Att efterskalven ofta åsamkar större skada än jordbävningen är ett känt faktum inom naturvetenskapen. Den arabiska vårens politiska jordbävningar under åren 2011–2012 skakade om grunden för de auktoritära regimerna i den arabiskspråkiga världen och visade vad en folklig rörelse kan åstadkomma när den inte längre kontrolleras av rädsla. Under 2019 kom ytterligare en våg av oroligheter att skaka regimer och regioner.

Protesterna som uppstått efter de senaste händelserna i Algeriet, Egypten, Jordanien, Libanon och Sudan är en logisk förlängning av den arabiska våren. De utgör den senaste vittnesbörden om att samhällena i dessa regioner vägrar att resignera inför ekonomiska och politiska orättvisor. Samtidigt är deras motståndare, de auktoritära regimerna, lika beslutsamma att behålla makten och anpassa sig till de striderna för att överleva.

Den senaste tidens efterskalv gynnas av att flera strukturella faktorer inom arabvärlden fortfarande är desamma sen åren 2011–2012. Den första av dessa är andelen unga: en tredjedel av arabvärldens befolkning är under 15 år och ytterligare en tredjedel är mellan 15 och 29 år. Under de senaste årtiondena har en månghövdad och välutbildad ungdomsgeneration etablerat sig i samhället och har som utmärkande drag en stark närvaro i sociala medier och kunskap om interaktiv teknologi.

Den andra faktorn är ekonomisk, där utvecklingen släpar efter. Vid sidan om de rikaste gulfstaterna har de flesta arabländerna sett en generell nedgång i sysselsättning och en ökning av fattigdom sedan den arabiska våren. Den nuvarande arbetslösheten bland den arabiska ungdomen är enligt Världsbanken 27 % – den högsta nivån i världen för en enskild region. Önskan att emigrera från arabländer, främst av ekonomiska skäl, har nått historiskt höga nivåer. I den senaste undersökningen från 2018, gjord av Arab Barometer, uppger en tredjedel eller mer av de svarande i Algeriet, Irak, Jordanien, Marocko, Sudan och Tunisien att de vill lämna sitt land. Särskilt tydlig är trenden inom den yngre befolkningen: i gruppen marockaner mellan 18–29 år vill 70% lämna sitt land, en förbluffande hög siffra.[1] Regeringarna gör lite för att hindra utflödet utan ser det snarare som ett sätt att bli av med de unga människor som kan tänkas protestera mot situationen.

En tredje orsak till samhällelig indignation är frånvaron av utveckling av den politiska styrningen. Bristen på demokratiska framsteg utan­för Tunisien har ytterligare fördjupat marginaliseringen av massorna. Många ser korruptionen som en oupplöslig del av samhället och är övertygade om att nepotism och utnyttjande av kontakter, snarare än personliga förtjänster, styr möjligheten till arbete och tillgång till grundläggande samhällsservice.

Protesternas landskap

På den andra sidan, inom de aktivistiska rörelserna kan man se nya tendenser under de senaste åren. För det första har de folkliga rörelserna insett att störtandet av en ledare inte nödvändigtvis innebär ett regimskifte. Frågan är förstås särskilt avhängig på om militär och säkerhetsinstitutioner har fortsatt kontroll över maktens domäner och om de underliggande politiska spelreglerna är intakt. Man ropar inte längre efter hastigt sammankallade val. Exempelvis har algeriska och sudanesiska aktivister visat sig angelägna om att undvika de misstag som gjordes under den egyptiska revolutionen 2011: de syftar på inget mindre än att montera ner det underliggande auktoritära systemet i sin helhet.[2]

De protesterande har också skaffat sig en kritisk medvetenhet om informationsteknologins makt och dess begränsningar. De sociala nätverken gjorde det tidigare möjligt att komma undan censuren och stats­repressionen. Nu tillåts man även uttrycka sitt politiska engagemang och föra virtuella, om än ständigt pågående, strider mot staten. Det sker inte sällan genom vasst formulerad kritik och konstnärliga och humoristiska grepp, i syfte att undergräva politiker och styrande institutioner. Dessa nätkampanjer är mest framträdande i Algeriet och Libanon – länder där protesterna också nått gatorna – men de har också brutit ut i länder som betraktas som lugnare av väst, till exempel Marocko och Jordanien. Sociala medier har utvecklats från sina mer eskapistiska former till att bli ett permanent slagfält mellan staten och delar av samhället. Ett av motståndarnas största problem är att myndigheternas egen användning av internet och sociala nätverk sprider propaganda och syftar till att identifiera och underkuva sina mest aktiva motståndare.

Den tredje strukturella omständigheten är att aktivisterna har distanserat sig från de stora ideologierna. Den arabiska våren var en besvikelse för anhängare av de stora ”ismerna” – panarabism, islamism, socialism och nationalism. Massrörelserna är numera mindre mottagliga för utopiernas löften och föredrar de dagliga kamperna för att reformera landets styre. Efterskalven från åren 2011–2012 har tvingat fram ett avsked till den filosofiska romansen med demokratin. Oppositionen kräver inget mindre än en djupgående nedmontering av den gamla politiska ekonomins strukturer och dess alstrande av ojämlikhet och orättvisor. Kvinnor s­pelar också en mer central roll i dagens folkliga rörelser.

Längs barrikaderna

Men även de auktoritära regimerna har dragit lärdom av det senaste decenniets erfarenheter. De dystra öden som mötte Zine al-Abidine Ben Ali, Tunisien, och Ahmed Ali Saleh, Jemen, har visat hur farligt det kan vara att vara demokratiskt engagerad. När folkrörelser attackerar systemet är svaret inte längre tolerans, i hopp om att deras välvilja kan köpa dem mer tid. Det rationella svaret har istället kommit att bli fortsatt repression.

De öden som mötte de saudiska dissidenterna i exil visar hur långt regimer är villiga att gå för att kväva hot. Denna nya repressiva trend förstärks av regimernas perversa insikt att de kommer undan med det. Det ”internationella samfundet” må kritisera dem för deras kränkningar av de mänskliga rättigheterna, men utländska makter har samtidigt underlåtit att agera inför hur arabiska stater har handskats med sina demokratiska motståndare. President Sisis regim i Egypten är fortsatt en värderad allierad till väst: man har varken ställt regimen till svars för störtandet av en vald regering eller för att man dödade tusentals människor under demonstrationerna på Rabaa al-Adawiya-torget i Kairo 2013.[3] Inte heller har man tagit fram tillfredställande bevis gällande den förra presidenten Mohammed Mursi bortgång efter att han dog under mystiska omständigheter vid rättegången i juni 2019.

Avrättningen av Jamal Khashoggi vid det saudiska konsulatet i Istanbul den 2 oktober 2018 har inte heller påverkat de saudiska relationerna med omvärlden. Assad är fortfarande vid makten i Syrien trots blodbadet under inbördeskriget. 2011 erbjöd sig Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie att hjälpa den tunisiska regeringen, vilket då orsakade skandal. Idag går däremot Frankrikes stöd till FN:s medling i Libyen närmast obemärkt förbi och med landets överinseende fortsätter beväpningen av general Khalifa Haftars armé.

Sudan är undantaget. Dess reaktion på den arabiska våren har varit unik och de fredliga förhandlingar som inletts kan leda mot demokrati. Protesternas omfattning har gjort att oppositionsledare kunnat driva frågor med stort folkligt stöd, samtidigt som regeringen saknar internationell uppbackning. Vad som utmärker Sudan är styrkan i civilsamhället och fackföreningarna samt aktivisternas vilja att involvera de militära ledarna i formella politiska förhandlingar. Sedan årtionden tillbaka har icke-statliga organisationer och facken varit beredda att bidra politiskt.

Som kontrast till den här utvecklingen kan man ställa efterskalven i Algeriet, Irak och Libanon där önskan har varit att undanröja all politisk elit, enligt den så kallade dégagismen eller get out-ismen. De radikala kraven har inte efterföljts av ett arbete med att bygga upp de politiska strukturer som skulle kunna möjliggöra förhandlingar med regimen. Aktivisterna befinner sig långt ifrån den politiska arenan och i rädsla för att kopplas samman med den politiska eliten skyr de all kontakt med den. Ambitionen att vara en platt organisation har dessutom förhindrat uppkomsten av ledare och språkrör.

Till en början var frånvaron av ledarskap en tillgång, om så bara för att den begränsade effekterna av repressionen, men tomrummet underminerar nu möjligheterna att hitta en väg framåt. Dégagisme leder till ett dödläge tills någon rör sig.

Folkrörelserna har heller inte alltid de ekonomiska musklerna att ut­öva tryck på personerna vid makten: de algeriska och irakiska regeringarna är beroende av sin gas- och oljeexport, producerad av tunga industrier långt ifrån samhället, både sociologiskt och geografiskt. Folkrörelsen H­irak har exempelvis ingen möjlighet att tränga in i regimens ekonomiska hjärta i dessa regioner.

Motsättningen mellan sunni- och shiamuslimer avtar

Vid sidan om de lärdomar som regeringar och oppositionsrörelser dragit av den arabiska våren har den geopolitiska situationen och det sekteristiska landskapet fortsatt att utvecklas. Dagens strider mellan stat och samhälle utspelar sig inte längre inom ramen för en rivalitet mellan kontrarevolutionär Sunnism (såsom den framträder i några av gulfstaterna) och Iran och dess allierade.

Det kontrarevolutionära blocket under ledning av Saudi-Emiratet lyck­a­des snabbt mobilisera sig och motarbeta den arabiska våren. Taktiken var att förstärka konflikterna mellan olika sekteristiska religiösa grupperingar och att så split i samhällen. Den demokratiska oppositionen kopplades på så vis samman med Iran – framställd som ärkefiende – och dess underlydande. Den Iran-ledda axeln länkade Teheran till Hizbollah, Assad-regimen, huthirebellerna i Jemen och irakisk milis vilket ytterligare spädde på denna bild. Den sunnimuslimska chauvinismen, förkroppsligad i Saudi-Emiratet, fungerade på den motsatta sidan som ett rött skynke i olika nationella konflikter och rättfärdigade stöd åt aktörer lutande åt shia.

Nu har emellertid den regionala strategin brutit samman. Det sekteristiska narrativet lockar inte längre unga aktivister: måltavlan för dégagisme-rörelsen i Irak och Libanon är istället den styrande eliten, oavsett trosbekännelse. I Irak har shia-demonstranter gått så långt som att kritisera Irans diplomatiska ambitioner.[4] Vinden har vänt och den iranska regimen prövas både på hemmaplan med återkommande demonstationer mot regimen och utomlands inom sin intressesfär.

Det Saudisk-Emiratiska blockets kontrarevolutionära aktion har nått vägs ände. Deras ekonomiska stöd till politiska falanger och ledare har i­nte säkrat stabiliteten inom de allierade staterna, vilket fallet med Egypten visar. Trots bistånd har inte al-Sisi kunnat etablera en ny regerings­modell som kombinerar auktoritär suveränitet, snabb ekonomisk utveckling och politisk stabilitet. I stället har Egypten blivit ett avskräckande exempel som inget arabland vill efterlikna, med en armé som spelar en stor roll inom ekonomins alla sektorer.

Sunni-koalitionens misstag visar på hur Saudi-regimen tagit sig vatten över huvudet. Det senaste exemplet är den vida spridda aversionen mot ”århundradets avtal”, signerat Donald Trump (”A hate plan, not a peace plan”). Kronprinsen Muhammed bin Salmans (MBS) tunga investeringar har haft föga effekt och avtalet framstår närmast som en spegling av den israeliska högerns drömmar. Kriget i Jemen är ytterligare ett av Saudis misstag. Utan att inbringa några strategiska framsteg har det resulterat i ett haveri med tragiska humanitära konsekvenser. Misslyckandet har i stället avslöjat kungarikets egna militära svagheter och dess brist på förmåga att utöva reell makt utomlands.

Saudiarabiens mål på hemmaplan är inte heller uppnått: att diversifiera sin ekonomi och röra sig bort från beroendet av gas och olja. Men internationella investerare välkomnade inte offentliggörandet av Saudi Aramacos erbjudande i slutet av 2019. Snarare framstår det som ett resultat av politiska påtryckningar och en förlängning av händelserna i november 2017 då flera högt uppsatta personer inom den saudiska eliten arresterades på hotell Ritz-Carlton i Riyad och släpptes först efter att ha lämnat avsevärda bidrag till den Saudiska statskassan.[5]

I december 2019 pressades saudiska investerare att köpa aktier och därmed upprätta sina egna tillgångar som säkerhet efter upprepade övervärderingar av Aramco-priset. Resultatet är en fördjupning av statens närvaro i ekonomin snarare än en diversifiering och privatisering. De omfattande förändringar som skett i USA:s geopolitiska strategi påverkar också kontrarevolutionen och det sunnimuslimska blockets möjligheter. I Washingtons strategiska plan som supermakt spelar arabvärlden inte längre en lika stor roll.

Tack vare alternativa leverantörer kan USA:s ekonomi och den globala marknaden hantera avbrott i Mellanösterns oljeproduktion. Väpnade hot från regionen i form av IS och Iran utgör inte längre ett existentiellt hot, liknande det Al-Qaida en gång gjorde. Den amerikanska allmänheten är inte längre intresserade av att blanda sig i Mellanösterns affärer, med undantag av relationen mellan Iran och Israel.

Skymning över amerikansk hegemoni

Av samma anledning har Trumps administration övergett sin roll som persiska vikens beskyddare gentemot Iran. USA:s lönnmord på den iranska befälhavare Qassem Soleimani i januari 2020 drevs mer av en önskan att framstå som stark, efter att ha ställts inför oroligheterna i Irak och hotet mot USA:s ambassad i Bagdad. Under lång tid har USA undvikit militära operationer mot Iran. Det har inte saknats provokationer: revolutionsgardets beslag av oljefartyg i Persiska viken, en nedskjutning av en amerikansk drönare och en attack mot Saudiska oljeraffinaderier. USA agerade även passivt gentemot Turkiets aggressioner i nordöstra Syrien när de övergav sina kurdiska allierade.

USA har slagit in på en jacksonsk (efter president Andrew Jackson, regeringstid 1829–1837) väg i sin utrikespolitik. Ingripanden utomlands sker endast för att försvara den nationella säkerheten och de syftar till att undvika långsiktiga och komplicerade insatser. Skymningen över den amerikanska hegemonin har tvingat Saudiarabien och Iran att dra nya slutsatser.

USA:s stöd till Saudiarabien är villkorat. Även Iran inser nu att deras inflytande och dess möjlighet att påverka är begränsat efter att attackerna på de saudiska oljeraffinaderierna inte påverkade det globala oljepriset i någon större skala. Vad som fortfarande skulle kunna utlösa en kedjereaktion är frågan om Israels säkerhet. Det är också möjligt att tänka sig att avgränsade konflikter uppstår mellan USA och Iran. Dessa skulle kunna öka osäkerheten i regionen utan att fördenskull eskalera till en större konflikt där amerikanska och iranska trupper möts i öppen strid.

En ny logik har tagit grepp om tillståndet i Mellanöstern-regionen under 2010-talet. Saudiarabien backar diskret från det embargo som ålades Qatar 2017. En åtgärd som framstår som deras största utrikespolitiska misstag på en generation. Förenade Arabemiraten har också börjat dra tillbaka sina militära åtaganden i Jemen. I hopp om att desarmera spänningarna i regionen ställer sig länderna heller inte lika tvekande till ett direkt samarbete med Iran. Något som inte betyder att de kommer att överge närmandet till Israel, ett initiativ som skett helt av strategiska säkerhetsskäl. I detta resonemangsäktenskap är Israels försvars- och övervakningsteknologi och dess programvaruövervakning särskilt eftertraktad. Det gäller även Israels militära förmåga att anfalla Iran och dess allierade, oavsett var.

Nedmonteringen av den amerikanska hegemonin är fullt synlig i Trumps ”århundradets avtal” som lanserades i januari. USA har alltid stött Israel men har nu uppenbarligen övergett sin roll som medlare mellan parterna och gett den israeliska högern tillåtelse att avsluta saken.

Saudiarabien, dess allierade i regionen och Iran, har insett riskerna med denna balansgång och irrationaliteten som ligger inmängd i de latenta konflikterna runt Persiska viken. Den geopolitiska konflikten söker en ny kurs och rivaliteten flyttas till det östra hörnet av medelhavet. Två nya allianser tar form. På ena sidan står Egypten, Israel, Cypern och Grekland, bundna av gemensamma intressen och sin vilja att bruka naturgasresurser till havs. Deras maritima närvaro ökar och det militära samarbetet tätnar.

Libyen en laglös zon

På andra sidan står ett block bestående av Qatar, Turkiet och den libyska regeringen i Tripoli. I detta begynnande storskaliga spel representerar Libyen den sista krigsskådeplatsen där mellanhänders inblandning skulle kunna utlösa våldsamheter. Landet har blivit en laglös zon där drönare och legosoldater bevakar stridslinjerna och utländska styrkor öppet stödjer den ena eller andra sidan. På många sätt kan man se Libyen som det stora offret för omkonfigureringen av de nya geopolitiska rivaliteterna i Nordafrika och Mellanöstern. Dessa rivaliteter har fört Libyen från Maghreb i väst och gjort det till en del av den öst-kontexten.

Ryssland intar en unik roll i den nya maktkonfigurationen. På plats i Syrien och aktivt i Libyen följer Ryssland en kontrarevolutionär impuls, utan att stamma ur någon form av global strategi. Moskva betraktar ett antal auktoritära regimer som sina allierade och tjänande landets intressen i specifika situationer. Verktygslådan inkluderar effektiva militära insatser med låg budget, små baser och privata entreprenörer. Faktum är att Rysslands Wagner-grupp har lyckats där det amerikanska företaget Blackwater misslyckades. Dess militära insatser sträcker sig från Syrien till Centralafrikanska republiken. Moskva saknar däremot en långsiktig vision för regionen utan söker utvinna geostrategiska fördelar till en liten penning genom att ge sig in i redan existerande konflikter. Den ryska visionen för Mellanöstern är således snarare taktisk än strategisk.

Med undantag för Sudan befinner sig dessa konflikter i stillestånd. Det har väckt den bekanta frågan om huruvida de monarkiska styrelseskicken bidrar till politisk stabilitet. Frågan uppkom redan under den arabiska våren efter att både Ben Ali i Tunisien och hans motsvarighet Hosni Mubarak i Egypten avsatts. Argumentet lydde att monarkiernas djupa kulturella och sociala rötter i de nationella samhällena underlättade för dem att hävda sin makt och legitimitet. Som politiska institutioner var de att betrakta som smidiga och flexibla. Monarkins position ovanför den formella politiken gav också rörelsefrihet att medla i konflikter och förmåga att förkroppsliga ledarskap under kristider.

Jordanien och Marocko skiljer sig från de furstliga gulfstaterna, där den politiska aktiviteten är begränsad – med undantag för Kuwait som har ett folkvalt parlament. Båda länderna har parlamentariska val och är sedan länge anhängare av det monarkiska styrelseskicket i arabvärlden. De kombinerar en aktiv kungamakt med ett flertal politiska partier, varav några utger sig för att vara oppositionspartier, utan att fördenskull våga utmana monarkin. Men styrelsesättet har gått i gamla spår under de senaste åren: varken Jordaniens eller Marockos monarkier har visat samma reaktiva och flexibla handlingskraft som tidigare hjälpt dem under kriser, då man samarbetade med den politiska oppositionen. I Jordanien har den pågående närvaron av nästan en miljon syriska flyktingar och den existentiella rädsla som omgärdar det palestinska dödläget begränsat oppositionens handlingsförmåga. Marocko står inte inför några sådana externa hot.

Aktivister i Marocko har lärt sig att åsiktsfriheten står under ett glastak – nämligen ifrågasättandet av monarkin. Så länge detta respekteras kan monarkin anpassa sig till varje given kris och fortsätta i samma gamla konservativa hjulspår. För att använda en ekonomisk metafor kan en produkt som åtnjuter monopol aldrig kosta på sig att förändras. Så fort en konkurrerande produkt kommer in på marknaden måste den förändras för att överleva. När nu nya proteströrelser i Marocko går bortom de självpåtagna inskränkningarna sker det genom en avsakralisering av monarkin. Redan uttrycks anti-monarkiska stämningar. Frågan kommer att vara hur monarkin väljer att använda återstoden av sin legitimitet och sina politiska resurser när väl upprätthållandet av status quo blir ohållbart – och hur väl de lyckas betvinga de republikanska strömningarna.

”Political earthquake ripper fabric of authoritarianism: The aftershocks of the Arab Spring”, i Le Monde diplomatique, mars 2020. Översättning: Thomas Evertsson

^[1]       ”Arabs are losing faith in religious parties and leaders”, Arab Barometer, 5 december 2019.

^[2]       Se Alain Gresh, ”Shadow of the army over Egypt’s revolution”, Le Monde diplomatique, English edition, augusti 2013.

^[3]       ”Egypt: Security forces used excessive lethal force”, Human Rights Watch, New York,                19 augusti 2013.

^[4]       Se Feurat Alani, ‘Mobilising for a new political system in Iraq’, Le Monde diplomatique,           English edition, januari 2020.

^[5]       See Ibrahim Warde, ‘Saudi Arabia’s future for sale’, Le Monde diplomatique, English edition, december 2017.