Hegemonins slut och konkurrerande misslyckanden

Betänker man de progressiva ledarna i Latinamerika under 2000-talets första årtionde skulle man kunna dra sig till minnes Oliver Stones South of the Border (2009), vilken ger uttryck för en nästan oändlig politisk optimism och ett karismatiskt självförtroende. Det fanns i Latinamerika goda skäl för denna optimism. För kanske hade det inte sedan 60-­talets glansdagar med dess kalla kriget-formade anti­imperialism funnits en politisk horisont för förändring som före­fallit så påtaglig vad gäller regional, demokratisk uppfyllelse. Det så kallade progressiva regionala blocket, även kallat Marea Rosada eller den rosa vågen, kom att symbolisera ett slags ’ny början’ för den gamla antiimperialistiska vänstern i svallvågorna av den internationella ordning som varit förhärskande efter kalla kriget och som präglats av den transnationella kapitalismens krafter. Det här tolkades som en given möjlighet att rita om de gamla paradigmen för nationell utveckling som fanns i många av de länder som fortfarande stod inför ekonomisk ojämställdhet och en pågående subalternisering av stora delar av befolkningen. Men i sina senare texter om tillväxt och subversivitet varnar den österrikisk-amerikanske ekonomen Albert O. Hirschman för den defaitistiska dimensionen av utvecklingspolitiken och liknar det vid ett ”race to the bottom”.[1] För Hirschman var framtiden full av aporier, och i det avseendet hade han inte fel. Han lyckades nämligen inte bara förutse de klassiska keynesianska ekonomiska modellernas otillräcklighet vad gäller att åstadkomma institutionell modernisering utan också det faktum att förmedlingen mellan statens form och kapitalet var oförmögen att generera utvecklingspolitikens framgångar och förväntade målsättningar. Några årtionden senare definierade latinamerikateoretikern John Kraniauskas hela det subalterna, kritiskt reflekterande projektet som en kritik av det totala maskineri som antydde att utveckling skulle vara mer strategiskt och tillämpligt än kulturell skillnad och dehierarkisering av marknaden.[2] På mer än ett sätt har latinamerikansk reflektion över regionens tillstånd misslyckats med att hitta en koherent väg ut ur dilemmat av den icke-syntetiska återvändsgränd som består av utvecklingspolitik å ena sidan och produktionen av en subaltern gräns av kapitalet å den andra. Med den här teoretiska bakgrunden i minnet kan vi argumentera för att det som kom att kallas den latinamerikanska rosa vågen – representerad av karismatiska, populistiska ledare som Hugo Chavez i Venezuela, Evo Morales i Bolivia, Rafael Correa i Ecuador, Nestor, Cristina Kirchner i Argentina och Lula da Silva i Brasilien – egentligen var det sista storskaliga (och misslyckade) försöket att få till stånd en modernisering och rätta till en ’försenad’ temporalitet, vilket uttryckts i att kapitalet tagit plats inuti nationalstaten (och låtit det subalterna och representationen löpa samman). Ett misslyckande som man enbart kan möta om man i ljuset av den globala nomos interregnum tar den moderna politikens arkitektoniska utmattning på allvar, och dessutom tillstår att den politiska suveräniteten och institutionella arrangemang underkastats den ekonomiska ordningen.[3]

Slutet för de politiska formerna som de moderna teorierna om samhällskontraktet består av har på senare år medfört att territoriella konflikter över hela regionen har stegrats. Narkotikaackumulation och droghandelns utbredning är bara ett exempel på urholkandet av institutionernas legitimitet, vilket lett till en spridning av ett oerhört mäktigt skuggstyre som tenderar att ta sig uttryck i en ’andra stat’ med kontroll över ett flexibelt ackumulationsmönster.[4] Idén om en första och andra stat är dock stundtals missvisande, eftersom den första och andra staten är insnärjda i och beroende av varandra, drivna av ett fördunklande system för att hålla inbördeskrigets händelseförlopp i de olika territorierna vid liv. Genom åren har den institutionella strukturen hos de regeringar som tillhörde den rosa vågen i verkligheten fungerat som en sekulär tolkning av en svag katechon, där oroligheterna har styrts underifrån och en viss omfördelning av hyror och bidrag med hjälp av statliga program kommit uppifrån. Den argentinska sociologen Maristella Svampa argumenterade väldigt tidigt i den cykel av progressiva regeringar vi här talar om för att distributism som mekanism för pacificering enbart skulle fungera så länge den internationella varuboomen bibehöll ett stabilt tak och på så sätt möjliggjorde en omfördelning av överskottet.[5] Men under våren 2015 och in på 2016 gjorde den redan avtagande rosa vågen en kraftig sväng nedåt i samband med att de internationella varupriserna sjönk.[6] Även om det är omöjligt att här sammanfatta orsakerna till den domino­effekt som resulterade i många av de progressiva ledarnas fall – från segern för den VD-regering som Mauricio Macris Cambiemos-koalition i Argentina innebar, till den misslyckade folkomröstningen i Bolivia om att utöka Evo Morales möjligheter att bli omvald; från det tilltagande förfallet i den venezuelanska ekonomin till den interna kollapsen hos Rafael Correas medborgarrevolution – så var en av orsakerna utan tvekan att man var beroende av en ’varuboom’. Ekonomin gick hand i hand med en ’hegemonisk’ utformning av styrningen. Denna kom att fördjupa motsättningarna och spänningarna mellan den statliga ledningen, de sociala rörelserna och resten av den passiva befolkningen.

Den politiska styrningens ”hegemoniska vålnad” ledde till det felaktiga antagandet, kanske bäst formulerat av den bolivianska vicepresidenten och leninistiska teoretikern Alvaro García Linera, att ett ockuperande av staten var synonymt med den institutionella maktens motsägelsefullhet när denna legitimeras av ett ledarskap som, metonymiskt, kanaliserar delarnas krav i ’totalitetens’ namn.[7] I och med att man i den bolivianska situationen slukat hegemoniteorin med hull och hår och denna visade sig, till och med utifrån det bästa möjliga politiska scenariot, vara otillräcklig och mycket volatil i sin logik, utmynnade det hela i en process kantad av restauration och institutionell omsvängning. Det är i ljuset av den utmattning som hegemonins misslyckande inneburit (ett misslyckande som nu accepteras till och med av dess mest passionerade förespråkare) som man måste förstå perioden av heterogena uppror i regionen under 2019; en ansamling osammanhängande storskaliga resningar som är resultatet av det hegemoniska misslyckandet – och av hegemonins oförmåga att ta kontroll över interna konflikter – mellan statsform och sociala rörelser, konstituerad och konstituerande makt.[8] Det är uppenbart omöjligt att förklara upproren 2019 i kategorier av ”plebejer” eller ”multitud”; och än mindre med hjälp av idén om ett ”populistiskt ögonblick”. Detta har, föga förvånande, skapat en allmänt utbredd oro bland den konventionella vänstern, som inte låtit vänta på sig vad gäller att kapitalisera på de olika scenarierna visavi raden av representativa mekanismer och analytiska plattityder. Även om varje fall (Bolivia, Chile, Ecuador, Haiti och i viss mån Colombia) måste analyseras utifrån sina egna förutsättningar så förefaller det tydligt, åtminstone utifrån en grundläggande fenomenologisk analys, att de här upproren har mer gemensamt med det som sociologen Michalis Lianos har kallat den samtida politikens ”erfarenhetsbaserade dimension” än med skapandet av ett nytt, ledande politiskt subjekt med förmåga att, å civilsamhällets vägnar gentemot statens misslyckande, bära fram en ny representativ ordning. I stället för detta nya subjekt har vi vad jag skulle vilja kalla en serie ”konkurrerande misslyckanden”: dagens politiska grupper och aktörer följer inte längre mönstren från de traditionella rörelserna och deras krav, mål och beräkningar av framtida, kommande rörelser. Den sociala rörelsens själva enighet blir ifrågasatt av praktikerna i sig. Samtidigt är det talande att de uppror som ägde rum i länder som Bolivia och Chile, där opinionsundersökningarna och de ekonomiska prognoserna såg ut att gynna de sittande regeringarna, var de uppror som mest kraftfullt lyckades iscensätta den destituerande makten. Detta pekar på den politiska ekonomins otillräcklighet som paradigm när det gäller att mäta social oro. Det kan mycket väl vara så att politikens kris i dag inte längre är möjlig att ’tygla’ inom den klassiska politiska representationen. Vi står snarare inför ett nytt existentiellt trångmål, vid hegemonins slut, som måste förstås som någonting annat än en förmedling i utformningen av det sociala kontraktet. Den nya tudelningen i det rådande posthegemoniska scenariot i Latinamerika förorsakar inte bara ett tillfälligt avbrott i den latinamerikanska politiska traditionen. I stället innebär den kanske, mer allmänt, ett avbräck i den exceptionalism som finns i den statliga suveräniteten och dess motpol (den fiktiva etnicitet som konstruktionen av ’Folket’ innebär). I vår tid tycks staten inte längre kunna stå emot den tilltagande fragmenteringen av det samhälleliga rummet utan i stället utvecklas den till en kompensatorisk, populistisk regim.[9] I slutet av den här texten kommer vi också lyfta de rådande förhållandena för konstitutionalismen, som ju alltid inbegriper idén om Folket. I de tre fall som presenteras nedan hoppas jag ge den posthegemoniska tudelningen något slags innehåll för att kunna sjösätta och testa en hermeneutik som försöker ta ett steg tillbaka från de ingrodda normativa antaganden som har föranlett det politiska samhällskontraktets undergång i regionen.

Bartleby i Quito

Utlysningen av ett undantagstillstånd och den våg av militärt förtryck som ägt rum i Ecuador under den sittande presidenten Lenín Moreno var resultatet av år av nedgång i en i övrigt ekonomiskt blomstrande R­evolución Ciudadana-rörelse ledd av Rafael Correa. Den här rörelsens framväxt medförde en serie makroekonomiska reformer och en konstitutionell omvandling som, i motsats till 1990-talets Washingtonkonsensus, syftade till en modernisering av staten. Correismen var ett projekt som i högsta grad vilade på ekonomistiska planer, någonting som inte borde komma som en överraskning med tanke på att Correa skrev sin avhandling om frågan om utvecklingspolitiska modeller i Latinamerika.[10] Men i slutet av 2015 orsakade spänningar med de sociala rörelserna i fråga om storskaliga gruvprojekt och en impopulär förmögenhetsskatt – krönt med ett lagförslag som skulle begränsa befordringarna inom de statliga styrkorna (polisen och armén) – att medborgarrevolutionen till viss del började undermineras inifrån.

Kulmen nåddes när Correa 2017 avsade sig det politiska ledarskapet och gav plats åt den mer återhållsamme mittenpolitikern Lenín Moreno – som i sin tur, så fort han svurits in som president, införde ordentliga nedskärningar i budgeten för den statligt drivna socialtjänsten och sänkte bidragen. Under de första månaderna av sitt presidentskap skrev Moreno gladeligen under på antikorruptionsretoriken för att på så sätt kunna städa bort de som varit lojala med Correa. Han återupptog också förhandlingar med Washington, med entreprenörsklassen och med några urbefolkningsrörelser; de senare utlovade han begränsningar vad gäller extraktiva operationer i Amazonas lågland.[11] Den här strategiska och politiskt neutraliserande manövern exploderade dock när Moreno inledde samtal med Internationella valutafonden i början av 2019, vilket hade resulterat i impopulära minskningar av bränslesubventioner och i en ekonomiska anpassning som blivit känd som ”paquetazo” (finanspaket) och som föranledde det destituerande klimat som rådde i oktober 2019.

Det som återvänder är ibland inte det som var tidigare. Det är talande att de sociala rörelser och uppror som till största delen var lokaliserade till Quito – till skillnad från 2001 års demonstrationer – inte hade någon tydlig uppsättning krav formulerade under mottot ”Nada sólo para los i­ndios” (”Ingenting är enbart för urbefolkningen”). 2001 tog det sig uttryck i en kontrahegemonisk social mobilisering som grundade sig på kommunitär och etnisk samhörighet med de organiserade fackföreningarna. Den här gången cirkulerade ”Nada sólo para los indios” på ett väldigt diffust sätt, och man ville inte någonting mer än att revoltera mot borttagandet av bränslesubventionerna, men utan den identitetsbundna och ”l­eninistiska” instrumentalisering som kännetecknat mobiliseringen 2001. I likhet med utvecklingen hos de Gula västarna i Frankrike så var den politiska spridningen av den ecuadorianska krisen varken en multitud som tryckte på för återvändandet av en avsatt populistledare (även om Rafael Correa gjorde allt i sin makt för att ’hegemonisera’ missnöjet, utan framgång) eller en revolutionär kraft som försökte ta över statens institutioner.[12] I stället var det en avsevärd mängd taktiska beräkningar som underbyggde de handlingar, strategier och till och med graden av våld som demonstranterna utövade i sammandrabbningarna med de statliga styrkorna.

Även om förtroendet för staten nådde sin kulmen 2018 var den sociala konflikten inom territoriet enligt nationella rapporter också den värsta på hela årtiondet.[13] Demonstranterna i Quito räknade med att det var till deras fördel att inte destituera Morenos styre, vilket skulle ha öppnat upp ett politiskt tomrum som potentiellt hade kunnat fyllas av Correas messianska återvändande. Detta innebar att demonstranterna i stället fick igenom väldigt konkreta krav, som till exempel att påbud 883 och minskningen av bränslesubventionen rullades tillbaka. Samtidigt fortsatte de att vara vaksamma på provokationerna och det omfattande våldet gentemot urbefolkningsorganisationer över hela landet.

I Ecuador har den destituerande potentialen valt Bartlebys taktik, det vill säga ett slags ’Jag föredrar att inte ens avsätta en suverän’. Sålunda valde man att i stället försöka överleva och navigera mellan statsformens förkastningslinjer samtidigt som man utökade marginalerna för motstånd och organisering utanför de organisationer som dominerade kontramakten (CONAIE, och Correas Fuerza Compromiso Social), vilka främst siktade på social stabilitet och ordning. I ett land där urbefolkningens organisering traditionellt sett har varit stark och enad vittnar oktoberrevolten om en ny erfarenhetsbaserad dimension av politiken bortom hegemonins pendelrörelse mellan makt och motmakt.

Sprickor i Bolivias integrerade stat

Till skillnad från de sociala oroligheter och det finansiella svek som skakade Ecuador har Bolivia varit känt i internationella finanskretsar som den representant för den rosa vågens block som också varit ett lyckat exempel på en statsstyrd ekonomi.[14] Det goda anseende som ’boomen i den nya andinska ekonomin’ åtnjutit gör det svårt att förklara det som ägde rum i Bolivia i oktober förra året, vilket kulminerade i en kupp mot Evo Morales och häftiga konfrontationer mellan medlemmar i MAS (Movimiento al Socialismo, sv. Rörelse för socialism), polisen och den inflytelserika, konservativa högergruppen Comité Cívico (sv. Medborgerlig kommitté, ö.a.) i regioner som Potosí och Santa Cruz de la Sierra. Även om det återstår att se vilka rent konkreta faktorer det var som bidrog till underminerandet av MAS så har det påpekats att Morales nya rörelse åtminstone sedan 2018 hade visats sig oförmögen att mobilisera och utöka sitt stöd på gatorna.[15]

Hur kunde den demokratiskt valda presidenten i den mest lyckade andinska ekonomin, som både var stabil och åtnjöt internationell prestige, störtas? Oktoberhändelserna orsakades av en ’desbordamiento’, eller översvämningseffekt, vilken ledde den religiösa högerprofilen Luis Fernando Camacho, allierad med polisen och militären, att appropriera upploppens energi och storma in i Palacio Quemado med en bibel i högsta hugg efter det att Morales felaktigt utropat sig som segrare innan alla röster i den första omgången av presidentvalet hade räknats.[16] För några av Morales kritiker från vänster förvärrades MAS nedgång av hans envetna personalism och vertikalisering av makten, vilken genom åren kommit att innebära att de kommunitära rörelserna förskjutits, samtidigt som Morales utformade en ’morot och piska’-taktik i förhållande till de relevanta urbefolknings­organisationerna med ett oförblommerat klientelistiskt manér.[17]

Även om detta med all sannolikhet banade väg för ett försvagande av Morales regering ger det ingen konkret förklaring till varför MAS inte lyckades mobilisera sin bas i de viktigaste områdena där de hade politisk makt. Det här kräver en djupgående etnografisk och sociologisk undersökning som ännu inte genomförts. För det andra borde man också tala om glappet mellan logiken i en andinsk utvecklingspolitik (vilken inkluderar statsstyrda initiativ för accelererade former av extraktivism och ekologisk förstörelse, legitimerade av det abstrakta löftet att detta är den enda vägen som leder till en universalisering av gemenskapen i ayllu) och kulturell statshegemoni.[18] Den här hypotesen lades fram av García Linera själv i en intervju, några dagar efter att han hade flytt till Mexiko, i vilken han jämförde processen i Bolivia med en bruten kupp, fylld av sprickor som omöjliggjorde den hegemoniska omvandlingen och sålunda varken löste relationen mellan det subalterna och staten eller frågan om den brokiga, eller ’abigarrada’, relationen som var konstitutiv för den bolivianska national-folkliga frågan.[19] Om den här hypotesen är korrekt innebär det att den ’integrerade staten’ (detta är det högsta målet med García Lineras statsteori, vilken är en modifikation av den tes som den bolivianska sociologen René Zavaleta Mercado, den national-folkliga statens teoretiker, har lagt fram) skulle kunna uppnås genom en hegemonisk artikulation mellan den tomma betecknaren ’Evo-Folket’ och de olika heterogena grupperingarna i civilsamhället.

Men i stället föll den bolivianska staten offer för en ekonomistisk reglering av statsbyråkratin som gjorde att geoekonomiska beaktanden trängde ut den politiska antagonism som skulle krävas av dynamiken i en politisk process som i så hög grad är beroende av konkreta, territoriella allianser. Men genom att å ena sidan visa sig alltför svag för sina egna anhängare och å den andra bli utmålad som en ’nykommunistisk’ och ’pseudototalitär’ stat av sina politiska fiender i Santa Cruz fann sig MAS inträngda i en mittenposition som i oktober helt överrumplade dem. Måhända är Morales fall det tydligaste symptomet på den kris som det politiskas tredelade funktion ”stat-rörelse-folk” – den som utvecklades av Carl Schmitt och sedan har kommit att tas upp av de sociala rörelsernas teoretiker – genomlever.[20] Efter lite mer än ett årtionde vid makten identifierade sig statsformen som en bärare av en fiktiv dimension av det ’folkliga’, samtidigt som rörelsen förlorade förmågan att utgöra en förmedling mellan den teknisk-administrativa polen i höglandet och den centripetalkraft som finns i Amazonas lågland. Utifrån ett sammanhang av stor polarisering och statligt förtryck har MAS förlorat sin kraft och initiativen på marken, och även om MAS-kandidaterna vinner i maj så skulle slutet av ’evismen’ som en artikulation mellan rörelse och stat redan ha ägt rum.

Santiago: att planka i metropolen

Oktoberögonblicket i Santiago de Chile hade, till skillnad från de oförutsedda händelserna i Bolivia, byggts upp under lång tid. Vi talar trots allt om en utdragen ’övergång till demokrati” under 1990-talet, som, i och med den konstitutionalism som syftade till att förlänga Pinochets diktatur med andra medel, kom att sätta de demokratiska målsättningarna i karantän.[21] Denna konstitutionalism som utformades av Jaime Guzmán, vilken var ett slags märklig blandning av juridisk thomism och ordoliberala tankegångar (Hayek, von Mises, och Friedman), tolkade mycket riktigt staten som en ’ren slump’ och menade att det är individen som är de sociala relationernas verkliga substans.[22] Utifrån den här utformningen av det ’allmänna goda’ följer det att den chilenska staten tog sig rollen av en underordnad organism med målet att fördela och administrera privatiseringen av samhällstjänsterna (pensioner, utbildning, hälsa, arbetsmarknad); en organism som enbart reagerar på nationella förändringar på det makroekonomiska planet.

För att få en uppfattning om hur 1980 års chilenska konstitution avsiktligt utformades som en fälla för att hindra olika initiativ vad gällde utvidgningen av sociala rättigheter kan man beakta den här entydiga förklaringen från Guzmán själv, skriven 1979 som ett försvar av denna nya ’Magna Charta’: ”Konstitutionen måste säkerställa, att skulle fienderna komma att styra, då nödgas de fullfölja handlingar som inte av­viker från vad som skulle kunna önskas, [på sådant sätt] att den marginal av alternativ som spelfältet ger spelarna blir så begränsad att det blir extremt svårt att genomföra motsatsen.”[23] Det uppstår förvirring i och med att den nivå som rör principer om konstitutionell legitimitet och den nivå som rör den offentliga politiska normen är så sammanflätade att det inte går att skilja dem åt. Därför är det också förståeligt att ett av den chilenska oktoberrevoltens motton var: ”No son 30 pesos, son 30 años” (”Det handlar inte om 30 spänn, utan om 30 år”); detta blottlägger olagligheten i den postdiktatoriska övergången till demokrati som ett slags prestation av en juristokrati som lyckats förlägga kuppens exceptionalism till marknadens nivå.[24]

Vad som är speciellt med det chilenska upproret är hur det uppstod: tonåringar i högstadiet som plankade på den centrala tunnelbanan i Santiago efter att biljettpriserna höjts. Som den politiska teoretikern Hugo Herrera har betonat är det ingen tillfällighet att det här skedde på en plats som Santiagos tunnelbana: den mesokratiska symbolen för storstadsurbanisering och, på samma gång, den topos där förfrämligandet mellan klasserna nått sin yttersta existentiella nivå.[25] Efter plankningen på tunnel­banan rörde sig demonstrationerna ut på gatan och torgen, våldsamma konfrontationer med Carabineros nådde ut till flera andra städer i landet, och Mapuche-grupperingar anslöt sig till studenternas och demonstranternas gatuprotester. Självfallet är oktober 2019 bara en länk i en lång rad av ungdomsprotester som ägt rum i Chile under senare år, med början i slutet av 80-talet med protesterna mot diktaturen, vilka följdes av studentrevolterna år 2006 vilken kom att kallas ’Pingvinrevolutionen’ på grund av gymnasisternas svart-vita uniformer och kulminerade i den största studentledda mobiliseringen under det globala upprorsåret 2011.

Den här gången var dock någonting annorlunda, eftersom koordinaterna ”sociala krav”, ”organiserad rörelse” och ”militärstyre” alla lyste med sin frånvaro på denna gatuprotesternas huvudscen. Plankningen på tunnelbanan hade, återigen, ingenting med prissättningen i sig att göra: den var, till sitt väsen, en destituerande kraft som ifrågasatte grunden för hela det politiska systemet och dess institutioner genom att sätta verktygen för att uppnå någonting möjligt ”annat” i första rummet, framför att uppnå den egna rörelsens mål. Som den politiska filosofen Rodrigo Karmy gjorde gällande under upproret: ”Det som hände i oktober var ett destituerande ögonblick i vilket folkets fantasi försköt tidens och rummets koordinater och utlovade så en helt ny temporal mening.”[26] Även om bilderna från Chile i oktober snabbt omdanades av de massiva torgdemonstrationerna så var det ändå inte helt och hållet ett likadant scenario som under 2011 års ’ockupation’. I stället rörde det sig nu om ett undvikande och en gest i riktning mot den sociala reproduktionens utsida och behovet av att radikalt omvandla denna. Jag förstår Karmys förslag angående det destituerande precis som ett sätt att störta relationerna stat-rörelse-samhälle utan att i förväg ha ett mål; det vill säga, att befinna sig bortom den moderna subjektivistiska regimens kalkylerande representation. I den här bemärkelsen tror jag inte att det ska förstås som en uppmaning om att avskaffa ekonomisk styrning genom att ersätta den med en ny politisk och mer demokratisk variant av styrning. I stället är det fråga om att öppna upp ett absolut tomrum mellan politiken och ekonomin och betrakta dessa som två poler av samma icke-styrande apparat. Det finns ingen destituerande politik utan bara en destituerande praktik som motsätter sig det misslyckande det innebär att försöka använda politiken som ett sätt för att kontrollera befolkningen. I slutändan visar den chilenska politiska klassens institutionella utveckling, när den i all hast valde en ny konstitutionsförsamling för att kunna göra om konstitutionen, att kraften som finns i återinförlivandet av den destituerande kraften i dag varken förefaller äga rum genom ett populistiskt ledarskaps katexis eller genom att man fyller den konstituerande maktens tomrum genom att omvandla denna till en konstituerad representation.

Den omedelbara desperationen hos status quo-förståsigpåarna och de nyliberala apologetikerna – vilka gick så långt att de började kalla det destituerande upproret för ”våldets parti” eller en ”gnostisk revolution” – är ett symptom på riskerna med konstitutionalism och dess otillräcklighet vad gäller att fånga upp missnöjet på en erfarenhets- och händelse­baserad nivå. Föga förvånande föll alla de politiska förmedlingar som ärvts från teorierna om samhällskontraktet till marken.[27] Etableringen av c­abildos och mötesplatser i svallvågorna av upproret har, i viss mån, visat sig vara en oändlig byråkrati sprungen ur den ’horisontpolitik’ som drar ned ’dagen efter’, det vill säga det ögonblick där så många andra möjligheter återfinns.[28] Förutom att det är fråga om en sorts dubbelvälde mellan de organiserade rörelserna och de valda partirepresentanterna förefaller det som att den chilenska oktoberrevolten öppnar upp möjligheten att, på ett radikalt annorlunda sätt, tänka sig två saker. Den första är något slags politisk erfarenhet som kan ta sig en annan form än multituden och det klassiska revolutionära avantgardet, en politisk erfarenhet som måste fortgå utan ett hegemoniskt övertagande av dess immanenta turbulens. För det andra öppnar detta upp för frågan om ett annat sätt att tänka kring institutionen; en institutionalitet som förmår förhålla sig till segmentering och representationens anomiska sida. Institutionerna måste mångfaldigas för att skydda livets och erfarenhetens tid gentemot verklighetens absolutism och den otjänliga situation som orsakats av tredelningen av makten, vilken blott har urartat till en teknisk-administrativ kontrollprocess i den legalistiska senliberalismen.[29]

Det nya konstitutionella ögonblicket i Chile inträffar samtidigt som konstitutionalismen i Väst upplever sin skymning. Detta är ingen liten detalj utan en konkret dimension som inte får glömmas bort när den juridiska debatten påbörjas under 2020 års inledande månader. Nu när högern ställer om från en ekonomistisk, anti-politisk logik till en ny politisk och representativ nyrepublikanism tycks det mig vara det perfekta tillfället för vänstern att inse att de målsättningar och hopp som knutits till en ”ny, folklig republikanism” redan har börjat förfalla till ett hegemoniskt, upplyst ledarskap (och i slutändan alltså maktens själva arche) som söker etablera en förening av territoriet och nationen, folket och det politiska etablissemanget, den konstituerande och den konstituerade makten, metropolen och de territorier som är avskurna från den uppenbart nyliberala moderniseringens nav.[30]

Efter representationen: destituerandet av samhälleligheten

Vad göra härnäst? Frågan om vad man ska göra dagen efter upproret är alltid svår att handskas med. Men kanske finns det, i ljuset av vår epoks omdaningar, ett generellt fel med själva frågan. Är vi ännu i en representationens tidsålder eller, som har föreslagits på sistone, är vi nu i en expressionismens epok, vilket i sin tur skulle innebära att det inte finns någon hegemonisk fantasibild som kan täppa igen hålen i världens pågående fragmentisering?[31] En posthegemonisk politik ingriper för att bibehålla den inneboende konfliktbenägenheten och turbulensen som finns mellan samhällelig fragmentering och statsformen, bortom den nya tetiska, politiska legitimitetens fromheter.

Under hela det långa 1900-talet har Latinamerika erbjudit hegemonisk politik och kompenserande kulturalistiska diskurser som kryckor för att täcka upp för dess temporala avvikelse och har på så sätt gjort frågan om demokrati till en metafor för en politik som hör till en priviligerad subjektsposition.[32] Som vi har sett har stegrandet av konfliktbenägenheten, statsformens oförmåga, och den förvirrade dimensionen av den republikanistiska traditionens representation alla nått sin sista gräns, vilket är en signal om att man i dag har möjlighet att dröja vid brytningarna mellan tanken och världen, men också mellan erfarenheten och politiken. Om världens faktiska tillstånd innebär en utmattning av den demokratiska legitimiteten, då kan konstitutionalism enbart framstå som en fides på en ursprunglig utgångspunkt som inte kommer göra mer än att begränsa förutsättningarna för dess följdriktiga destituerande.[33] Denna destituerande lagbundenhet hos de moderna politiska principerna öppnar dock upp för nya och spännande möjligheter vad gäller att tänka sig någonting annat än det moderna civilsamhället som konstitutiv för den suveräna makten.[34] Det är här man bör titta. I dag innebär ett desituterande precis det som undflyr den totala struktureringen av begreppet av det samhälleliga och dess hegemoniska former ”gemenskapen”, ”rörelsen” eller ”s­taten”. Händelserna i Latinamerika nu i oktober pekar på ett landskap som inte längre är en ”kommande horisont” utan snarare är ett övermått av möjligheter som redan är ett näravarandefenomen i sig självt; som p­etar hål, som vandrar och avskiljer sig från politisk dominans och innebär ett avkonstituerande av erfarenheten å världens vägnar. 

Översättning: Erik Lindman Mata

^[1]       Albert O. Hirschman, A propensity to self-subversion (Harvard University Press, 1995). Se framför allt essän “On the political economy of Latin American Development”, s. 154–189.

^[2]       John Kraniauskas, “Difference Against Development. Spiritual Accumulation and the Politics of Freedom”, i boundary 2, nr. 32, 2005, s. 53–80.

^[3]       Vad gäller förhållandet mellan slutet på suveräniteten och det globala krigets fakticitet se Garth Williams, Infrapolitical Passages. Global Turmoil, Narco-Accumulation, and the Post-Sovereign State, (Fordham University Press, 2020).

^[4]       Rita Segato, La escritura en el cuerpo de las mujeres asesinadas en Ciudad Juárez Territorio, soberanía y crímenes de segundo estado, (Buenos Aires: Tinta Limon, 2013).

^[5]       Maristella Svampa, “Consenso de los commodities y lenguajes de la valoración”, i Nueva S­ociedad, nr. 244, mars-april 2013: https://nuso.org/articulo/consenso-de-los-commodities-­y-lenguajes-de-valoracion-en-america-latina/

^[6]       För en allmän överblick över krisen hos de latinamerikanska progressiva regeringarna, se min redigerade dokumentsamling “The End of the Latin American Progressive Cycle”, i A­lternautas Journal, vol. 3, 2016: http://www.alternautas.net/blog/2016/8/29/journal-issue-v3i1

^[7]       Alvaro Garcia Linera, “El Evismo. Lo nacional-popular en acción”, i OSAL, nr. 19, 2006, s. 25-32. För en kritik av Garcia Lineras förståelse av hegemoni och mobilisering, se min “Más allá del fantasma hegemónico. Comunidad y movilización en América Latina”, i Revista Pensamiento al margen, nr. 7, december 2018.

^[8]       Det här argumentet om att misslyckande är ett sätt att insistera på hegemonins framtida framgång är centralt i John Beverleys senaste bok The Failure of Latin America, (University Pittsburgh Press, 2019).

^[9]       Tesen om det folkliga som en plats för produktionen av det subalterna utvecklades väldigt t­idigt av Gareth Williams i hans avgörande bok The Other Side of the Popular. Neoliberalism and Subalternity in Latin America, (Duke University Press, 2002).

^[10]      Rafael Correa, “Three Essays on Contemporaneous Latin American Development”, (U­niversity of Illinois vid Urbana-Champaign, 2001).

^[11]      Franklin Ramirez Gallegos, “Las masas en octubre. Ecuador y las colisiones de clase”, i Nueva Sociedad, nr. 284, november-december 2019, s.15–27.

^[12]      Michalis Lianos, “Une politique expérientielle: entretien avec Michalis Lianos (IV)”, i Lundi Matin, nr. 229, februari 2020: https://lundi.am/Une-politique-experientielle-IV-Entretien-avec-Michalis-Lianos

^[13]      Jonathan Baez, “Empleo en Ecuador 2019. La población menos asegurada en los últimos nueve años”, januari 2020, Alai: https://www.alainet.org/es/articulo/204379

^[14]      Se till exempel ”Wealth redistribution and Bolivia’s boom”, av Andres Schipani, oktober 2014, Financial Times. https://www.ft.com/content/825dda59-7f3f-34e4-b949-6f6023d3f6ae; och “What’s driving Bolivia’s Booming Economy”, av Simone Wilson, Mises Institute, 2015. https://mises.org/library/what’s-driving-bolivia’s-booming-economy

^[15]      Pablo Stefanoni, i “Bolivia, anatomía de un derrocamiento”, i El País, 21 januari, 2020. https://elpais.com/elpais/2020/01/21/opinion/1579562766_613079.html

^[16]      Det här har varit den analys som har delats av de mest uppmärksamma iakttagarna av Bolivias samtida politiska omvandling. Se framför allt, “El desconcierto boliviano”, av Oscar Vega Camaacho, https://ecuadortoday.media/2019/11/15/el-desconcierto-boliviano/fbclid=IwAR13e6qKqp1jrhGVP6fUos_R-tE1d31kFVGyePMF47NaKbVcJKEpWcBtti0. Även, “Bolivia: ¿golpe of contra-revolución?”, av Fernando Molina, https://nuso.org/articulo/bolivia-golpe-o-contrarevolucion/.

^[17]      Det här är den kritik som oftast förknippas med Raquel Gutiérrez Aguilar. Se “Bolivia. la profunda convulsión que lleva al desastre”, i El Salto, 11 november, 2019. https://www.elsaltodiario.com/bolivia/bolivia-la-profunda-convulsion-que-lleva-al-desastre-

^[18]      Se Álvaro García Linera, Hacia el ayllu universal, (Santiago de Chile: Editorial ARCIS, 2014). För en kritik av den kulturalism som finns inbäddad i ayllu-formen, se John Kraniauskas, ”Universalizing the ayllu”, i Radical Philosophy, 192, juli-augusti 2015, s. 44–48. Se också Álvaro García Linera, Geopolítica de la Amazonía. Poder hacendal-patrimonial y acumulación capitalista, (La Paz: Vicepresidencia del Estado Plurinacional, 2013). ”ayllu” går att beskriva som ett slags traditionell, andinsk form för ett byalag. Ö.a.

^[19]      Se, “Entrevista a Álvaro García Linera”, i Telesur, 16 november, 2019: https://www.youtube.com/watch?v=CfAAiBIQIVw

^[20]      Carl Schmitt, State, Movement, People. The Triadic Structure of the Political Unity, (Plutarch Press, 2001).

^[21]      Fernando Atria, La constitución tramposa, (Santiago de Chile: LOM ediciones, 2013).

^[22]      Renato Cristi, El pensamiento político de Jaime Guzmán, (Santiago de Chile: LOM ediciones, 2011).

^[23]      Jaime Guzman, “El camino político”, i Realidad, nr. 7, 1979.

^[24]      Så klart är det viktigt att här påpeka att kritiken av den chilenska så kallade övergången till demokrati har kunnat återfinnas i kulturstudier och kritisk teori. För ett brett spektrum av aspekter i den här debatten se Nelly Richard & Alberto Moreiras (red.), Pensar en/la postdictadura, (Santiago de Chile: Editorial Cuarto Propio, 2001).

^[25]      Hugo Herrera, Octubre en Chile. Acontecimiento y comprensión política. Hacia un republicanismo popular, (Editorial Katankura, 2019).

^[26]      Rodrigo Karmy skriver i El porvenir se hereda (Sangria Editora, 2019): ”Det ’destituerande ögonblicket’ är ingenting annat än en explosion av den folkliga fantasin som behärskar de olika gatorna men som aldrig passar in i dessas rum och tid: det äger inte rum på de nuvarande kartorna (folket som potentialitet bestäms inte av konstitutionen) och bebor inte heller den tid det utspelar sig på, eftersom det utlovar en fullständigt ny tid. En fantasisalva släpper lös de rädslans kroppar som suttit fastväxta och möjliggör oväntade rytmer som börjar fylla torgen. Ett destituerande av rädslan, militären, polisen, AFP, utegångsförbuden: hela den företags­militära regimen har sprängts i luften.”

^[27]      Kolumnen i fråga är “Violencia. El desquiciamiento de la Sociedad”, av Jose Joaquin Brunner, i El libero, 17 november 27, 2019. https://ellibero.cl/opinion/jose-joaquin-brunner-violencia-el-desquiciamiento-de-la-sociedad/, samt “Una revolución gnóstica”, av Manfred Svensson, i The Clinic, 25 november, 2019. https://www.theclinic.cl/2019/11/25/columna-de-manfred-svensson-una-revolucion-gnostica/

^[28]      Den här insikten noterades korrekt av Den osynliga kommittéen i Nu (Semiotext, 2018): ”Den mikrobyråkrati som drev Nuit debut i Paris hamnade i den obekväma situationen att den enbart kunde introducera sina vertikala strategier gömda bakom ett det horisontellas spektakel … detta visade upp ett skolboksexempel på ’direkt demokrati’, ’horisontalitet’ och ’hyperformalism’ kan fungera som kontrollverktyg och sätt att sabotera.”, s. 56–57.

^[29]      Angående avsägelsen av de traditionella formerna för maktdelning till förmån för den administrativa staten och dess legitimitet, se Law’s Abnegation. from Law’s Empire to the Administrative State (Harvard U Press, 2016) av Adrian Vermeule. För min kritiska kommentar till Vermeules argument, se Gerado Muñoz “On Adrian Vermeule’s Law’s abnegation”, i Hiedra Magazine, nr. 9, 2018. https://issuu.com/revistahiedra/docs/hiedra_magazine_9

^[30]      Angående den disciplinerande kraften vid roten av de latinamerikanska, republikanska projekten, se “Enseñar y dirigir. La formación de la ciudadanía en el pensamiento político latinoamericano”, av José Valero, i Revista Pensamiento al margen, nr. 1, 2018, s. 64–82.

^[31]      Se Fragmenter le Monde (editions divergences, 2018) av Josep Rafanell i Orra.

^[32]      Detta är det övergripande påståendet vad gäller de kulturalistiska diskurserna från och om Latinamerika som lagts fram av Alberto Moreiras vid millenieskiftet. Se, The Exhaustion of Difference. The politics of Latin American Cultural Studies (Duke University Press, 2001).

^[33]      För en oklanderlig analys av ’originalism’ som en logik i den amerikanska konstitutionalismen som kretsar kring tro och begränsning, se Originalism as faith (Oxford Press, 2018), av Eric Segall.

^[34]      Felipe Martinez Marzoa, El concepto de lo civil, (Madrid: La Oficina Ediciones, 2018).