välvilligt inställda till kvinnors rättigheter, handikappade g­rupper, homosexuell frigörelse, etniska minoriteter och ett antal andra hjärte­frågor. Men miljöfrågan har seglat upp som symboliskt centrum i denna breda kulturella emancipationsrörelse …

Icke desto mindre har uppkomsten av postmaterialistiska ideal gett upphov till negativa reaktioner redan från första början. Den franska studentrörelsens protester lyckades lamslå hela landet i maj 1968, men den ledde till en massiv motrörelse bland arbetarklassväljarna, som slöt upp bakom De Gaulle som garant för lag och ordning, vilket gav gaullisterna en jordskredsseger i valet i juni 1968. Samma år lyckades de demonstrerande studenterna få Lyndon Johnson att avgå, men de skrämde bort en stor del av de traditionella demokratiska väljarna – av vilka många gav sitt stöd åt en reaktionär kandidat, George Wallace, något som gjorde det möjligt för Richard Nixon att bli president. Valet 1972 var något av en repris, förutom att normalt sett demokratiska väljare den här gången stöttes bort av McGovern-kampanjens synbarliga radikalism och stödde Nixon: för första gången i historien var det lika sannolikt att arbetarklassväljarna skulle rösta på den republikanska som på den demokratiska kandidaten. Efterspelet till dessa händelser omvandlade de båda partierna, men USA har fortfarande ett tvåpartisystem med samma partibeteckningar som tidigare: på ytan förefaller systemet vara oförändrat.

Även om partier ledda av postmaterialister uppstod i både Nederländerna och Belgien under 1970-talet utgjorde Västtyskland scenen för det första genombrottet för ett miljöparti i en stor industrination. De postmaterialistiska protesterna hade kommit till uttryck på ett lika dramatiskt sätt i Västtyskland som i USA och Frankrike, men det var inte förrän 1983 som De gröna var så starka och välorganiserade att de tog sig över den tyska fem­procentsspärren och kom in i förbundsdagen – vilket medförde en betydande strukturell förändring i tysk politik. Men på senare tid har De gröna fått mäta sina krafter med Republikanerna, ett parti som utmärks av kulturkonservatism och främlingsfientlighet. I valet 1994 fick De gröna 7 procent av rösterna. Republikanerna, däremot, stämplades som arvtagare till nazisterna och fick bara 2 procent av rösterna, vilket inte räckte för att vinna representation i förbundsdagen. Ändå har främlingsfientliga krafter redan fått ett stort inflytande över tysk politik, något som har föranlett de etablerade partierna att ändra sina politiska positioner i syfte att få över Republikanernas väljare på sin sida. Dessa ansträngningar resulterade till och med i ett tillägg till den tyska grundlagen: i syfte att minska inflödet av utlänningar togs den paragraf som garanterade fri rätt till politisk asyl bort 1993, genom ett beslut som stöddes av två tredjedelar av den tyska förbundsdagen.

De grönas framgångar i Tyskland har också haft stor inverkan, fastän bara en liten del av väljarna röstar på dem … Deras största inflytande på tysk politik har bestått i att de tvingat de etablerade partierna, från kristdemokrater till socialdemokrater, att inta miljövänliga ståndpunkter för att kunna konkurrera om De grönas väljare. De gröna och Republikanerna återfinns vid motsatta poler i en ny politisk dimension, vilket figur 2 visar. Om vi bara bedömde dem utifrån deras beteckningar skulle det kanske inte tyckas vara fallet: Republikanerna kallar sig inte Miljöfientliga partiet och De gröna kallar sig inte Invandrarvänliga partiet. Men i själva verket är dessa partiers väljare oproportionerligt materialistiska respektive postmaterialistiska, och de har motsatta politiska handlingsprogram i de relevanta frågorna. De äldre partierna är ordnade på den traditionella ekonomiska vänster-höger-axeln, upprättad i en tid då politiska klyftor dominerades av sociala klasskonflikter. På denna axel (den horisontella dimensionen i figur 3) placerar både eliter och stora väljargrupper Partei des Demokratischen Sozialismus (Demokratiska socialismens parti, PDS, de östtyska ex-kommunisterna) på den extrema vänsterkanten, följda av socialdemokraterna (SPD) och Fria demokratiska partiet (FDP), med kristdemokraterna till höger i spektret. Även om både eliten och massan tenderar att uppfatta De gröna som ett parti på vänsterkanten så representerar de en helt ny vänster. Traditionellt har vänsterpartierna haft arbetarklassväljare som bas och före­trätt ett program som kräver förstatligande av industrin och omfördelning av inkomster. I slående kontrast mot detta lockar den postmaterialistiska vänstern främst medelklassväljare och är endast svagt intresserade av vänsterns klassiska program. Till exempel är postmaterialister inte nödvändigtvis mer positivt inställda till statligt ägande än materialisterna, vilket resultaten nedan tyder på. Men postmaterialisterna är mycket positivt inställda till vänsterståndpunkter i postmoderna frågor – vilka ofta stöter bort traditionella arbetarklassväljare på vänsterkanten.

Den vertikala axeln i figur 2 återspeglar polariseringen mellan postmoderna och fundamentalistiska värderingar genom att ange skillnaden m­ellan människors subjektiva upplevelse av trygghet. I ena änden återfinns en postmodern öppenhet för etnisk mångfald och föränderliga könsroller, och i den motsatta änden återfinns ”en betoning av välbekanta värderingar (ofta med rötter i traditionell religion) när otryggheten gör sig påmind … Fundamentalistiska rörelser fortsätter att växa fram i de mindre trygga skikten även i de mest avancerade industrisamhällena, och i oroliga tider lägger folk förnyad tonvikt vid traditionella värderingar.[75]

En kulturell motreaktion mot postmaterialistiska värderingar har gjort sig gällande ända sedan dessa värderingar började bli politiskt relevanta i slutet av 1960-talet. Men på 1970- och 1980-talen var det mest dramatiska fenomenet uppkomsten av progressiva rörelser och partier som de gröna. På den tiden var den kulturella motreaktionens partier, som franska Nationella fronten, relativt små. I dag har de blivit viktiga partier i många länder, och Donald Trump har blivit kandidat för ett av de stora partierna i USA.

Stigande väljarstöd för populistiska partier

Under de senaste decennierna har populistiska partier fått ett växande stöd bland de utvecklade ländernas väljare. Kurvan i figur 4 bygger på ParlGov-data och följer partiklassificeringen som beskrivits ovan, och den illustrerar den ökade andelen röster för både populistiska högerpartier och populistiska vänsterpartier sedan 1970 i nationella och europeiska parlamentsval i europeiska länder.[76] Detta tyder på att en uppgång ägde rum på 1970-talet, med en våg av stöd under 1980- och 1990-talen innan farten reducerades eller jämnades ut under det senaste årtiondet. Medelantalet röster på populistiska högerpartier ökade från 6,7 % på 1960-talet till 13,4 % på 2010-talet. Under samma period ökade parallellt den genomsnittliga andelen parlamentsplatser från 5,9 % till 13,7 %. Medelandelen röster på populistiska vänsterpartier ökade från 2,4 % på 1960-talet till 12,7 % på 2010-talet, medan deras genomsnittliga andel parlamentsplatser ökade från 0,12 % till 11,5 % under samma tidsperiod. Ökningarna var särskilt dramatiska i efterdyningarna av Berlinmurens fall och i och med tillåtandet av partikonkurrens i Central- och Öst­europa. Senast kom det i 2014 års europeiska parlamentsval en våg av stöd för populistiska partier som franska Nationella fronten, italienska Femstjärne­rörelsen, Dansk Folkeparti, österrikiska Frihetspartiet, nederländska Frihetspartiet och brittiska UKIP.

Populisternas framgångar varierar emellertid avsevärt mellan de europeiska samhällena, och stödet kan visa sig vara mycket flyktigt och växlande sett över längre tid, om svagt institutionaliserade partier är oförmögna att ersätta en karismatisk ledare och om de saknar en stark utomparlamentarisk organisatorisk bas. Således överskuggades i Storbritannien både British National Party och National Front av UKIP. Figur 4 illustrerar andelen röster på populistiska partier i nationella val i två dussin europeiska stater från 1970 till 2016. Det framgår att deras andel av rösterna varierar till och med mellan relativt likartade postindustriella kunskapsekonomier, grannstater med samma kultur och stater som har ungefär likadana majoritetsvalsystem eller proportionella valsystem, vilket till exempel kan iakttas i skillnaderna mellan Norge och Sverige, mellan Österrike och Tyskland (där radikala högerpartier är hårt reglerade av den tyska grundlagen) och mellan Storbritannien och Frankrike. Detta tyder på att både utbudssidefaktorer och institutionella spelregler utgör viktiga delar av de övergripande förklaringar som redogör för specifika populistiska partiers öden.

Den föränderliga politiska dagordningen

Ytterligare uppgifter hämtade från analysen av Manifesto-data visar på föränderligheten på den europeiska partikonkurrensens slagfält och bekräftar uppkomsten av en kulturell klyfta. Under decennierna närmast efter andra världskriget präglades den västeuropeiska partikonkurrensens mönster av oenigheter mellan kommunistiska och socialistiska partier på vänsterkanten och ekonomiskt konservativa och klassiskt liberala partier på högerkanten, vilka i synnerhet skilde sig åt i frågor om keynesisansk ekonomisk förvaltning, progressiv beskattning och kostnader för välfärdsstaten. Under 1950- och 1960-talen prioriterade de konventionella partierna de ekonomiska och sociala basbehoven i sina politiska program – det handlade exempelvis om arbetslöshet, inflation, beskattning, fackliga rättigheter, samhällsservice, sjukvård, bostäder, utbildning och välfärd – vilket medförde att frågor som klassklyftor och partisympatier var viktiga bland väljarna. Andra politiska skiljaktigheter, till exempel gällande utrikespolitik och internationella relationer, spelade vanligtvis en mindre roll i valpolitiken, och den förstärkte i stor utsträckning de ekonomiska skiljelinjerna i partikonkurrensen. De stora politiska partierna skapades i en tid då ekonomiska frågor om tillväxt, jobb, skatter och inflation dominerade och då arbetarklassen utgjorde den huvudsakliga stödbasen för socialistiska, kommunistiska och socialdemokratiska partier.

I dag förblir ekonomisk ojämlikhet en stor fråga som delar dem som vunnit och dem som förlorat på marknadernas globalisering och på frihandeln. De klassiska ekonomiska frågorna har inte på något sätt försvunnit. Men deras relativa förgrundsposition har försvagats så kraftigt att icke-ekonomiska frågor i slutet av 1980-talet, vilket framgår i figur 5, hade fått en mer framträdande plats än ekonomiska frågor i de västerländska politiska partiernas valprogram. De progressiva värderingarnas alltmer framträdande roll i samhället har gett upphov till en successiv framväxt av en ny kulturell klyfta i partikonkurrensen som har undergrävt partisystemen efter andra världskriget. I dag är många av de mest animerade konflikterna kulturella och grundar sig på frågor som invandring, hotet från terrorismen, aborträtt, samkönade äktenskap och mer flytande könsidentiteter, och stödet för progressiv utveckling på dessa områden kommer i allt högre grad från välutbildade yngre generationer av postmaterialister, i stor utsträckning sprungna ur medelklassen.

Figur 5 åskådliggör hur de frågor som lyfts fram i politiska partiers program utvecklades från 1950 till 2010 i tretton västerländska demokratier (Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Nederländerna, Norge, Sverige, Schweiz och USA). Denna figur visar den minskade betoningen av ekonomiska frågor: partiprogrammen dominerades av dessa frågor fram till ungefär 1968, då de frågor som studentrörelsen förde fram under en kort tid stod högst upp på dagordningen. Ekonomiska frågor dominerade på nytt den politiska diskussionen från 1970 till början av 1980-talet, då icke-ekonomiska frågor började ta över. Under de två senaste decennierna har icke-ekonomiska frågor genomgående med bred marginal dominerat partikonkurrensen och rivaliserande partiprogram.

Klassröstningens tillbakagång

Dessutom har även den sociala klassbasen för partikonkurrensen när det gäller ekonomiska vänster- och högerfrågor förändrats. En sedan länge gällande truism inom politisk sociologi, ända sedan Seymour Martin Lipsets och Stein Rokkans klassiska arbeten, är att arbetarklassväljare i alla västvärldens samhällen har en benägenhet att stödja vänsterpartier och medelklassväljare högerpartier.[77] Detta var en riktig beskrivning av verkligheten omkring 1950, men det är en tendens som har blivit alltmer försvagad. Uppsvinget för de kulturella frågorna tenderar att neutralisera politisk polarisering grundad på samhällsklass. Den sociala basen för stöd för vänsterns nya politiska inriktning har i stigande grad sitt ursprung i medelklassen – men samtidigt har en betydande del av arbetarklassen gått över till att stödja populistiska partier.

Som figur 6 visar minskade klassröstningen avsevärt mellan 1950 och 1992. Om 75 procent av arbetarklassen röstade på vänstern medan endast 25 procent av medelklassen gjorde detsamma skulle man erhålla ett klassröstningsindex på 50. Där ungefär låg den svenska väljarkåren 1948 – men 1990 hade index fallit till 26. Norge, Sverige och Danmark har traditionellt haft världens högsta nivåer av klassröstning, men under den här perioden uppvisade alla dessa länder starkt sjunkande nivåer i detta avseende.[78] I USA, Storbritannien, Frankrike och Västtyskland i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet hade arbetarklassväljare en större benägenhet att stödja vänstern än medelklassväljare, med marginaler på mellan 30 till 45 procentenheter. På 1980-talet hade klassröstningen minskat till de lägsta nivåer som någonsin uppmätts i Storbritannien, Frankrike, Sverige och Västtyskland. På 1990-talet var röstning påverkad av social klasstillhörighet i de flesta demokratier hälften så vanligt som en generation tidigare. I USA hade den minskat så mycket att den praktiskt taget inte kunde minska mer. Inkomst och utbildning hade blivit mycket svagare indikatorer på den amerikanska allmänhetens politiska preferenser än religiositet eller vilken ståndpunkt man intog i frågor om abort eller samkönade äktenskap: de som var motståndare till abort och samkönade äktenskap föredrog med bred marginal den republikanska presidentkandidaten framför den demokratiska kandidaten. Väljarna hade gått från klassgrundad polarisering till värderingsgrundad polarisering. Den växande tonvikten på kulturella frågor fick starkt påtagliga följder – men den avledde även uppmärksamheten från de klassiska frågorna om ekonomisk omfördelning. Från 1930-talet och fram till 1970-talet hade arbetarklassinriktade mittenvänsterpartier spelat en stor roll i västvärldens länder, där man valde regeringar som genomdrev fördelningspolitik, alltifrån progressiv inkomstbeskattning till handlingsprogram för hälso- och sjukvård och social trygghet som minskade den ekonomiska ojämlikheten och ökade den existentiella tryggheten. Dessa programs betydelse avtog.

IV: Analys av masstöd för europeiska populistiska partier

Vad ligger till grund för masstödet för populistiska partier och, i synnerhet, vilken roll spelar ekonomiska och kulturella faktorer? I syfte att undersöka tvärnationella fakta använde vi oss av den sammanslagna European Social Survey, som täcker perioden 2002–2014. I tabell 2 presenteras resultaten av de logistiska regressionsmodeller som förutsäger röstande på ett populistiskt parti i det föregående nationella valet. Modell A innehåller de demografiska och sociala kontrollerna, däribland ålder, kön, utbildning, religion och tillhörighet till en etnisk minoritet. I modell B tillkommer flera indikatorer som är nära förknippade med ekonomisk ojämlikhet och social utsatthet, däribland Goldthorpes klasschema, erfarenhet av arbetslöshet, en bidragsberoende tillvaro, urbanisering och subjektiv ekonomisk otrygghet (uppgivna svårigheter att leva på nuvarande hushållsinkomst), vilka alla kan tänkas prediktera stöd för populism. I modell C tillkommer de kulturella värdeskalor som hör samman med populistisk ideologi, däribland attityder till invandring, statlig styrning, tilltro till nationella regeringar, auktoritära värderingar och den egna positionen på den ideologiska vänster-högerskalan. I modell D presenteras hela modellen med alla variabler kombinerade, inklusive interaktionseffekter som knyter attityder till ekonomisk otrygghet.

Modellerna lyfter fram flera viktiga rön.

För det första bekräftar resultaten i modell A med kontroller att flera sociala och demografiska standardfaktorer genomgående har ett samband med röstning på populistiska partier. Ålder är en signifikant predikator för röstningsstöd, och yngre väljare visar sig vara mindre benägna att rösta på populistiska partier än äldre generationer (se figur 8). Detta ger inledningsvis en del stöd för resonemanget om den kulturella förändringens betydelse, i vilket generationsklyftor betonas. Även den genomgående könsklyftan, som dokumenterats i många tidigare studier, får ytterligare bekräftelse här, och män visar sig vara mer positivt inställda till populistiska partier än kvinnor. Även utbildning visar sig vara signifikant, vilket är som förväntat, och populistiska partier får större stöd av de lågutbildade skikten i befolkningen (även om denna effekt senare blir insignifikant i modellerna D och E). Även kraften i den religiösa övertygelsen, som är en stark indikator på en rad olika traditionella värderingar, är uttryckligen förknippad med röstning på populister. Med tanke på den populistiska främlingsfientliga retoriken är det föga förvånande att medlemmar av etniska minoriteter är mindre benägna att stödja dessa partier. I korthet är stödet för populisterna störst hos den äldre generationen och bland män, lågutbildade, etniska majoritetsgrupper och religiöst troende. Det är även beaktansvärt att dessa förhållanden förblir stabila i efter varandra följande modeller. Detta bekräftar den profil som iakttagits i tidigare studier, även om de exakta bakomliggande skälen till dessa förhållanden förblir oklara och öppna för alternativa tolkningar.[79] Utbildningseffekter skulle man till exempel kunna tillskriva antingen deras bestämmande roll vad gäller senare möjligheter i livet eller de värderingar, den kunskap och de kognitiva förmågor som förvärvats med hjälp av den regelrätta undervisningen. Dessa rön kan inte i sig själva definitivt ogiltigförklara vare sig resonemanget om den ekonomiska otrygghetens betydelse eller tesen om en kulturell motreaktion.

Modell B visar mer direkt huruvida indikatorer på ekonomisk otrygghet är knutna till röstning på populister, med de kontroller som redan diskuterats. Resultaten av analysen är blandade och inkonsekventa om man använder alternativa sätt att mäta ekonomisk otrygghet. Goldthorpes yrkesbaserade klasschema är inkluderat i modellen, och här tyder resultaten på att alla andra klasskikt, i jämförelse med Arbetsledare och Yrkesut­övare (grundkategorin), är påtagligt förknippade med stöd för populistiska partier. Men som det påpekades i tidiga sociologiska teorier återfinns fortfarande det starkaste stödet för populismen (enligt betakoefficienterna) bland småborgarna – i normalfallet småföretagare som egenanställda rörmokare, eller mindre familjeföretag eller butiker som drivs av man och hustru – och inte i kategorin lågavlönade grovarbetare utan yrkesutbildning.[80] Figur 9 illustrerar detta mönster. Att erfarenhet av arbetslöshet hade ett påtagligt samband med röstning på populister ger stöd åt tesen. Även subjektiv otrygghet (uppgivna svårigheter att leva på nuvarande hushållsinkomster) var signifikant i denna modell, men i modell C blev effekten den omvända så snart de kulturella attityderna tillfogats. Dessutom fick populisterna, i strid med tesen om ekonomisk otrygghet, avsevärt mycket mindre stöd (inte mer) bland dem som har socialbidrag som främsta hushållsinkomstkälla (definierat som bidrag exklusive pensioner för att det inte ska ske en sammanblandning med ålderseffekterna). Det populistiska väljarstödet var även koncentrerat till byar på landsbygden snarare än till innerstadsområden som vanligtvis har högre nivåer av bofasta utlänningar och social utslagning. Anpassningsgraden i modell B förbättrar inte på egen hand särskilt mycket i förhållande till modell A. Ytterligare tester, till exempel med ett annat schema över yrkesbaserade klasser, tyder även på att resultaten är känsliga för den exakta modellspecifikationen snarare än robusta. I korthet stöds tesen om ekonomisk otrygghet bara delvis av denna modell – i vilken arbetslösheten är den tydligaste socioekonomiska indikatorn på väljarstöd åt populister.

Modell C inför alla de fem kulturella värdeskalor som förväntas förutsäga väljarstöd åt populistiska partier, däribland invandrarfientliga attityder, misstro mot statlig styrning, misstro mot nationell styrning, stöd för auktoritära värderingar och egenplacering på en ideologisk vänster-högerskala. Alla de kulturella indikatorerna har ett signifikant samband med populistisk röstning, och koefficienterna pekar i den förväntade riktningen. Modellens anpassningsgrad (mätt med hjälp av Nagelkerke R2) förbättras även avsevärt i förhållande till tidigare modeller när dessa variabler till­fogas, även om det fortfarande är en relativt blygsam förbättring, och kontrollerna förblir konsistenta och stabila. Sammanfattningsvis ger modell C genom att kombinera sociala kontroller och kulturella attityder en motsägelsefri och kortfattad beskrivning av röstning på populister i Europa.

I syfte att undersöka saken ytterligare testas i modell D effekterna av att kombinera de ekonomiska och kulturella indikatorerna, med kontroller. Resultaten bekräftar i stor utsträckning de iakttagelser som gjorts med hjälp av de tidigare modellerna. De demografiska och sociala kontrollerna och de kulturella attityderna förblir stabila prediktorer för populistiskt stöd. Den enda större förändringen av de ekonomiska variablerna är att effekterna av ekonomisk otrygghet byter riktning.

Slutligen testas i modell E effekterna av att lägga till alla de variabler som hittills diskuterats jämte interaktionseffekter av subjektiv otrygghet (uppgivna svårigheter att klara sig på hushållsinkomsten) i kombination med var och en av attitydskalorna. Syftet med denna modell är att undersöka påståendet att subjektiv ekonomisk otrygghet bidrar till att underblåsa traditionella attityder vilka i sin tur förstärker stödet för populistiska partier. Resultaten i modell E visar att kontrollvariablerna förblir konstanta med undantag för utbildning, som blir insignifikant. Bland alla interaktionstermerna kan stöd för populism endast tillskrivas en kombination av ekonomisk otrygghet och auktoritära värderingar. Övriga interaktionseffekter pekar i fel riktning eller blir insignifikanta. Dessutom förbättrar modell E inte anpassningsgraden särskilt mycket i förhållande till modell C.

Analysen i tabell 2 leder oss till slutsatsen att modell C ger den mest tillfredsställande och kortfattade beskrivningen. Detta tyder på att kombinationen av ett antal vanliga demografiska och sociala kontroller (ålder, kön, utbildning, religion och etnisk minoritetsstatus) och kulturella värderingar kan ge den mest användbara förklaringen till det europeiska stödet för populistiska partier. Det största stödet är koncentrerat till den äldre generationen, män, religiöst troende personer, majoritetspopulationer och de lågutbildade – skikt som i allmänhet lämnats på efterkälken i samband med de progressiva vågorna av kulturella värdeförändringar. Dessa partiers valframgångar kan i huvudsak tillskrivas deras förmåga att ideologiskt och sakfrågemässigt attrahera dem som omfattar traditionella värderingar.

Amerikanska attityder

Kan liknande faktorer förklara stödet för Donald Trump i 2016 års amerikanska presidentval? På detta stadium av valkampanjen är det självfallet för tidigt att ge ett säkert svar på den frågan. Icke desto mindre kastar fakta från den amerikanska delen av World Values Survey (WVS) 2011 ett intressant ljus över det potentiella stödet för populism i USA. Långt före fenomenet Trump kan en påtaglig utbildningsklyfta observeras i det amerikanska accepterandet och gillandet av auktoritära ledare. WVS frågade amerikaner om de samtyckte till att ”Ha en stark ledare som inte behöver bry sig om kongressen eller valen”. Figur 10 visar en konsekvent utbildningsklyfta, och det har funnits ökande stöd för detta konstaterande sedan 2005. Vid den senaste vågen 2011 gav nästan hälften – 44 procent – av de utan eftergymnasial utbildning [non-college graduates] sitt bifall till att ha en stark ledare som står över valprocessens och kongressens makt. Endast 28 procent av de universitetsstuderande gjorde det.

Detta är inte något isolerat rön eller någon underlig tillfällighet som vi iakttagit under arbetets gång. Om man ser närmare på några av de klassiska mätningarna av tolerans mot sexuell liberalisering och förändringar av värderingar – däribland tolerans mot homosexualitet och abort – upp­visar de lågutbildade mycket lägre toleransnivåer. Utbildningsklyftan före­faller även vidgas något med tiden, vilket tyder på att skillnaderna i kulturella värderingar och social tolerans har utvidgats snarare än krympt. Dessa utgångsfakta måste på nuvarande stadium behandlas som endast indicerande och ofullständiga, men det kommer att vara möjligt att undersöka Trumps stödbas närmare efter presidentvalet i USA 2016, när information från källor som American National Election Study blir tillgängliga tillsammans med långtidsdata från World Values Surveys 7:e våg.

V: Slutsatser och diskussion

Omfattande forskning tyder på att det i välmående samhällen i västvärlden sedan omkring 1970 har lagts allt starkare tonvikt på postmaterialistiska och självförverkligande värderingar bland de yngre födelsekohorterna och i samhällets bättre utbildade skikt. Detta har fört med sig att allt större utrymme har getts åt frågor som miljöskydd, ökad acceptans av jämställdhet mellan könen och mellan olika etniska grupper och lika rättigheter för hbtq-personer. Denna kulturella förändring har gynnat uppkomsten av en större tolerans mot olika livsstilar, religioner och kulturer, multikulturalism, internationellt samarbete, demokratisk styrning och skydd för grundläggande friheter och mänskliga rättigheter. Sociala rörelser som speglar dessa värderingar har sett till att principfrågor som miljöskydd, samkönade äktenskap och jämställdhet mellan könen i det offentliga livet har hamnat i den politiska dagordningens centrum, vilket har avlett uppmärksam­heten från klassiska frågor om ekonomisk omfördelning. Men utbredningen av progressiva värderingar har även sporrat en motreaktion bland personer som känner sig hotade av denna utveckling. Lägre utbildade och äldre medborgare, i synnerhet vita män, som en gång i tiden utgjorde den privilegierade majoritetskulturen i västvärldens samhällen ogillar att höra att traditionella värderingar är ”politiskt inkorrekta” om de har kommit att uppleva att de håller på att bli marginaliserade i sina egna länder.  I takt med att kulturerna har förändrats tycks en brytpunkt ha uppnåtts.

Historien om en kulturell förändring som under längre tid pågått i västvärldens samhällen, och uppkomsten av nya gröna partier och progressiva sociala rörelser som bygger på dessa nya värderingar, är välbekant och har utförligt dokumenterats i en lång rad tidigare studier.[81] Under perioden mellan 1970 och 1990 handlade denna historia främst om de postmaterialistiska frågornas uppsving. Under de senaste decennierna har dock motreaktionen mot den kulturella förändringen blivit alltmer framträdande i västvärldens demokratier. Överallt i det avancerade industrisamhället har det skett kraftiga kulturella förändringar som ter sig chockerande för dem som omfattar traditionella värden. Dessutom har immigrationsflödena, i synnerhet från länder där inkomsterna är lägre, förändrat den etniska sammansättningen i de avancerade industrisamhällena. Nykomlingarna talar andra språk och har andra religioner och livsstilar än den inhemska befolkningen – vilket förstärker intrycket av att traditionella normer och värderingar snabbt är på väg att försvinna. Det datamaterial som undersökts i den här studien tyder på att de populistiska partiernas frammarsch framför allt återspeglar en reaktion på en lång rad mycket snabba kulturella förändringar som tycks urholka de västerländska samhällenas grundläggande värderingar och sedvänjor. Långvariga generationsväxlingar under slutet av 1900-talet har utlöst ett kulturkrig eftersom dessa förändringar är särskilt oroväckande för de lågutbildade och för äldre grupper i dessa länder. Det är inte någon historia om antingen/eller, för de båda uppsättningarna av förändringar kan delvis förstärka varandra – men data i den här studien tyder på att det vore ett misstag att direkt förklara populismens uppgång med enbart ekonomisk ojämlikhet. Psykologiska faktorer tycks spela en viktigare roll. Äldre födelsekohorter och lågutbildade grupper stöder populistiska partier och ledare som förfäktar traditionella kulturella värden och appellerar till nationalism och främlingsfientlighet, avvisar utomstående och upprätthåller gammaldags könsroller. Populister stöder karismatiska ledare, och det återspeglar en djup misstro mot ”etablissemanget” och mot konventionella partier som numera leds av välutbildade eliter med progressiva kulturella uppfattningar i frågor om moral.

Samtidigt föreslår studien flera riktningar för vidare forskning. Det är viktigt att företa ytterligare robusthetstester – exempelvis att använda alternativa röstningsmodeller med avseende på vänster- och högerpopulism och att använda modeller för partisympatier med avseende på populistiska partier (och alltså inte bara se till själva röstningen) – och att reproducera resultaten för att se om de skänker större tilltro till de huvud­sakliga rön som vi har redovisat. Den sammanslagna ESS från 2002 till 2014 rymmer tillräckligt många fall för att det ska vara möjligt att undersöka stödet för mindre partier, men denna strategi redogör inte för dynamiska mönster. Ytterligare tvärnationella data från tidsserier måste också granskas, till exempel från Eurobarometer-serien eller studier av nationella val, i syfte att undersöka mer långsiktiga trender i fråga om kulturella attityder och populistiskt väljarstöd sedan början av 1970-talet, vilket kan ge mer övertygande belägg för de teoretiskt antagna kopplingarna mellan förändringar av kulturella värderingar och förändringar av det populistiska stödet i Europa. Vart och ett av dessa steg skulle kunna leda till ytterligare insikter om detta fenomen.

Det är viktigt att förstå detta ämne eftersom det står tydligt att följderna av populismens framryckning fortsätter att göra sig märkbara, och det är sannolikt att de är djupgående. Populistiska krafter har redan visat sig v­ara avgörande för utfallet av den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet i juni 2016, då deras ledare piskade upp invandrarfientliga och nativistisk-nationalistiska stämningar i England. Utfallet har gett upphov till en djup ekonomisk, politisk och konstitutionell existentiell kris i Storbritannien. Landets beslut att träda ut ur EU hotar att ge förnyad energi åt populistiska krafter runt om i Europa. Stöd för populism finns även i USA, vilket Donald Trump har kunnat utnyttja. Hans avfärdande av ”politisk korrekthet” tycks vara särskilt attraktivt för äldre, religiösa vita traditionalister som tycker sig ha hamnat i bakvattnet till följd av det växande stödet i landet för sådant som samkönade äktenskap, rättigheter för transsexuella, jämställda villkor för kvinnor i politiken och rättigheter för invandrare. Dessutom är avvisandet av progressiva värderingar förankrat i den republikanska väljarbasen och inskränker sig inte bara till Donald Trumps uppfattningar. Till exempel är republikanernas valprogram 2016 extremt så till vida att man för fram strängt traditionalistiska åsikter om familjen och om barnuppfostran, om homosexualitet och om könsroller, och kräver att lagstiftaren använder kristendomen som vägledning, uppmuntrar bibelundervisning i allmänna skolor, motsätter sig samkönade äktenskap, säger nej till rättigheter för homosexuella och transpersoner, förbjuder kvinnliga militärer att delta i strid och förklarar att pornografi är ”en folkhälsokris”.[82] Denna bakåtsträvande politik är djupt lockande för dem som är intoleranta mot progressiva värderingar – men detta är ett krympande skikt som simmar mot strömmen i form av de generationsbetingade värderingsförändringarna i den amerikanska väljarkåren. Om resonemanget om en kulturell motreaktion i grunden är riktigt har detta betydande följder: det växande generationsgapet i västvärldens samhällen kommer troligtvis att förstärka den kulturella klyftans framträdande roll i framtida partipolitik, oavsett vilka förbättringar som görs av de underliggande ekonomiska villkoren e­ller om globaliseringstakten skulle avta. Den kulturella politikens ortogonala dragningskraft alstrar spänningar och motsättningar inom de konventionella partierna och skapar nya möjligheter för populistiska ledare på vänster- och högerkanten att uppbåda väljarstöd, även om det fortfarande är en utmaning för populistiska partier att bygga en organisatorisk bas och att ta vara på tillfälliga genombrott då de träder in i regeringskoalitioner och blir en del av etablissemanget. Nettoresultatet är att västvärldens samhällen står inför fler oförutsägbara strider, etablissemangsfientliga populistiska ifrågasättanden av den liberala demokratins legitimitet och potentiella rubbningar av partikonkurrensens sedan länge etablerade mönster.

---

”Trump, Brexit, and the rise of Populism: Economic have-nots and cultural backlash”, HKS Faculty Research Working Paper Series, RWP16-026, August 2016
Översättning: Thomas Andersson

---

^[1]       Cas Mudde. 2013. ”Three decades of populist radical right parties in Western Europe: So what?” European Journal of Political Research 52: s. 1–19; Cas Mudde. 2014. ”Fighting the system? Populist radical right parties and party system change.” Party Politics. 20(2): 217–226.

^[2]       S. L. De Lange. 2012. ”New alliances: why mainstream parties govern with radical right-wing populist parties.” Political Studies 60: s. 899–918.

^[3]       Beräknat med hjälp av Holger Döring och Philip Manow. 2016. Parliaments and governments database (ParlGov), datasamlingen ”Elections”: http://www.parlgov.org/

^[4]       Se till exempel litteraturöversikterna i Hans-Georg Betz. 1994. Radical Rightwing Populism in Western Europe. New York: St Martin’s Press; Piero Ignazi. 2003. Extreme Right Parties in Western Europe. New York: Oxford University Press; Herbert Kitschelt i samarbete med Anthony J. McGann. 1995. The Radical Right in Western Europe: A Comparative Analysis. Ann Arbor: University of Michigan; Pippa Norris. 2005. Radical Right: Voters and Parties in the Electoral Market. New York: Cambridge University Press; Cas Mudde. 2007. Populist Radical Right Parties in Europe. NY: Cambridge University Press; Ruth Wodak, Majid KhosraviNik och Brigitte Mral. Red. 2013. Right-Wing Populism in Europe. London: Bloomsbury; Carlos de la Torre. Red. 2015. The Promise and Perils of Populism: Global Perspectives. Lexington, KT: University of Kentucky Press; Matt Golder. 2016. ”Far Right Parties in Europe.” Annual Review of Political Science 19: s. 477–97.

^[5]       Se till exempel Thomas Piketty. 2015. Kapitalet i tjugoförsta århundradet, övers. Lars O­hlsson. Stockholm: Karneval 2015; Jacob Hacker. 2006. The Great Risk Shift: The New Economic I­nsecurity and the Decline of the American Dream, NY: Oxford University Press.

^[6]       Ronald Inglehart. 1977. The Silent Revolution. Princeton: Princeton University Press.

^[7]       Ronald Inglehart. 1990. Cultural Shift in Advanced Industrial Society. Princeton: Princeton University; Ronald Inglehart. 1997. Modernization and Postmodernization: Cultural, Economic and Political Change in 43 Societies. Princeton: Princeton University Press; Ronald Inglehart och Christian Welzel, 2005. Modernization, Cultural Change and Democracy: The Human Development Sequence. New York: Cambridge University Press; Pippa Norris och Ronald Inglehart. 2011. Sacred and Secular. NY: Cambridge University Press.

^[8]       Ronald Inglehart. 1990. Cultural Shift in Advanced Industrial Society. Princeton: Princeton University; Ronald Inglehart. 1997. Modernization and Postmodernization: Cultural, Economic and Political Change in 43 Societies. Princeton: Princeton University Press.

^[9]       Pippa Norris. 2005. Radical Right: Voters and Parties in the Electoral Market. New York: C­ambridge University Press.

^[10]      Pippa Norris. 11 mars 2016. ”It’s not just Donald Trump: Authoritarian populist is rising across the West. Here’s Why.” Washington Post/Monkey Cage. Skattningar beräknade med hjälp av http://edition.cnn.com/election/primaries/polls

^[11]      Cas Mudde. 26 augusti 2015. ”The Trump phenomenon and the European populist radical right.” Monkey Cage/Washington Post. https://www.washingtonpost.com/blogs/monkey-­cage/wp/2015/08/26/the-trump- phenomenon-and-the-european-populist-radical-right/

^[12]      Karen Remmer. 2012. ”The rise of leftist-populist governance in Latin America: The roots of electoral change.” Comparative Political Studies, 45: s. 947–972.

^[13]      European Council on Foreign Relations. 2016. The World According to Europe’s Insurgent Parties. London: European Council on Foreign Relations. www.ecfr.eu

^[14]      Cas Mudde. 2007. Populist Radical Right Parties in Europe. NY: Cambridge University Press.

^[15]      Ibid.

^[16]      Margaret Canovan, 1981. Populism. New York: Harcourt, Brace, Jovanovich; Robert Barr. 2009. ”Populists, outsiders and anti-establishment politics.” Party Politics 15(1): s. 29–48.

^[17]      D. Albertazzi och D. McDonnell. 2007. Red. Twenty-first Century Populism: The Spectre of Western European Democracy. Basingstoke, UK: Palgrave Macmillan; Yves Mény och Yves Surel. 2002. Red. Democracies and the Populist Challenge. Basingstoke, UK: Palgrave; A. Zaslove. 2008. ”Here to stay? Populism as a new party type.” European Review 16: s. 319–336.

^[18]      Den data som författarna drar slutsatser från är mycket omfattande. Av utrymmesskäl har vi valt att utelämna de tabeller och diagram som de löpande hänvisar till. De är inte nödvändiga för att följa med i resonemangen. För den intresserade hänvisar vi till originalartikeln, som finns fritt tillgänglig online. Red. anm.

^[19]      För värdefulla diskussioner av begreppet se Ulf Hannerz. 1990. ”Cosmopolitans and locals in world culture”, i Global Culture: Nationalism, globalization and modernity. Red. Mike Feather­stone. London: Sage; John Tomlinson. Globalization and Culture. Chicago: University of Chicago Press; Steven Vertovec och Robin Cohen. Red. 2002. Conceiving Cosmopolitanism: Theory, Context and Practice. Oxford: Oxford University Press.

^[20]      Robert Merton. 1957. Social Theory and Social Structure. Glencoe, IL: Free Press.

^[21]      Herbert Kitschelt, 1997. The Radical Right in Western Europe: A Comparative Analysis. Ann Arbor, MI: University of Michigan Press.

^[22]      Carlos de la Torre. 2015. Red. The Promise and Perils of Populism: Global Perspectives. Lexing­ton, KT: University of Kentucky Press; Karen Remmer. 2012. ”The rise of leftist-populist gover­nance in Latin America: The roots of electoral change.” Comparative Political Studies, 45: s. 947–972; Erdem S. Aytac och Ziva Onis. 2014. ”Varieties of populism in a changing global context: The divergent paths of Erdogan and Kirchnerismo.” Comparative Politics 47(1): s. 41–49.

^[23]      Klaus von Beyme. 1985. Political Parties in Western Democracies. New York: St. Martin’s Press.

^[24]      https://www.washingtonpost.com/opinions/trumps-many-bigoted-supporters/2016/04/01/1df763d6-f803- 11e5-8b23-538270a1ca31_story.html

^[25]      http://www.wsj.com/articles/president-obama-created-donald-trump-1457048679

^[26]      http://nymag.com/daily/intelligencer/2016/05/donald-trump-is-the-tea-party.html. Theda Skocpol och V.

^[27]      Pippa Norris. 2005. Radical Right: Voters and Parties in the Electoral Market. New York: Cambridge University Press.

^[28]      Till exempel Arend Lijphart. 1994. Electoral Systems and Party Systems. Oxford: Oxford University Press; Pippa Norris. 2005. Electoral Engineering. Cambridge: Cambridge University Press.

^[29]      Se i synnerhet Herbert Kitschelt i samarbete med Anthony J. McGann. 1995. The Radical Right in Western Europe: A Comparative Analysis. Ann Arbor: University of Michigan.

^[30]      Pippa Norris. 2005. Radical Right: Voters and Parties in the Electoral Market. New York: Cambridge University Press; Agnes Akkerman, Cas Mudde och Andrej Zaslove. 2014. ”How Populist Are the People? Measuring Populist Attitudes in Voters.” Comparative Political Studies 47: 1324–53. Mark Elchardus och Bram Spruyt. 2016. ”Populism, Persistent Republicanism and Declinism: An Empirical Analysis of Populism as a Thin Ideology.” Government & Opposition 51: s. 111–33.

^[31]      Seymour Martin Lipset. 1960. Political Man: The Social Basis of Politics. New York: Doubleday; Daniel Bell. Red. The Radical Right. 3rd ed. New Brunswick, NJ: Transaction Publisher (publicerad första gången 1955 under titeln The New America Right, senare utvidgad i en andra utgåva 1963).

^[32]      Seymour Martin Lipset. 1960. Political Man: The Social Basis of Politics. New York: Doubleday Kapitel 4 och 5. s. 175. Se även Daniel Bell. Red. The Radical Right. 3rd ed. New Brunswick, NJ: Transaction Publisher (publicerad första gången 1955 under titeln The New America Right, s­enare utvidgad i en andra utgåva 1963); W. Sauer. 1967. ”National Socialism: Totalitarianism or fascism?” American Historical Review 73(4): s. 404–424.

^[33]      Se till exempel G. Esping-Anderson. 1990. The Three Worlds of Welfare Capitalism. Princeton, NJ: Princeton University Press.

^[34]      Hans-Georg Betz. 1994. Radical Rightwing Populism in Western Europe. New York: St Martin’s Press. Kapitel 1 och 5; Piero Ignazi. 2003. Extreme Right Parties in Western Europe. New York: Oxford University Press. Se även Herbert Kitschelt i samarbete med Anthony J. McGann. 1995. The Radical Right in Western Europe: A Comparative Analysis. Ann Arbor: University of Michi­gan. Tabell 2.11; J.G. Anderson och T. Bjorkland. 1990. ”Structural changes and new cleavages: The Progress Parties in Denmark and Norway.” Acta Sociologica. 33(3): s. 195–217.

^[35]      Thomas  Piketty. 2015. Kapitalet i tjugoförsta århundradet, övers. Lars Ohlsson. Stockholm: Karneval.

^[36]      Simon Bornschier. 2010. Cleavage Politics and the Populist Right: The New Cultural Conflict in Western Europe. Philadelphia: Temple University Press.

^[37]      Se Ronald F. Inglehart. 2016. ”Modernization, existential security and cultural change: Reshaping human motivations and society.” I M. Gelfand, C.Y. Chiu & Y-Y Hong. Red. Advances in Culture and Psychology. New York: Oxford University Press.

^[38]      Pippa Norris och Ronald Inglehart. 2011. Sacred and Secular. 2nd ed. NY: Cambridge University Press.

^[39]      Michael Keating och David McCrone. 2015. Red. The Crisis of Social Democracy. Edinburgh: University of Edinburgh Press.

^[40]      Russell J. Dalton och Martin Wattenberg. 2002. Parties without Partisans: Political Change in Advanced Industrial Democracies. NY: Oxford University Press.

^[41]      Hans-Georg Betz. 1994. Radical Rightwing Populism in Western Europe. New York: St Martin’s Press.

^[42]      Michael Hirsh. 28 februari 2016. ”Why Trump and Sanders were inevitable.” Politico Magazine http://www.politico.com/magazine/story/2016/02/why-donald-trump-and-bernie-sanders-were-inevitable- 213685; The Economist. 2 april 2016. ”European Social Democracy: Rose thou art sick.” http://www.economist.com/news/briefing/21695887-centre-left-sharp-decline-across-europe-rose-thou-art-sick

^[43]      Seymour Martin Lipset. 1960. Political Man: The Social Basis of Politics. New York: Doubleday; Hans-Georg Betz. 1994. Radical Rightwing Populism in Western Europe. New York: St Martin’s Press; Marcel Lubbers, Mérove Gijsberts och Peer Scheepers. 2002. ”Extreme right-wing voting in Western Europe.” European Journal of Political Research 41 (3): s. 345–378. Tabell 4.

^[44]      Marcel Lubbers, Mérove Gijsberts och Peer Scheepers. 2002. ”Extreme right-wing voting in Western Europe.” European Journal of Political Research 41 (3): s. 345–378. Se även Marcel Lubbers och Peer Scheepers. 2001. ”Explaining the trend in extreme right-wing voting: Germany 1989–1998.” European Sociological Review 17 (4): 431–449; Pia Knigge. 1998. ”The ecological correlates of right-wing extremism in Western Europe.” European Journal of Political Research 34: s. 249–79.

^[45]      Oskar Niedermayer. 1990. ”Sozialstruktur, politische Orientierungen und die Unterstützung extrem rechter Parteien in Westeuropa.” Zeitschrift fur Parlamentsfragen 21(4): 564–82; Herbert Kitschelt i samarbete med Anthony J. McGann. 1995. The Radical Right in Western Europe: A Comparative Analysis. Ann Arbor: University of Michigan. Tabell 2.11.

^[46]      Ibid. s. 147.

^[47]      Cas Mudde. 2007. Populist Radical Right Parties in Europe. NY: Cambridge University Press. Kapitel 5.

^[48]      Ronald Inglehart. 1990. Cultural Shift in Advanced Industrial Society. Princeton: Princeton University; Ronald Inglehart. 1997. Modernization and Postmodernization: Cultural, Economic and Political Change in 43 Societies. Princeton: Princeton University Press; Ronald Inglehart och Pippa Norris, 2004. Rising Tide: Gender Equality in Global Perspective. Cambridge: Cambridge University Press. Ronald Inglehart och Christian Welzel. 2005. Modernization, Cultural Change and Democracy: The Human Development Sequence. New York: Cambridge University Press.

^[49]      Pippa Norris och Ronald Inglehart. 2009. Cosmopolitan Communications. NY: Cambridge University Press.

^[50]      Ronald Inglehart. 1971. ”The silent revolution in Europe: Intergenerational change in post-industrial societies.” American Political Science Review 65(4): s. 991–1017.

^[51]      Ronald F. Inglehart. 2008. ”Changing Values among Western Publics, 1970–2006: Post-materialist Values and the Shift from Survival Values to Self-Expression Values.” West European P­olitics 31 (1–2): s. 130–46.

^[52]      Ronald F. Inglehart. 1997. Modernization and Postmodernization: Cultural, Economic and Political Change in 43 Societies. Princeton: Princeton University Press.

^[53]      För detaljer, se http://www.worldvaluessurvey.org/

^[54]      Pippa Norris. 2011. Red. Critical Citizens. NY: Oxford University Press; Pippa Norris. Democratic Deficit. New York: Cambridge University Press.

^[55]      Ronald Inglehart. 1990. Cultural Shift in Advanced Industrial Society. Princeton: Princeton University; Ronald Inglehart. 1997. Modernization and Postmodernization: Cultural, Economic and Political Change in 43 Societies. Princeton: Princeton University Press; Ronald Inglehart och Christian Welzel. 2005. Modernization, Cultural Change and Democracy: The Human Development Sequence. New York: Cambridge University Press; Pippa Norris och Ronald Ingle­hart. 2011. Sacred and Secular. NY: Cambridge University Press.

^[56]      Ronald Inglehart. 1997. Modernization and Postmodernization: Cultural, Economic and Political Change in 43 Societies. Princeton: Princeton University Press; Ronald Inglehart och C­hristian Welzel, 2005. Modernization, Cultural Change and Democracy: The Human Development S­equence. New York: Cambridge University Press.

^[57]      Ronald Inglehart och Pippa Norris. 2003. Rising Tide. NY: Cambridge University Press.

^[58]      Terri E. Givens. 2004. ”The radical right gender gap.” Comparative Political Studies 37 (1):         s. 30–54.

^[59]      För en diskussion se Hans-Georg Betz. 1994. Radical Rightwing Populism in Western Europe. New York: St Martin’s Press. Kapitel 3; Roger Karapin. 2002. ”Far right parties and the construction of immigration issues in Germany.” I Shadows Over Europe: The Development and Impact of the Extreme Right in Western Europe. Red. Martin Schain, Aristide Zolberg och Patrick Hossay. Houndsmill: Palgrave Macmillan; Rachel Gibson, Ian McAllister och T. Swenson. 2002. ”The politics of race and immigration in Australia: One Nation voting in the 1998 Election.” Ethnic and Racial Studies 25 (5): 823–844; Cas Mudde. 1999. ”The single-issue party thesis: Extreme right parties and the immigration issue.” West European Politics. 22(3): s. 182–197; R.A. DeAngelis. 2003. ”A rising tide for Jean-Marie, Jorg, and Pauline? Xenophobic populism in comparative perspective.” Australian Journal of Politics and History 49 (1): s. 7­5–92; Rachel Gibson. 2002. The Growth of Anti-Immigrant Parties in Western Europe. Lewiston, NY: The Edwin Mellen Press; Rachel Gibson. 1995. ”Anti-immigrant parties: The roots of their success.” Current World Leaders 38(2): s. 119–30.

^[60]      Se exempelvis Jeff Crisp. 2003. ”The closing of the European gates? The new populist parties of Europe.” I Sarah Spencer. Red. 2003. The Politics of Migration. Oxford: Blackwell; Grete Brochmann och Tomas Hammar. Red. 1999. Mechanisms of Immigration Control: A Comparative Analysis of European Regulation Policies. New York: Berg.

^[61]      För en diskussion se Thomas F. Pettigrew. 1998. ”Reactions toward the new minorities of Western Europe.” Annual Review of Sociology 24: s. 77–103; Rachel Gibson. 2002. The Growth of Anti-Immigrant Parties in Western Europe. Lewiston, NY: The Edwin Mellen Press; Herbert Kitschelt i samarbete med Anthony J. McGann. 1995. The Radical Right in Western Europe: A Comparative Analysis. Ann Arbor: University of Michigan; Marcel Lubbers, Mérove Gijsberts och Peer Scheepers. 2002. ”Extreme right-wing voting in Western Europe.” European Journal of Political Research 41(3): s. 345–378; Pippa Norris. 2005. Radical Right: Voters and Parties in the Electoral Market. New York: Cambridge University Press.

^[62]      Pierre Ignazi. 1992. ”The silent counter-revolution: hypotheses on the emergence of extreme right-wing parties in Europe.” European Journal of Political Research 22: s. 3–34; Pierre Ignazi. 2003. Extreme Right Parties in Western Europe. Oxford: Oxford University Press.

^[63]      Simon Bornschier. 2010. Cleavage Politics and the Populist Right: The New Cultural Conflict in Western Europe. Philadelphia: Temple University Press.

^[64]      Lenka Bustikova. 2014. ”Revenge of the radical right.” Comparative Political Studies 47:1738–1765.

^[65]      L.M. McLaren. 2002. ”Public support for the European Union: cost/benefit analysis or perceived cultural threat?” Journal of Politics 64(2): s. 551–566. 

^[66]      John Curtice. 2015. ”A Question of Culture or Economics? Public Attitudes to the European Union in Britain.” Political Quarterly 87(2): s. 209–218.

^[67]      Ryan Bakker, Erica Edwards, Liesbet Hooghe, Seth Jolly, Gary Marks, Jonathan Polk, Jan Rovny, Marco Steenbergen och Milada Vachudova. 2015. ”2014 Chapel Hill Expert Survey.” Version 2015.1. Tillgänglig på chesdata.eu. Chapel Hill, NC: University of North Carolina, Chapel Hill.

^[68]      Datasamlingarna CHES och ESS hade överlappande täckning av 28 europeiska länder, men det fanns fyra länder i den sammanslagna ESS som inte klassificerades i CHES (Ukraina, Ryssland, Island och Israel). I dessa fall användes andra källor för att klassificera populistiska partier, däribland Tim Immerzeel, Marcel Lubbers och Hilde Coffe. 2011. Expert Judgment Survey of European Political Parties. Utrecht: Utrecht University och annan referenslitteratur.

^[69]      Tim Immerzeel, Marcel Lubbers och Hilde Coffe. 2011. Expert Judgment Survey of European Political Parties. Utrecht: Utrecht University.

^[70]      Resultaten av skattningarna av partiernas ideologiska positioner i CHES och hos Immerzeel et al. jämfördes, och de enkla korrelationerna var starka (R=.85***) för den kulturella skalan och även för L-R-skalorna (R=.88***).

^[71]      Jämförelser gjordes med populistiska partier listade i Cas Mudde. 2007. Populist Radical Right Parties in Europe. NY: Cambridge University Press.

^[72]      Agnes Akkerman, Cas Mudde och Andrej Zaslove. 2014. ”How populist are the people? M­easuring populist attitudes in voters.” Comparative Political Studies 47: s. 1324–1353.

^[73]      https://en.wikipedia.org/wiki/Attack_(political_party)

^[74]      Michael Tesler. 27 januari 2016. ‘A newly released poll shows the populist power of Donald Trump.’ The Washington Post/Monkey Cage. https://www.washingtonpost.com/news/monkey-cage/wp/2016/01/27/a-newly- released-poll-shows-the-populist-power-of-donald-trump/?tid=a_inl

^[75]      Ronald Inglehart, 1997. Modernization and Postmodernization: Cultural, Economic and Political Change in 43 Societies. Princeton: Princeton University Press: s. 243–246.

^[76]      Holger Döring och Philip Manow. 2016. Parliaments and governments database (ParlGov) ‘Elections’ dataset: http://www.parlgov.org/

^[77]      Stein Rokkan och Martin Lipset. 1967. Party Systems and Voter Alignments. New York: Free Press; Seymour Martin Lipset. 1960. Political Man. NY: Doubleday; Stein Rokkan. 1970. Citizens, Elections, Parties: Approaches to the Comparative Study of the Processes of Development. Oslo: Universitetsforlaget. Se även Geoffrey Evans. Red. The End of Class Politics? Class Voting in Comparative Context. Oxford: Oxford University Press.

^[78]      Ole Borre. 1984. ”Critical electoral change in Scandinavia.” I Russell J. Dalton, Scott E. Flanagan och P.A. Beck. Red. Electoral Change in Advanced Industrial Democracies. Princeton: Princeton University Press: s. 330–364.

^[79]      Pippa Norris. 2005. Radical Right: Voters and Parties in the Electoral Market. New York: C­ambridge University Press.

^[80]      Ett alternativt schema över sociala klasser undersöktes i de modeller som använde en femfaldig kategorisering för att klassificera ISCOCO-yrken, däribland (i) Arbetsledare och yrkesutövare, (ii) Mellanchefer, (iii)  Detta tyder på att stödet för populistiska partier var starkast bland de utbildade arbetarna, inte bland de outbildade arbetarna med lägre lön och mindre trygga villkor.

^[81]      Ronald Inglehart. 1984. ”The changing structure of political cleavages in Western society”, i Russell J. Dalton, Scott E. Flanagan & P.A. Beck. Red. Electoral Change in Advanced Industrial D­emocracies. Princeton: Princeton University Press; Russell J. Dalton. 2013. Citizen Politics: Public Opinion and Political Parties in advanced industrial Democracies. Washington DC: CQ Press.

^[82]      NY Times Editorial Board. 18 juli 2016. ”The most extreme Republican platform in memory.” New York Times. http://www.nytimes.com/2016/07/19/opinion/the-most-extreme-republican-platform-in- memory.html?action=click&pgtype=Homepage&clickSource=story-heading&module=opinion-c-col-right- region&region=opinion-c-col-right-region&WT.nav=opinion-c-col-right-region