Sedan den arabiska våren 2011 har världen plågats av plötsliga rörelser i de tektoniska plattor som utgör den politiska potentialens landskap. Den säkerhet som en gång i tiden broderats in i varje diskussion om den globala ekonomin har efter ett årtionde av kriser kommit att bli en skrattretande eftertanke. Så här i efterhand kan man argumentera för att ”historiens återfödelse” började i Algeriet eller Egypten, men nu håller historien på att lösgöra sig till och med i de rikare länderna, under de spretande, glänsande städerna som byggts upp på årtionden av spekulation. Platser som tidigare ansågs vara säker mark – de krävde inte mycket mer än att de med jämna mellanrum övervakades genom centralbankernas och tankesmedjornas teknokratiska styrning – har nu visat sig vara anlagda på förkastningssprickor.

Så hur ser historien ut när den återuppväcks i Hongkong? Ni har visserligen en fördelaktigare utkiksplats än vi – ögon som rinner av tårgas, blodtäckta tänder, grus från cement och asfalt, damm och svett. Den här närheten har sina fördelar och ingen som inte har känt av den kan riktigt förstå det som ni alla har upplevt och gjort under det senaste halvåret, och hur ni lidit. Men det finns också en viss klaustrofobi: kroppar som pressas mot varandra, polissköldar som rycker framåt, bråk på MTR-tågen.[1] Ibland kan närheten snäva av perspektivet. Mitt uppe i någonting som detta kan minsta strid torna upp sig som krig och det futtigaste av gräl ta skepnaden av episka konfrontationer. Ibland kan en blick utifrån hjälpa till att göra landskapet skarpare, som när man får snegla på en crowdsourcad gatu­karta över polisens positioner när man försöker utmanövrera fienden.

På avstånd kan logiken bakom händelseförloppen ofta te sig dunkel. Men kampens intensitet kommer också oundvikligen att leda till att de som befinner sig på avstånd från händelserna vänder ett opportunistiskt öga mot er rörelse; de kommer att använda rörelse som en knölpåk i sina egna, lokala strider. Detta ges av aktivister ofta namnet ”solidaritet” och är i stort sett harmlöst, i så måtto att det förblir en föreställning på sociala medier – eftersom sådana personer bara har ringa makt och inte kan erbjuda någonting i termer av materiellt stöd eller motstånd. Den här uppmärksamheten tar sig dock ett desto farligare uttryck när den kommer från politiker och affärsmän som har förmåga att sätta statens maskineri i rullning i olika riktningar. Sålunda har ett besök till Hongkong av en politiker som Ted Cruz försvårande konsekvenser, precis som de olika demonstrationer där hongkongborna viftar med amerikanska flaggor och mer eller mindre direkt eftersträvar en amerikansk intervention – man går till och med så långt som att vädja till Trump själv. När nu ”Hong Kong Human Rights and Democracy Act” passerat genom de amerikanska lagstiftande församlingarna och fått sitt godkännande från presidenten blir det uppenbart vilka förvecklingar den här taktiken medför.

Sådana företeelser fick ett blandat mottagande i USA och på andra ställen. Å ena sidan har de som anser sig vara en del av ”vänstern” sett med förakt på bilder där Joshua Wong vittnar inför kongressen eller Ted Cruz står med demonstranter på Hongkongs flygplats. Poängen med deras kritik är banal och innebär på det hela taget att man skäller ut de naiva hongkongborna för att de sökt sig till den moraliskt komprometterade högern i de amerikanska styrande skikten. Kanske några av er är idioter (i så fall kommer detta såra er) och kanske är ni fienden (i så fall, vem bryr sig). Men i övrigt är det rimligt att anta att ni – precis som i stort sett alla andra i världen – vet att Amerika inte är er vän. Vänsterns kritik missar sålunda själva målet, helt och hållet. Ibland pekar dock en mer nyanserad variant av den här kritiken i en mer korrekt riktning, i det att den betonar att en amerikansk intervention kanske inte är så lämplig eller så önskvärd som man kan anta. Vi kommer att återvända till detta nedan.

Å andra sidan kan man lugnt säga att det allmänna mottagandet i USA på det stora hela har varit positivt. Detta kommer sig delvis av den ’kalla kriget-diskurs’ som den amerikanska högern underblåst i ett försök att dölja sin egen alltmer auktoritära karaktär genom att återigen peka mot Faran som närmar sig från öst. Detta förklarar åtminstone det breda stöd som Hongkongs kamp har fått i västerländsk media – någonting som aldrig förlänades det som närmade sig en revolt i Ecuador, eller de rörelser som satte Paris i brand, och verkligen inte våra egna inhemska oroligheter. Det ofta översvallande stöd som de väldiga mediemonopolen gett demonstrationerna (även när de varit våldsamma) har utgjort ett testscenario där vi kunnat se en del av det verkliga, folkliga stöd som finns för sådana företeelser. Såtillvida är det inte möjligt att förminska stödet för Hongkong bland vanligt folk till att helt enkelt vara en fråga om högerns hjärntvätt. I stället skulle vi kunna argumentera för att det positiva mottagandet har gett oss en föraning om hur förutsättningarna ser ut när väl media, för en gångs skull, varken kommer att täcka över eller fördöma händelseförlopp på marken, utan faktiskt rapporterar om dem.

Det är följaktligen upplysande att betrakta hur händelseförloppen i Hongkong har skildrats i västvärlden, och framför allt hur det sett ut i USA, och hur hongkongborna har försökt att på bred front vända sig till den amerikanska allmänheten (eller specifikt amerikanska politiker) i hopp om något slags intervention. I västerländsk media ser vi att man outtröttligt framhäver den vaga ”demokratiska” aspekten av rörelsen, vilken man dock aldrig definierar eller går djupare in på. Detta bidrar till att ge publiken bilden av att människor i Hongkong helt enkelt demonstrerar i hopp om att uppnå någonting som mer eller mindre liknar det amerikanska politiska systemet. Detta är utan tvekan fallet bland vissa hongkongbor, för vilka tanken om ”min fiendes fiende” har trängt djupt in i blodet – med resultatet att de mentala förmågorna har regredierat bortom räddning. Men vi misstänker att de som viftar med den amerikanska flaggan på grund av en hjärtats uppriktiga övertygelse är färre än vad såväl media som ”vänstern” kan tänkas förmoda.

Det är helt enkelt så att det, till följd av stadens strukturella position i de globala maktsammanhangen, är svårt att tänka sig en variant av protesterna i Hongkong som inte skulle bli tvungen att smutsa ned sina händer med en viss geopolitisk vädjan. Det är ett grundläggande knep gentemot det värsta förtrycket: positiv mediabevakning i USA och uppskattning bland amerikanska politiker (för ärligt talat, vem bryr sig om på vilken sida av den ensidiga politiska maskinen de står?) är båda saker som kan utgöra en ack så liten tunga på vågen vad gäller militära insatser från fastlandet. Den enda nackdelen är att det blir mycket enklare för den kinesiska staten att peka på sådana vädjanden som bevis för utländsk inblandning. Detta visar sig måhända i slutändan vara oundvikligt, men det slår likväl in en subtil kil mellan hongkongborna och de potentiella allierade som återfinns på fastlandet. Det flagranta sätt på vilket de flesta demonstranter hittills har ignorerat utsikterna till sådana allianser är för övrigt rörelsens tydligaste svaghet. Men även om vi menar att de här vädjandena till väst är sprungna ur nödvändighet så är det lätt att bli alltför självgod och börja prata om realpolitikens svåra uppoffringar som om varje demonstrant vore en liten Henry Kissinger i miniatyr. Att göra det innebär dock att man också glömmer bort att de olika nationalstaternas konkurrerande politiska intressen, så som realpolitiken föreställde sig dem, alltid har varit en myt som fördunklar den uppenbara, unilaterala iscensättningen av amerikansk makt världen över.

Det är sant att hongkongborna har ett mycket begränsat territorium att manövrera på. Men detta gör det bara än mer nödvändigt att den faktiska terrängen är så tydlig som möjligt, vilket för tillfället inte är fallet. För just nu håller det här landskapet på att mer och mer fördunklas av en dimma av geopolitiska fantasier som gör demonstranterna blinda för den potential som finns på fastlandet, samtidigt som den drar dem närmare det förrädiska ljus som kastas av det amerikanska vidundret. Vad innebär detta? Låt oss använda en enkel metafor: för tillfället talar hongkongborna om USA och K­ina som vore de två gudar stående på en bergstopp, tjudrade i tvekamp. Hoppet består i att hongkongborna kan undvika att krossas under Kinas fötter genom att anhålla om beskydd hos den motsatta guden. Kanske kommer Amerika att sträcka sig ned från himlen för att försiktigt hålla Hongkong i sina händer, eller så kanske det bara skyddar ön mot en del av Kinas stampande vrede. Kanske inte ens det. I flera år har protester i staden förkunnat att Hongkong är döende, eller att staden redan är död. Så kanske är hoppet bara att Hongkongs blodskuld ska återbetalas – och vilken gud lämpar sig bättre för en sådan vädjan än den mest blodtörstiga och hämndlystna?

Men dessa två länder är, så klart, inte gudar. Faktum är att de inte ens är två länder i den bemärkelse som geopolitiken utgår ifrån. Kina och Amerika är bara två stora stycken av en enda global ekonomi härjad av motsättningar. När de här motsättningarna tilltar i styrka ser det ut som att dessa två delar av en enda kropp, vända mot varandra, är två åtskilda kroppar i kamp med varandra. Det är lätt att begå det misstaget. När gudarna kämpar uppe i himlen vågar vi sällan titta uppåt, upptagna som vi är av att försöka undvika att bli krossade. Men om du väl kastar en hastig blick uppåt in i mörkret kan du börja ana silhuetten hos någonting annat: i stället för två gudar i politisk tvekamp ser du en enda, monstruös gudom träda fram genom diset, dess kropp sammanbunden av ekonomi snarare än statskonst. Än mer fasansfull är insikten att du själv – ditt land, din stad, oavsett var – är en pytteliten, underordnad del av denna enda gudom som sträcker sig över jorden. Det är bara när du väl ser dess ansikte som du inser att det aldrig rörde sig om två stridande gudar på en bergstopp utan alltid bara en, delad och riktad mot sig själv, med klor som river rakt över dess eget bröst, vassa tänder som hugger mot dess egna fotleder, i vild dans när den sliter sig själv i stycken och världen med den. Just nu bevittnar vi bara de inledande stegen i den här dansen, några droppar blod som förebådar en fortfarande fjärran framtid. Men när vi blickar mot vissheten om den globala ekonomins gud, förenad i oenighet, får det oss ändå att slå fast att varken Kina eller Amerika kan vinna, och att oavsett vilken av dessa som Hongkong väljer satsar staden på sitt eget nederlag. Som om det inte redan vore tydligt: ni är alla redan en del av den globala ekonomins kropp, också när ni krossas under dess vikt.

Poängen är denna: Lita aldrig på någon som talar om världen i enbart geopolitiska termer, som om det helt enkelt bara skulle finnas ”nationer” vars ”intressen” ibland står i konflikt med varandra. Geopolitik är ett hologram som projicerats över ekonomins bistra verklighet och som skyler över dess världsomspännande och ömsesidigt säkerställda urgröpning i denna melodram med politiska ledare och allmänviljan. Hongkongs position är utan tvekan prekär. Men detta innebär att det är fullkomligt nödvändigt att vi genomskådar geopolitikens synvillor och börjar uppfatta den globala maktens verkliga terräng, vilken i grund och botten är ekonomisk. Närmare bestämt: ekonomisk i betydelsen av den samhälleliga organiseringen av vår kollektiva förmåga att producera saker, inte i den mer begränsade betydelsen av ”nationalekonomi” som vi kommit att acklimatiseras till, i vilken ekonomi inte är särskilt mycket mer än manikeiska krafter i form av tillgång och efterfrågan som spelas upp på abstrakta marknader, helt obekymrade över produktionen eller samhället i stort. Vad som verkar vara en geopolitisk konflikt mellan två distinkta grupper av politiska ledare kan då mer precist förstås som en motsättning mellan två fraktioner av en enskild klass av ekonomiska eliter vilka kontrollerar samhällets förmåga att producera och fördela varor.

Motsättning är ett vagt begrepp, så låt oss vara tydligare med vad exakt det är vi menar med ”ekonomisk motsättning”. Vad vi menar när vi säger att det finns en enda global ekonomi, men att denna härjas av inre motsättningar, är att det, i motsats till vad den konventionella nationalekonomin säger, inte finns någon ”jämvikt” i det kapitalistiska systemet. Kapitalism är namnet på det för närvarande existerande sociala och ekonomiska systemet i varje land i hela världen, eftersom var och en av dessa nationella ekonomier är a) sammanlänkade i beroendekedjor med varandra och b) i grund och botten drivna av vinst. Detta är så klart en förenkling, men det är egentligen bara en detalj som är nödvändning här: denna vinstdrift administreras av den lilla minoritet av människor i varje land som äger majoriteten av sakerna i det landet – framför allt äger de marken, fabrikerna, jordbruken, butikerna och varuhusen, och den myriad av maskiner som används för att tillverka saker. Den här minoriteten av eliter utövar sitt ägarskap genom de industriella, kommersiella och finansiella företag som de har investerat i, vilka alla konkurrerar med varandra om att försöka säkra allt större marknadsandelar och därigenom göra vinst. När företag misslyckas så går de antingen under eller inför­livas i andra företag, vilket tenderar att skapa allt större monopol ju längre tiden går. De här monopolen skapar sedan ofta en sammanhållning efter löst nationella linjer, även när de är av internationell storlek, eftersom de alla är mest utsatta för konkurrensen från företag med bättre teknologi och billigare arbetskraft i andra länder. Det är denna konkurrens mellan kluster av stora företag i olika länder, förenade i olika nationella valutasystem, som utgör ”handelskrigets” väsen, i och med att varje företag söker en fördelaktig behandling av sin egen nationella industri och företräde för den nationella valutans värdefluktuationer. Detta är vad som i det här sammanhanget menas med ”ekonomisk motsättning”.

Ett sätt för att möta den här konkurrensen är att större och äldre företag från rikare länder outsourcar sin produktion till nyare, konkurrenskraftiga länder. Man ingår på så sätt en pakt som tränger undan de mer elakartade varianterna av konkurrens. Hongkong är så klart bekant med detta, då staden själv varit en plats för en sådan pakt mellan USA och Kina: när amerikanska (vid sidan av europeiska och japanska) företag strävade efter att outsourca lågkostnadstillverkningen till det kinesiska fastlandet, blev Hongkong en oumbärlig förbindelselänk som erbjöd de finansiella och kulturella nätverken som var nödvändiga för att bilda en övergång mellan de två parterna. Detta möjliggjordes dels på grund av Hongkongs fysiska och kulturella närhet – vilken hade tillåtit staden att snabbt avindustrialiseras genom att outsourca sin egen produktion till fastlandet långt före det att USA gjorde detsamma – dels på grund av dess särskilda juridisk-politiska status, vilken lät staden fungera som ett slags luftsluss under Kinas övergång till kapitalism som skyddade fastlandet från de globala marknadernas turbulens. Men sådana pakter bygger på redan existerande ojämlikheter vad gäller industriell kapacitet. USA outsourcade till det kinesiska fastlandet för att det möttes av ökade kostnader på andra håll i Ostasien. Det var inte bara lönerna som hade börjat stiga i Taiwan och Sydkorea. Inom vissa industrier (till exempel mikrochiptillverkningen) hade dessa länder också slagit följe med Japan och Tyskland som direkta konkurrenter på de mest betydande marknaderna. Dagens handelskrig är helt enkelt resultatet av att den nuvarande pakten sakta löses upp i och med att Kina stiger upp ur sin underordnade position. När Kina nu inte längre är det fattiga land som kan kanalisera en till synes oändlig mängd billig arbetskraft in i värdekedjor styrda av amerikanska monopol, så har Kina allt färre saker att erbjuda USA och allt mer att hota med. Samtidigt har de tillgångar som tillfallit de kinesiska eliterna under åren av den amerikansk-kinesiska pakten gjort att beroendet av utländskt kapital är mindre, även om det ännu inte helt har försvunnit. Återigen: det vi i dag kallar ”handelskrig” är egentligen bara ett förskalv inför den amerikansk-kinesiska paktens upplösning. Det är på inget sätt en signal om att förhållandet redan har kluvits till en total antagonism.

Men vad innebär detta för Hongkong? Vad har det för praktiska konsekvenser? Den första bittra insikten är att det aldrig har funnits och aldrig kan finnas ”ett land, två system”. Illusionen av relativ autonomi som levde kvar efter överlämningen var i grund och botten en konsekvens av den amerikansk-kinesiska pakten, vilken behövde Hongkongs självständighet för att staden skulle kunna omvandla renminbi till dollar och slussa utländska investeringar in till fastlandet. Detta är det grundläggande, strukturella faktum som upprätthöll illusionen om ”ett land, två system”. Nu när fastlandet är mer omedelbart öppet för de globala marknaderna är Hongkong helt enkelt bara en av flera möjliga platser för finansiella tjänster; att föredra framför andra enbart på grund av den redan befintliga infrastrukturen, erfarenheten och de etablerade handelsförbindelser. Detta innebär dock inte att staden är oviktig för den globala maktfördelningen – sanningen är den att fastlandets försök att de facto ersätta Hongkongs finansiella nav med produktionstjänster som erbjuds i Shanghai hittills har visat sig vara mycket mindre framgångsrika än vad den kinesiska staten önskar.

Men detta innebär också att fastlandets uppenbara invasion in i varje vrå av staden inte är ett försök att ersätta Hongkongs kolonialt ärvda system av liberal kapitalism med något slags ”auktoritär socialism” eller, om du vill låta som en riktigt idiot, ”kommunism”. Det som händer i Hongkong händer i stort sett överallt: städer utvecklas till platser där bara en liten elit har råd att leva, övervakningen utökas till varje gata och alltfler människor låses in i de ständigt växande häktena, fängelserna och ”interneringslägren”. Det pågår i Amerika, där det tar sig rasmässig skepnad, och det händer på det kinesiska fastlandet, där det rättfärdigas med argument om nationell enighet och kraftåtgärder mot extremism. Det finns inte längre några ”två system” kvar. Det finns bara ett: kapitalismen. Krisen i Hongkong är följaktligen inte en kris i form av en fastlandsinvasion. Det är en kris i vilken kapitalismens ansikte har draperats med den kinesiska flaggan i samma stund som Hongkongs finansiella position har börjat erodera, vilket tvingar folk att inse att de genom att tjäna ekonomins syften skapar en alltmer obeboelig värld. Hongkong blir steg för steg onödig som förmedlande länk mellan fastlandet och resten av den globala ekonomin. Staden överlever på grund av tröghet och detta innebär att en allt större del av dess ekonomi upprätthålls av en ökande spekulation. Tror du verkligen, under dessa förutsättningar, att fastighetsinvesteringar av Xis familj skulle ha en annan påverkan på ditt liv än de som görs av Li Ka-Shing? Så klart inte. Kontrakt skrivna på kantonesiska lyder likadant som de skrivna på mandarin.

Fortsättningsvis innebär detta att hongkongbornas vädjanden till den amerikanska makten, även om de inte är helt värdelösa, endast kan ha begränsad effekt. Eftersom det bara finns ett globalt system, med den amerikanska makten i spetsen, är det omöjligt för Hongkong att avgränsa sig från fastlandet och uppgå i en annan intressesfär. Fastlandet täcks självt mer än väl av den amerikanska globala maktstrukturen, även om den ökande konkurrensen med den amerikanska industrin tvingar det att utmåla sig som någonting fullkomligt åtskilt. På liknande sätt är det omöjligt för Hongkong att utnyttja sin position som frihamn för att delta i och tjäna på den globala ekonomin utan att behöva integrera sig med fastlandet – det är trots allt där huvuddelen av de varor som passerar genom hamnen har sitt ursprung. Detta är också anledningen till att den kinesiska staten har snabbspolat integrationen av den megalopolis runt Pärlflodens mynning som går under namnet Greater Bay Area, eftersom kinesiska makthavare mycket riktigt förstår att det enda hoppet för Hongkongs ekonomiska blomstrande under rådande omständigheter är ännu mer genomgripande förbindelser med det megaurbana komplex som finns på andra sidan vattnet. När den delade guden sliter sig själv i stycken kan en vädjan till endera av dess halvor inte göra någonting för att skydda ön från att krossas av konflikten.

Just nu är det viktigt att komma ihåg att det handelskrig som pågår fortfarande är en begränsad affär som kräver flera års uppbyggnad för att ta sig större proportioner. Men om konflikten mellan USA och Kina fortsätter att fördjupas förefaller två framtida scenarier som mest troliga. Det första är att den amerikanska halvan av den delade guden besegrar den kinesiska delen, och förlamar sig själv på kuppen. Detta skulle se ut som någonting i stil med när japanerna besegrades under 1980-­talet. Penningpolitik är handelskrigens atombombsarsenal och den amerikanska segern säkrades tack vare ”the nuclear option”. I och med undertecknandet av 1985 års Plazaavtal kapitulerade japanerna och yenen tilläts stiga gentemot dollarn, vilket ödelade den japanska industrins konkurrenskraft. Redan före avtalet hade vinstmarginalerna sjunkit i Japan och kapitalet hade satsat på spekulation och investeringar i utlandet, framför allt i andra delar av Asien. Uppskrivningen av valutan påskyndade dessa trender och destabiliserade kärnan i den japanska industrin, vilket i slutändan ledde till en massiv finansbubbla som sprack 1990 och resulterade i de ”förlorade årtiondena”.[2] Rent krasst begick den japanska delen av den delade guden ett slags rituellt självmord efter påtryckningar från det amerikanska stycket, men den gjorde det för att guden i sin helhet skulle överleva. Nedgången var hastig och brant, vilket kom att grusa framtidsutsikterna för en hel generation av japanska ungdomar och trycka ned födelsetalen så lågt att landet fortfarande är förvecklat i en demografisk fälla som troligtvis blir dödsstöten också för framtida generationer.

Men hur skulle ett sådant här scenario se ut i Kina? Det är svårt att föreställa sig, eftersom de händelserna vi talar om skulle utspelas på en mycket större skala. Dessutom ägde Japans underkastelse under Amerika rum i ett helt annat sammanhang. För då den japanska industrin redan var en del av en militär-ekonomisk allians, som i grund och botten var styrd av USA, kunde den aldrig bli en central del av den globala ekonomin på samma sätt som den kinesiska industrin i dag är. Men samtidigt dämpades Japans kris av framväxten av andra östasiatiska tillverkningsnav, inklusive Kina, vilka motverkade nedgången i den globala produktionen. När den delade guden slog mot sina japanska delar var det som om man högg av en arm i full vetskap om att den skulle kunna växa tillbaka. Men att i dag slå mot Kina skulle vara som om den globala ekonomin högg sig själv i hjärtat.

Konsekvenserna kan komma att bli långsamma och subtila: Kina faller längre ned i medelinkomstfällan, tillväxten stannar av ännu mer i höginkomstländerna, nya småkrig bryter ut på de globala bakgårdarna. I det här scenariot förblir Hongkong i stort i samma situation och dör av förslitning. Men även om det är mindre troligt kan konsekvenserna också bli mer spektakulära: en balkanisering av Kina som den man fick uppleva i Sovjetunionen, där varje elitfalang var en del av ett styrande nät av splittrade oligarker, nya militära inbrytningar från det amerikanska imperiets sida i hopp om att vitalisera sig självt. I det här scenariot verkar det som att Hongkong skulle kunna bli självständigt. Men politisk självständighet är baserad på ekonomisk självständighet – och vad skulle Hongkong kunna göra eller producera under sådana förhållanden? Staden skulle bara kunna överleva genom att odla exakt samma sorts korrupta kopplingar den för tillfället har till exakt samma fastlandsoligarker, men nu utifrån varje enskild provins. Är det verkligen så mycket bättre att hylla krigsherren än Kejsaren?

Det andra möjliga scenariot är knappast mer önskvärt. Det går inte att jämföra Kinas och Japans ekonomier, varken vad gäller storlek, skala eller situation. Kina har kvar en mycket starkare kontroll över sin egen valuta, har mycket större kapitalkontroll och, än viktigare, har aldrig varit en del av det amerikansk-asiatiska militärkomplexet. Faktum är att Kina snarare har varit målet som det här militära komplexet har siktat in sig på, vilket placerat landet i en antagonistiskt underordnad position snarare än den samarbetsorienterade underordningen i vilken Japan befunnit sig. Detta innebär att om Kina vägrar att underkasta sig ett nederlag i Japans anda kan konkurrensen mellan dessa två falanger av den globala ekonomin mycket väl trappas upp till en nivå av antagonism vi inte sett på ett halvt århundrade. På sätt och vis skulle detta innebära en återgång till ”klassisk” imperierivalitet och det skulle involvera utformningen av valuta, kapital, handels- och militärblock i enlighet med de olika makterna. Det är dock en fullkomligt felaktig uppfattning att det redan i dag skulle finnas sådana block, och att det följaktligen skulle vara möjligt att ta ställning för ett amerikanskt block gentemot ett kinesiskt. Som redan har påpekats är så inte fallet idag. Skulle sådana block komma att utformas under de kommande tio eller tjugo åren spelar det dock inte heller någon roll om Hongkong med våld skulle integreras i fastlandet eller om något slags variant av ”ett land, två system” på kort sikt skulle kunna överleva – det enda tydligt framträdande faktumet är att ett Hongkong i alltför nära allians med USA skulle innebära en stad dömd till förintelse. Ur det här perspektivet skulle en stark diplomatisk intervention från USA i dagens kamp faktiskt kunna vara ett mycket värre alternativ än vad det ser ut att vara.

Under sådana förutsättningar skulle det minst våldsamma utfallet vara en återgång till förhållanden liknande de under kalla kriget, med en värld kluven mellan två supermakter som hotar den med militär förintelse. Det finns väsentliga skillnader mellan detta och det hyperboliska antagandet att vi redan lever under sådana förhållanden: den delade guden skulle kunna delas på mitten och båda sidorna skulle lida och på grund av detta göra alltmer våldsamma utfall gentemot den andra sidan. Men i ett sådant krig skulle, i kontrast med kalla kriget, båda sidorna vara den andras ekonomiska tvilling – två sidor avhuggna från ett och samma kapitalistiska system vilka svälter samtidigt som de försöker strypa det andra syskonet. Under sådana förutsättningar skulle Hongkong förbli spelplatsen för ett utdraget proxykrig tills dess att staden till slut ockuperas av fastlandet. I dag hoppas vissa att Hongkong under sådana förhållanden skulle kunna bli en självständig stadsstat, i likhet med Singapore men understödd av den amerikanska militärens direkta beskydd, som ett Taiwan i miniatyr. Men både geografi och historia utgör dock stora begränsningar för en sådan möjlighet. Taiwansundet är och har alltid varit avgörande för utplaceringen av den amerikanska flottan, precis som det sammanhang som det enade sinosovjetiska hotet utgjorde. Utan en sådan stark geografisk skiljelinje eller en mäktig militär fiende är det inte alls troligt att samma nivå av amerikansk militärmakt som i Taiwan skulle sättas in för att försvara Hongkong. Undantaget en otänkbart vårdslös vändning i den amerikansk väljarbasen är det dessutom svårt att se att någonting sådant skulle vara rent politiskt möjligt inom de kommande åren.

Men även tanken på att vi skulle stå på tröskeln till ett nytt kallt krig är ett hoppfullt antagande, eftersom kalla kriget utgick från två mer eller mindre likvärdiga militära supermakter förvecklade i långsam, strategisk kamp. I dag har USA ingen like. Kina är svagare i varje avseende och har förmåga att utkämpa och kanske vinna ett defensivt krig, men är fullkomligt oförmöget att hota med ett offensivt sådant. Om spänningarna skulle trappas upp på det här sättet skulle resultatet bli ett slags globalt inbördeskrig där regionala konflikter bryter ut i ljuset av en bortdöende amerikansk hegemoni som slits ut av konflikten med Kina. Det här alternativet – ett tredje världskrig som på något sätt undviker kärnvapenförintelse – är knappast någonting att hoppas på. Men ett sådant scenario, i kombination med den omfattande förstörelse som klimatförändringarna kommer medföra, är det enda som har förmågan att på lång sikt återställa vinstmöjligheterna för den globala ekonomin. Hur skulle Hongkong klara sig i en sådan konflikt? Så många omständigheter skulle behöva ändras för att det över huvud taget skulle kunna vara möjligt, vilket gör det svårt att spekulera om. Men i ärlighetens namn förefaller det troligaste vara att staden kommer att ödeläggas fullständigt – kanske av Kina, i ett försök att driva bort ”infiltratörer” och ”uppviglare” eller kanske av USA i ett försök att ”frigöra” staden på samma sätt som de ”frigjorde” Bagdad.

Det förefaller alltså som att vi har slut på alternativ; på en och samma gång fastsvetsade i och krossade under fötterna av en galen gud vars dans sliter sönder världen. Men historien skapas inte av gudar. Den skapas av människor och detta är en insikt ni lär er snabbt i Hongkong. Oavsett vad ni tycker om det är staden inte längre bara en ö. Den har i stället blivit en del av en global arkipelag av olika klasskonflikter i samma stund som ett nytt utbrott av strider omsluter världen – från Haiti till Ecuador, Algeriet, Libanon, Irak och, så klart, Kurdistans många hopp och tragedier, innan de rör sig vidare österut till Indonesien och, till slut, Hongkong. Deltagarna i denna kampens arkipelag är måhända inte sammanbundna på något direkt sätt men de har alla såsom ett slags eldsflammor rest sig upp över det hav som är status quo. Den här sortens kampöar bildas eftersom historiens djupt liggande tektoniska plattor varken utövar ett jämnt tryck över hela världen eller enbart rör sig i en och samma riktning. Jorden bågnar på vissa platser före andra och alltför ofta dränks de här eldiga öarna lika snabbt som de dykt upp. De driver i olika riktningar och verkar i allt väsentligt v­ara skilda från varandra, just eftersom de oftast är det. Den enda kraft som håller dem samman är det faktum att de alla är produkter av historiens pånyttfödelse och följaktligen fungerar som fönster mot framtiden. Fler öar kommer att skapas och de måste, för att överleva, till slut sammanstråla. De här kamperna möjliggör en annan sorts sår i den globala ekonomins kropp – ett slags mutation, skulle vi kunna säga, som hotar att omvandla de grundläggande sätt på vilka samhället organiserar produktionen.

Samtidigt eroderar de gamla politiska positionerna under den här anstormningen av kamp och förtryck. I Hongkong kan folk försöka hålla fast vid de begrepp som man ärvt från tidigare mindre och mer begränsade händelser genom att kalla sig själva (eller andra) för pandemokrater, lokalister, förespråkare för semi-autonomi eller stadsstatlighet. Men verkligheten är att alla dessa begrepp är förlegade, eftersom de inte uppkommit till följd av den historiska rörelsen – om man pratar med vem som helst av de unga människor som är ute på Hongkongs gator är det bara en minimal andel av dem som skulle identifiera sig med någon av dessa beteckningar. Detta innebär inte att politiken i sig är förlegad, även om det alltid verkar så när någonting av verkligt historiska mått äger rum. Sakta men säkert kommer särskilda positioner att formas utifrån de nya förhållandena. Först kommer dessa positioner att uppstå för att försöka svara på vad rörelsen ska göra i det långa loppet, och sedan kommer de inledande, svepande svaren att delas upp i mindre delar innan de kan få fäste. De största uppdelningarna kommer inte vara baserade på de största analytiska skillnaderna (det vill säga, självständighet kontra ett-land-två-system) utan på de största taktiska oenigheterna (det vill säga, ska enbart egendom med anknytning till fastlandet och polisen attackeras, eller ska också egendom som tillhör lokala kapitalister inkluderas – och vad händer när de tidigare stödjande eliterna i Hongkong säger att nu får det vara nog och börjar kräva ett slut på demonstrationerna?). Utvecklingen av staden till en situation av Gul kontra Blå är det första steget i den här processen – rörelsens anhängare mot dess fiender. Därefter delas det upp i Röd och/eller Svart för att beteckna de mest direkta uttrycken av fastlandets makt kontra Grön för de mer tvetydiga institutionerna. Men i slutändan kommer det behövas en mer ingående artikulation om varför och hur man ska motsätta sig den här makten, och detta kommer att kräva analys.

Utifrån en sådan analys kommer mer koherenta politiska positioner att träda fram. De som lägger sig till med den geopolitiska syn som vi skisserat ovan kommer att gå rakt in i katastrofen. Det taktiska beslutet att vifta med amerikanska flaggor är på kort sikt attraktivt och kanske har det också varit nödvändigt för att få det smärre beskydd som storskalig, global mediebevakning har erbjudit. Men på lång sikt misstolkar den här typen av taktik i högsta grad hur terrängen ser ut. Än farligare är dock att den här taktiken tenderar att vidga klyftan mellan Hongkongs demonstranter och deras potentiella allierade bland de missnöjda arbetarna på fastlandet, vilkas framtidsutsikter stagnerar i takt med att ekonomin saktar in. Detta möjliggör för fastlandsregeringen att använda händelseförloppen i Hongkong för att underblåsa nationalistiska känslor, vilket hjälper till att avleda det inhemska missnöjet och rikta det mot en yttre fiende. Även om det verkar som ett fullkomligt internaliserat hat är det väldigt tydligt att det är resultatet av fastlandets storskaliga medieapparat, vilken förskjuter hatet mot de välbärgade i sig till ett hat mot de relativt mer välbärgade ungdomarna i Hongkong – en subtil med väsentlig skillnad. De typer av allians som är mest hotfulla ur maktstrukturens perspektiv tenderar att vara de som både är mest självklara och de som är svårast att faktiskt bilda, eftersom så mycket kraft och energi läggs på att få dem att verka onaturliga och omöjliga. På så sätt är det minst lika troligt att ett aggressivt vädjande till USA kommer att ha rakt motsatt effekt än den avsedda och göra väldigt lite för att få till stånd en amerikansk intervention samtidigt som det garanterar att fastlandets nationalistiska reaktion gentemot rörelsen stålsätts.

Under tiden kommer de som försöker klänga sig fast vid Hongkongs gamla politiska koordinater snabbt att bli omsprungna. Oaktat att det rör sig om pandemokrater, lokalister eller någonting annat kommer sådana positioner att antingen överges eller omvandlas till någonting som tidigare varit omöjligt att urskilja. Det verkar faktiskt snarare som att den mest korrekta bilden av terrängen har fattats av de demonstranter som vid första anblicken förefaller mest nihilistiska – de som river loss gatstenar från trottoaren på Argyle Street och klottrar ”om vi brinner, då brinner ni med oss” eller ”jag är hellre aska än damm” på väggarna i de utbrända MTR-stationerna. Hur är det möjligt att den i minst utsträckning uttalat poli­tiska grupperingen – den som inte verkar vilja någonting annat än att staden ska brinna – faktiskt är den enda som har en korrekt intuition vad gäller den verkliga politiska terrängen? Det kommer sig, å ena sidan, av att deras brist på politiska koordinater i sig själv är en riktig reflexion av tillståndet i rörelsens kollektiva medvetande. Att de bokstavligen sliter sönder staden är också ett symboliskt tillintetgörande av stadens politiska och ideologiska fundament.

Å andra sidan har dessa unga nihilister en sann förståelse av såväl maktens nödvändighet i den politiska kampen som det faktum att alla de förefintliga makterna i allt väsentligt är vända mot dem och följaktligen måste förintas. En sådan insikt kan givetvis utvecklas till en reaktionär, suicidal nihilism som enbart önskar åsamka andra smärta och, med detta som grund, blir kapabel att acceptera logiken i terrorism, totalt krig och utrotande av fienden. Men till sin kärna är denna nihilism faktiskt själva fröet till en riktig förståelse av den globala ekonomiska terräng som utgör grundvalen till geopolitikens illusion. Det är insikten om att det inte finns något sätt att ”rädda” Hongkong på, eftersom Hongkong så som det ser ut i dag enbart kan överleva inom ett globalt kapitalistiskt system med Kina i centrum. De inser att vad det än är för Hongkong alla tror att de kämpar för så är den staden redan död. Den egentliga frågan är sålunda inte hur man kan rädda Hongkong, utan i stället vad för sorts plats de kommer att bygga på sanden under gatstenarna. Kanske är Hongkong inte namnet på en stad som långsamt dödas. Kanske är det i stället namnet på en stad som ännu inte byggts.

”Divided God”, chuangcn.org
Översättning: Erik Lindman Mata

^[1]       Mass Transit Railway, ett företag som står för en stor del av kollektivtrafiken i Hong Kong, Ö.a.

^[2]       För en mer detaljerad bild av den roll som den japanska krisen fick för den regionala ekonomiska utvecklingen, se vår ekonomiska historia för den eran: “Red Dust. The Transition to Capitalism in China,” i Chuang, vol. 2, 2019. http://chuangcn.org/journal/two/red-dust. Tillgänglig den 18 mars 2020, Ö.a.