Under det senaste årtiondet har arméer av teknikmoguler, debattörer, professorer på handelshögskolor och futuristiska egenföretagare i världens rikaste ekonomier fyllt etern och tidningssidorna med talet om vad en uppmärksammad bok benämner en ”andra maskinålder” och förebådat ankomsten av ”lysande teknologier” som utlovar ett ”överflöd som vida överträffar allt vi tidigare har sett”.[1] Andra talar mindre upphetsat om en nära förestående ”automatiseringsvåg” som kommer att skölja över samma ekonomier och hotar att omdana deras arbetsmarknader, definitioner av arbete och, mer allmänt, de sociala relationer de bygger på. Retoriken som följer med dessa påståenden är dubbel: först ett hyllande av vad Paul Mason beskriver som en kortsiktig ”exponentiell produktivitetsökning och omfattande automatiseringar av fysiska processer”;[2] sedan en påstådd oro för att en sådan utveckling skulle ställa samma samhällen inför massarbetslöshet när en betydande del – en ofta citerad studie från 2014 räknar med 47 procent[3] – av den befintliga arbetskraften blir överflödig och inte längre behövs för att bedriva verksamhet som snart kan utföras av smarta maskiner. De sektorer i ekonomin som till stor del består av arbetsintensiv, lågproduktiv verksamhet, såsom sjukvård och utbildning, detaljhandel och besöksnäring, skulle drabbas särskilt hårt. Det är dessa sektorer som expanderat kraftigt sedan 1970-­talet, då en tidigare automatiseringsvåg inom centrala branscher som stål-, olje-, bil- och gruvindustrin drev in arbetare i en brett definierad service­sektor, vid samma tidpunkt som kvinnor som grupp gjorde sitt inträde i den amerikanska arbetsstyrkan. Årtiondets modeord var ”smart”, ett uttryck som troligtvis valdes för att spegla självbilden hos dem som myntade det: smarta telefoner, hem, fabriker, bilar och städer. Den fullskaliga tillämpningen av denna vaga intelligens, förkroppsligad av maskiner som spårar och styr rörelser de inte fullt ut före­bygger, skulle emellertid leda till ett socialt dilemma: vad ska vi göra med alla dessa människor vi tidigare förlitade oss på för att servera drinkar, ta hand om gamla och sjuka, passa våra barn och städa våra hotellrum?

Det är ingen tillfällighet att talet om en nära förestående automatisering (eller dess släktingar: maskininlärning, algoritmisk styrning, plattformsrevolution, ”delningsekonomi”) fick fäste parallellt med den plötsliga uppgången för en rad så kallade tech- eller internetföretag (Facebook, Apple, Alphabet, Amazon, Alibaba, Tencent). I mitten av årtiondet hade dessa företag stärkt sin ledande ställning på aktiemarknaden – deras värderingar överträffade med råge äldre multinationella företag i bank-, o­lje-, läkemedels- och bilbranschen – samtidigt som de nästlade sig in i arbetar- och medelklasskonsumenternas vardagsväv. Den smarta telefonen har iklätt sig rollen som vår tids enastående innovation, eller pryl, dess ”stjärnvara”. Dess totala genomslagskraft, dess närvaro på trottoarer, i styrelserum och klassrum eller på middagsbordet, bekräftar dess ställning som epokgörande emblem. Den har tveklöst åsamkat bestående skador på det dagliga livets vävnad. Genom att tillhandahålla en uppsjö av förströelser – shopping, strömmad musik och video, mellanmänsklig kommunikation – via en enda interaktiv skärm fullbordar och förkroppsligar dessa apparater ett sammanflöde som pågått i flera årtionden: hopsmältningen av handel och nyheter, underhållning och socialt umgänge, självstilisering och deltagande i samhällslivet, på en universellt gångbar tryckkänslig LCD- (eller OLED-) skärm. Dess användare slits mellan dessa register, medan de spelar ut dem alla samtidigt; oförmögna att orientera sig fladdrar deras humör mellan harmlös förströelse och obegriplig i­lska. Men den järnhand med vilken de största teknikföretagen dominerat aktiemarknaderna har tillsammans med den omskakande kraft som deras hårdvara, plattformar och nätverk släppt lös inom fritidens, konsumtionens, den personliga identitetens och det offentliga samtalets områden – alla mitt uppe i en upplösning och söndervittring sedan flera årtionden – resulterat i påståenden om denna centrala teknologi som går bortom dess uppenbara inflytande på hur vi handlar, konsumerar media, interagerar med vänner, familj och främlingar. Det verkliga genombrott som utlovas av maskininlärning och automatisering kommer inte att ske inom politikens och underhållningens bullriga områden utan på arbetsplatserna. Dessa innovationer skulle med andra ord leda till en ”exponentiell produktivitetsökning”.

I slutet av 2013, precis när talet om en stundande automatiseringsdriven produktivitetsexplosion skruvades upp, grep en annan fraktion av USA:s härskande klass in med ett helt annorlunda perspektiv. Larry Summers, tidigare finansminister under Bill Clinton, menade att den amerikanska och andra mogna kapitalistiska ekonomier snarare än att stå på tröskeln till en förnyad dynamik triggad av en automatiseringsdriven industrirevolution hotades av en djupt rotad stagnation där tillstånd som hög arbetslöshet, långsam BNP-tillväxt och lönestagnation skulle dröja sig kvar i flera år eller årtionden, betydligt längre än de vanliga konjunkturcyklernas kortvariga nedgångar. Den amerikanska ekonomins utveckling under resten av årtiondet, fram till nedstängningen i början av 2020, visade att Summer hade rätt.[4] Det utlovade lyftet kom aldrig. Årtiondet då böcker med titlar som ”robotarnas uppgång” spelade en framträdande roll i det offentliga samtalet var också ett årtionde präglat av en global (och utdragen) ekonomisk kris vars like inte skådats sedan 1930-talet. Det är passande att Apples iPhone lanserades i mitten av sommaren 2007, precis när krisens mörka moln hopade sig. Sammanbrottet inleddes med en rad spektakulära misslyckanden i finanssektorn, där överbelånade investeringsbanker stapplade och antingen omedelbart gick omkull eller köptes upp för småpengar av mindre hårt drabbade institutioner. Det som hände därnäst var lika förutsägbart som det var förödande: förlorade år med en arbetslöshet som inte upplevts på årtionden, tillsammans med ett fallande arbetskraftsdeltagande, när permitterade arbetare lämnade arbetsmarknaden (eller i många fall omklassificerades som ”funktionsnedsatta”). När efterfrågan på arbetskraft sjönk stod lönerna för många arbetare inte bara stilla, de föll. När arbetare blev overksamma, blev även kapitalet det. Inom loppet av krisens årtionde sjönk graden av ”kapacitetsutnyttjande”, ett mått på skillnaden mellan ekonomins produktionskapacitet och dess faktiska ”output”, till ”sina lägsta nivåer […] i efterkrigstid”, betydligt lägre än under 1970-talets krisår.[5] Som väntat fräste BNP-tillväxten, trots att företagens belåning under hela denna tid sköt i höjden, eftersom centralbankerna sänkte krediträntorna till nästan noll procent och överöste finansmarknaderna med krediter. I både USA och Europa kunde man se ett fenomen som först hade observerats under J­apans ”förlorade årtionde” på 1990-talet: ett slags spöklika ”zombieföretag” som kunde undvika att gå under enbart genom att ständigt åter­finansiera sina skulder, även när deras verksamhet krympte. Och, viktigast av allt, i samma ögonblick som otaliga kommentatorer före­bådade en ny maskinålder (eller en ”tredje industriell revolution”[6]) störtdök de privata företagsinvesteringarna i fast kapital till bottennivåer som saknade motstycke i efterkrigstid. Samtidigt som hav med billiga krediter höll legioner av sjunkande företag flytande öste en handfull lönsamma internetföretag in sina vinster inte i forskning och utveckling inom maskininlärning och automatisering utan i aktieåterköp för att driva upp sina kurser och marknadsvärderingar, och företagsförvärv i syfte att krossa potentiella rivaler. Det var knappast någon överraskning att den amerikanska arbetsproduktiviteten under sådana dystra omständigheter uppvisade avgrundsdjupa tillväxtnivåer och ökade med mindre än en procent per år, även i den historiskt sett dynamiska tillverkningssektorn.

Neddragningen av kapitalinvesteringar under krisen har varit synnerligen drastisk men utgör inte på något sätt en avvikelse eller ett avbrott från det som föregick den. Några år in i krisen visade en studie att ”före­tagsinvesteringar, mätta som andel av BNP, minskat med mer än tre procent sedan 1980-talet”. Sedan 1970-talet är det endast 1990-talet som sticker ut, då en rad ekonomiska indikatorer (BNP, arbetsproduktivitet, företagsinvesteringar) pekade blygsamt uppåt, varefter golvet snart gav vika igen. ”Det är besvärande”, skriver författarna,

att företagens investeringsnivå har stagnerat i USA under det senaste år­tiondet. Mellan 1980 och 1989 ökade investeringarna i utrustning, mjukvara och strukturer med i genomsnitt 2,7 procent per år och med 5,2 procent per år mellan 1990 och 1999. Men mellan 2000 och 2011 ökade de med endast 0,5 procent per år – mindre än en femtedel av 1980-talets och mindre än en tiondel av 1990-talets nivåer.[7]

Raset för investeringar i ”utrustning, mjukvara och strukturer” är besvärande främst därför att det så tydligt återspeglas i arbetsproduktivitetsstatistiken och ytterst sett i arbetarnas löner. I slutet av 1980-talet formulerade ekonomen Robert Solow sin berömda ”produktivitetsparadox”: ”Datorernas tidsålder syns överallt förutom i produktivitetsstatistiken.” Amerikanska Bureau of Labor Statistics visar att produktiviteten för amerikanska arbetare under perioden mellan 1973 och 1990 makade sig upp med en årlig takt på endast 1,3 procent, en bråkdel av de vinster som hade noterats under de två årtiondena efter andra världskriget. Detta mönster har inte förändrats under 2000-talets två första årtionden, och det är också detta mönster som förklarar den rådande lönestagnationen. Anwar Shaikh betonar med rätta att den ”materiella grunden” för ökningar av arbetarnas reallöner består i stigande ”output” per arbetad timme.[8] Det är därför som det i efterkrigstidens överenskommelser mellan kapital och arbete i USA och Europa fanns en uttrycklig koppling mellan lönehöjningar och produktivitetsökningar: arbetare och ägare skulle ”dela” på vinsterna av en ökande timavkastning. När sådana vinster är svåra att uppnå, som för närvarande är fallet i Europa, Nordamerika och Japan, skulle varje potentiell ökning av arbetarnas löner – varje förändring i ”löne­andelen” – medföra motsvarande fall i företagsägarnas vinster. Denna möjlighet har bekämpats, och kommer att bekämpas, med näbbar och klor av kapitalistklassen.

Marx beskrev ibland kriser som perioder då överskottskapital som inte kan investeras lönsamt uppträder samtidigt med ett överflöd av tillgänglig men icke-anställningsbar arbetskraft. Stagnation innebär att dessa två överskott förekommer tillsammans, om än åtskilda från varandra. Efterkrigstidens kapitalistiska dynamik – som varade i ungefär ett kvartssekel, fram till 1970, och i första hand i USA, Västeuropa och Japan – grundade sig i ett anmärkningsvärt sammanträffande av ömsesidigt förstärkande fenomen: låg arbetslöshet och utpräglad BNP-tillväxt, ökat kapacitetsutnyttjande, stadiga kapitalinvesteringar och en svallande profitkvot. Men efterkrigstidens boom måste också ses som en historisk parentes då arbetsfred säkrades genom institutionella överenskommelser mellan kapital och arbete, inom olika sektorer och även på nationell nivå, med staten som mellanhand. Det främsta sättet att garantera detta samförstånd var genom att slå fast ett strikt samband mellan de produktivitetsvinster arbetarna skapade, i takt med att fler kapitalenheter fogades till produktionen, och de löner som fördelades till arbetarna i form av omedelbara ökningar i lönekuvertet och utvidgningen av de ”sociala löner” som tillhandahölls av staten. Eventuella ökningar i BNP-tillväxten skulle, under sådana förhållanden, delas lika mellan kapitalförhållandets antagonister. När de mogna kapitalistiska ekonomierna i början av 1970-talet visade tecken på att stagnera och befinna sig på drift ställdes detta ramverk på huvudet. Ihållande hög arbetslöshet, ofta dold av låga deltagande­nivåer och utbredd undersysselsättning (och, senare, stigande ”invaliditetstal”), är både en konsekvens av och en orsak till att möjligheterna till lönsamma investeringar i nya produktionstekniker minskat, trots talet om innovation från en fraktion av kapitalistklassen. Resultatet av denna epokgörande avmattning var att efterkrigstidens institutionella förhandlingar urartade eftersom en avtagande tillväxt av nationalinkomsten undanröjde behovet av mekanismer för att säkerställa att den fördelades ”rättvist” mellan kapital och arbete. I ett läge där arbetsproduktivitetsvinsterna sjönk till nivåer som inte skådats på hundra år kunde arbetarna och deras så kallade representanter inte räkna med att tvinga fram ytterligare eftergifter från sina ”produktionspartners”.

När en obeveklig stagnation lägger sig över de samhällen där kapitalistklassen härskar ställs den senare inför ett dilemma: den måste alltjämt generera tillräckliga vinster för att upprätthålla kapitalackumulationen även när den ekonomiska tillväxten fortsätter att minska, konjunkturcykel för konjunkturcykel. Denna situation lägger i dagen ett komplext, konfliktfyllt förhållande som var främmande under efterkrigstidens boom. Kapitalisterna måste agera som en disciplinerad klass i sitt krig mot sin arbetsstyrka; men den avtagande ekonomiska tillväxten leder till en splittring inom klassen som sådan och intensifierar den inomkapitalistiska konflikten, både på internationell nivå mellan stater och bland klassfraktioner inom dem.

Kapitalisterna måste konspirera i sin konfrontation av arbetskraften; sedan 1980-talet har denna offensiv skett i form av både en nedpressning av lönerna och en upptrappning av tempot på arbetsplatserna, trots (eller just därför) att anläggningskostnaderna minskat drastiskt. Det enda sättet att skramla ihop produktivitetsvinster har varit att skärpa disciplinen på arbetsplatserna och pressa ut mer ”output” från en given arbetsenhet utan att förändra kapitalets sammansättning i grunden eller ersätta arbetare med maskiner i grossistledet. Mönstret att arbetsprocesser intensifieras utan att nya kapitalenheter tillfogas, lönenedpressningen förstärks av hög arbetslöshet och tillverkningsindustrin drar nytta av globalt lönearbitrage har – framför allt under de två senaste årtiondena – fullbordats i och med införandet av en penningpolitik vars främsta syfte inte är att underlätta utlåning till produktiva privata företag utan att omfördela befintligt välstånd. Rekordlåga utlåningsräntor i två årtionden, en kraftig kreditexpansion i höginkomstländer och avsaknaden av lönsamma investeringsmöjligheter för de flesta företag har underblåst en rad tillgångsbubblor i eget kapital och på marknaden för fastigheter i städer, snarare än att ge näring åt en ny period av ekonomisk tillväxt. Under framför allt det senaste årtiondet har centralbankernas öppna marknadsoperationer, åtgärder som varit nödvändiga eftersom utlåningsräntor på nära noll procent omöjliggjorde räntejusteringar, spelat en stor roll för att uppmuntra och rent av tvinga fram tillgångsbubblor och därmed tvinga investerare att överge värdepapper med låg risk (genom att dramatiskt sänka deras avkastning) och leda in dem på en mer riskfylld finansiell terräng. Det uttalade syftet med båda dessa politiska åtgärder – utlåningsräntor på nära noll procent, kvantitativ lättnad – har varit att på konstgjord väg stimulera efterfrågan, om så bara genom den så kallade förmögenhetseffekten, och därmed inleda en ny era av anställningar och expansioner för företagens del. Men som Maria Ivanova nyligen förklarat klart och tydligt har denna politik, där stater avsiktligt försöker stötta upp tillgångspriser, i slutändan främst haft en effekt på fördelningen i form av en enorm överföring av välstånd till privata ägare med ringa eller ingen makroekonomisk effekt.[9]

I perioder av stagnation går denna ”vertikala” intensifiering av konflikten mellan kapital och arbete hand i hand med en ökad konkurrens bland enskilda kapital, mellan sektorer (finans, industri, handel) och mellan kapitalistiska stater, då konkurrerande fraktioner tävlar om att få del av en sinande tillväxt. Många lönsamma företag producerar inte omedelbart värde genom att anlita arbetskraft; de gör sina vinster genom att verkställa delar av utbytesprocessen och underlätta kapitalistisk verksamhet genom att utföra finansiella transaktioner eller hyra ut mark och byggnader till produktiva företag. I tredje bandet av Kapitalet undersöker Marx varifrån kapitalistiska företag – hyresvärdar, banker, handlare – som inte producerar värde och därmed inte heller mervärde hämtar sina vinster. Faktum är att det inte ens för företag som omedelbart utvinner mervärde i arbetsprocessen finns något direkt samband mellan mängden mervärde de suger ut och det mervärde de tar in i form av vinst; denna vinst återspeglar den högsta andelen av det samlade mervärdet – producerat av ekonomin i dess helhet – som företag kan tillskansa sig i distributionsprocessen. Det finns nämligen ett antal ofta ytterst lönsamma företag vilkas verksamhet är koncentrerad till ”cirkulationen” snarare än produktionen av värde – utlåning av penningkapital eller uthyrning av mark till andra företag – och vilkas vinster följaktligen med nödvändighet måste återspegla deras förmåga att lägga beslag på delar av ett samlat mervärde de inte bidrar till, eftersom det producerats någon annanstans i ekonomin, av konkurrerande företag.

När ackumulationen bromsas upp och konkurrensen mellan kapitalistiska företag om att tillskansa sig en krympande mervärdemängd intensifieras kommer mer och mer resurser att satsas inte på verksamhet som bidrar till det samlade mervärdet utan på vad Adair Turner kallar distributiv nollsummeverksamhet.[10] Marx benämnde den improduktiv. Sådan verksamhet är ofta av övervakande karaktär, eftersom en ökning av disciplinen på arbetsplatsen kräver ytterligare personal för att tvinga fram en upptrappning av arbetstempot i frånvaro av produktionstekniska förbättringar. Men lika vanligt är att den tar formen av så kallade affärstjänster då alltmer resurser satsas på räkenskaper, marknadsföring och finansiella transaktioner, eller på att effektivisera transporter och affärsprocesser. När konkurrerande företag satsar alltmer resurser på improduktiv eller nollsummeverksamhet, snarare än verksamhet som omedelbart producerar värde, blir nettoeffekten i ekonomin som helhet att ackumulationen bromsas upp ytterligare eftersom sådan verksamhet innebär overheadkostnader vilka kapitalisterna betalar med det samlade mervärde som skapats genom utsugning i faktiskt produktiv verksamhet. När profitkvoten faller till följd av att ackumulationen hindras medför minskningen av det samlade mervärdet att företag måste avsätta mer resurser för att tillskansa sig, snarare än producera, detta mervärde, vilket driver ned profit­kvoten ännu mer. Sådan är den malströmsliknande dynamiken hos en obevekligt stagnerande ekonomi.

Många av dessa nollesummejobb utförs av medelklassen och då framför allt i rollen som övervakare: de får betalt för att tvinga sina underhuggare att bli mer produktiva. På så sätt kompenserar deras verksamhet för de kostnader den innebär för kapitalet; de betalar sig själva med det extra mervärde de pressar ut ur sina underordnade. Men större delen av denna verksamhet utförs av arbetare som tjänar väldigt lite pengar på privilegiet att tvingas utföra den. De brukar benämnas lågutbildade eller outbildade arbetare eftersom de prestationer de utför i utbyte mot lön sällan kräver någon hantering av föremål, information eller idéer; oavsett om sådana jobb utförs i affärer, callcenters, förskolor eller på sjukhus kräver de mellan­mänsklig, emotionell eller social kunskap som inte förvärvats genom formell utbildning. Dessa arbetare är utspridda över otaliga branscher och tenderar, till skillnad från sina föräldrar och mor- och farföräldrar som ofta föstes ihop på stora arbetsplatser med tusentals arbetare, att vara skingrade på olika håll, på mindre arbetsplatser där de ofta arbetar med ytterst lite fast kapital. Det utmärkande karaktärsdraget hos denna breda servicesektor, till vilken större delen av det ”improduktiva” arbetet är koncentrerat, är ett negativt sådant, i den mån som den klumpar ihop mycket olikartade konkreta arbetsprocesser som endast har det gemensamt att de är arbetsintensiva. En avgörande materiell förutsättning för fackföreningarnas tillväxt i storlek och makt under efterkrigstiden var den homo­geniserande effekt som den kapitalistiska rationaliseringen hade på de centrala tillverkningsbranscherna. I tider av snabb industrialisering sprids tekniska genombrott i en bransch snabbt över produktionslinjerna, varvid arbetsprocesser likriktas. Arbetare som tidigare delas upp efter förmåga, klass, region, kön och löner kommer nu att utföra alltmer lik­artade arbetsuppgifter och deras förmågor och löner närmar sig varandra. När äldre uppdelningar utifrån hantverksskicklighet urholkas och börjar förkroppsligas av ett storskaligt maskineri, och denna likriktning av arbetsprocesser leder till ett språng i arbetsproduktiviteten, faller det sig mer naturligt för arbetare att definiera sig själva som arbetare rätt och slätt – definierade i relation och kontrast till kapitalistklassen – snarare än som anställda i ett visst företag vilka beklagar sig över den eller den chefen.

I dag är tendensen den motsatta. När allt fler arbetare förvisas från centrala, kapitalintensiva branscher stryker också avgörande m­ateriella villkor för klassammanhållning på foten. Trots automatiseringsentusiasternas spekulationer förblir de flesta jobb inom servicesektorn – till sin själva natur – omöjliga att mekanisera; när de väl går att mekanisera avskräcker rådande låga löneläge företagsägare från att göra en översyn uppifrån och ned av dessa verksamheter (leveranstjänster, kassahantering, säkerhetsvakttjänster, hotellstädning, taxiresor). Det råder ett tillstånd av demoralisering som kan förklaras av en rad orsaker. Låga produktivitetsvinster, beständiga lagstadgade minimilöner, själva arbetets karaktär, som för många har formen av personliga tjänster; och kanske framför allt en brist på solidaritet mellan arbetarna själva. Det är orimligt att tänka sig att de skulle bilda en klass i någon positiv bemärkelse, att de skulle utgöra en förebild till ett stundande samhälle som ska skapas – byggas – i deras avbild. Under sådana demoraliserande förhållanden stärks i stället känslan av konflikt mellan dem, en känsla som hämtar näring ur de långvariga identitetsbildningar (ras, etnicitet, kön) som delar dem; under pandemin har dessa uppdelningar också kommit att innefatta en åtskillnad mellan dem som ansetts ”nödvändiga” och därmed tvingats riskera sina liv för att fortsätta arbeta, dem som helt förlorat sina jobb, och dem som, mestadels anställda tillhörande medelklass, enkelt kunnat migrera till plattformar på nätet.

Det var under just sådana förvärrade förhållanden som den största massrörelsen i USA sedan 1960-talet briserade i slutet av maj och j­uni 2020. Här och var återupplivades taktiker som först hade utvecklats i samband med de globala ”torgrörelserna” 2011–12, såsom att ockupera och försvara det offentliga rummet i syfte att organisera en framväxande ”kommuns” självreproduktion (exempelvis ”CHAZ” i Seattle). Men för det mesta har denna rörelse i sina bästa stunder antagit en offensiv form och ofta riktat in sig på fysiska symboler för statens makt (polisstationer, byggnader förvaltade av ett delstatligt fängelsesystem, federala tingshus) och även plundrat och bränt ned privatägda affärslokaler, stora som små. Statyer som först restes under och än i dag utgör monument för Jim Crow-eran revs över hela landet. Vad utlöste detta uppror? Gnistan var naturligtvis polismordet på George Floyd. Men upploppen utspelade sig också i en helt unik situation där den amerikanska staten visade sig vara helt oförmögen att skydda invånarnas hälsa från ett dödligt virus (samtidigt som den skyndade sig att stötta upp tillgångspriserna). Följande två omständigheter, båda utmärkande för en dekadent amerikansk stat, skapade den krutdurk som exploderade i maj: å ena sidan en stat som frånsvurit sig allt ansvar för den sociala reproduktionen, mer specifikt att först och främst försvara sin befolknings hälsa, vilket en gång i tiden var välfärdsstatens mandat; å andra sidan den filmade avrättningen av en svart man på gatan.

Rörelsens slagord har kretsat kring dem som drabbats hårdast av statens försummelse och rovlystenhet: svarta liv räknas, avskaffa polisen. Rörelsen definierade sig själv, likt alla massrörelser, som en direktkonfrontation med staten; de som utmanande den gjorde det i egenskap av dess undersåtar. Som en rörelse över rasgränserna, ledd till stor del av svarta arbetare, ansåg den sig inte konfrontera det kapitalistiska samhället som sådant; den har haft liten inverkan på arbetsplatserna, trots det tumult som drabbade hela ekonomin till följd av de statligt beordrade nedstängningarna. ”Nödvändiga” arbetare, som tvingades kryssa mellan Skylla och Karybdis, mellan arbetslöshet och risken att dö på jobbet, var oförmögna att åstadkomma varaktiga arbetsstopp, trots vissa försök att göra det i rörelsens tidigaste fas. Endast lärarnas fackförbund har, när dess medlemmar riskerat att tvingas återgå till jobbet mitt under pågående folkhälsokris, framfört trovärdiga hot om arbetsstopp, ja om delstatsomfattande vilda strejker.

När jag skriver dessa rader har rörelsen till stor del bleknat, trots en upptrappning på senare tid i Kenosha, Wisconsin och pågående gatuslag i Portland. Nasdaq ligger 10 procent över sin toppnotering från februari i år, och fastighetsmarknaden har, tack vare de lägsta hypoteksräntorna på senare tid, återhämtat sig helt. Polismorden har inte upphört.

Översättning: Nils Järvinen

^[1]       Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, The Second Machine Age. Work, Progress, and P­rosperity in a Time of Brilliant Technologies, New York & London, 2014, s. 106.

^[2]       Paul Mason, Postkapitalism. Vår gemensamma framtid, övers. Joachim Retzlaff, Stockholm: Ordfront, 2017, s. 184.

^[3]       Carl Benedikt Frey och Michael Osborne, ”The Future of Employment. How Susceptible Are Jobs to Computerisation?”, Oxford Martin School, september 2013. 

^[4]       Det bör betonas att den mogna kapitalismen eller ”monopolkapitalismen” länge har karakteriserats som stagnerande snarare än dynamisk, från Alvin Hansen till Paul Sweezy och Monthly Review-skolan och, i dag, Summers med flera.

^[5]       Maria N. Ivanova, ”Quantitative Easing. A Postmortem”, i International Journal of Political Economy, vol 47, nr 3–4, 2018, s. 273.

^[6]       Se Jeremy Rifkins bok från 2011 med denna titel: The Third Industrial Revolution. How Lateral Power is Transforming Energy, the Economy, and the World, New York: Palgrave MacMillan, 2011.

^[7]       Luke A. Steward och Robert D. Atkinson, ”The Greater Stagnation. The Decline in C­apital I­nvestment Is the Real Threat to U.S. Economic Growth”, Information Technology and I­nnovation Foundation, oktober 2013.

^[8]       Anwar Shaikh, Capitalism. Competition, Conflict, Crises, Oxford, 2016, s. 60.

^[9]       Se Ivanova, ”Quantitative Easing. A Postmortem”, i International Journal of Political Economy, vol. 47, nr 3–4, 2018, s. 253–280.

^[10]      Adair Turner, ”The Zero-sum Economy”, Institute for New Economic Thinking, 20 augusti 2018, https://www.ineteconomics.org/perspectives/blog/the-zero-sum-economy