Marx avslutar ett avsnitt i Kapitalet med följande känsloladdade sats: ”Liksom människan i religionen behärskas av sin egen hjärnas skapelser, så behärskas hon i den kapitalistiska produktionen av sina egna händers verk.”[1] Denna sats är riktig – med en korrigering. Det borde stå: i produktionen med maskiner.

Det följande är inte mer än ett par idéer, kanske vågade, säkert kätterska i förhållande till ortodoxa teorier, framför allt ämnade att främja aktivisternas tankeverksamhet.

Två dagar efter julafton 1934 skriver Walter Benjamin från San Remo till sin vän Gerschom Scholem att han har hamnat bland ”de verkliga magiska judarna [die wirkliche Zauberjuden]. För [Oskar] Goldberg har bosatt sig här, och han har delegerat sin lärjunge [Adolf] Caspary till kaféerna, och placerat Die Wirklichkeit der Hebräer i tidningsstånden, medan han – vem vet? – antagligen utför sina test i talmystik i kasinot. Det är överflödigt att säga, men jag har inte inlett någon dialog med den här gruppen.”

Före den proletära revolutionen bearbetade den som tog sig an rumslig-konstruktiva problem materialen på ett slumpmässigt sätt.

Marx anses vara fabriksproletariatets främste forskare och teoretiker, något som tveklöst är sant men mycket mer komplext än man vanligen tänker sig.

När man eftersöker grunderna till en persons handling eller till en massrörelse, nöjer man sig oftast med att se närmare på det aktuella partiprogram som omfamnas av personen i fråga, eller av massornas ledare. Givet att man hyser tillit till deras subjektiva sannfärdighet, brukar man acceptera de motiv som där framkommer som de egentliga orsakerna till handlingen eller rörelsen i fråga.

I augustinumret (2018) av London Review of Books skriver Susan Pedersen om hur hundraårsjubiléerna ”ligger i kö som en räcka flygplan som väntar på att få landa på Heathrow: 1914, Påsk­upproret på Irland, Slaget vid Somme, Balfourdeklarationen, för att inte nämna Vapenstilleståndet i Compiègeskogen, Versaillesfördraget och spanska sjukan som fortfarande cirklar över våra huvuden”. Ännu ett som fortfarande är i luften tycks ha undgått henne: den tyska revolutionen i november 1918.

Historieskrivningen om förhållandet mellan det ryska avantgardet och bolsjevikerna har alltid varit omstridd, och tolkningarna har typiskt växlat i enlighet med det för tillfället rådande politiska klimatet.

Marxismen är det borgerliga samhällets högsta andliga uttryck. Genom den har det lyckats bli medvetet om sig självt, i den har det negerat sig självt.

Den ekonomiska basen och de ekonomiska relationerna mellan människor, eller ordnandet av människors samspel på ekonomisk bas, är inte den grund på vilken arbetarklassen kan bygga sitt samhälle och sitt liv.