När vi planerade detta nummer hade coronakrisen inte brutit ut. Halva världens befolkning hade inte satts i karan­tän och världsekonomin hade inte kastats in i en kris som skadat den del av ekonomin som idag sysselsätter flest människor: servicebranschen. Planen för dubbelnumret var att kartlägga de politiska skeenden som ägde rum mellan åren 2018 och 2019, såsom gula västarnas fortsatta framfart, upproren i Mellanöstern, Nordafrika och Sydamerika. Coronakrisen medförde att vi sköt upp publiceringen av dessa texter och i stället ägnade vi årets första nummer åt det vi med Gianfranco Sanguinetti och Giorgio Agamben kallade pandemisk despotism.

Men de skalv som vi sett bryta ut runtom i världen visar att den epokala oro som väcktes av den ekonomiska krisen 2008 inte på något sätt upphört. Tiden mellan 2008 och 2020 innebär en årlig och kontinuerlig ackumulation av oroshärdar. Dessa tecknar vad vi med den franske politiske strategen Julien Coupat kan kalla en ny politisk geografi. Det är detta globala landskap som vi fokuserar i detta års sista dubbelnummer. Men vad menar Coupat med en ny politisk geografi?

Platser som Puerta del Sol i Madrid, Syntagma i Aten, Tahrir i Kairo, Maidan Nezalezhnosti i Kiev, Plaza Dignidad i Santiago, och alla de för oss okända rondeller och väg­tullar i Frankrike som intogs av de gula västarna, visar hur just förändringar av rummet öppnar för en ny värld. Människor världen över möter varandra på ockuperade torg och i rondeller, bland sönderslagna affärsdistrikt och vid utbrända banklokaler, för att konfrontera förhållanden som kan spåras till vad den politiske teoretikern Jason Smith beskriver som ekonomins inbromsning och stagnation. Smith, som är aktuell med boken Smart Machines and Service Work: Automation in an Age of Stagnation, tecknar också denna politiska geografi genom att visa hur decennier av avindustrialisering och en nedstängd serviceekonomi har bidragit till den största sociala rörelsen i USA:s historia: upproret efter George Floyds död.

Faktum är att vi redan 2012 ägnade en konferens i Malmö med gäster från Egypten, USA, Storbritannien, Spanien, Grekland och Portugal åt liknande sociala rörelser, och en redaktionsmedlem undersökte utvecklingen i en reportagebok från 2013.[1] Med föreliggande nummer fortsätter vi denna undersökning av en tid som tycks bli alltmer oregerlig.

Den kubansk-amerikanske politiske filosofen Gerardo Muñoz beskriver, i en text skriven för Subaltern i början av 2020, hur nya upprorsrörelser har sprungit fram i flera länder i Sydamerika i takt med att den så kallade rosa vågen – företrädd av socialdemokratiska regeringar som Luiz Inácio Lula da Silvas i Brasilien – tynat bort eller förlorat makten. Muñoz skildrar uppkomsten av en experimentell och gatubaserad politik som inte på något sätt dött ut i karantänernas Sydamerika. Tvärtom, mycket har hänt under de få månader sedan texten skrevs. I början av november återvände exempelvis den avsatte Evo Morales till Bolivia efter att kuppmakarna förlorat valet och Morales parti, Movimiento al Socialismo, kom tillbaka till makten. Den destituerande upprorsrörelsen i Chile har nu tvingat fram ett val om en ny konstitution, och hela 80 procent av landet röstade ja till en sådan.

Kort därefter tvingades Perus president Manuel Merino avgå medan regeringen i Guatemala dragit tillbaka sin nyliberala budget efter väldiga protester. En drivande kraft i Guatemala och bland upproren som Muñoz tecknar var ungdomar, kvinnor och ursprungsfolk. I Chile använde gaturörelserna till och med Mapuchefolkets flagga som symbol. På det sättet kunde vem som helst börja identifiera sig med ursprungsbefolkningens situation, på samma sätt som vem som helst kan ta på sig en gul väst i Frankrike och Belgien, och vem som helst kan gå ut på gatorna i USA och protestera mot polismordet av Floyd – den absoluta majoriteten av de ungefär 23 miljoner som varit inblandade i gatuprotester efter mordet i maj 2020 var talande nog vita. Vi ser därmed en allmän identitär förvirring just genom att identitetspolitiska rörelser – Black lives matter, ursprungsbefolknings­rörelser, feministiska rörelser – samlar breda lager i enorma protester som överskrider sina gränser och pekar på identiteternas möjliga avskaffande.

Ursprungsbefolkningen i Sydamerika har också mött ett mycket hårt tryck, bland annat genom kuppen i Bolivia mot Morales då den evangelikala högern utnyttjade motsättningar mellan Movimiento al Socialismo och de sociala rörelserna för att ta makten. Kanske är situationen än värre för ursprungsbefolkningarna i Jair Bolsonaros Brasilien. Antropologen Eduardo Viveiros de Castro beskriver i en intervju i detta nummer en slutgiltig offensiv mot ursprungsbefolkningarna, och argumenterar för att Bolsonaros makttillträde måste relateras till det kaos som den ekonomiska kraschen 2008 innebar.

Denna oro tyder på, om vi följer Muñoz, att vi trätt in i en posthegemonisk ordning. Med en blinkning till filosofen Reiner Schürmann menar Muñoz att försöken att konstruera vad som närmast kan kallas en politisk mitt, eller vad som brukar kallas ett folk, och således etablera en stabil, hegemonisk, ordning, omöjliggjorts. Den yttersta orsaken till denna posthegemoniska situation är den ekonomiska stagnation som Smith spårar till avindustrialiseringen av världsekonomin som påbörjades i USA under 1970-talet och nu format världen som sådan. Det är inte bara arbetsmarknaden som är prekär i en tid då allt färre stater har ekonomiska muskler. Strukturell arbetslöshet, växande ekonomiska klyftor, ekologiska problem och nu en coronakris gör stater över hela världen svårare att styra och uppror allt vanligare.

På samma sätt som Sydamerika skakats om av en lång rad politiska oroligheter tvingades en mängd stats­överhuvuden avgå efter en serie väldiga resningar mellan 2018 och 2020 i Nordafrika och Mellanöstern. Hicham Alaoui, politisk kommentator och prins av Marocko, beskriver denna utveckling under 2019 – mitt under stridens hetta – som ett efterskalv till den arabiska våren och han noterar, m­ycket riktigt, ”[a]tt efterskalven ofta åsamkar större skada än jordbävningen är ett känt faktum inom naturvetenskapen. Den arabiska vårens politiska jordbävningar under åren 2011–2012 skakade om grunden för de auktoritära regimerna i den arabiskspråkiga världen och visade vad en folklig rörelse kan åstadkomma när den inte längre kontrolleras av rädsla.” Denna metafor använder också C­huang , det anonyma forskningskollektivet bestående av sinologer, geografer och aktivister som vi introducerade i Subaltern # 1-2: 2020, i en text om upproret i Hongkong. Enligt Chuang rör sig världspolitikens tektoniska plattor allt snabbare och våldsammare. I Hongkong visar sig detta främst i de rörelser som tvingar människor ut på gatorna i desperata protester mot avdemokratiseringen av staden. Chuang tecknar en mörk framtid för denna finansnod som ”enbart kan överleva inom ett globalt kapitalistiskt system med Kina i centrum”. Denna motsättning, mellan en ung befolkning som inte vill ge upp sin frihet till en statskapitalistisk diktatur, och en stad som är underkastad detta imperiums makt, blottlägger frihetens problematik på fler platser än i Hong-Kong. Ser vi kanske en allmän illiberal utveckling?

Redaktionen bakom tidskriften Temps Critiques, som vi återkommit till ett antal gånger under de senaste åren, undersöker våldet som gula västarna möttes av och som visar hur en liberal regering kan leda ett land in i en djupt illiberal utveckling. Texten, som skrevs före Frankrike stängdes ned av coronaviruset, kartlägger hur de gula västarna vittnar om en legitimitetskris som Emmanuel Macron svarat på med brutal repression. Det är talande att pensionsreformen, mot vilken tiotusentals människor mobiliserade av fackföreningar och gula västarna protesterade i den längsta strejken i Frankrikes historia, snabbt drevs igenom efter att landet satts i karantän. I skrivande stund samlas de gula västarna och andra återigen i stora demonstrationer, denna gång mot den nya lag som i praktiken förbjuder filmning av polisen. Detta i ett Frankrike som Amnesty International upprepade gånger kritiserat just för överdrivet polisvåld och brutal repression.

Samtidigt kan vi se hur dessa uppror nedifrån sker parallellt med ett slags inbördeskrig bland de styrande klasserna. Tydligast är kanske detta i höger­populismens framväxt, som många liberala och vänstersinnade oroligt analyserat som ett slags återkomst för fascismen. Inte minst tolkades Trumps fyra år vid makten ofta som en fascistisk vändning. Detta tycks vara överdrivet då högerpopulisterna än så länge enbart lyckats fördjupa den posthegemoniska situation som Muñoz tecknar. Dagens populister producerar enbart schism. De kan bara bidra till än mer konflikt och radikalisering, vilket inte minst det enorma upproret efter mordet på George Floyd är ett tecken på. Black lives matter blev en katalysator för en protest mot den sittande regeringen, och de våldsamma protesterna innebar inte, som vissa oroligt menade, att folk skulle söka sig till Trump på grund av oro för kaoset. Bidens seger var dock svag och blottlägger, som den politiske filosofen Mario Tronti skrev i en text vi publicerade redan 2010, att det västerländska samhället … inte längre [är] uppdelat i klasser, i det förflutnas antinomier, utan i två stora konsensusaggregat som har lika stor kvantitativ konsistens. I alla västerländska länder, från USA till Italien, hamnar denna konsensus, när rösterna är räknade, på 49 % mot 51 % eller 48 % mot 52 %. Alltså en konsensus delad i två. Varför? Eftersom vi å ena sidan har reaktionära borgerliga drifter, å andra sidan progressiva borgerliga drifter. Och jag säger drifter just eftersom det handlar om emotionella reflexer och symboliska fantasier som mobiliseras av den ofantliga masskommunikationen. Reaktionära respektive progressiva drifter som icke desto mindre delar samma genomsnittliga borgerliga karaktär. Å ena sidan medkännande konservatism, å andra sidan politisk korrekthet. Det är de två stora blocken. Det är regeringsalternativen som erbjuds av de apolitiska demokratiska systemen.

Om vi ska tro de två statsvetarna Pippa Norris och Ronald Inglehart drivs högerpopulismen just av ett ressentiment mot de landvinningar som 1968 kan sägas vara ett emblematiskt uttryck för. Med hjälp av Norris och Ingleharts så kallade GAL-TAN-skala, det vill säga till vilken grad man antingen är grön, alternativ och liberal eller traditionell, auktoritär och nationalistisk, kan vi således analysera de reaktionära och progressiva drifter som Tronti menar utmärker vår tids politiska antropologi. Norris och Inglehart menar att 1968 förde med sig en kulturell backlash och att det inte först och främst finns en ekonomisk orsak till högerpopulismens framväxt. Men däremot är det vissa ekonomiska skikt som främst attraheras av högerpopulisternas besatthet av familj, nation och stat. Inglehart och Norris betonar att ”antalet populistiska röster, med avseende på yrkesgrupp, [är] störst i småborgerligheten, inte bland lågkvalificerade kroppsarbetare. Populister fick också ett avsevärt mycket mindre stöd (inte större) i skikt där hushållen hade socialt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla och bland dem som var bosatta i stadsområden”. Högerpopulismen visar sig vara en ideologi för dem som äger hus och har möjlig­heten att, så att säga, göra rätt för sig. Det är arbetets snarare än arbetarnas ideologi. Detta innebär att den ekonomiska krisen inte nödvändigtvis kommer att leda till att denna kulturella backlash förvärras. Tvärtom kan rörelser som gula västarna – vilka mobiliserade många från det som skulle kunna kallas högern – komplicera den högerpopulistiska vändningen just genom att lyfta frågor som traditionellt sett tillhört vänstern och fackförenings­rörelsen. När människor som ser ut att agera på reaktionära impulser slåss för frågor som vanligtvis drivs av progressiva krafter ställs vi inför vad vi tidigare kallade en identitär förvirring. Denna förvirring är en möjlig väg ut ur det vi med religionshistorikern Furio Jesi, som tidigare översatts i S­ubaltern, kallar vår tids högerkultur, eftersom den tvingar oss att ifrågasätta vad vi är idag. Det gäller vänstern i lika stor utsträckning som högern, då högerkulturen – som Jesi understryker – paradoxalt nog även utmärker vänstern. Den tyske politiske teoretikern Leo Reisers hänsynslösa analys av de populistiska rörelsernas utbredning och hans vidräkning med Chantal Mouffes och andra vänsterprofilers strategier för att bemöta dem är i det avseendet betecknande.

Idéhistorikern Hjalmar Falk betonar i sitt bidrag till detta nummer att Norris och Ingelharts undersökning av en pågående kulturell backlash måste kontextualiseras i ett vidare sammanhang. Falk argumenterar för att populismen är en produkt av att värdekoordinaterna håller på att muteras på ett djupare sätt än vad Norris och Inglehart menar. Falk hjälper oss att se att många av de processer som den kulturella backlashen vill hejda tycks vara svåra att stanna av. Stora delar av Polen reste sig exempelvis under november mot ändringar i abortlagstiftningen i demonstrationer som samlade nästan lika många människor som upproren i öst runt 1989, och i Sverige har till och med Sverigedemokraterna nyligen vänt i frågan om abort. Den patriarkala ordningen är fortfarande intakt, men feminismens landvinningar förändrar till och med villkoren för högernationalistisk politik och pekar på en djup kris för manligheten som sådan, vilket vårt nummer om skillnadstänkande och antropologisk feminism intygar (# 3-4 2019). 

Frågan är vad den kulturella backlashen innebär i en värld som blivit alltmer liberal, samtidigt som vi kan se illiberala tendenser i flera demokratiska och västerländska stater. Detta visar inte minst Julien Coupat i sin lista över absurditeter vi sett sedan stora delar av världen stängts ned genom coronakarantänerna: ”Vi har sett de borgerliga konstitutionernas mest grundläggande frihet – friheten att komma och gå – avskaffas med en fingerknäppning … Vi har sett en regering från en dag till en annan kungöra nya vanor, det korrekta sättet att hälsa och rent av föreskriva ’det nya normala’ … Vi har sett en borgmästare införa förbud mot att sitta ned i mer än två minuter på bänkarna i ’hans’ stad och en annan mot att köpa färre än tre baguetter åt gången.” Frågan är om inte den illiberala utvecklingen har ett annat ursprung än högerpopulismen? Springer den illiberala utvecklingen fram ur den moderna statens karaktär snarare än ur extremistiska rörelser på höger- och vänsterkanten?

Detta är några av frågorna som essäisten Saga Cavallin hjälper oss att ställa genom sin analys av populismbegreppet. Cavallin blottlägger på ett förtjänstfullt sätt att skillnaden mellan populistiska och vad man kanske kan kalla liberala partier inte alltid är så stor. Hon fäster också uppmärksamheten vid en annan avgörande problematik, nämligen att den posthegemoniska situationen driver alltfler att hoppas på folkets och, så att säga, normalitetens återkomst. Men vår tids populism är paradoxalt nog främst ett uttryck för att folket fattas. Cavallin påminner oss därför om att vändningen mot det Göran Hägglund kallade verklighetens folk inte bara pågår bland högerpopulisterna. Det är en mer generell trend som tycks ha sin djupaste orsak i det faktum att den kapitalistiska ekonomin saktar in i en postindustriell värld där allt fler människor konkurrerar om en minskande mängd arbeten och försörjningstillfällen. Denna anarkiska dynamik skapar (anti)politiska rörelser och genererar en ny politisk geografi som visar sig i oroshärdarna världen över. I detta nummer närmar vi oss några av dessa härdar för att få syn på vad de kan innebära för livet och tänkandet i en tid av spruckna hegemonier och fragmenterad makt.

^[1]       Flera av föredragen från konferensen, ”Uppror och frihet i en epok utan framtid”, är inspelade och uppladdade på vår blogg: https://tidskriftensubaltern.wordpress.com/2012/10/10/uppror-och-frihet/. Se också Natacha López och Mårten Björk, Utan framtid: protester i den globala krisens spår (Lund : Celander, 2013.).